Kennel Krokanden

Senaste inläggen

Av Johanna Nordin - 8 september 2016 11:51

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el skrivits om i bloggen. Jag tar inte emot vänförfrågan eftersom jag vill ha min privata del för mina vänner som känner mig och då inte bara ytligt. Har ni inte fb så gör jag inlägg på instagram men där blir det ju inte samma sak med mer texT till bilder eller bara ren text. johannabondenordin heter jag på

instagram. Otroligt finurligt namn eller hur 😉? 


Ha en fin dag! Kram Johanna 

ANNONS
Av Johanna Nordin - 20 mars 2016 12:12

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter.

Fjällbäckens Sarv

 

Hej en lammkorv tack!

Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp och lek.

Sånt här gör mig lycklig! Nöjda harmoniska ponnysar som vilar ihop.

Fota kaniner är inte det lättaste. Nyfiken i en strut!

Det är nått speciellt med kaniner!

 

En morgon möttes jag av 16 små ponnyer på fest! Någon har lärt sig att öppna dörrar. Så numera har innerdörren mellan ladan och stallet fått hasp.

Vårens fårklippning har varit.

Alfred fick torka bort svetten innan hans skulle klippas.

 

Mitt älskade Knyttebarn! Jag kommer alltid vara hennes mamma.

Så kom dagen när det var dags att släppa taget om honom och låta honom vandra vidare. Han fick kattsnuva som satte sig i luftrören och lungorna. Tänderna var lösa och fulla av tandsten, en allergi i botten och hjärtfel. Jag är glad att han fick sina sista två och halvt år i trygghet och lugn, överöst av kärlek. Vem han egentligen var och var han kom ifån var en hemlighethan tog med sig. Det ligger ett åkeri längre ner på gatan så han kan komma var som helst ifrån. Av veterinärutlåtande hade han gått på luffen länge men någon gång i livet hade han varit någons katt. Han visste exakt vad soffa var och hovslagarens schäfer älskade han från första stund och la sig alltid som en boll intill schäfern. Sov gott lilla Rufus!

 

Valiant med fans

Glad Anki som fick flytta in från vinterkylan.

 

Så här sov vi första veckan, jag och angorakillingarna Storebror och Lillebror.

 

Så bedårande söta!

 

Lånar hundbädden.

 

De blev lite väl mycket huliganer varefter de växte så de fick flytta in i djurrummet.

 

Anki han tyckte hundarna var hans flock och sov så nära de han kunde. Renoveringen var igång och det ni nu tror är ankskit på golvet är vit färg. Ja ni ser ju hur hundbädden ser ut...Köket och hallen målades vit, golvet skulle bytas och bröstpanel på väggarna, matbordet rivas ut (det var en stor skiva på köksskåp med barstolar till)  samt kakel skulle läggas innanför ytterdörren och vid murstocken. Samtidigt som både ankan, getterna och grisarna bodde inne med oss andra. 

Det gäller att kunna stänga av. Sluta bry sig om den röra som uppstår. Mitt i allt frös en vattenledning i stallet, därav de stora dunkarna som fick fyllas på i duschen.

 

Mitt vardagsrum blev sovrum och lager. Sovrummet fick bli hundrum för löptikarna och Merlin bodde i hallen. Kallas flexibelt tänkande   

Men djuren var glada!

Alla samsas och nu ser ni det nya golvet i köket. Lättsträdat och ljust.

Strebror och LIllebror bor inne än. Våren och värmen vill ju tydligen vänta i år. Vill inte flytta ut dem förrän det är varmare.

 

Renoveringen pågår

Efter golvbytet.


 

Får är så kärleksfulla!

Aurora och jag har lunchpaus.

Piff eller om det är Puff? Jo då nästan alla får har namn.

 

En kväll i goda vänners lag! Man får ju välja sina vänner och umgås med lika stora djurtokar som man själv. Folk får säga vad de vill men sanna djurvänner sätter sig ner hos djuren och gosar. De som går till stolen direkt kan sen påstå hur mycket de vill att de gillar djur. JAg kommer aldrig tro dem!

Storebror med snurröronen

 

Bröderna Bus

 

Svante

 

Torsten hjälper till med disken  

 

Flingan försökte kamouflera sig under halmbalen när jag halmade.

På maskeradfest. Första gången i livet jag var prinsessa! Men plötsligt händer det!

Grynet och Leo har fått flytta ut för säsongen! Vet inte om de blev så glada. Sällskapssjuka kossor.

Jag slängde ut min dubbelsäng och köpte våningssäng. En till hundarna och en till mig. Nu slipper jag grus, hår, grusdamm och löptiksfläckar. Har vattentätt madrasskydd och det här var en perfekt lösning för mig som vill sova nära hundarna.

I fredags var vi på Alcazar. En liten förfest hemma hos mig. Anne-Lie Anita och Julia.

Superstars!

Taget någongång på natten.

Natten till fredag kom årets första lamm. En dramatisk lamning där första lammet kom med sätesbjudning och pluggade igen. Fick efter lirkande ut lammet som visade sig vara missbildat men vid liv fast medvetslös. DEn dog strax efter födseln. Jag var beredd på att behöva avliva tackan om inte lammet kommit ut. När de ligger framme i vulvan är det omöjligt att trycka tillbaka dem och alldrahelst vid köbildning. Sammanlagt var det tre lamm. Det fanns bara två alternativ: få ut lammet eller skjuta tackan. Nu gick det bra och Carola var som tur med så hon kunde hålla tackan lite meda´n jag kände och fixade och trilskades med lammet. Tur de glömmer fort när de ser sina lamm. 46:an är en utomordentlig mor som pysslar och pratar med sina små söner.  

 

Julia och jag lekte med appar på mobilen. Vi skrattade så jag fick astma och Julia huvudvärk och blev yr.

 

Asså JUlia är så ful och jag ser ut som en kille!

Vi försökte vara lite seriösa mellan varven och tränade fölen. Här är Gullvi, född på Lojsta.

Russingubben efter Duktig.

Norrgårdens Isolde.

Lite kel och kärlek måste hinnas med. Isolde älskar att kramas!

 

Om jag jobbar ihjäl mig? Nej knappast. Köpte en blodtrycksmätare på kul. I min familj har vi delvis högt blodtryck och folk frågar ju ibland om jag håller på att jobba ihjäl mig. Det här är svaret!

 

Ha en fortsatt trevlig vår!


Vi hörs!      

     

                  


                                        


ANNONS
Av Johanna Nordin - 4 mars 2016 13:34

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns personer som jag inte vill ska läsa. Såna som inte kan låta bli att kontakta mig om och om igen. Men eftersom jag är en fighter så blir jag förbannad och tänker att de personerna ska inte hindra mig och er läsare som faktiskt är helt normala trevliga personer som respekterar både ett nej och privatliv. Nu kan man ju ”enkelt” blockera ip-adresser men det hjälps inte i somliga fall då somliga har tillgång till för många datorer och jag antar att det är en tjänst att betala för så man kan spåra adresser. Så intresserad av det är jag inte. Då slutar jag hellre skriva och fortsätter på mitt eget sätt. Det här blev ju väldigt klurigt skrivet känner jag nu.


Det har såklart hänt massor sedan sist! Vintern börjar gå mot vår även om det snöar just idag och vintern vill hänga med. När jag tänker tillbaka på vintermånaderna så känns de som ett grått töcken på nått sätt. Skitjobbiga. Jag fick ju diagnos muskelsjukdom av nått slag jag inte tänker gå in mer på, i höstas. Jo tack. Muskelinflammation kom lika hastigt som ett mail och satte sig kring svanskotan. Jag kunde inte sitta och röra mig var bättre men ont. Nu är jag en jävligt envis person, det ska man komma ihåg. Smärta är just bara vad det heter, smärta. Så jag kämpade på med min muskelinflammation. Räknade ut att jag hanterar 900-1000 kg/dag i stallet/lagårn. Hö och vatten. Då var inte mockning inräknad. Vattnet får jag dra i 25 liters dunkar. Sätter koppel på vattendunken och drar den efter mig. Eller de. Drar nästan uteslutande två samtidigt. Den jävligaste dagen på året, en svinkall januaridag med -28 C dagtid så small det. Ett hel---- ryggskott när jag stod och hällde upp en vattendunk. Eftersom jag var ensam var det ju bara fortsätta. Djuren var inte klara med mat och vatten. Kröp runt på alla fyra och gav mat. Men det funkade det med. Djuren undrade säkert men de är så pass kloka att de förstår. Ryggskottet satt i ungefär två veckor. Muskelinflammationen jag fick i röven för att tala klarspråk sitter kvar än. Kan inte sitta normalt på en stol och har ischias från rumpan ner till benet. Nu värker det inte längre som från början. Då var ena rumphalvan stenhård och hade isande stötar. Nu är det bara sockerdricka i foten så fort jag står still. Nu kan ju inte jag lägga mig ner och tycka synd om mig själv. Smärtan måste uthärdas och faktum är att smärta bli bättre om man mästrar den. Sa till en kompis vid ett tillfälle: ”Äh smärta har ingen dött av” men hon skrattade och sa joooo. Men jag hävdar fortfarande att det bara är smärta.


Förutom smärta så har jag haft sedvanligt problem med vattnet. En ledning frös sönder i stallet. Fyra gånger hade jag elfel och utan el med allt det innebär. Det var den kallaste perioden så på nolltid frös alla djurens elbaljor, det var becksvart i stallet, elkablarna i vattenrören funkade inte och så vidare. Självklart var det då när jag hade som ondast och var som mest orörlig. Ska det jävlas ska det göras ordentligt! Blev grym på att söka elfel på egen hand. Gården är enorm. Att ringa ut random elektriker fungerar inte. Bara de två som hjälpt mig med elen kan och vet hur det fungerar här. Finns liksom ingen riktig logik och det hänger massor av kablar här och där som är avklippta till gamla elskåp och elektronik från den tiden det var mjölkgård här. Faktiskt Gästriklands största på 80-talet så då kanske ni förstår att det är stort här. Allt det sköter jag på egen hand. Det är tur att jag är lite störd ;) Sista elfelet blev lite väl svårt att lösa på egen hand. Det hade brunnit av en stor säkring i elskåpet till hela gården, det skåpet som bara elektriker får öppna. En fredagkväll i vinterkylan. Varför inte en onsdag kl 11? Det är som när djuren blir sjuka. Alltid en lördagkväll, helst storhelg. Tack och lov kom Bengan, min elektriker ändå! Såna människor är värda en stjärna i himlen!


Jo den kallaste dagen på året då föddes två angoragetkillningar också. Savannahs mamma tyckte det var en bra dag att klämma ur sig på. Kom ut i stallet och hittade två blöta iskalla killingar som mamma inte ville ha. Tryckte in dem innanför overallen och bar in dem. Sen dess har de bott inne. Angoragetter har ingen underull som får så det var för kallt i stallet. Eftersom mamma inte ville ha dem var det ändå ingen mening för mig att kuta ut i tid och otid och mata dem under värmelampa. Storebror och Lillebror heter de. Världens charmtroll!

Ankan Anki han frös sig blå och jag tyckte han var ensam där ute i kylan så han fick flytta in han med. Så sammanlagt bodde här fem hundar, två grisar, två killingar, en anka och fem katter. Finns det hjärterum så finns det stjärterum heter det ju. Mitt i allt drog jag igång en renovering. Golvet i köket och hallen skulle bli nytt och väggarna kläs med bröstpanel och målas vita. Det enorma köksbordet byggt av en skiva på två köksskåp revs ut. Det tog både för mycket plats men framför allt hatade jag barstolarna. Det går inte sitta på barstolar i längden! Det är döden för kroppen och köket är husets hjärta, här sitter jag jämt. Så med alla djur inomhus pågick så även renovering. Anki kommer inom kort få tre damer så snart är han inte ensam längre. Men hundarna är en del utav hans flock, de går ju i trädgården ihop. Han trivdes som fisken inne. Hittade tre kompisar! En i spegeln, en ugnsluckan och en i glasdörrarna till köksskåpet.


Ja så drog ju tikarna igång med februarilöpet också. Mitt i renoveringen och alla djuren. Jag var optimist, erkänner det. Tänkte att det får gå med en hane och tikarna och första löpet då är han så liiiten att han förstår nog inte. Jodåsåatt. Helskotta heller! Han har ylat, skällt och juckat så fort han fått chansen. Började i samband med löpen att lyfta på benet men var inte riktigt rumsren så han började i stressen lyfta lite här och lyfta lite där här inne. Superomysigt! Hundarna har av naturliga skäl varit delade på och det fanns stunder jag önskade samtliga dit pepparn växer. Somliga tycks ha svårt att lära av gamla misstag. Jag till exempel. Men nu är de här februarilöpen ett minne blott och Merlin slutat att skvätta kiss och annat kladd och blev på kuppen en stor rumsren kille.


Mars, det är vårmånad nu!! Hopp om livet igen! Här i veckan sålde jag samtliga vuxna angoragetter. Tog mitt förnuft till fånga. Jag måste minska lite. Inte en sån här jävla vinter till! De är skitsöta och släppa Savannah var svårt. Men det gick fort och samma dag var fårklipparn här och 31 får skulle klippas och sorteras i olika grupper så det fanns inte tid att känna efter och vara ledsen. Sen vet jag att det fick det bra. De blev dalmasar och kom till en familj med fyra angoragetter sedan tidigare. De vet vad rasen innebär och gillar att greja med ullen. I min drömvärld gillar jag också att greja med ullen. Synd bara att drömvärlden inte är verklighet. Men OM under skulle ske så har jag sparat ull från den här klippningen. Jag har ju en spinnrock för bövelen.


Jag vill förutom för min hälsas skull få ner djurantalet så jag kan ta in alla om nätterna i framtiden. Årsunda ligger mellan sex olika vargrevir. 1. Glamsen söder om Gävle ner mot Älvkarleby och mot Hedesunda med sju observerade vargar, 2. Hofors som just har fått revir 3. De fyra reviren runt Ockelbo som ligger drygt 4 mil härifrån. Jag vill göra det jag kan för att säkra för mina djur. I stallet står 10 stycken dräktiga tackor som inom de närmaste veckorna kommer lamma. De har lånat ponnyboxarna i nya stalldelen och står två och två. Vill ha dem inne så jag kan ha full koll på dem. Så pass det nu går att ha full koll. Klas-Göran har varit duktig kille och skött sin uppgift med väl godkänt. Han är så pass bra att han får hänga med en säsong till. Dutti Klas-Göran!

Alfred, min monsterbagge av rasen oxford down blev insläppt till sina fem oxford downtackor. Om han är lika duktig så väntas det lamm i augusti och september. Han blev så glad och mycket snällare när han kom ihop med damerna. Kallar honom monster för att han är enorm!


Annars peppar peppar, har djuren hållit sig friska i vinter. Sålde Ljufa, min ljusabruna islandshäst. Jag kände att det fanns aldrig tid att åka och rida henne och hon var bara ett gnagande dåligt samvete. Hon var min drömhäst så det var stor vånda innan beslutet fattades, men så skönt när det var över! Plötsligt fanns det ork och tid igen. Det är precis som att när det blir en grej för mycket så faller allt. Hon fick det jättebra hon med så slutet gott även där.


För min del, förutom gård och djur, så har vintern varit jobbig. Vintermånaderna är som oftast rätt tunga men den här vintern extra slitsam. December var ångestmånad delux. Satt uppe till fyra-fem på morgonen med ångest. Klarvaken med ett sus och oro i kroppen. Det är bara konstatera att jag mådde inte alls bra av det där förhållandet och att tro att man kan lappa ihop något som en, eller snarare flera gånger, blivit förstört är bara dömt att misslyckas. I januari valde jag att hoppa av. Ska jag ha ett förhållande ska det ge energi. Inte suga musten ur mig. Jag blev aldrig kär. Jag trodde jag var på väg att bli kär men det hände aldrig. Nu mår jag så mycket bättre igen.


Nu ser jag fram mot massa roligheter! Förutom alla gulliga underbara djurungar så har kom Patrik en dag och frågade fint om jag ville följa med till Berlin en vecka i sommar. De hade nämligen bokat för fyra personer och de är ju tre, om utifall att jag ville åka med. Älskade vänner! Såklart jag vill! Längtar som en tok! En helg är bokad för några vänner som kommer hit. En fredag-söndag. Ska bli sjukt kul att ses! Sen händer väl alltid lite smått och gott. Idag till exempel. Ska snart göra mig klar och åka in till Gävle och träffa Helena och Linda från Piteå. De är på genomresa och vi ska käka på Gävlebro. Gäller att ta varje tillfälle att ses när det är så långt mellan oss.

I helgen hade vi fest med partygruppen som vi kallar oss. Vi har tema varje gång och den här gången var det ”barn på nytt”. Jag var en treårig prinsessa. Första gången i hela mitt liv som jag varit en rosa prinsessa och dessutom hade napp! Jag var nog mer åt en pojkflicka när jag liten.


Jo så har jag börjat en skrivkurs också! På vuxenskolan i Gävle. Skriv ditt liv heter kursen. Tänkte det passar mig som handen i handsken. Skriva av mig allt som varit i mitt liv och förhoppningsvis kunna lägga stora delar till handlingen. Varannan tisdag träffas vi. En grupp om sex personer och ledaren. Helt fantastiska personer! Jag skulle kunna bli kär i dem allihop.

En dag impulsköpte jag en billig, säker en skitgitarr också. Spelade på den tiden jag gick förskollärarutbildningen. Trodde jag kom ihåg några ackord. Jo tjena mittbena att jag gjorde! Fingrarna spretade ovilligt åt alla håll så jag har anmält mig till en nybörjarkurs. Skulle helst vilja spela viol. Men jag börjar så här. Skulle vara mysigt att göra klassikern, ni vet kompa till en lägereld. Det var länge sen jag var med om nått sånt!


Så det är väl lite av det som hänt här. Trodde på en kort blogg men jag har skrivit länge nu. Var visst mycket som hänt här. Eller också är jag för bra på att ”prata”. Ni får läsa det här så lägger jag ut bilder under helgen. Ids inte just nu ;)


Vi hörs!

Av Johanna Nordin - 8 januari 2016 13:41

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det.

Djuren klarar kylan bra. De är skapta för årstider och så länge de äter är det som att lägga in ved i en brasa. DEt gäller att hålla lågan i liv genom att ge dem mera mat än när det är varmt. Det gäller alla djur. Idisslare dvs kor/får/getter har som ett jätteelement i buken. Idisslingsprocessen med alla dess bakterier som är verksamma bildar värme. HAr hört att kor inte fryser förrän det är kallare än -25 C. Vet inte om det stämmer, men varken Leo eller Grynet har frusit. Nu ligger de på en halmbädd som värmer och helt dragfritt. Fåren undrar jag om de ens kan frysa? Under förutsättning att de har mat och varmt att ligga på. De har både idisslingen och all ull. Klipper man ullen vintertid eller när det blåser, regnar och är rått ja då fryser de. Men det är ju inte underligt. Som att vi skulle ta av dunjackan och bara gå i understället och bli blöt och kall.

Angoragetterna saknar underull. De brukar kunna frysa men i vinter har de inte gjort det. DE bor på box med enorm bädd som brinner som man säger. Dvs avger värme. När man gräver i en sån bädd ryker det och jag läste på någon tråd att någon stuckit ner en termometer i sin bädd som gick upp till +27 C. Så de sover på en prinsessbädd. Tydigare vintrar har de behövt täcke men inte den här säsongen.

Hästarna lät jag vara kvar ute när det blev som kallast. De har en enormt väl fungerande päls. Pälsen bildar ett isolerande lager och kroppsvärmen stannar kvar mellan hud och hårtoppar. Jag klär normalt aldrig på täcke på den här typen av häst som jag har. Kallblod, shetlandsponnyer, islandshästar och gotlandsruss får en rejäl vinterpäls som står emot kyla, snö, vind och viss mängd regn. När de byter päls vår och framför allt höst är de känsligare och då kan det hända att de får regntäcken om det öser ner. Aldrig annars. Dock aldrig en regel utan undantag. ARne har täcke nu. Han frös när temperaturen gick nedåt. Spelade ingen roll att jag öste på med mat. Han frös ändå. En sån häst SKA bära täcke. Allt annat anser jag är djurplågeri. Däremot tog jag inte in honom. Ute i hagen har de varmvattenbalja, fri tillgång på hö och kan gå runt och röra sig. Att ställa in en frusen häst på box i kallstall med vattenhink som fryser till is och som inskränker rörelsemöjligheten är värre. Vet inte varför just ARne är frusen. Valiant har inte heller en enorm pälsväxt men fryser inte ett dugg. Men det är väl individuellt som för oss människor. Har inte "skämt bort" Arne heller med täcken utan han lever på samma villkor som gårdens andra hästar och han är inte i dåligt hull.

Den där forskaren som jag nämde ansåg att täcken över lag var onödigt på alla hästar oavsett ras. Jag tycker också att alldeles för många behandlar sina hästar ur mäskligt perspektiv. Bara för att vi fryser behöver det inte innebära att djuren gör det. Man kan vänja sig vid kyla. Jag minns min tid när jag bodde i lägenhet, gick hundpromenader vintertid, visserligen jobbade på förskola och där är man ju ute varje dag men max 2 timmar i streck. Jag frös jämt! Hatade kyla! Figrarna blev vita och värkte, tårna iskalla vilka superdojjor jag än hade. Sen fick jag ett infall att flytta till fjällen. Hej hopp vinter från oktober till slutet av april och in i maj. Det var ju bara gilla läget. Första året frös jag jämt. Min ena jobbarkompis gick i shorts vid +10 C och sa att nu är det ju sommarvärme. Jag trodde jag skulle storkna och vägrade ta av mig thermobyxorna och vinterjackan. Sen hände nått. Åkte skidor i -15 C och var ju tvungen att ta hand om hästarna även om det blåste as och var -29 C. Lärde mig klä mig rätt också. Vanliga vantar,typ skidvantar som finns på sportaffärer är så värdelösa! Tumvantar och jag har två tumvantpar i ren ull och med de kan jag hålla metallgrepen och mocka utan att bli kall. Rider i dem också när det är kallt. Overall är underbart eftersom ingen värme går ut annat än vid halsen. I skorna har jag bara raggsockor direkt på fötterna.

Men forskaren var det. Han påstod att hästar inte fryser när de skakar. Att de skakar för att omvandla vitt fett till brunt fett och det var inte synd om dem. Jag får knottror av ilska! Att skaka vid nedkylning är fysiologiskt och det är för att aktivera musklera att röra sig och jobba med blodtillförseln. Om vitt blir brunt skiter jag i. Att låta ett djur skaka är djurplågeri. Ingen kommer övertyga mig något annat! Men självklart kan man som sagt vänja sig vid kyla. Under förutsättningar att det sker succesivt och att hästen får tillräckligt med bränsle/hö. Brasan får inte slockna. Men många har skräck att hästen ska bli fet. En häst som äter för att hålla värmen blir inte fet. Den förbränner. Gäller bara att lära sig HUR mycket den förbränner så man inte ger för mycket. Bildar du en majkase (av hö) när det hade räckt med (hö som för) en kamin, ja då blir de feta. Många hästar har samma täcke inne som ute och sen undrar ägarna varför de fryser och klär på dem dubbla täcken. Ja men sitt inne i jackan och gå ut i samma kläder så får du se... Att alltid gå med täcken, vår, höst och vinter och ibland även på sommaren kan inte vara hälsosamt. Det inskränker om inte annat på rörelserna. Många sätter åt täckena rätt hårt. Hur blev det med frambensmotoriken? När hästarna får skav borde man tänka till. Men visst, med Arne som egen erfarenhet så är att frysa högst individuellt.  


När jag bodde i fjällen var jag på jakthundsträning för stående fågelhundar. DEt var -25 C om inte mer. Vi höll till utomhus hela tiden under flera timmar. Tränade, grillade korv och umgicks. Jag och en till utav minst 15 peroner hade täcke till våra hundar. Det var pointrar och settrar. Jag fick höra att hundarna skakade av upphetsning, att de omvandlade fettet och därför inte frös. Deras hundar blev tvingade att under lydnad och diciplin ligga i still i minst 20 minuter. Den som reste sig fick skäll. Jag gick aldrig mer dit. Jag mådde så dåligt av att se hur de hanterade sina hundar och deras attityd till att hundarna frös kommer jag alltid förakta. Ni som sett en pointer vet hur kala de är under magen och insidan av benen. Det är inga välklädda huskey eller malamute. Det är som att jag skulle tvinga Rigmor att ligga så. Att sen komma undan med att de fryser inte utan omvandlar fettet (vitt till brunt ni vet) är upprörande. Hundar kan skaka av upphetsning, det håller jag med om. Men kom igen det var -25 C. Vem chansar som älskar sin hund?!


 

Kaninkillarna som bodde i Ankeborg frös. De fick flytta in. Fast de kanske bara omvandlade fettet och borde bott kvar ute.... (ironi).

Valiant går in på nätterna. Han har ingen ligghall/vindskydd. Att snön ligger kvar är beviset på hur väl isolerande pälsen är. Värmen släpps inte ut.

Man kan ju undra om hästarna dog i sin nyhalmade ligghall?

 

Franska väduren Sandy och Snövit bor även de på upphöjd bädd. Men det värmer underifrån.

 

Fåren gräver gropar i stöbädden och kryper ner i.

 

Frostklädd päls.

 

Hm. Jag trodde dörren frusit men nej det är bädden som trycker. Fick klättra in och ut för att ge vatten. Tur det finns lucka! Men getterna bor varmt och med bästa utsikten. Jag kommer få slita som ett djur i vår med att ta ut alla bäddar, men den dagen den sorgen.

 

Barnkammarna är klara och väntar på inflyttning. Det ska på mer spån och sedan tjock med halm. Bakom skärmväggen hänger en värmelampa så killingen/lammet kan gå in och närma sig men morsan kan inte käka på kabeln. Får är nedriga på att äta på allt!  

Klas-Göran hittade ett eget sätt att nå smulorna matte la på toppen.

 

Tanterna var lite osams idag.

 

Vintern är vacker!

Merlin har haft stjärnornas krig. "- Vaddårå?!"

Det är synd om hundarna och katterna när det är så här kallt. Amy och Rigmor fryser så de skakar och Amy får köldkramp nästan omdelbart. Tror det beror på åldern. Precis som människor blir blodcikulationen sämre med stigande ålder. Katterna får inte gå ut. Rioja, en utav "innekatterna" hittade jag tidigt en morgon i grannens kallstuga. Jag brukar alltid försöka ropa in katterna om kvällarna och vintertid kommer de in självmant. Men Rioja kom inte. Jag satt uppe och tittade på en serie långt in på natten. Tyckte jag hörde en katt som grät från vägens håll men såg ingen. Tillslut började jag leta. Först inne överallt. I Garderober, vinden, källaren, under och över ,en ingen katt. Gick ut med ficklampan om hon var instängd i källaren eller uthuset. Hörde henne gråta desperat från grannens tomt. Smög över och letade. Trodde först hon satt i ett träd eller blivit påkörd. Känd mig rätt dum som smög med ficklampa hos grannen men jag var ju tvungen. Rioja tjöt i högan sky och satt i fönstret på deras uthus. Hon hade blivit instängd och när jag fick tag i henne skakade hon av köld (eller omvandlade vitt till brunt) och var helt lealös. Lillskruttan! Bar in henne till maten och värmen. Nu får de vara inne tills det blir blidare väder. Är glad att jag är så enveten att jag letar. Älskar mina katter och sover dåligt om jag inte vet var de är. Tänk om jag bara gått och lagt mig och inte börjat leta förrän dagen efter och kvällen efter. Usch vill inte ens tänka på det. Det är många katter som far illa vintertid. Rufus ena öra är troligtvis förfruset och trillat av eller också har någon klippt av det. Det vet bara han. Men det är en helt rak linje utan knöliga gamla sårytor.


Nu ska jag krypa ner i soffan. Vi hörs!      

Av Johanna Nordin - 4 januari 2016 18:58

God fortsättning gott folk! Jag är inte så bra på det här med nyårs löften, vill hellre kalla det mål. Men jag har intalat mig själv att bli bättre på att svara på era kmmentarer. Jag läser dem alltid, även om det inte är dagligen jag besöker min blogg, och tycker det är kul med respons. Tyvärr har jag oftast väldigt bråttom när jag skriver och kommer på ungefär samtidigt som jag loggar ut och stänger ner datorn att "fan kommentaterna IGEN". Fram till rätt nyligen så hade jag ju inget bredband så göra internetdelning från telefonen och börja om var för krångligt och tidskrävande. Nu mera har jag bredband - kors i taket! Har dessutom netflix så jag känner mig nästan pånytt född och i en annan tidsepok. Gissa en som kollar ikapp på filmer! Patrik övertygade mig att börja kolla på The 100 som handlar om hundra tonåringar som blir tillbakaskickade till jorden 97 år efter typ jordens undergång. Skitspännande!

Det är kallt som tusan. Men snön lyser med sin frånvaro. Blandade känslor inför det. Så skönt att slippa skotta både med trakor och handkraft. Det är både tråkigt och tidskrävande. Men stackars hästarna får ömma fötter av den knaggliga marken. Ni vet lera som trampats och sedan frusit till kraterlandskap. Jag tar in stona i stora hagen som har det värst ibland om nätterna så de får vila fotsulorna. Pojkarna, 7 st med Valiant i egen hage går alltid in om nätterna. Ids inte halma deras ligghall. Mikko brukar dessutom inte gå in i den och 7 boxar är överkomligt att mocka dagligen.

Idag fick Anki flytta in. Han höll på att förfrysa näbben och ansiktet. Blev rosa/vit om näbben och blåtonad i ansiktet. Fick lyfta ut all djurmat ur ena boxen i djurrummet och stoppa in Anki där. Han stormtrivs! Får valla honom till duschen då och då så han kan duscha och slabba på ankors vis. Han är van att bli vallad och umgås med hundarna är inget problem. Myskankor är inga vintertåliga fåglar. De kommer ursprungligen från syd- och mellanamerika så vårt klimat blir för kallt. För mig är det ingen skilnad att ha en anka eller papegoja inomhus. Han är ju inte överallt och bajsar ner utan i sin box och går på en liten vallningspromenad då och då. I boxen har han spån och det han behöver och framför allt värme. Jag satte en tomteluva över huvudet på honom så bar Patrik in honom. Mössan sätter man på dem för att det stressar mindre trots allt. Bäras runt på är inte Ankis grej.

 

Han verkar trivas utmärkt till undulaternas tjattrande.

 

Hönsen har värmelampan igång.

Ståtliga tuppen

 

Torsten och Svante har fått ett hönät istället för hög med hö. Blev så less på att de kissar och bajsar i höet. De behöver hö för att hålla magen i trim men det är så där spännande att ta hand om deras sanitära olägenhet. Har de inte hö på golvet går de duktigt på pottan. Svante står by the way och kissar på bilden... Valde att hänga nätet över pottan, de smular mycket och då blir det ju samma lika igen.

Nu när de blivit större har de tillgång till hela djurrummet. Men ibland får de komma ut och leka med oss.

 

Merlin och Svante myser. "Får jag sova med dig?"

"Tack snälla du! Vad vi har det mysigt du och jag" 

Shettisgänget och russfölen på nyårsafton. De vickade inte på ett öra trots bomber på tolvslaget. Annars var nyår väldigt lugnt och tyst här. Att folk smäller av precis runt tolvslaget får vara okay, jag är ju ingen som fattar tjusningen med att skicka upp pengar i luften som regnar ner som tungmetaller men det finns ju dem som ser det annorlunda. En kompromiss för djurens skull att skjuta på tolvslaget. Amy upplevde sitt livs bästa nyår. Hon sov förbi tolvslaget. 9 år och börjar höra dåligt. DEt har sina fördelar det med.

 

Russgänget stod inne. 

 

Fina Norrgårdens Extra

 

Hundarna leker herre på täppan. De har lika kul i stallet varje dag. Fullt ös och massa hyss med att sno bortsar och moffa i sig bajs. Aldrig växer de upp.

Ankorna i Ankeborg bryr sig inte det minsta om kylan. Deras enda bekymmer är att vattnet fryser så jag får byta ofta. Kaningrabbarna bor kvar ute eftersom snön inte tycks komma än. De har både ett hus och en lucka in till en gammal fårbädd att värma sig på men de sitter ofta på höhögen och myser. De fryser inte heller. De har ju alltid bott ute och har fri tillgång på havre, kornkross och pellets förutom hö. Samling kring pumpen!

 

Mina husdjur (ja och så Anki numera som inte är på bilden)

 

Aldis avnjuter frukost en kylig morgon.

Russbarnen har kul ihop. De hänger ihop som ett tonårsgäng. Isolde, Russin, Svalbard, Qlådia och Gullvi.

 

Samtliga hagar har varmvattenbaljor. Även pojkarna och Valiant trots att de går in. Är både rädd om djuren att de annars dricker för lite och för lat för att hacka is. Det ska vara lätt och smidigt med det som går.

 

Lyckliga Lojstabarn som numera får vara utomhus. När de kom var prio ett att tämja dem och få dem att acceptera mig. De fick gå själva i ladan och vallas in på box om natten som rutin och bli vana vid mig. Steg två var att vänja in några "tanter" i taget till dem och få in dem i ny flock successivt. När de etablerat flock vågade jag släppa ut dem. Som ett i gänget så är risken minimal att de drar iväg till skogs om de inte skulle respetera elen. Hade jag släppt ut dem från början hade jag aldrig fått in dem igen om de kutat genom stängslet. Skogen var det enda de visste om och hade trygghet i förutom varandra. 

Har lärt Savannah "hoppa dej"- kommandot. Vet inte om det var så smart. Hon vill hoppa hela tiden. Blir ju mindre praktiskt när hon blir en vuxen get på 40-50 kg!

 

Lilla Greta som var sjuk mår prima. Bökar lyckligt i nya halmen.

Fina Leo! Mina gossekossor.

I helgen träffade vi Carola och spelade spel och hade kul. Var alldeles för länge sen vi sågs. Hon har jobbat mycket och ibland hinner man inte ses av olika skäl. HOppas på bättring nu 2016.


Vi hörs!         

              

Av Johanna Nordin - 23 december 2015 00:50

Hur gick det sen?

Det är det säkert många som undrar. Jag undrar också. Ja inte hur det gick för mig, så pass bra koll har jag   . Utan jag känner säkert som många med mig att jag hade velat veta hur det gått för alla andra. Alla de som inte fick plats i programmet. Nu träffade jag några av dem och vet lite insider information, men det är ju å andra sidan gammal info nu och inte säkert det stämmer. Det är kul att så många lyckades ändå! Som ni fick se så är det en rätt påfrestande situation att ha kamerateam med producent, kameraman och ljudtekniker med hela tiden och ibland mer än ett team. Jag hade inga egentliga problem med det men för en del blir det konstigt.

Hur det gått för mig? Jo då efter några minst sagt kaotiska år så känns det som pusselbitarna trillar på plats. Jag har knappast ens sökt efter kärlek under de här åren efter min medverkan 2011. Det har varit så rörigt med flytt, hot och efter två korta förhållanden på rad efter bonde och när kamrorna släktes så har jag inte haft ro i kroppen. Visst har jag kunnat längta och sakna ibland. Men i det stora hela så har jag haft fullt upp med mitt och inte för att livet gått tillbaka till någon stilla samma lunk som innan, för det har det verkligen inte, men jag har varit nöjd och inte velat träffa någon heller. Har dejtat någon gång men sen runnit ut ur sanden och det har varit trevligt men inte så mycket mer än så. Jag är en väldigt självständig person och det sätter såklart käppar i hjulen i lusten att verkligen försöka och kasta sig ut. Därför passade bondekonceptet mig. Själva grejen med inspelning var ju spännande i sig men sen var jag ju tvungen att fortsätta och kämpa på. Jag kan ju bli lat, eller lat är fel ord men störd i min integritet och därför dra mig tillbaka. Med ett team som tjatar kärlek och en förväntan så var jag ju tvungen att löpa linan ut och se vad som hände. För även om jag sökte till programmet självmant hösten innan i ren ilska och frustration så ville jag ju såklart träffa min kärlek. Nu blev det inte så. Men det blev ändå en livs resa på sitt sätt. Men alla som varit ute i dejtingsvängen vet ju att träffa den rätta är inte alltid så enkelt och romaniskt som man kan drömma om.

Jag fick mail i somras. Sen har vi haft väldigt sporadisk kontakt. Jag vägrar stressa in i nått. Alla delar måste hänga med och kaos är det sista jag behöver i mitt liv igen. På senhösten började vi höras mer och mer och träffas. Nu har vi träffats varje helg sen iallafall två månader tillbaka och efter lite kantstötningar så känns det bara bättre och bättre. Det här är första gången jag berättar om oss. Inte ens alla nära vänner vet. Jag har velat ligga lågt tills jag själv vet vad jag känner och tror. Inte gå ut med offentliga misslyckanden. Jag vet att jag mest bara pratat negativt med mina vänner, de få som vet. Men jag är inte så romantisk av mig i början. Vi har haft en hel del att prata kring och det är lika bra att börja lägga korten på bordet och vara ärlig. När det är gjort kan det ju inte bli värre, bara bättre och det är där vi är nu. Där det bara blir bättre och starkare. Vi tuggade på genom det som var jobbigt därför att vi båda ville det. Igår var det vintersolståndet så nu har det vänt. Ser fram emot en härlig vår ihop. Elisabet bor inte här. Hon är STockholmstjej, inte ens djurtjej bortsett från en katt. Men hon gillar mina djur och det är huvudsaken. Många tycker distansförhållanden är jobbiga. Själv tycker jag det är perfekt. Jag får lite panik av att träffas jämt, det är så mycket jag måste hinna med på gården men också i mig själv att jag känner att de påtvingade pauserna som blir är bra. Jag hinner börja längta och sakna, hinner känna att helgen gick för fort men får ändå tid över till mig själv och det liv jag hade innan. Herregud jag är 42 år och har byggt upp ett liv åt mig och mina djur, där vänner och fritid får plats och jag släpper det inte rakt av bara. Därför är distansförhållande perfekt för mig. Jag får lite av varje och känna att jag längtar. Blir det för mycket så tappar jag känslorna. 

Så nej jag är inte singel längre. Jag är nykär. Det är en härlig känsla! Jag som i början av sommaren sa att jag inte ville träffa nån. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.


Nu är det snart jul igen! Eller jag tycker det är jul. Julen är ju mer än bara julafton. Någon gran blev det inte här i år. Den ligger kvar på vinden. men det kommer nya jular. Gjorde ett fint tomteland av alla tomtar jag köpte i Visby (kommer på bild, glömde ladda ner en bild). Jag är jättenöjd med det. Precis som jag tänkt mig.

Jag som alltid är ute i sista minuten med julkort missade i år igen att få iväg papperskort brevledes. Har en uppsjö av fina julkort på vinden, men ett annat år så... Elisabet hjälpte mig att fota julkort på mig och djuren i helgen. Desperat i kamp om tiden. Tyvärr hann jag inte göra papperskopior av dem och kollaget är inte direkt väljobbat heller. Men det är mycket jobb bakom bilderna. Tyvärr fick inte korna vara med. Men ett annat år så... Har föresten bestämt att Grynet och Leo får vara kvar. Jag älskar mina kor så innerligt! Jag kan inte tänka mig att slakta dem. DEt vore som att skjuta sina barn (nästan). Det går inte. De gör mig lycklig och nu har de flyttat in på box för vintern och är så keliga och snälla. De är ungdjur och lite stojiga ibland. Men snälla och älskvärda. De får gå ut i ladan då och då och studsa ur sig energi. Vädret tillåter egentligen att de är ute. Men det finns inget att äta och marken trampas sönder. De rymde (jag var slarvig med elen) så grannen var snäll och ringde och berättade att de gick i hagen bredvid sin egentliga hage. Få in dem var plättlätt. Jag ropade och de kom i full galopp och följde utan krångel med mig och mathinken in i deras nya större kobox. De de hade förra året har de vuxit ur så där bor nu fåren.

 

Det riktiga julkortet.

 

Valiant fick vara tomte. Han ställde gärna upp.

 

Testade lite olika varianter med utomhus blev bäst med ljuset. Det var dock halvstorm den dagen vi fotade men det blev bra ändå.

Försökte oss på att fota Nalle och Sarv ihop med hundarna. Som ni ser, det gick så där. Diciplin är inte mina hundars starka sida.

 

Lille Junior. Ja han heter Merlin men är född på samma dag som farbror Milton som bor hos mina föräldrar. 13/6 nästa år blir det stort kalas då Milton fyller 10 och Merlin 1 år.

Spännande att kossorna flyttat in!

Grynet

Tokpigg 9 åring. Äter upp plastsaker, norpar och förstör som vilken tonårshund som helst.

 

Som de här små illbattingarna. Torsten och Svante hittade tidningsinsamlingen och när den var stimlad går det ju alltid gå vidare på väggen och dra tapet. Brist på sysselsättning har de inte. De ser till att roa sig. Men de är charmtroll!

Jag satte ihop Valiant med Lojstabarnen men han skrämde dem. Inte av elakhet. Absolut inte! Valiant älskar föl. Men fölen blev rädda av hans lyckorus och lyckofnatt. VAliant ville så gärna leka men fölen tyckte han blev lite väl mycket. Jag valde då att ta ut honom eftersom fölen ska vänjas in i sina resp flockar ändå.

Har nyligen vant ifrån Russin och Isolde från sina mammor och tog med tre lugna och snälla ston till barnhagen. Skönt att kunna ha fölen i en inomhushage när de lämnar mammorna. Utbrytningssäkert och inga skaderisker. Fölskiljningen gick odramatiskt. Fölen har haft jätteroligt sen första dagen. DEt var mammorna som ropade i början när juvret spände. Nu tycker de det är skönt med egentid tills nästa års föl kommer. Jag kände att de behöver sin energi själva istället för att släppa ut den i mjölken. Rusin och Isolde var 7½ månader när de lämnade mammorna. En bra ålder att vänja av vid. Fölen är tillräckligt stora och mammorna får som sagt behålla sin engeri själva utan att riskera bli utmjölkade och tappa hull.

Lojstabarnen med förskollärarna Maja och Samanta.

 

I morgon ska Dimma (bilden), Sessan och Vilda flytta in i barnhagen så Lojstabarnen lär känna fler tanter.  

Najade inne för dusch och mat. Gud välsigne spolspiltan!

Tilia tycks visa upp sin snygga prilla, eller nått?

Ett litet smakprov på hur jag skulle se ut i stubbat hår   . Jag köpte faktiskt hårfärg idag och tänkte jag skulle hunnit färga det. Men det får bli imorrn. Hade fullt upp. Det var bilprovningen och handla julklappar som fick gå före. Återkommer om hur jag blev. Om jag inte måste gå med en pappåse över huvudet vill säga.


Antar att jag inte hinner skriva före julafton. Imorgon ska jag försöka hinna baka också. Eller försöka. Jo hej du. Jag måste baka! En sväng med den sista shoppningen också, djuren och det vanliga. Måste bli en tidig morgon. Och här siter jag och skriver mitt i natten. Men men. Det är sånt som händer.


Önskar er alla en riktigt god jul oavsett hur ni firar och vilka ni är!                      

Av Johanna Nordin - 21 november 2015 13:45

Ni känner säkert igen fenomenet. Istället för att ta tag i det som måste göras så går man och sätter sig med något varmt och gott vid datorn. Jag borde, nej jag ska, städa! Megastor fäller. Det borde säga allt. Men för er som aldrig upplevt en fällande Leonberger så är det hysteriskt med hår. Tussar i drivor. Hon lämnar ludd på varje grej hon nuddar: stolar, de andra hundarna, mina byxben, jackorna i hallen och när hon skakar sig blir det en hårhög i storlek av en chihuahua under henne. Jag har haft både golden och schäfer innan och tyckte de var förskräckliga men det är ju ingenting i jämförelse med det här pälslejonet! Hon blir dessutom håröm och gillar inte borsten. Jag är lite lat också. Lättare att gnälla än borsta. Det är bara så meningslöst att städa när hon lurvar så. Nu är det äntligen fruset ute så hundarna och jag drar inte in lera och smuts. Det är positivt.

Jag har haft en period som varit rätt tung. Jag vet hur det är. Har jag haft kul, varit mer positiv än vanligt eller gjort något annorlunda som tex en resa så kommer dippen som brev på posten. Ibland kommer den ändå. Men nu börjar det kännas bättre igen. Solen skiner och det kan ju göra nästan vem som helst glad. Tuggar i mig faktumet angåendet barn. DEt är inte så att jag tror att det är enda menigen med livet, men det blev så definitivt. Jag har ju massor av håriga barn. När jag var ung kunde jag inte förstå hur folk kunde kalla sina hundar för barn och behandla dem därefter. När jag en period hade bara NIsse gick vi till "leksaksaffären" varje fredag och han fick välja en leksak. Say no more.


Förra helgen var grisen Greta sjuk. Hon knackade ihop under lördagen. La sig bara ner och ville dö. Hon åt på morgonen men sen rörde hon inte en fena när Hedda fick sin mat. Hon var bara trött och apatisk. Tog inte emot det som hon annars älskar. Jag försökte med massa olika favoritsaker och fick jag in i munnen lät hon det bara rinna ut. Det syntes inga symtom på henne. Klämde och kände igenom henne. Ringde veterinären som inte alls var pigg på att komma ut för en minigris. Grejen är att det är veterinäreras skräckpatienter för de kan så lite om grisar. Jag var orolig att hon skulle bli uttorkad. Grisar är besvärliga patienter då de är svåra att läsa av, starka som oxar, ofta inte tillräckligt tama och har hud och speck som gör att de är svåra att behandla som tex hundar och katter. Jag kom på att ge henne vispgrädde utblandat i sirap för att öka hennes energi. Normalt skulle hon älska grädde och socker! Men nu grymtade hon och försökte värja sig. Tur hon är snäll för jag fick tvångsmata henne med hästspruta i munnen och sen tvinga henne att svälja. Hon hade lätt kunnat krossa mina händer och sprättat upp armarna med sina sylvassa tänder/betar. Få en gris som vägrar att öppna munnen är heller inte lätt. Hon vet ihop med sina enorma käkmuskler. Men det gick efter lite lirkande. Fick efter många samtal ill olika ställen tag i en veterinär på Ultunas ambulerande stordjursveterinär. Även om Greta inte visade tecken på selenbrist tuckte hon jag skulle tala om för min veterinär att hon skulle ge grisen injektion av selen, antibiotika och smärtlindring/antiinflammatorisk. Så mycket mer kunde man inte göra men fanns heller inget att förlora även om Greta varken hade feber eller något som kunde tyda på varken smärta, infektion eller något som kunde sätta diagnos. RIngde ut min jourveterinären och instruerade henne var hon skulle sticka.Man injecerar grisar bakom örat. Det är enda muskeln som inte är skyddad av läderhud och speck. Tog fram en trägrind och trängde upp henne i ett hörn och trots att hon var klenade är vanligt hade vi fullt sjå att hålla kvar henne. Gav även Hedda en selenspruta i förebyggande. De har gått på bete i sommar och höst och fått minimalt med kraftfoder. Normalt tillsätter jag selen i maten en gång i veckan men nu hade jag slarvat med det. Grisar är känsliga för selenbrist. Det vet jag. Ett dygn efter hon fått selen klev hon upp och ville ha mat! Jag som var så säker på att jag skulle förlora henne. Det hade jag gjort också om hon inte fått selen. Brist på selen ger muskelförtvining och musklerna orkar inte. Hon orkade helt enkelt inte tugga och svälja. Hade det gått längre tid hade hjärtmuskeln slutat jobba. Jag var orolig att hon hade njursvikt då hon hade samma symtom som vid det. Det hade nog blivit akut njursvikt om hon inte fått selen, orkar inte hjärtat pumpa ordentligt får inte njurarna tillräckligt med blodgenomströmning vilket leder till akut njursvikt. Greta hade tur trots allt och matte fick en dyr läxa. Så går det när man är dumnål.


Har hunnit med att fylla år och varit på semester sedan förra blogginlägget med bilder på djuren. Helena kom med tåget från Piteå och jag hämtade upp henne i Gävle för vidare gemensam resa till Gotland. Det var en väldigt lyckad semester! Vi hade väldigt roligt, hann med mycket och de var verkligen avkoppling från vardagen. Bodde på Donners hotell I Visby. Stenkast från hamnen och strax nedanför gågatorna. Älskar Visby! Var nästan ännu bättre nu på hösten bortom all hysterisk turism och varma gränder. Var med på fölskiljningen på Lojsta hed och jag som är blödig kunde inte hålla tårarna tillbaka när fölen åkte ifrån sina mammor. Det är så himla skönt att ha Helena. Hon lever ungefär samma liv som jag. De har också en uppsjö av olika djur i alla storlekar enbart för nöjes skull. Så skönt att ventilera allt om djuren, få tips och dela med sig av tankar och funderingar med någon som förstår både känslomässigt och praktiskt.De har färre hästar än vad jag har med istället renar, lama, fler grisar och hundar, åsnor, fjäderfän av olika slag mm. Eftersom vi båda har gård och ett geogafiskt avstånd mellan oss var det så skönt att träffas på neutral mark så båda blev lediga.

 

Jag som inte har tv fick uppleva lyxet att ligga och glo en stund.

   

Härliga du!

   

Sämre ställen för frukost finns.

 

Barrunda

 

Visby by night

   

     

Mycket fika blev det.

 

Och god mat! Dovhjortsfile.

 

Köpte mig en liten värld av tomtar. Så fort jag nu har städat ska jag plocka fram min lilla tomtesamling. Älskar tomtar! MAn kan inte ha för många.

Köpte även målarbok för vuxna. Perfekt terapiarbete för en som annars inte kan måla.

 

Och ångestköpet. Vi skrattade gott åt vårt impulsköp. Vi köpte var sitt av detta söta lilla cafeset. Men vi hade lite ångest efteråt. Men det blev gulligt i hyllan där hemma och ett roligt minne.

En tarotkortlek med änglar slank ner i inköpspåsarna också. Här ligger vi och spår varann sista natten. 

 

Som sagt, vi har alltid kul.

 

Jing och Jang var med från Piteå. Mest beresta kaninerna någonsin? Tåg, bil, färja. Och? De hade lyxsviten i hamnen i Visby. Belgiska jättar som kommer landa på en vuxenvikt mellan 7-10 kg.

Fölskiljning på Lojsta

 

Så fick jag träffa dem igen. Mamma Majvi och lilla Gullvi.

 

Gullvi

 

Svava och Svalbard

Fölen fick på sig en grimma med mammas namn och deras egna frysnumer som kommer från det år och i vilken ordning fölet fötts. Svalbard har 510 vilket betyder 5 - 2015, 10- född som föl nr 10. Det blir lite Auschwich över det hela när hästarna drivs ihop och fölen tas från deras mammor. Svårt att göra på något annat sätt eftersom de går som vildhästar på heden. De har sammanlagt över 600 ha och drivs bara ihop några få gånger om året för verkning, fölskiljning, hingstsläpp etc. Om vintern får de hö och kraftfoder. Annars lever de som vildhästar.

 

Svalbard rakas inför frysmärkningen som sker med väte. Fölen chipmärks, verkas, de får passansökningar och frysmärks. Alla föl födda på heden får frysmärkning. Ett enkelt sätt att veta vem som är vem. Det går 50-60 ston och deras föl varje år.

 

Frysmärkningen. Jag tittade noga på hästen för att se om det gjorde ont. Men jag såg ingen reaktion alls. Däremot är hela fölskiljningen en dramatisk händelse i deras liv.

Hemma

 

Tur jag har inomhushagen! Tre små föl kan lätt hitta på hyss och eltråd vet de inte vad det är. dE får lära känna flocken pö om pö. Än jobbar vi med tillit och hantering. Gullvi tog hela fölskiljningen med ro medan Svalbard och framför allt Qlådia tog illa vid sig. Har en hel del att jobba med henne efter den dramatiska första kontakten med människor. DE får helt enkelt inte gå ut innan hon tycker att jag är en okay prick. Kommer de lös kommer de dra till skogs för i skogen känner de trygghet. DE är födda och uppväxta i skogen. De vet inget annat.

Valiant var barnvakt igår. HAn gick i ladan med småbarnen. Han tyckte det var superkul! Lite för roligt för barnen så han fick gå ut efter en stund. Han var snäll men barnen tyckte att farbror Valiant blev lite väl mycket när han började kuta runt och hoppa och skutta av glädje. Han ska inte gå med dem egentligen men han ville så gärna hälsa på dem.

   

Lyckliga vovvar på ängen. Årets första pudersnö.


Efter mycket övervägande han jag beslutat att slakta mina kor. Inte för att jag egentligen vill. Hatar allt med slakt att göra. Men jag har funderat mycket under hösten och när Greta blev sjuk kände jag att händer det korna något kommer jag inte kunna behandla dem. Grynet är enorm! Hon är en korsning mellan tre olika köttraser och enbart avlad i generationer för att växa och bli stor. En vanlig mjölkko avlas även på att mjölkas och samarbeta. Iaf förr, numera är ju allt robotstyrt. Hur det blir i framtiden kan jag inte sia om men att Grynet inte blir så där riktigt tam nda till slutet beror inte på att jag gjort fel utan för att hon inte någonsin i sina gener behövt. Hon skuttar och busar, är egentligen snäll. Det finns inget ont i henne men hon vet inte om sin storlek. Jag kan inte riskera att skada mig. En knuff eller spark kan bli förödande och jag kan bli liggande i timmar, dagar. Det är inte kul att vara i deras hage. De kommer fram men är buffeldjur. Ju mer tiden går desto större blir de och ju mindre jag håller på¨desto mer otama blir de. Men man måste ha respekt för så stora djur! Annars är man dum. De äter enormt med hö! De två äter hälften av vad 15 hästar äter om dagen! Jag överdriver inte. Ger jag mindre gråter de efter mera mat. Att fodra så mycket mat till djur jag inte har någon behållning av då jag inte törs hålla på med dem är meningslöst. Det är inget lätt beslut men jag har bestämt mig. Har ringt och kollat med Hälsingestintan om de kan ta emot dem. DE körs de till en gård där de får stå i 10 dagar och ackimatisera sig fast bara de två ihop. DEt var jag jättenoga med eftersom Grynet aldrig sett någon annan ko utöver Leo. Sen slaktas de på gården där med deras mobila slakteri. De skulle återkomma om tid och när det kunde vara möjligt. Det vore det bästa! Slippa köra dem till ett vanligt slakteri. Jag tycker hela grejen är jobbig. Min lilla kalv som klampade runt i köket som liten. mEn nu är hon stor och bufflig och inte lika enkel och ofarlig. Jag har mig och de andra djuren att tänka på. Jag slaktar hellre än riskera atde av någon händelse skadar sig eller blir sjuka och jag inte kan hantera dem och behandla dem. Det är inte ok.


Vi hörs!

           


         

      




Av Johanna Nordin - 19 november 2015 23:49

Alla har vi drömmar. Såna som många gånger förblir just en dröm. Ibland tror jag vissa drömmar ska förbli en dröm. Verklighets obarmhärtiga vardag kan smacka sönder mycket. Ekonomisk bärighet, orken och möjligheten att räcka till, byråkrati... ja det finns mängder av skäl som gör att saker kan trasas sönder och drömmen blir en börda. Men sen har vi de drömmarna som bor kvar som verkligen vill få blomma ut och komma till verkligheten. De drömmarna som vi måste läras oss att hantera då de tvingas mot ens vilja att förbli dröm. Det är där jag är nu. Nej det hamdlar inte om gård eller om djur. Jag är inte den som brukar hindra mig att prova mina drömmar. Men det här är sån dröm som liksom är i stort sett omöjlig att genomföra. Jag pratar om barn. Det finns de som tycker att jag har det så jävla bra. Jag har ju "allt". En kompis till mig citerade en rad ur någon blogg hon läst. Det stod något i stil med "om alla människor gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar skulle ingen döma". Det var så bra sagt. Nej jag har inte allt och jag har inte möjlighet att göra "allt".

Jag har nog alltid velat ha barn. Jag var den urtypiska docktjejen som barn, jag utbildade mig till förskollärare. Men ni vet jag hade ingen brådska. Väntade på att träffa den rätta. skaffa barn på egen hand fanns inte på världskartan för min del då för 20 år sedan. Barn var inget jag gick direkt och längtade efter. Men jag visste att jag ville ha minst tre stycken. Mina barn hade redan då namn.

Åren gick och jag bestämde mig tillslut för att adoptera barn på egen hand. Sökte, pratade i telefon, bokade möte. Väl medveten om vad som gällde att som ensamstående adoptera. Jag ville ha ett barn från Kina. Min syster är från Korea och det kändes så självklart att välja ett asiatiskt barn. Jag älskar min syster och har alltid gjort även om vi fått bättre kontakt nu på äldre dar. Det beror nog på att vi är väldigt olika, olika intressen, liv och en viss åldersskillnad som idag inte spelar någon roll. Men när det så var min tur att äntligen kanske få chansen att göra en verklighet av drömmen stängde Kina för ensamstående föräldrar att adoptera. Det var en smäll i ansiktet. Men jag tänkte att jag är ju inte lastgammal och än finns goda chanser. Kände att jag ville bryta gamla vanor, skaffa nya möjligheter och utvidga min bekantskapskrets. Prova drömmen att bo i Norrland och ha bättre möjligheter att träna hundarna inom framför allt jakt. Så jag sålde min lägenhet och köpte mig ett hus. Långt från allt. Långt från nära, kära och bekanta. Jag kände inte en käft för att vara tydlig. Men jag tänkte att det löser sig. Det gjorde det också. Har underbara vänner från den tiden även om vi numera inte ses mer än över facebook.

Jag dejtade en hel del över nätet. Det gjorde jag redan innan jag flyttade. Ni vet de där klassiska att man går och fikar men sen blev det inget mer. Jag dejtade både killar och tjejer. Eller egentligen mer killar. Det var enklare. Men slutade alltid med att de ville ses igen men inte jag... Jag kände mig både mer bekväm men samtidigt obekäm att dejta killar. Inte så mycket pga normen utan för att jag kände mig så främmande i tjejkretsarna. Jag tyckte inte jag platsade bland ballongjeans, killkläder, bakvända kepsar, ryggsäckar och slipsar och en massa öl. Det är möjligt att jag fick tunnelseende men ärligt så var jag inte så himla intresserad heller att verkligen träffa någon. Jag hade bra, fullt upp med mig och mitt. Barn det kunde jag ju skaffa på egen hand om jag inte träffade rätt. Dejtandet var mer en lek och en bekräftelse även om jag faktiskt alltid bara hade en dejt i taget. Jag försökte skriva till flera olika samtidigt men det blev så komplicerat att minnas vad man pratat med vem om så jag la ner det. 

Sen kom åren av kaos. De åren som bara passerade som i en dimma. De åren då djuren blev min räddning och min livlina. Jag sökte hjälp men fick inte rätt. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. Skulle vilja skälla ut läkarna på hc i Åre och undra om de bara lärde sig gipsa ben på sin minst 5,5-åriga utbildning? Jag insåg då att det var inte läge att skaffa barn. Men jag var ju inte lastgammal då heller.

Ibland känns det som livet bara går med mig. Som jag är en statist i verkligheten. Ni vet, precis när jag ordnat så bra i Enköping. Börjat få vänner vilket inte var så lätt där, ridskolan började verkligen ta fart, jag hade ett halvtidsjobb på gång och fått hyresvärd i stora huset. Då kommer grannen som hatade flugor och var allergisk mot hästar och som hotade med att dra in kommunen om jag inte löst hans situation inom en månad. Han kan dra åt... ja ni vet där det brinner eviga buskar och är ovanligt hett och otrevligt. Väligt få människor jag kan säga att jag hatar men han och hans fru tillhör den skaran. Så sockerlena när det dansades efter deras pipa för att sen hugga i ryggen. Så jag flyttade bums. Fanns inte så mycket mer att fundera på. Så fantatisk var inte just den gården att jag var beredd att strida för den. Grannen åt andra hållet var allvarligt talat inte klok hon heller. När jag gick ut i tv som homosexuell kom det en galning som härjade runt utanför och på min gård och letade efter mig. JAg var av en händelse i stan just då och hade lämnat hundarna i hundgården. De använde den i stort sett aldrig men just den dagen var de där. Jag skulle bara vara borta någon timma och vädret var fint. Grannen såg mannen, ja en annan kvinna i byn med. Men hon blev så rädd då han på signalimentet såg otäck ut, att hon tog sin hund och vände hem och låste in sig. Ingen av dem ringde polisen. När jag sedan gick till grannen för att fråga mer om det inför en polisanmälan så är det första hon säger när hon öppnade ytterdörren "ja vet du vad. Jag satt här och solade och hundarna förde sånt herrans liv. Jag blev så irriterad och det ska du veta att såna hundar som skäller på det viset DET vill inte jag ha som grannar!" Jaha? Där står jag. Hon som i blotta förskräckelsen just undkommit att bli misshandlad, våldtagen,  bortrövad  eller mördad. Men hundarna som skällde för att han härjat på min gård efter mig var det som bekymrade henne.

Ja det var ju inte läge att skaffa barn samtidigt som jag flyttade en hel gård. Jag hade faktiskt tänk att bara flytta hit som en språngbräda vidare till något annat. Eftersom det blev panik med flytten fick jag flytta dit det varken var för långt och dit där jag kunde inhysa alla djur med godkänt enligt regelboken. Men jag blev kvar. Fick vänner och började om igen efter att ha rest mig ur en mental dipp några månader efter flytten.

Då kom mordhotet. Jag visste inget om något. Jag levde på flykt i sju veckor. Gömde mig. Det talades om både skyddad indentitet och identitetsbyte från myndighet. Jag satt långt hemifrån och visste inte om jag skulle behöva avveckla gården och djuren från där jag befann mig. Det är ju inte direkt så att barn är något man känner att det är läge för att fundera på när man inte ens vet var man kommer vara och ens vem man kanske kommer bli. Att vara bipolär i sånt här läge har sina för och nackdelar. Fördelen var att jag under den värsta tiden fick en kick. Den motsatta effekten. Jag rockade och poppade i bilen, skämtade om allt och var otroligt driftig och kreativ. SEn kom smällen. Några månader senare kraschade jag. I allt kaos drog jag igång ridskolan igen och ville jättemycket. Det var dumt det.  Det tog tid att resa sig och ibland undrar jag om jag verkligen gjort det. Men det var först i somras jag verkligen fick bekräftat att jag är bipolär. Efter allt som varit, och då mycket som jag inte nämner här, är jag betydligt skörare än innan. Jag har rensat i mitt liv. Sånt som inte får mig att må bra måste bort, även människor. Jag har ett liv och det är min skyldighet att försöka se till att jag mår bra. Det finns inte utrymme för annat. DEt låter som en klyscha. Det är det väl också. Så säger många. Men för mig kan det i mina mörka perioder handla om liv eller död.

Det som är så jävligt är att jag är beroende av andra för att kunna bli mamma. Jag har för länge sedan slutat hoppats på att träffa den rätta. Barn vill jag skaffa på egen hand. Mitt barn. Ingen annans. Vägrar bli låst av någon annan vuxen efter en kortare relation där barn kom för fort. Nu blir man ju inte bara gravid som homosexuell. Nej för att bli gravid måste man antigen 1. knulla med en man 2. inseminera hemma med hjälp av en man 3. åka till Danmark mfl länder och inseminera/göra inplantat. Det tror jag alla är rörande överrens om. Jag kan inte lämna gården och åka till DAnmark. Jag är i så fall beroende av att någon tar hand om gård och djur. Jag räknar kallt med att behöva åka mer än en gång. Jag ska ta mig till flyget, flyga till Danmark, inseminera och åka hem samma väg igen. Jag vill inte avveckla gården för att försöka bli gravid. Jag kanske aldrig lyckas utan istället förlorar allt. Jo då jag har tänkt på hur det skulle bli att ha barn på egen hand och hur det skulle bli med gården. Det här är ju inget nyck. Det här har jag tänkt på i så många år.

Jag skulle åkt redan i början av sommaren. Men då fick jag min diagnos av en dum läkare som bemötte mig som mindre vetande och imbicill. Egentligen hade jag inte tänkt prata med hene om mina planer. Men så kom medicin upp på tal och jag kände att jag var tvungen att berätta. Hon bemötte mig otroligt oproffsigt och bemötte mina planer med att avråda mig och tyckte det var olämpligt. Jag kraschade igen. Kände mig dum i huvudet. I höstas träffade jag en annan läkare som inte såg några hinder alls. Vi pratade om alternativ till medicin och hur det skulle bli för mig. Han var sakligt utan att försköna men var övertygad att jag inte skulle ha några problem som hindrade mig att försöka och ev bli mamma. Hoppet tändes igen. Bestämde mig för att försöka snarast. Men jag sitter här där jag är. Om jag ska bli mamma är jag beoende av andra. Det är förbannat orättvist! Visst att jag satt mig på gård på egen fri vilja. DEt är inget jag ångrar. Inget jag vill göra mig av med. Men innan någon dömer och säger att jag har det så jävla bra, jag som har "allt". Tänk efter. De flesta älskar i sänghalmen och blir med barn. För mig krävs det en otrolig logistik och ett beroende av andras vilja och möjlighet. En jävla tacksamhet som för andra är så självklart enkelt. (jag vet att alla inte blir gravida den enkla vägen heller). Om jag ska bli gravid krävs det andras hjälpsamhet. Allt kostar pengar. Flygbiljetter, inseminationen, samtal, gårdsvakt. Det är inte några tusenlappar utan efter ett antal försök är det många tusenlappar. Tänk om jag drar igång och gårdsvakten inte plötsligt kan? Nej jag kom inte iväg mer för jag har ingen hjälp. Flera tusen åt helvete. Dessutom, jag kan inte kräva hjälp. Bara vara tacksam om någon kan. Jg vill inte ta in avbytare. HElt random människor och dessutom kostar det också.

Ja nu sitter jag här och försöker förlika mig med att jag blir aldrig någon mamma. Det var helt enkelt inte min lott. Man kan ha ett bra liv ändå. Men det var inte så här jag hade tänkt mig. Men livet kom emellan. Jag känner igen vettig bög som kan "runka i burk" och vara nöjd med det. Jag kommer inte till Danmark. Jag ligger inte med killar.

Det är bara så förbannat onödigt att ha den jävla mensen och pms varje månad. Till ingen nytta. Av ingen mening har jag antecknat min mens och räknat dagar. Jag är rätt bitter ikväll. Jag vill inte träffa någon som har barn. Jag vill inte bli "bonusmamma". Jag vill ha eget barn om jag ska barn runt mig. HAr jobbat 17 år men andras barn. Sett gravida magar, lyckliga mamma-pappa-barn och fått höra att "det där förstår inte du som inte har egna barn" från viktigpettrar till kollegor på förskolan. Andras barn står mig upp i halsen just nu. Ursäkta för det men så är det.

Jag vet att jag varit och är världens sämsta Gudmor. Men jag har inte orkat. Livet kom emellan.


Over and out. Har inte så mycket mer att säga om det. Livet är som det är och blev som det blev. Men det kan vara förbannat orättvist sett ur olika perspektiv.


Vi hörs!




  



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se