Kennel Krokanden

Direktlänk till inlägg 10 november 2011

En sån dag idag

Av Johanna Nordin - 10 november 2011 19:22

Idag är det en sån dag, en sån dag när det känns som någon knackar på axeln och visar skymtar av det förflutna. Minnen som väcks till liv. Känslor. Sånt som legat i det undermedvetna och sånt som jag inte tänkt på väldigt länge. iallafall inte brytt mig om även om tanken susat igenom huvudet och känslorna så har det inte stannat och gjort nån påverkan. Inte förrän idag. Det är en sån dag idag. Ett virrvarr av känslor, saknader, besvikelser, aggressioner tumlar runt i kroppen och stör. Men det har varit mycket sista tiden, oregelbundna mattider och dåligt med näringsämnen. Yoghurt i all ära, men inte 7 dagar i veckan och 3 ggr om dagen. Mac Donalds är jättegott, men inte jämt... Kroppen skriker efter energi och synden straffar sig. Motorn behöver olja och bensin. Den går inte på tomme.


Jag lever  med min dröm. Men livet är ingen dröm. En dröm är en illusion. Den här veckan har varit en prövningarnas vecka, liksom många andra veckor. I mitt liv händer aldrig små saker en i taget. Nej här slår det alltid på gong-gong trumman med storsläggan! Jag var utan internet i veckan, utan telefoner och Morris fick på nått sätt tag i kortet till kortläsaren på bankid:et och mosade sönder det. Fick ett nytt, temporärt, inloggingssystem av banken som inte fungerade. Grr! samma vecka!

Alice har haft kraftig kolik igen och även Pontus har haft magknip. En mamma till barn i ridgrupperna var bussig och ställde upp som vikarie och äve hennes hästkunnige sambo hjälpte till. Det är så tråkigt när grupperna måste ställas in men djurens hälsa måste gå först. Tyvärr kan jag inte dela på mig och en kolikhäst kan innebära döden. Utan hästarna blir det dessutom ingen ridning... Men jag förstår att barnen blir besvikna när jag måste ställa in. Baksidan med att sköta hela rulliansen ensam och inte välja att låta barnen gå på ridklubb där det alltid finns gott om folk som kan hjälpa till med både grupper och hästar. Men å andra sidan är det många som istället väljer den mer "familjära" ridskolan som jag erbjuder. Allt passar inte alla. Summa summarum.

Många barn och föräldrar är iallafall nöjda och vill fortsätta nu när ordinarie grupper börjar lida mot sitt slut. Jag erbjuder därför ytterligare 8 ggr här under hösten/vintern. Är ett otroligt gott betyg att de är nöjda och vill fortsätta! Jätteglad!


I helgen fyller jag år. 38 år. När jag gick ut och hämtade ved kom jag att tänka på hur hemskt jag tyckte det lät när jag var ung (låter som jag är lastgammal nu) när kvinnor i 40-års åldern kallade sig själva tjejer. Sa att de skulle träffa sina tjejkompisar, det stod 40-årg tjej i kontaktannonser mm. Man kunde ju inte vara 40-åring och tjej?! Kvinna, tant, fru...men inte tjej. Det var ett ord för unga kvinnor. Nu är jag snart själv en 40-årig tjej som träffar mina tjejkompisar. Nej jag tror inte jag kommer ha nån 40-års kris. Jag tror inte riktigt på såna. Kris kan man ha när som helst ochkris kan vara allt ifrånett litet problem tilldjup personlighetskrasch beroende på vem man frågar. Jag känner mig bekväm med mina celluliter ochbristningar som slåss om utrymmet på mina ben. Jag är inte 20 år och kan inte se ut som så heller. Vill inte se ut så. Vill åldrasmed värdighet och rynkor kan vara så fint och gulligt. Å nu kom en saknadöver mormor förbi. Hon med sina söta rynkor och lena hud! Minns så väl hur bortgjord jag kände mig när jag i 8-års åldern satt i hennes knäoch smekte hennes öron och ville ge henne den finaste komplimang jag kunde komma på: "- å mormor, vad det är gott när man blir gammal för allt hänger och slänger". Glömmer aldrig mormors gapskratt och jag förstod inte alls vad som var så roligt.

Nej jag känner inte nån stress över att fylla 40 år. Det är nu livet är på topp! Så mycket livserfarenhet och ändå fit i kropp och själ. Nu är det några guldår framför sig.  eller fit i kropp och själ. Allt är väl rellativt. Däremot kan jag sörja att jag slösade bort några år av mitt liv. Jag har tyckt att det här är jobbigt att prata om, pinsamt och ett nederlag. Men nu, några år senare och tillbaka igen så ser jag det inte så. En livserfarenhet rikare även om den kostade mycket och var dyr i sin kostnad.

 Jag gick in i väggen under mina år som förskollärare på 100%, hunduppfödare och kursledare privat,åt brukshundklubben och rasklubben. Jag var alltid stressad. Bodde på 4:e våningen i ett hus mitt i centrala Stockholm. ar alltid i vägen med hundarna på promenader. Hade alltid valpar och unghundar som skulle fostras och de övriga hundarna tävlingstränas ochdå inte i en gren. Vi tränade och hade höga mål inom spanieljakt, tävlingslydnad och viltspår. Jag var dessutom viltspårdomare själv. Morgonen startade med att kläderna låg på golvet i orning som de skulle kläs på. Toa behov fick vänta, valpen/unghunden skulle ut först! ar ute på 90 sekunder om inte...hissen var upptagen. Då var dagen förstörd. Jag kunde börja svära och grina för att någon hade snott hissen före mig så ev valpen hann kissa på sig. Sprang hem varje lunchrast och rastade hundarna, fick pussla ihop schemat de kvällar varannan vecka i hade kvällsmöte på jobbet. Direkt efter jobbet tog jag bilen och åkte iväg och tränade eller hade kurs. Satt dessutom med i rasklubbens styrelse och hade alltid dåligt samvete för de möten jag inte hann tilleller kunde gå på och gick jag mådde jatg dåligt för hundarna som knappt hann se skymtem av sin matte på över ett dygn. Helgerna kunde jag gå upp klockan tre på natten för att åka till en utställning eller annat hundigt. När jag så flyttade till fjällen för att jag insåg någonstans att antingen flyttar jag eller bryter jag ihop totalt. Livet fick en hästskovändning! Från fruktansvärd stress och ständigt dåligt samvete till totala lugnet. Då kom smällen. Min kropp kände efter och jag med den. Det tog lång tid att komma tillbaka! I perioder sov jag 18 av dygnets timmar. Resten pratade jag i telefonen med mina underbara vänner som stöttat mig genom allt och ägnade mig åt hundarna. Jag mådde skit rent ut sagt. Det är lätt att vara efterklok. Men jag vet att jag heller inte lyssnade på de som försökte varna mig. Själv upplevde jag det inte hysteriskt. Jag var så inne i det.

Nu är jag tillbaka igen men det tog som sagt tid. Min kropp var helt sönderkörd. Det enda den behövde var vila. Gick till en psykolog eller egenligen två. Men det slutade med att hon sa bara efter några gånger att jag inte behövde fortsätta rent medicinskt. Åt piller en kortare period också men glömde ta dem. Tror inte piller var vad min kropp behövde, den behövde få vila upp sig och läka ut ur sin stress. Nu har den fått det och jag känner mig nästan som förr igen. Tror åldern tar ut sin rätt och helt tillbaka tror jag inte man kommer efter en sån smäll i backen.

Visst har jag mycket nu också med alla djur, verksamhet och gården. Men skillnaden är att idag tillåter jag mig att ha skitdagar som dag. Dagar när jag gör bara det allra nödvändigaste och vilar och återhämtar mig. Idag har jag sovit, läst bok och lyssnat på ljuv lugn musik och låtit djuren och alla måsten vara. Därför att jag behövde  det. Djuren klarar sig. De har mat och vatten och varandra ute i friska luften.


Vi hörs!

 
 
Ingen bild

Tina Larsson

10 november 2011 23:13

Ha ha; jag är 45 och är också en tjej, åtminstone i mina egna ögon. Jag undrar fortfarande när jag ska bli vuxen... Du har ju långt kvar till 40 - så du är ung :-)

Ja du, alla har vi våra svackor. Men dagar som man nästan ursäktar sig för, då man inte tycker att man gör något "vettigt", de är ju jätteviktiga. De är precis lika nödvändiga som de dagar som är fyllda av jobb, plikt och "måsten".
Och vad skönt att du tog dig ur din stressade livssituation. Synd bara att det skulle till en rejäl smäll från kroppens sida.

Som vi säger i Värmland: Ha det gôtt!
Tina

Johanna Nordin

11 november 2011 11:05

Jag tror det är det som är så härligt. Vi behöver inte bli vuxna på ett tråkigt sätt nu för tiden. Tänk för 50 år sedan, då var det ju gubbar och gummor som fyllde 50 år! Idag kan ju en 50åring vara jättefräsch och ungdomlig utan att det är fel, om man är det på rätt sätt iallafall....

Jag fick en personlig krasch och förhoppningsvis lär man sig av misstagen. Den som lever får se ;)

Ha det! (kör med norska istället haha)

 
Ingen bild

EvaP

11 november 2011 10:37

Skickar en stor kram!!
Tänker på Duved ibland...
Jag tycker det är skönt att få vara "tant" - det är skönt att veta var man har sig själv o vad man vill och trivs med, gilla pelargoner men så har jag ju hunnit fylla 40 precis... Fast mina kompisar är tjejer såklart inga tanter så långt ögat når :-)
Stort grattis på födelsedagen i mrogon!!
/Eva

Johanna Nordin

11 november 2011 11:12

Tack och jag kramar tillbaka!

Jag tänker också ofta på den tiden och det härliga är att jag har nästan bara positiva minnen från vänner, jobbet, huset,skogen och fjällen. Saknar det enormt ibland och smyger in på hemnet och kikar efter gårdar :)

Haha jaadu dessa pelagoner, vi har skrattat åt tantblommorna förr. Jag gillar dem också de finns ju i massa olika färger!

Kram

 
Ingen bild

Anneli

11 november 2011 10:46

Fint, bra, starkt och självutlämnande att våga berätta om när du gick i väggen! Det blir många plus-poäng :-)
Varm kram "willys" Anneli

Johanna Nordin

11 november 2011 11:13

Tack :)

 
Kamilla

Kamilla

11 november 2011 11:29

Har oxå gått igenom allt det där och kan säga att man blir mycket mer harmonisk, får bättre självkänsla och en bättre livssyn på allt, om vad livet egentligen handlar om och vad mycket underbart det finns i livet! Så egentligen så får man vara tacksam för att man gick in i väggen på nåt konstig sätt. Dessutom så är det inte alls dumt att ha fyllt 40 år för nu fattar jag lite mer om allt! Haha..
Ha en bra födelsedag!

http://www.kamillad.bloggplatsen.se

Johanna Nordin

11 november 2011 12:05

Jag vet inte om jag blev jätteklokare av det. Men visst fick jag lära mig av smällen. Är svårt att förklara hur livet var innan. Låter rätt banalt när jag läser det jag skrev (el oxå är jag skadad ;) ).

Men man ska vara rädd om livet, det går inte i repris!

Tack snälla, tårta blir det iallafall även om jag inte storfirar min 38 års dag :)

 
Ingen bild

Frida

11 november 2011 18:10

Man blir klokare för varje år:)
Önskar dig att ditt 38:de år blir fyllt av spännande äventyr och fina stunder med mycket glädje.
Grattis på din dag!
Hoppas du får en underbar dag!
Kram

Johanna Nordin

11 november 2011 20:54

Tack snälla!

 
Sanna

Sanna

11 november 2011 21:51

Käner igen det där. Men , men blir aldrig äldre än den inre kärna man har!:-) När mina naturbrukselever kallar min en "vuxen tjej" kan jag känna att det passar mig ganska bra. Synen på djuren förenar oss, oavsett ålder - och den empati som vi delar har inget att göra med ålder, det har med en inställning till livet och djuren att göra. :-)

http://www.sanningenskennel.se

Johanna Nordin

12 november 2011 18:17

Nej visst är det så! Och när det gäller den typen av vänner har åldern ingen betydelse. Har ett brett ålderspann på mina "djurvänner". Spännande att jobba på naturbruksgymnasium, lite avis nu ;) Fast jag har oxå ett toppenjobb,lite yngre elever dock. Från 2 år och uppåt :)

Hej på rej!

 
Ingen bild

Gun i Knivsta

12 november 2011 00:13

Johanna 12/11-11
Dina djur bad om lite hjälp,sa ok! Pippi kommer att kvittra gomorron gomorron matte,,Kisse misse alla mjau mjau matte världens bästa OK ok men vi då Lite större VOV VOV VOOOV HOPP HOPP MATTE MATTE SMACK SMACK ..JAHAAA... Å VI DÅÅÅ GNÄÄGG gnääggg skraap skraap SPARK

Johanna Nordin

12 november 2011 09:24

Tack! Jag förstår vad de behöver få hjälp med att säga :)

 
Gunilla

Gunilla

15 november 2011 09:28

Ja, men visst är det lustigt hur man ändrar sin syn på "åldrar" när man själv hamnar där ! Klart vi är tjejer, t.o.m jag som är 44 :)

Oj, ja det var en rejäl resa du gjort, innan du landade nånstans mellan stad och fjäll.. Tack o lov lär man sig att känna efter, jag har också däckat ihop rejält en gång, den andra gången motade jag Olle i grind...och det blev en lindrigare variant!! Fina bilder nedan också !!

http://www.gugge67.wordpress.com

Johanna Nordin

17 november 2011 20:15

Joo jag landade i Enköping ;)
Förhoppningsvis lär man sig av sina misstag.

kram till er

 
Kamilla

Kamilla

16 november 2011 09:50

Gillar att läsa din blogg om alla dina små funderingar och berättelser, blir ju nästan lite beroende av dom?! Haha.. :) Hoppas allt är bra med dig eftersom det inte kommit något nytt inlägg från dig..

Kamilla

http://www.kamillad.bloggplatsen.se

Johanna Nordin

17 november 2011 20:14

Hej, nu har det kommit ett inlägg. long time ago ;) Inte alltid det finns tid och lust att dikterar ihop nptt bara. Men det förstår du säkert :)

 
Ingen bild

Anna

16 november 2011 21:22

Hej! Jag sitter med spänning och följer dig på tv. Jag tycker du verkar otroligt trevlig och varm och tror innerligt att det har att göra med det du gått igenom. Efter svåra perioder i livet lär man sig alltid att se ödmjukt på livet. Jag tycker du är modig som är en offentlig person och ändå lämnar ut så sköra uppgifter.

För att inte vara för ingående så får jag ångest varje gång jag ser dig på tv, jag ångrar att jag inte såg dig först och skrev ett brev och tog chansen! Du har allt jag vill ha och behöver i mitt liv och jag har så mycket att ge! Jag har också shettisar, hund, katter och kaniner och höns, brinner för mina djur och förstår ditt engagemang i dem.

Jag hoppas att du hittar rätt, du verkar så underbar!

Kram/ Anna

Johanna Nordin

17 november 2011 20:12

Tack!
Det är nog sant efter en rejäl smäll kan det nog hända att man blir ödmjuk mot livet. Det är väl sånt som kallas livserfarenhet skulle jag tro.

Kram till dej

 
Ingen bild

Maria

16 november 2011 22:33

Hej Johanna!

Ibland får man skapa sina mellanrum i livet, men det kan vara svårt att veta när man bara ska köra på och när man ska stanna upp och låta sig överväldigas av minnen, känslor och den förvirring jag tror alla känner emellanåt. Jag tycker för min del att jag kanske har lite för lätt att checka ut för att kontemplera, nostalgisera eller bara fly in i något uppslukande istället för att bita ihop, klara vardagens alla måsten och gå på i ullstrumporna fast huvudet värker av motstridiga tankar. Kanske har det att göra med att jag faktiskt blivit väldigt stresskänslig sedan jag inbillar mig att jag gått igenom en tid av utbrändhet för 10 år sedan. Eller så är jag bara lat.

Men vad jag vill säga är i alla fall att jag berördes av ditt ärliga inlägg. Och hoppas att allt känns bättre nu!

Kram, Maria

Johanna Nordin

17 november 2011 20:08

Tack! Jodå jag är på banan igen...trots allt....

kram

 
Jonna

Jonna

17 november 2011 18:34

Vad fint berättat Johanna, tack för att du delar med dig av dina upplevelser trots att det är så privat. Starkt! 40-årskris kan man ha, det jag kan jag intyga som just fyllt 40 ;) men samtidigt är det skönt att bli äldre och få mer livserfarenhet. Inombords kommer man nog alltid känna sig som densamma även om kroppen förändras. Kram till dig och alla dina fina djur!

http://heligvardag.wordpress.com

Johanna Nordin

17 november 2011 20:05

Tack!
Kram tillbaka

 
Ingen bild

Heidi fra Norge

18 november 2011 17:39

Hei Johanna,
ditt rykte sprids t.o.m til Norge. det må være noe med din utstråling som rekker så langt ;-) Du har en jättefin blogg at lese men trist med dyrene du har mistet. Vet selv hvor vondt det gjør. Har hatt fugler og hunder selv og det var vondt å miste dem alle. Vi har dem bare til låns, dessverre. Følger gjerne din blogg om dine dyr videre. Ha en fin helg, trots alt elendighet.
Klem fra Norge

Johanna Nordin

21 november 2011 17:35

Tack snälla, jag vet det gäller att njuta medan de finns här. Som du säger är de bara till låns.

Kramar från oss alla

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Johanna Nordin - 4 augusti 2019 21:57

Av Johanna Nordin - 8 september 2016 11:51

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el...

Av Johanna Nordin - 20 mars 2016 12:12

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter. Fjällbäckens Sarv   Hej en lammkorv tack! Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp ...

Av Johanna Nordin - 4 mars 2016 13:34

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns ...

Av Johanna Nordin - 8 januari 2016 13:41

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det. Djuren klarar kylan bra. De är skapt...

Skapa flashcards