Det är ingen ovanlig fråga när folk besöker mitt stall. De flesta tror jag är knasig som har så många täcken i olika storlekar, typer och färger. Normalt sett hänger de bara och skräpar och är mer eller mindre i vägen i mitt lilla stall. Men många täcken har jag fått med de hästar jag köpt eller också passat på när det är rea. Den dagen kan komma när alla måste skyddas. Den dagen har vi varit väl förskonad mot, fram tills i helgen. Hällregn dygnet runt och en temperatur strax över nollan. Hästarna såg ut som de badat och var genomvåta in på huden efter ett tag. Jag använder ytterst sällan täcken på mina hästar. Bara när de är blöta infrån och ut, dvs efter ridning/körning. Regn står dessa tjocka pälsar väl emot. De kan se sjöblöta ut men under yttersta topparma är de torra och varma. Jag är inte sjåpig när de är blöta. Däremot noga att täcka efter arbete.  Som sagt, fram tills den här helgen. I lördags fick hästarna stå inne i skift. Innehästarna fick sin frukost i stallet och fick stå inne halva dagen. Deras hage var en enda sörja av lergegg. Det är inte ofta de vuxna protesterar att gå ut i hagen.... Lösdriftsponnysarna fick ta över och var inne till långt in på natten för att torka från topp till tå. Till och med Easy som avskyr att ståpå stall njöt av att komma in. Islänningarna fick gå kvar ute välklädda i täcken. De trängde ihop sig i ligghallenoch var på så vis skyddade ändå. Nu har iofs shettisarna en ligghall i sin hage med men jag tog ändå in dem.

Piggelin och Nalle har knappt burit täcke i sitt liv men tog det ändå med ro. Alla nio uteponnysar skulle kläs på fleecetäcke för att torka och behålla värmen. Gamle Aldon fick dessutom ett ombyte.

Skönt att komma in i lä och regnskyddat!

Hundarna var också måttligt roade. Minna hittade en tom balja med filtar i att krypa ner i.

Vi passade på att ha lång. lång frukost medan regnet stod som spön i backen. (Cosma sa att hon ironiskt nog ser ut som en islandshäst fanatiker i sin tröja  , men det är skönt med ulltröja i ruggväder)

Voffarna sussade sött i bäddarna

Så när utehästarna skulle ut igen i skiftet fick de på sig regntäcken för att förhindra dem att bli frusna och blöta igen. Alla 9 skulle kläs på med rätt storlek. Här är Nalle, Pontus, Piggelin, Fatima och Peps i bild.

Ingen lämnas till sitt öde. Lekis, Brellir (som bär täcke för första gången) och Carin. I bakgrunden går Leira. Tur jag så envist köpt på mig olika storlekar genom åren.  Nalle har storlek 75 och Maisan 145. Hittade Brellirs täcke i gömmorna, hade köpt det i Östersund när han var föl. I händelse av nöd under hans uppväxt. Annars är det 115 just ingen storlek som behövs, utom just nu då    .

Peppe Puss fick ett lite lätt fodrat regntäcke eftersom han lite svårare att hålla hullet.

Piggelin ser ut som en smällkaramell i sitt lila täcke.

I alla hagar finns det uppvärmt vatten.

Sagas Reddish och Sagas Lisabeth, skänkta av Pether Markne och Per Sandgaard kom i söndags. Två jättefina ministon, ridna och supertrevliga. Pether och Per har ägt de i många år men haft de utlånade  i omgångar och skänkt de till olika personer som sedan lämnat dem åter igen till dem. Lisabeth har bl.a varit ridhäst till Malin Bayards son. När de såg bonde i höstas kom de tänka på mig och hörde om de fick skänka dem hit till verksamheten och min uppfödning. Mitt varmaste tack till Pether, Per och Cia för att jag fått att ta över dessa söta tjejer! Till våren ska jag visa dem på utställning.

Pontus fick en hatkärlek till Reddish först.Men det gick snabbt över och bara kärleken kvarstod. Han är en bestämd liten herre.

När det är sånt här skitväder är jag otroligt glad åt mina foderhäckar! Maja och Samanta tycks känna detsamma.

Vi hörs!    

I helgen blev en utav "tanterna" sjuk. Hon hostade och det var så uppenbart i lördags när de liksom inte visade någon glädje att vara ute utan bara stannade vid början av trädgården och tanten stod stilla på en och samma fläck. De andra höll sig i närheten men de låg och idisslade mellan varven. Mina får bor numera i stallet i en box om nätterna och går lösa i trädgården hela dagarna. Lyxliv då många blir inne i stallar hela vintern. Jag rev ut hela deras fårhus och gjorde om det till vindskydd åt shettisarna istället. Men det är så mysigt att ha dem i stallet och kunna prata och gosa med dem hela tiden och de är innanför staketet och kan gå ut i trädgården och rasta varje dag.De är otroligt roliga, de får då och då springfnatt och rusar runt av lycka i full galopp genom trädgården. I början höll jag andan av fasa, jag var inte van att se får med sina pinnben komma i full kareta och göra lyckokrumsprång. Härom dagen var den en utav dem som i ett bocksprång slog en frivolt och landade på nacken. Hon blev lite chockad själv att tappa fotfästet och jag var snabbt fram och "tröstade".

Tanten blev bara sämre och sämre. Hostade vilket hon iofs gjort några dagar i samband med att hon slickat saltsten, men jag trodde hon var glupsk och tog ingen större notis av det. På söndagen andades hon tungt och hade inte ätit på ett dygn, ville inte ligga ner utan stod och avlastade huvudet mot boxkanten. Höllnoga koll på henne men ville vänta in i det längsta att ringa ut veterinären. På måndagen var hon bättre igen. Till historien hör att hon vägrade ge upp själv, hängde ändå med och stod envist på benen. Jag har en inställning att inte ta bort dem förrän de gett upp själva om det inte handar om rent djurplågeri vill säga. Det är ett ansvar man som djurägare har och faktiskt ett privilegium att ha möjligheten att avsluta ett lidande och ge en värdig död. Jag  har jättesvårt för människor som bl.a går runt och släpar på halvdöda hundar som måste bäras in och ut för att kissa och inte har någon egen glädje av livet. Det är fruktansvärt att mista en vän, men det är ännu värre att bära på ett dåligt samvete att ha väntat för länge än själva avlivningen ochsorgen efter djuret. Nu har jag ingen erfarenhet av något sådant och tänker inte sätta mig i situation att få det heller. ¨

På tisdagen ringde jag ut veterinären. De står mig för nära att jag bara ska ta bort dem utan att ens ha försökt och eftersom hon fortfarande kämpade ville jag ge henne alla chanser att tillfriskna. Varje gång jag fodrade kom hon fram och nosade  höet och ville äta men kunde inte. Fruktansvärt att se! Hon var uppenbarligen jättehungrig! Köpte lusernmix som är hackad proteinrikt hö på påse blandat med olja och melass som gör det mjukt och energirikt. Allt i hopp om att hon lättare skulle kunna svälja. Gerda och Rakel (getterna) älskade sånt! Hon kunde ändå inte äta... veterinären kom och konstaterade att lungorna lät bra, jag var orolig för lunginflammation. Ingen feber. Vi sondade henne med en slang ner i vommen och konstaterade att det fanns inget hinder i matstrupen. Slangade i henne vatten och energibalans samt gav henne en spruta smärtlindring som skulle sitta i några dagar för att se om hon ville börja äta. Han trodde på att hon fått något i halsen som gett henne sår där som orsakade rethosta och svårt att svälja. Då hon inte ätit på npågra dagar gav jag fram till onsdagen på henne att bli bättre. Hade det inte vänt då skulle jag ändå behöva ta bort henne. Ville inte låta henne möta svältdöden! Fy så fruktansvärt! Allrahelst iom att hon ville äta! På onsdagen började hon äta! Som ett mirakel. Blev så glad att jag nästan började gråta, lilla Tanten det lönar sig att även försöka rädda ett får!

Tanterna är väldigt speciella. Veterinären var helt betagen och sa att han aldrig träffat så tillgivna och sociala får någonsin. De är fantastiskt tillgivna och keliga. Nästan krävande av uppmärksamhet. RumpNisse stångade Cosma i helgen av oförätt för att hon inte ägnade sig åt honom. När hon så vände sig mot honom så kröp han så nära att han helst hade velat ligga under jackan. Han skulle inte ha några som helst invändningar mot att bo inne och sitta i soffan framför tvn.  Men nu är han ett får och får faktiskt nöja sig med stallet och jag har inte hört honom klaga. Bara man ser honom och ger honom mest uppmärksamhet.

Nu äter Tant -09 och jag känner mig så glad för framför allt hennes skull men även mig som inte gav upp. Vad som var fel kommer vi aldrig få veta. Men troligtvis något som retat strupen.

Idag när jag kom hem från stan på kvällskvisten var en utav mina ridelever här med sin mamma och pysslade med några ponnysar. Visste att de skulle komma så jag tog in Jazzo, Aldon och Peps för mys och omvårdnad. När jag kom hem överraskade de mig med varm choklad, pepparkakor och julklappar till mig och hästarna som fick en stor säck morötter. Jätterart av dem! Jag blev så glad!! Nu längtar jag erkligen tills det är tid att komma igång med grupperna igen. Men Aldon är förskyld för tredje gången nu. Jag är säkert jätteöverbeskyddande som vill väna ut tills de är helt friska. Men jag anser att det är bäst. Hade själv lite ont i halsen i höstas som blev värre efter varje lektion när jag sprungit med barnen i trav. Även om det inte var något ansträngande egentligen och långa sträckor så var det tillräckligt för bacillerna att göra nya attacker mot immunförsvaret. Så jag vill inte riskera att förvärra något tillstånd hos någon häst och har inte haft tillräckligt många friska för en grupp. Det blir som på en förskola här, det går runt till var och en och några tar det om på. Men de äter och dricker ju från samma ställe och hostar på varann så det är ju inte så konstigt. Den här hosten med fukten och värmen har verkligen gynnat bakterier och virus också. Hoppas det fryser nu snart. Är extremt less på lera och gegg.

Vi hörs!

I slutet av maj fick jag ett mail med två bilder. Gullan och Pontus föl hade sett dagens ljus! Eftersom fölet var mitt fick jag döpa henne och jag lät kalla henne Fjällbäckens Prinsessa, just för att hon var så liten och näpen. En liten Sessa. Nu är Sessan 6 månader och har lämnat mamma och flyttat "hem" till gården och sina släktingar: pappa och halvsyskon på både mamma och pappas sida.

Det pinsamma i historien är att jag inte varit och hälsat på Sessan trots att hon bara bodde några mil bort. I Köping. Eller några mil bort, allt är rellativt men i norrlands mått mätt så... Sommarrn var fullt upp och hösten liksaså. Tillslut kände jag att nu var det ingen idé längre. Jag kommer såsmåningom se henne hela dagarna ändå.

Förra söndagen var jag där och hämtade henne iallafall. Trött som ett as och sliten så få kände jag mig efter en "weekend" i Göteborg och ett nattpass med Saga i hagen. Men men, man kan inte vara på topp jämt!

Världens sötate lilla Sessa stod i en box med mamma Gullan. Roligt att se henne igen! Jag hade glömt hur liten Gullan är. Hon tog däremot ingen notis över mig. Brydde sig föga om att vi delat ett år av våra liv ihop. Sentimental kanske inte är det ord man förknippar med Gullan. Å andra sdan så har hon det jättebra hos Ann som tycker väldigt mycket om Gullan. Medan Gullans och min kontakt var helt ok medan hon bodde här men inget utöver det. Alla passar inte med alla och det är ju underbart när de kommer till sin rätta! Det som fick mig att byta bort Gullan var dock att Ann svarade på anonns där jag sökte verksamhetsponnysar. Hon hade Alice som hon trodde skulle passa och av en händelse började vi prata rent generellt och Ann sökte ett fint ministo för avel med bra och annorlunda stam.  Jag hade inte tänkt göra mig av med Gullan. Men visste att det här med verksamhet och masa olika människor som grejar och rider på henne inte skulle vara hennes gebit. Så jag slängde ur mig ett byte och så blev det! Ann har också upptäckt att Gullan inte gillar barn och en massa kladdande på henne så bytet kunde inte blivit bättre för Gullan! Alice däremot stormtrivs med sitt nya liv även om hon gick ner sig rejält iom kolikerna i höstas och har tappat mycket i hull och ork. Det kostar på att vara digivande, dräktig och bli sjuk. Nu äter de hö på fri tillgång och Alice har gått upp i vikt igen, de fodras även med lusernpellets om kvällarna som extra energi och protein. 

 Fjällbäckens Prinsessa 

Sessan tog flytten med ro. Störtcool fölunge! Hon gick in i transporten och ia trailerkameran kunde jag se vad hon gjordde. Hon stod och tittade ut genom framfönstret men var inte ett dugg orolig. Väl hemma blev hon utsläppt med Carin och Fatima som båda är fölvana, lugna och äldre. De var dock mindre intresserade av att bli extra mormor. Jag gick och hämtade Samanta och Vilda. Tänkte att en jämnstor och jämngammal kompus skulle kännas bra och min intuition sa mig att Samanta kommer ta sig an henne. Man känner väl sina löss  . Samanta hade inget emot att bli surrogatmamma åt Sessan trots att hon redan har en liten själv och snart var Vilda och Sessan bästisar. Hon ger henne självklart inte di men tar ändå hand om henne och såg tillatt Sessan hade någon att ty sig till när hon introducerades med resten av flocken.

Sessan, Samanta och Vilda.

Storebror Piggelin (efter Pontus) hälsar lillasyster välkommen till gänget

Många nya jämngamla kompisar. Här ihop med Röding, Saga och Piggelin

Så söt! Det roliga är att Sessan och Nirmar som båda är efter Pontus är så otroligt lika i färg och teckning. (Sessan här på bild)             

Lugn över sto och fölflocken. Det gick helt smärtfritt att släppa ihop resten av stona ihop med Sessan. De var föga intresserade faktiskt.Mer ett "jaha en ny bäbis igen då... Numera tyr sig Sessan även till Ida, Maja och Vaja även om "mamma Samanta" är den som gäller när det verkligen behövs någon.

Jag delade för en vecka sedan mammor och föl. tyckte det var dax och eftersom Cleo inte brydde sig om Saga nattetid och Saga var tvugnen att komma hem såg jag det om ett gyllende tillfälle att skilja dem åt. Cleo var utom sig av oro dagen och natten efter! Åt ingenting på 1½ dygn utan sprang oroligt fram och tillbaka vid staketet och ropade efter Saga som givetvis svarade och gjorde henne ännu mer utom sig av sorg. Tog så hem mammorna och satte ihop dem igen. Den tiden kommer när stona säger ifrån ändå och slutar ge di inför nästa fölning. Det är nu min uppgift att istället skotta i dem så pass mycket protein att de inte tappar för mycket av sig själva. Vaja gick med Cleo tills hon var 1½ år och fick di även om de också kunde vara utan varann, men Cleo behöll ändå hullet och Saga föddes välskapt. Det är ju så det fungerar i naturen. Där går fölen med sina mammor tills dess att hon fölar igen. Ingen av mina föl bryr sig över att mammorna jobbar i verksamheten. De är så trygga i flocken och vana att mamma kommer och går. Jag tror egentligen mest på tvär avvänjning. Dvs att fölet eller mamman lämnar gården. Så länge de hör och se varann kommer de gråta och processen blir mycket mer smärtsam och långdragen.

Saga fungerar utmärkt här hemmapå gården nu även när det är mörkt iom att det är lysen på stallet som lyser upp hagen och allt är hittills frid och fröjd och alla mår bra och är lyckliga. Fölen rejsar och busar ihop precis som det ska vara.

V hörs! 

Igår avrundade jag min bondesäsong på två sätt. Dels att jag skrev av mig här på bloggen. Det är mitt sätt att ventilera mig och få ur mig negativ energi och samla tankarna. En del skriver musik, andra springer och jag skriver. DEt är som att jag genom att skriva ord på det jag känner bearbetar det bättre och sen kan lägga det till historian. Nu skiter jag fullständigt i vad de skriver, skriv på jag kommer inte läsa. Orkar inte bry mig. De känner mig inte, skulle aldrig komma på tal att de skulle få lära känna mig och jag behöver inte veta. Är inte en nyfiken. Känns så skönt!

Igår kväll var jag på LRF (lantbrukarnas riksförbund) och "föreläste" om min bondesommar. Fick lite frågor och folk verkade tycka det var roligt att höra. Innan mig var det enman från länsstyrelsen som berättade om rovdjur i våra trakter. Jätteintressant! ag hade velat höra mycket mer! Björnar, varg och lo kan man inte veta och höra för mycket om! Jag var betydligt mer intresserad att han skulle få fortsätta än att jag skulle berätta. Mitt vet jag ju redan allt om, totalt ospännande för mig. Men det hjälptes inte, de andra 52personerna ville höra om bonde söker fru så majoriteten fick bestämma.

Jag fick allafall svar på funderingar och oron som jag haft. Jag kan tyvärr inte släppa min setter Amy här i markerna då det är vilttätt och nära stora vägar.  En setter tar stora vida svängar i full galopp. Skapt för att söka av stora fält efter fågel i full fart. Amy är en utpräglad engelsk jaktsetter. Eftersom hon inte är jakttränad sedan hon var ung pga skotträdsla så är hon vad vi kallar "joyrunner" (ojsan plötsligt blev jag vi med fågelhundsvärlden igen, det var inte igår). Dvs hon springer mest planlöst omkring och livsnjuter! Men får hon upp en fågel så får hon inte stånd (nej menar inte sånt stånd...   ) stöter som en spaniel och kutar efter. hon har bra ståndanlag men har ihop med de andra hundarna inte utvecklat den.

Jag har fått tillåtelse att släppa henne på marker uppe vid Möklinta, en timmas bilresa hemifrån. Kan lätt tänka mig att ta hundar och två ponnysar och gå i skogen några timmar med fikakorg. Dömysigt! Men, det har vandrat varg i dessa skogar och jag utsätter henne inte för sån fara. Då är vi hellre hemma på tomten. Nu fick jag verkligen rådet att avstå. Skultuna bara några få mil fågelvägen har iår fått mellan 7-9 valpar som när de stöts ur flocken kommer gå åt nått håll. Därav vårt infomöte igår vi ligger lite i riskzonen och för några år sedan rev varg två tackor i Teda hos en bonde som jag "känner". Det känns lite oroväckande med tanke på mina små shettisföl som väger från 15 kg när de föds. Det går ju sätta rovdjurstängsel. Samtidigt som det känns fel på marker som inte är mina. Det kostar ju en slant liksom... Dessvärre håller det inte ute lokatter som också börjar etablera sig här på vår halvö och på södra sidan om E18. Det kommer väl sluta med att jag har alla mina föl i vardagsrummet och sängkammaren om nätterna  .  

Annars har det varit fullt upp här i veckan med det mesta. Lite, eller väldigt mycket teknikstrul igen. Blir gaaalen   snart!

I lördags när jag kom hem från Göteborg fodrade jag eftermiddagshöet efter mörkretsinbrott i skogshagen. Alla hästar var vid matplatsen utom Saga. Jag sökte reda på henne med ficklampan och hon stod lugnt en bit upp i backen. Jag tänkte inte så mycket på det. Hon var väl mätt helt enkelt. De får rätt mycket mat de digivande och dräktiga stona.  När jag kom tillbaka efter midnatt för nattmålet var hon inte heller med de andra. Ropade och ropade på henne. Konstigt att hon höll sig undan. Var hon sjuk eller skadad? Mamma Cleo tog ingen notis över att hon inte var där. Tillslut hör jag henne skrapa med hovarna och hittade henne. Hon är kvar exakt där hon stod sist! Olycklig och lite förvirrad. Jag kände igenom henne men hittade inget konstigt. Men hon ville inte röra sig. Tillslut knuffade jag henne för att se att hon kunde gå varpå Saga snubblar omkring helt förblindat. Då slog det mig!Nöär saga var nyfödd pratade jag med veterinären om det möjligen var så att hon var nattblind. När hon gick in i stallet och det var nedsläkt gick hon rakt in i väggarna och visste inte var hon var. INgen annan häst, varken vuxen eller föl betedde sig så. Jätteobehagligt. Vi bestämde att låta det bero och sehur det utvecklades. Nu fick jag bekräftat, Saga ser inte i mörkret. Jag fick lysa upp en väg för henne och tvinga henne att röra sig. Vid höet satt jag och lät henne äta i ficklampans sken. Så fort jag släkte tappade hon matlusten och blev apatisk. Testade när Vaja kom fram till höet att ha släkt för att observera. Saga märkte inte att Vaja tydligt uppmanade henne att gå undan till egen höhög och blev väldigt förvirrad när Vaja tillslut ledsnade på henne och nöp till. Saga snubblade då åt sidan i ett taffligt försök att flytta sig. Jag tände och körde undan Vaja och lät Saga äta sig mätt och lämnade hagen först 2 timmar senare när hon tillslut kom till ro och la sig. Det var med vånda jag lämnade henne!  Tänk om de andra gick ivägeller flydde för något! Då skulle Saga bli kvar med allt vad det kan innebära. Hennes mamma var väldigt tydlig med att hon inte ville veta av Saga nattetid. Hon vet att det är något som är fel. Dagtid är Saga däremot som vanligt.

Gick hem och googlade på nattblindhet hos häst men fick bara upp det jag redan visste. Att islandshästar med silvergen inte bör dubbleras för det kan innebär dålig syn och nattblindhet samt att knabstrupfärgade (Pippi Långstrumphäst) kan bära sån gen. Men varken sagas pappa Brellir som är islandshäst eller mamma Cleo som är shetlandsponny har den ena eller den andra genen för silver eller prickar. Uppenbarligen föds det nattblinda hästar utan dessa gener. Jag har kontaktat Strömsholms hästsjukhus och ska även kontakta SLU för att de ska få ta prover på Saga. Gissar att det forskas på det här och Saga är nog högvilt ur forskningssyfte. Både mamma och pappa har stam som går att följa i flera led. Dessvärre är Brellirs mamma Dis död, Sagas farmor.

Saga i augusti -11, 2 månader gammal.

Det blir lite speciellt att ha en nattblind häst. Hon kommer inte kunna lämnas på bete nattetid, allrahelst nu efter infoträffen om rovdjur! Hon kommer inte kunna brukas (norska är ett bra språk!) i annat än dagsljus heller eller ridas på dunkla ridbanor med skuggor. Jag kommer inte kunna sälja eller ge bort henne. Det gör jag inte! Jag har ansvar för denna lilla dam och jag avlivar henne hellre än ger bort henne till nån och hon vandrar vidare till nya ägare och vips så är det någon som "glömmer" att informera den "lilla" detaljen att hästen är blind i mörkret och någon oförstående tror att hon är provokativ när hon vägrar röra sig när det är mörkt. Eller lämnar henne på bete till sitt öde. I ljus är hon som vilken häst som helst, men jag vill också ta reda på hur de tror prognosen är för en sådan här häst. kommer det förvärras och gå ut över dagssynen?

vi hörs!

Kände att jag måste skriva av mig lite. Det brukar fungera bäst på mig. Min ventil liksom.

Först och främst vill jag tacka å det alldra djupaste för alla fina, varma kommentarer som strömmar in både här på bloggen, facebook och på andra ställen! Alla lyckönskningar och alla andra vänliga ord! Det gör mig SÅ glad och upprymd! Fyller mig med massa positiv energi!

Men, tyvärr finns ju dessa som har behov att klanka ner på andra också. De missundsamma, avundsjuka, svartsjuka (?) eller helt enkelt bara elaka. De som drar sina egna förhastade slutsatser och ser det de vill se ur sitt egna perspektiv och erfarenheter från livet. Det var som Cosma, som jobbar med människor, sa: egentligen talar det mer om de som skriver än om mig.

Det finns de som inte förstår att uppbrottet mellan mig och Maria var ett gemensamt beslut. Ja jag tog upp att kärleken inte utvecklades åt rätt håll i första vändan när det tog slut. Men att vi blev ihop igen var ett gemensamt beslut! Det var ju knappast så att jag tvingade henne till nått framför kamrorna! Där och då kändes det rätt för oss båda men det svalnade fort igen och Maria tog i saken och såg till att vi bröt upp på nytt. Det tycks som om dessa som skriver de elaka och nedlåtande kommentarerna utsett Maria till ett offer för min katt och råtta-lek. Kan lova att hon inte skulle bli glad för den rollen! Hon ser sig inte som ett offer under mig! Jag känner henne väl. Men det är väl antagligen så att de som skriver sånt har sådana erfarenheter själva och drar paralleller.

Dessutom, det var ju knappast så att vi gjorde slut ena dagen och nästa dag träffade jag Cosma! Det hann gå ganska exakt en månad mellan. Ingen jättelång tid i mina mått mätt men iom att Maria och jag skildes som vänner och ingen av oss egentligen hade några djupa känslor för varann som man bör ha i ett förhållande så kunde jag gå vidare rätt raskt. Normalt sätt brukar jag slicka såren länge efteråt...

Maria skrev fint på min logg på facebook idag och önskade mig all lycka med kärleken. Sånt bittert offer är hon... Tack Maria!

Jag hade inte dejtat någonting efter vårt avslut i början av november. Men om jag hade gjort det, varför skulle det varit fel? Jag gick ut i bonde för att hitta kärlek och den fanns inte mellan mig och Maria men nu hade jag banat en väg för mig som jag menade från början. Jag hade verkligen inte tagit för givet att den rätta skulle komma till gården även om det naturligtvis fanns hopp och önskan om det. Men min tanke var att lysa upp en väg för mig att hitta någon efter kärlekens stig. Var så less på internet och profiler hit och dit, mailanden som inte ledde till något och krogen är inte mitt ställe.

Det känns faktiskt fördjävligt att bli utpekad som player! Dessa, alltid anonyma, elaka människor som har behov att spy galla över andra människor och krossa framför sin väg för att på så vis känna sig lyckade (eller varför gör man det annars?). Tragiskt och helt otroligt att det är en laglig rättighet! Borde vara straffbart att skriva ner andra anonymt på internet! Läggkorten på bordet och tala om vem du är om du har åsikter! Stå för dina ord och handlingar! Jag har gjort det i hela säsongen av bonde och de kan inte ens nämna sitt förnamn! Helt otroligt lågt! 

Var in på en sida som heter alltomtv.se Men herre min skapare! Jag blev så illa berörd och arg! Från början var det så himla elaka och vidriga kommentarer om Pelle, Helen och Louise. Det kliade i fingrarna på mig att svara och var så förbannad! De gjorde smileysgubbar som stod och kräktes i kommentarerna om honom - fyra i rad!! Skrev saker som att "jag gjorde misstaget att äta hamburgare förra gången de visade Pelle och mår fortfarande illa och måste spy pga honom" (eller nått i den stilen). Nu har även jag fått mina fiskar varma för att jag är oseriös och en typ player eller vad de nu skrev. Gick rätt raskt därifrån. Vet att någon vettig person skrev att de inte skulle vara dömmande utan faktiskt tänka efter hur de skulle vara att delta själv i ett liknande program varpå någon skrev att "vaddå man får väl skylla sig själv om man är så dum att man slänger sig till lejonen" (självklart anonym).

Tänk på att om ingen var med i dessa tv-program där ni fullständigt sågar ner folk vid fotknölarna och dansar krigsdans runt deras lemlästade kroppar så skulle ni heller inte ha något liv! Ert liv tycks ju gå ut på att koppla upp er på nätet, sitta vid tangetbordet och regera över er lilla overkliga värld där ni är diktatorer som har rätt att dömma andra människor på helt lösa grunder och ur ert perspektiv!

Ja nu har jag sagt mitt för idag. Detär ett hårt liv att vara kändis. Men jag ångrar fortfarande inte ett ögonblick att jag var med i programmet. Det har gett mig underbara vänner, massa sympatiskt stöd från nära, kära och okända. Det har gett mig kärleken.

Vi hörs!

Nej, det blev inte Maria och jag trots allt. Vi gjorde tappra försök, vände ut och in på kärleken och insåg båda två att den fattades mellan oss. Den glöd och djupa kärlek vi båda ville ha fanns inte och utvecklades inte heller. Men ingen kan säga att vi kastade in handuken för tidigt som man säger. Vi stod varandra nära men inte på det planet som behövs för att bygga en framtidsbro. Förhållandet tog slut i början av november.

Det lustiga i historien som sedan skedde var att i torsdags när ja var på väg i bilen till Göteborg för att gå på bröllop mellan Per-Ola och Louise ringde en journalist och vi pratade om Mariasoch min rellation. Jag berättade att det var slut och hon frågade om jag dejtade något. Nej det har jag inte gjort. Hon frågade hur jag skulle gå till väga nu med dejtandet varpå jag skrattade och sa: "jaa du hur gör jag nu?" Jag visste iofs då att jag skulle träffa Cosma under helgen men det behövde ju inte leda till mer än en timmas fika och kändes som att det har faktiskt ingen med att göra...

10 timmar senare klev Hon in i mitt liv och hjärta! Helt otroligt Overkligt. Ibland måste jag nästan nypa mig själv för att vara säker på att det inte är en önskedröm.

Historien mellan mig och Cosma är inte så konstig, inte egentigen. Bara annorlunda. Hon skrev till mig genom Bonde söker fru. Jag fastnade genast för hennes brev och bilder. Hon var fin, verkade smart och trevlig och hade islandshäst och uppväxt med hästar. Kunde hon finnas? på måndagen på Sundbyholm kom Madde, vår kontaktperson via brevskrivarna eller hur jag ska säga, ch sa att Cosma lämnat återbud. Hon hade kraftig lunginflammation. Det fanns inte mycket tid för att fundera och tänka. Jag blev jättebesviken men allt gick i 100 km/h och på kort varsel tog Malin hennes plats. Fick sms från Cosma veckan efter och jag svarade lite klyschigt att "är det meningen attvi ska ses så gör vi det". SEdan dess har vi inte haft någon kontakt alls.

I en utav mina ridgrupper går ett barn vars mamma är nära vän till Cosma. Hon hade från Cosma fått i uppgift att "snoka" lite om min rellationsstatus. Så var vi på tu man hand i söndags för en vecka sedan. Hon berättade om Cosma och jag sa att jag är singel så hon får gärna höra av sig om hon vill. Det gjorde hon. Vi hade sporadisk sms kontakt under veckan och vår dejt låg löst i planeringen iom att det var tv-inpelning och brölloppå mitt schema. Men vi ville hitta en tid, det var planerat på ett eller annat sätt. Men jag hade inga höga förväntningar.

På torsdagskvällen efter middag och inspelning hade vi bönder barhäng på hotellet och jag hörde av mig till Cosma. Chansade att hon hade lust att ses en stund. Hon lufsade runt i mysbrallor hemma men svidade om och kom.

Det som jag inte trodde om mig hände: kärlek vid första ögonkastet! Vi fann varann direkt och samtalen tog aldrig slut. Hon öppnade dörren och klev rakt in i mitt hjärta! Vi gick vidare till en pub, satt kvar tills de stängde och vandrade sedan hand i hand på tomma gator genom Göteborg till tre på natten. Sov på hotellet och bli väckt av Cosma på morgonen var underbart.

Pelle bjöd in Cosma till bröllopsfesten och Cosma skrattade och tvekade inte alls. Det var vår chans och ett ypperligt tillfälle att umgås och få vara tillsammans. Vi fick sitta ihop strax bakom min ordinare plats vid mina "bondekollegor". För att citera Pelle "kvällen var väldigt lyckad".

Bondes producent Lina Hagman sa att vi passade så bra ihop. Äktenskapstycke och ibland är det så att antingen är man syskon eller ett par.

Det var faktiskt fantastiskt roligt att gå runt bland de journalister som då och då kom in på festen och ha en känsla av att "ni skulle bara veta". De var nog övertygade att jag var singel iom att Maria inte var med mig medan de andra bönderna hade sina respektive med.

Vi bodde kvar på Särö där bröllopsfesten hölls och hade ett fantsatiskt rum! Vaknade av att vinden tjöt runt fönstret som var i vinkel med havet och skärgården som utsikt. Vaknade upp bredvid Cosma.

Hela vistelsen var så lyckad. Vigseln var gripande och vacker. Festen rolig, folket jätteroligt och Cosma underbar. Ja det kunde inte blivit bättre!

Nej kyrkan lutade inte... Se vilka vackra tärnor! Som rosa änglar bedvid det vackra brudparet.

Bilderna får tala för sig själv. Så vackert!

Mina bondekollergor och deras respektive.

Jag höll tal från oss bönder. Ett väldigt hastigt och improvocerat sådant då Fredrik bangade ur i grevens tid och lät mig ta micken.

Vi hörs!

Oj oj jag ligger efter i bloggandet! Snabbskriver lite inatt trots att jag borde sova...men vad gör man inte för er läsare *fniss*?

Nyligen kommit hem efter 2 fantastiska dygn i Göteborg där jag fått dela glädjen och gemenskapen över Per-Olas och Louise bröllop. Men det tänker jag spara att skriva om, liksom helgen överhuvudtaget. Inte inatt och detta inlägg.

Jag tänkte roa mig med att skriva lite om senaste avsnittet: resan. Maria och jag åkte bekant till Åland. Har hört/läst några kommentarer om att en del anser det orättvist samt att vi fick ha önskemål. Varken det ena eller det andra stämmer. Jag tackade inte nej till en "långresa" pga djuren. Hade det hängt på att det är svårt att lämna djuren hade ju ingen av oss bönder kúnnat åka, alla har ju djur i rätt stor skara. Men jag är heller inte alls missnöjd med vårt resmål. Vi hade det jättefint ordnat på vår resa och det viktigaste är ju att komma ifrån alla måsten hemmavid och komma in på varann. Som jag sa i programmet så är en resa en prövning. Antingen funkar det eller inte. Det visar sig rätt tydligt på en resa.

Det finns säkert många som tycker att jag var värsta surkartet på vår frukost på sängen.. och ja jag är ingen morgonmänniska. Skrattade gott åt mig själv är jag såg det på tv! Låg faktiskt i soffan och skrattade så jag tappade andan nästan. Det är ju en sak att uppleva det och en annan att se det.

Nu är det ju så att hela inspelningen handlar om oss som personer och med våra känslor och tankar i fokus och första rum. Jag vägrar spela och hålla en fasad för att göra mig bra för tv och bli "älskad" av alla. Jag var med för att hitta kärlek på ett eller annat sätt. Inte vara skådespelare. Ska man hitta rätt kärlek med rätt person kan man bara vara sig själv, med sina brister och fördelar. Våga visa vem man är och stå för det.

Just den morgonen kom hela inspelningen ikapp för mig. Hela spänningen släppte. Lite sömn, mycket spänning, extremt mycket fokus på mig, hela gården och djuren att se över som vanligt, 15 okända personer som huserat runt och bott i stort sett dygnet runt, 4 hundar i huset samtidigt varav min schäferunghund är ybervild emellanåt som jag var tvugnen att hålla koll på. Faktum är att jag hade inte en minut att slappna av på! Antingen var det inspelning, hundkoll (el både och), skadat föl, stulna täcken i hagen, djur som skulle ha vatten och ses över, vara glad och social värdinna och samtidigt hitta fokus på kärlek. Jag låter gnällig men det tog mycket energi. Tillslut säger kroppen ifrån. Det är mänskligt. Jag ångrar inte en sekund att jag var med! Det är det roligaste och mest spännande och händelserikaste sommar jag haft. Jag fick både fantastiska vänner...och eventuellt, kanske nått mer. DEt tänker jag inte avslöja nu. Då har ni inget att se fram emot till onsdagens program.   

SEn ser ni heller inte allt som sker i tv heller även om gobitarna plockas ut och visas. Det var så att det fanns en anledning av mig att vara sur....  Men det som hände på båtresan till Åland, är historia idag och något personligt mellan oss och spelar idag ingen som helst roll och är inget som jag tänker berätta om heller. Däremot kände jag att det var läge att komma med en förklaring. 

Näe nu MÅSTE jag sova! Det här duger inte och sitta uppe och slarva efter 2 nätter med fullt ös i Göteborg, men det återkommer jag som sagt med.

Tack och gonatt!

Vi hörs!