Senaste tiden har inte riktigt varit i mitt tecken. Ungefär det mesta som kunnat krångla har gjort det, det inkl bloggandet då jag blivit utloggad från uppkopplingen gång efter gång. Irriterande så klart och nästan så jag tappade orken att bry mig att försöka igen och igen.

Var ska jag börja? Tar det baklänges.

Igår var Maisan in på klinik för hältutredning och blodprovstagning. Maisan är inte den som är den i hagen och hamnar då och då i bråk. Fick en broddspark rakt in i höger knä på julafton -10. Upptäckte det precis när jag skulle åka och fira jul, finklädd och stressad. Maisan stod med en fontän av blod ur knäet   . SEn vilade hon flera månader, sattes igång och reds, blev halt, vilade bondesommaren, sattes igång, sparkades, vilade, sattes igång ny broddspark (rakt in i samma knä på exakt samma ställe, maximal otur) och nu är vi här. Hon har inte varit sig lik i ridningen. Sur, hård i munnen, seg, och rörelserna har känts rullande och slängiga trots att vi bara skrittar. Stackars Maisan har dessutom en rejäl övervikt som hon aldrig blir av med. Äter bara lågenergihö men lyckas ändå inte gå ner ett gram utan mer och mer lägger på sig   . Det gör ju också att hennes motion blir begränsad just för att leder och senor mm ska hålla. Skritta och ännu mera skritta. Jag bad att få lämna in Maisan på en utredning för cursings sjukdom. Vissa hästar lägger tydligen på sig och hamstrar minsta höstrå i kroppen då.

Hältutredningen visade sig mer spännande än jag trott. Jag trodde att knäna skulle vara illa, liksom i och med hennes övervikt var jag orolig för kotledsinflammationer. Frambenen visade sig ok   . Däremot började hon skaka när veterinären böjde haslederna. Hälta på båda haserna. Kotor och knän ok. Såklart jag såg spatt framför mig. Men röntgen visade inga förändringar i haslederna och spatt är uteslutet   . Nu blev hon behandlad i båda haslederna och ska vila tre veckor med upptrappande motion. Sen ska vi tillbaka och förhoppningsvis är hon frisk! Har ännu inte fått blodprovssvaren.

Fantastiska fina Maisan! Min klippa. Mattes häst! Min Maisan.

Hon är en känslig prick, få får rida henne för då blir hon spänd och orolig. Men hon och jag fungerar som ler och långhalm trots att jag var rent urusel på ridning när jag köpte henne och knappt bättre idag   . Men vi litar på varann och trivs ihop. Jag skulle kunna skriva en hel blogg om bara oss. Om hur jag från ingenstans kände att Maihildur (hennes riktiga namn) liksom ville mig nått. Helstört jag vet. Ångrar inte att jag valde henne!

Hon skötte sig helt fantstiskt på kliniken. Behövde inte ges lugnande under röntgen, stod bara helt stilla. Stod med spetsade öron när hon blev stucken i lederna (på bilden) utan att ens vifta på öronen. Men den här tåligheten kan även vara till ondo, det är svårt att upptäcka en dubbelsidig hälta på alla hästar och ännu värre på en som är otroligt smärttålig!

Småkillarna Röding och Nirmar har åkt på sommarkollo. De börjar bli könsmogna och mamma Alice som väntar smått måste få lite vila mellan sina barn, lite egen tid. Testade att sätta över de på dagis i min killhage hos Lekis, Brellir, Pontus, Nalle och Piggelin (där även Maisan Bettan och Reddish går). Men småkillarna ville hem när de stora killarna lekte för mycket och stränga tant Bettan sa till. Det gjorde ju inte saken bättre att mamma Najade stod och oroligt hummade och gnäggade på andra sidan gången. Jag fick stå vakt för att de inte skulle kuta ut genom trådarna. Insåg att det inte funkade. Eller det var iallafall för osäkert attens kunna gå på toa. Så jag hörde av mig till Gullsmyra stuteri somär en shettisgård och hörde om det fanns plats för dem där. Najade grät i tre dagar sedan de åkt. Alice tyckte det var skönt.

"- Du Löding, vi ka va bästisal fö allti va?!"

"- Aaa Nilmal, bästisal fö allti!"

Många nya kompisar i samma ålder, storlek och bara killbus!

Själv har jag och ska direkt efter bloggandet, hållt på med skogshagen. Klippt sly och röjt fram stigar och betesytor. Längtar tills jag kan släppa upp dem! De blir ju så lyckliga och skogen är sån bra hage då de får mer muskler och motion genom att gå där. Alla tjockisar (Jazzo, Pontus, Vaja, Piggelin) och fånghästar får gå där (Carin, Fatima) + några till. Dessvärre kan inte Maisan gå där. Hon plöjer mer hela skogen med sina stora hovar...

Mycket sly har det varit!

Lilla Sessan har hittat en ny trygg adoptivmamma i Maja.

Jag har plockat fram min agilitybana och börjat träna hundarna. Så lysande går det inte ännu. Tänkte anmäla Morris på kurs men de var fullbokade. Jag är gammal agilityinstruktör (bl.a) men då mina hundar gick bort strax efter utbildningen tappade jag lusten och bytte bana till spanieljakt och uppfödning stället. Nu har jag plockat fram pärmen för att få lite träningstips.

Det finns fler som är sugna på att prova och kanske dra ihop ett lag   .Team Lammbert!

Här är iallafall en filmsnutt från Amys träning. Ja ni hör ju på vilken nivå vi är på   ! Hoppasni inte blir åksjuka för filma och samtidigt träna hunden var ingen lyckad kombination.

Vi hörs!

Nu är det över. Leira avlivades imorse och för oss båda var det bästa som kunde göras. Hon trampade av sig en framsko i helgen igen. Det är inte första gången och är en direkt följd av att hon kliver på sig själv när hon snubblar omkring. Jag sov väldigt dåligt inatt. Gick upp vid 03 och gav hästarna hö, var ändå vaken och ville att Leira skulle få lämna gården mätt och belåten. Det har legat i bakhuvudet och gnagit i mig sedan vi var hos veterinären och hon blev utdömd. Att köra sin häst till slakteriet är oerhört jobbigt även om det är nödvändigt. Självklart behöver man inte just slakta sin häst. Det väljer man själv om inte hästen fått någon medicin som ger karens.Av praktiska skäl väljer jag slakteriet. Vill inte ha avblodning hemma på gården och vill inte att nån annan häst ska se på. Vad som händer med hästen när den är död bryr inte jag mig om. Väljer man nödslakt går de till värmeverket efteråt. Så länge hästen inte är folkskygg eller svårlastad och inte har jobbigt att åka är det bästa alternativet för mig. Det tar bara 40 minuters resväg dit härifrån.

Själva slakteriet är jag jättenöjd med! De skjuter hästen med gevär utanför lokalen för att slippa låta den gå in och slippa hantera den så lite som möjlgt. De vill stressa hästen så lite det går och det finns inga djur, stressad miljö runt den.

Tack för våra år ihop fina, snälla Leira!

Däremot blev jag riktigt förbannad på den veterinär som var där och tog emot oss. Enligt lag måste det finnas en veterinär som går igenom hästens pass på plats när hästar ska slaktas. Passet är en id-handling som alla hästar enligt lag måste ha. I passet ska veterinär skriva in om hästen behandlats med medicin som ger livstidskarens mot konsumtion.

Hur som helst så var jag med Leira på Strömsholm i höstas för undersökning. Hon fick dock ingen behandling. Där frågade receptionisten om jag ville att hon skulle gå till konsumtion eller inte. Nej tyckte jag då. Läskigt. Då skulle jag skriva under i passet vilket jag gjorde. Enligt henne var det jurdiskt bindande vilket i sig är märkligt eftersom om jag säljer ett djur har jag inget vetorätt hur det djuret ska säljas, avlivas mm. Men jag, dum som jag var trodde på henne och skrev under. Nu har jag ändrat åsikt vad gäller slakt av häst.Avlivningen för djuret är detsamma som när nödslakt kommer ut och många hästar är stickrädda för sprutor. Emilia och jag åkte förbi slakteriet med Leiras pass och jag frågade hur de ställde sig till min underdkrift iom att det var pga min åsikt och inget veterinärmedicinskt. Hade hästen inte gått att använda för livsmedel hade en veterinär behövt skriva på. Receptionisten tog kopia på passet och ringde deras ordinare veterinär som bekräftade att Leira kunde användas mot min legitimation.

När vi komkl 07 imorse kom veterinären(inte den orinarie vad jag förstod det som, hon är kvinnlig) och mötte mig vid bilen. Han presenterade sig bara som veterinären som skulle ha passet och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog förgivet att det var en hälsning. Det hör väl till god ton?! Nej det syntes tydligt att han inte hade det i åtanke utan enbart ville ha passet. Folkvett?! Jag följde med in för att skriva under papper innan vi lastade ut Leira. Så kommer veterinären tillbaka med passet ihögsta hugg och dolde det för mig "-Den här hästen kan vi inte slakta här!" och visar killen i receptionen. Jag sa då som det var: "Ja det gäller min underskrift, jag har varit här och pratat med hon som brukar jobba här som drog kopia och ringde den andra veterinären som sa att det var ok" Det örat ville den här veterinären inte lyssna på. Jag brukar inte gilla att hänga ut folk. Det är mot mina principer men i detta fallet så tänker jag göra det eftersom veterinären uppträdde oerhört respektlöst och kränkande mot mig som hästägare. Veterinären heter Öran Ljungvall.

"-Men någon har skrivit under här att hästen inte får slaktas!"

"-Det är jag som har skrivit under. Pga av min åsikt och inget medicinskt."

"-Är det här du?!" säger Örjan föraktfullt och pekar på min underskrift.

"- Ja jag kan hämta min legitimation i bilen om du vill!"

"-Så det skulle va du som skrivit under här!?"fortfarande föraktfullt.

"-Ja för att jag fick en fråga om hon skulle gå till livsmedel eller ej när jag var in till Strömsholm och jag ville inte det då för det kändes obehagligt så jag skrev under då men har ändrat min åsikt. Så drog jag det igen om vad den andra veterinären sagt.

"- Men om hon var på klinik har hon ju fått en behandling! Nej jag tänker inte godkänna det här!"

"- Hon fick ingen behandling och hade hon fått det skulle det förts in i passet. Det är väl därför passet finns?"

"-Ja jag tänker inte disskutera om hon blivit behandlad eller inte!"

"-Nej men det var du som tog upp det"

Killen i receptionen tyckte situationen var pinsam och ville såklart reda ut det på ett proffsigt sätt. All cred till personalen på slakeriet som är både bra mot djuret och har ett trevligt bemötande! Han ringde upp den andra veterinären.

"-Jag ska prata med henne!" säger Örjan och tar telefonen från honom.

När han pratat klart lägger han på luren och kastar passet framför receptionisten.

"- Jaja ni får väl gå ut och slå ihjäl hästen då!"

Han trycker sig förbi mig och Gun-Britt som står i dörröppning och jag känner hur det kokar i mig. Hur fan kan man säga så?! HAr man inget respekt för andra människor? Hela min påskhelg (och det spelar mindre roll att det just varit påsk) har jag haft i huvudet att Leira skulle avlivas på tisdag morgon. Min häst som jag delat flera år med som min vän. Man säger inte så! Som veterinär vid en avlivning ska man ha folkvett nog att kunna uppföra sig proffsigt och med ett trevligt och förstående bemötande. Han får ha hur djälva pissit humör som helst, men det ska inte gå ut över mig som djurägare! Jag skiter fullständigt i om han har en dålig dag, humörssvängningar, nått medicinskt humörfel eller vad fan det nu rör sig om. Han bemöter människor i sorg och under press. Respekt tack! Det är det minsta man kan kräva! Har man ett yrke får man också se till att han yrkeskompitens i alla situationer man jobbar i. Annars är man defintivt fel person på fel plats!

Jag är inte den som är den och kunde inte hålla inne och sa nått i stil med att han var den mest respektlösa person jag mött i en liknande situation. Att bemöta mig som hästägare med sån liten respekt är oacceptabelt! Tro nu inte att denna Örjan Ljungvall kunde stanna upp och be om ursäkt.Nej då han stövlade vidare och innefrån rummet bredvid med ryggen mot mig fräser han "- Ja jag får väl be om ursäkt då!" Jag kommer inte ta emot den ursäkten! Jag kräver mer än så! Den kom defintivt inte från hans skuldkänslor och medmänsklighet. Det var bara nått han haspade ur sig som vilket skit som helst!

Leira fick dock ett värdigt slut och slipper nu må dåligt. Kvar är bara saknaden efter henne. Det är tomt i islandshagenutan henne. Kanske kan tyckas konstigt att sakna en individ bland så många andra, men för mig är de individer som är älskade för just den de är. SEn kan jag hålla med om att det blir aldrig lika intimt med så här många hästar som med bara en eller två. Men de är inte mindre älskade för det.

Vi hörs!

Det är väl snart för sent att önska glad påsk, men jag hoppas ni haft en trevlig påskhelg!

Jag satte fram påskris som genast drog uppmärksamheten till sig.

Min påskhelg har firats med Cia och djuren. Här är vi på långpromenad  och passade på att spana efter lite vårfåglar.

Veckan som gick bjöd på både roliga och tråkiga händelser. Emilia gjorde sin sista praktikvecka här. Jag kommer sakna hennes sällskap och hjälp med hästarna och de övriga djuren. Tillsammans körde vi in Pontus. Han var tömkörd sedan innan men av olika skäl har det fortsatta arbetet avstannat.

Lite genrep innan matte sätter sig på plats i vagnen.

Trots att hästen är liten är känslan stor att ta plats i vagnen för första gången. Pontus tog det med ro.

Han lyssnade väl på de inlärda kommandona för att gå, stanna, trava och sakta av. Lite tjorvig i munnen ännu, men jag ska sätta på en nosgrimma på honom. DEt är dumt att de lär sig gapa och gå emot bettet.

Utsikt från kuskbocken

Brellir fick prova på att gå som handhäst. Det är en del i unghästutbildningen. Emilia fick också prova på att rida med handhäst vilket kan känns lite trixit.

Piggelin och jag gick med som sällskap och hjälp. Piggelin med sina betydligt kortare ben fick en rask promenad på 4½ km så dagen efter när han skule löshoppas hade han träningsvärk.

Brellir blev löslongerad igen.

Liksom Lekis som passade på att busa lite.

Men det var övergående och med sadeln lite för långt fram jobbade han lydigt på.

Så äntligen var det dax!

Fåren får komma utför första gången iår!  

"-Hallå?! Var tog alla vägen?"

De hittar själva...

Lycka att få sprätta med klövarna!

Min gullebäääbis

Söt!

Gott att äntligen få äta förska grönsaker!

SEn rymde de ur sin hage bakom huset... Bortskämda rackare som är vana att få ströva fritt. Jag som ville få ha mina vårlökar ifred....

De gick till stallet och ville gå in i  en box och få kraftfoder... Tacksamt att låta de gå ute  .

Amy suckar över att behöva vara med på närbild  .Kaninfamiljen i bakgrunden har flyttat ut i sommarstugan nu. Till Oskar och Snowys stora glädje  .

Veckans tråkiga var ett besök på MÄlarkliniken med Saga. Hon har problem med sina knän. De hakar upp sig och låser sig. Allrahelst om mornarna då hon släpar höger bakben efter sig oförmögen att böja det. Patellaupphakning är inte ovanligt på små hundar och shettisarmen jag tyckte det var värre än så. Några tycker säkert att jag är dramatisk när jag uttalade mig tidigare i år om att "nu avlivar jag henne" ( på fb). Dessvärre har jag sällan fel när det kommer till djurens skador och sjukdomar. Har varit med för länge känns det som och sett/hört talas om det mesta. Jag hade inte fel. Saga har inte bara en patellupphakning utan en ren luxation av höger knä som lägger sig utanför leden. Det gör både ont och är inget som går att åtgärda. Operationen är stor med dålig prognos och kirurgen som veterinären pratade med ville inte ens försöka. Chansen för att lyckas var för liten och det är en dyr operation med lång rehabilitering. Saga, liksom Leira med sin neuvrologiska skada/sjukdom, kommer få gå över till andra sidan nästa vecka. Usch ibland är det tufft att varra djurägare, men samtidigt får man se det som en hjälp till djuren.

Sessan, till vänster,fick följa med som sällskap till Saga på kliniken. Kan lova att vi väckte uppmärksamhetmed de små hästarna!

Inne på röntgen. De var så duktiga och veterinären sa att de skulle aldrig kommit på tanken att ta in två föl annars i ett rötgenrum men mina små trollungar bara stod stilla och såg söta ut och Sagabehövde inte få något lugnande medel.

Lilla söta Saga. Min lilla oturskorp. Nattblind och nu även med knäluxation  . Att ta bort en 10 månader gammalt föl kommer göra ont i hjärtat  .

När jag kom hem på eftermiddagen från kliniken kom ett blombud från Cia   .

Vi hörs!                                          

Just nu bubblar det av massa inspiration i mig! Vintern är en period av dvala, åtminstone för mig. Bor på ett öppet landskap där kalla vindar suger i, vägarna är hala, allt blir kallt och besvärligt och lusten att göra något krymper ihop till minimal med framför allt hästarna. Annars har jag inget emot vinter och snö. Bodde ju några år i fjällen där det var vinter på riktigt mer än 6 månader om året, gillar vinteraktiviteter som längdåkning och slalom och har inget emot att skotta snö (om det inte vräker ner i flera dagar i streck...). Men att träna hästar i bitande vindar på halt underlag är inte ett dugg kul och jag måste ta sats från tårna för attkomma till skott på riktigt. Ridhus vore ju inte helt fel.... Har sagt det förr: folk med ridhus borde inte ha rätt att klaga på sin träning  .

Trots en kall natt och lite snö på backen härom dagen är våren här med ljuset och fågelkvitter. Helt underbart! Jag kan knappt få nog av uteaktiviteter. Har en praktikant, Emilia, från hästgymnasiet i Gävle här under två veckor och bara det är superinspirerande. Vi jobbar på med unghästarna och tränar dem i olika moment och färdigheter. Jag vill såklart låta Emilia prova på så många olika saker och typer av temperament på hästarna som möjligt. Hon är ju här för att lära och öva. Vi lärde känna varann för nu två år sedan och jag blev jätteglad när hon frågade om hon fick komma hit på sina praktikveckor. Annars känns ju ett shettisstall kanske inte som det mest flaschiga stallet att vara i, men jag lovar att hon får nog göra mer här än i andra "finare" stall  . 

Vi håller på att köra in Vaja och Pontus. Han ska sättas i vagn för första gången nästa vecka. I frdags gick vi en promenad med honom med vagnen efter honom utan att han satt fast. Han är tömkörd rätt mycket tidigare. Dessvärre tycker han det är dötrist så jag hoppas att han vaknar till med vagnen. Vaja här är lite trög i hjärnan och lär sig långsamt, men det som fäster det sitter där det ska  . Såna gånger är det ypperligt att vara två! 

Emilia gör iordning Brellir inför träning.

Vad ska jag göra tycker du?

Aha! Brellir blir longerad i lina för första gången. Skönt att få hjälp av någon som inte blir åksjuk som jag blir     

Ute med sadel och träns för första gången. Helt obryddoch störtlugn.

Lilla Ida longeras med sadeln.

Tur att det iaf finns två ridhästar  .

Söta Lekis!

Louise kom förbi en dag. Hon ska också göra praktik här i maj. Vi passade på att gå en promenad med mammor och busarna Nirmar och Röding.

Röding

Lollo och Nirmar

Man måste hinna gosa mellan varven också!

Buspojkarna på äventyr!

Carin skötte sig klanderfritt framför vagnen, men jag hade sårt att tro något annat också. Jazzo fick gå med som släpvagn (eller om sanningen ka fram så gick jag med honom). Det visade sig dock att som jag misstänkte, Jazzo är halt  .

Börjar bli som oken "tio små negerpojkar" här på gården. I tisdags var vi in med Leira på Mälarkliniken för hältutredning. Någon sådan gjordes aldrig. Det visade sig att Leira lider av en neuvrologisk skada/sjukdom som gör att hon inte har kontroll på sina framben. Det är inget som går att åtgärda och hon kommer bara bli sämre och sämre. Tragiskt på en så snäll och go häst, men nu väntar vi bara på det slutgiltiga beskedet från försäkringsbolaget innan hon tas bort. Det enda positiva i det var att Emilia inte bara fick se en vanlig hältutrdening utan något så ovanligt som en neuvrologisk skada/sjukdom. Vad den kommer av vet man inte.Kan varra en tumör som växer och trycker, en förslitning efter ett "trauma" mot rygg/nacke om hon t.ex halkat eller på annat stt skadat sig i hagen. Hon ska aldrig mer ridas och duger inte som avelshäst iom att hon kommer försämras vartefter och inget vet hur fort förloppet går. 

Nu hoppas jag såklart att Jazzo har en övergående hälta men han är trots allt 19 år.... Men nu vilar han och mår gott.

  Mina två smalisar Brellir och Nalle blir utfodrade med extramat. De är bästisar och härjar på som tokar i hagen och växer mycketjust nu. Som två riktga gängliga tonårspojkar  

Vi löshoppade härom dagen. Kolla vilket stil hon har Bettan! Flyger som en gasell! Men jag gissar att hon gjort det förr när hon bodde hos Malin Baryard. 

Bettan igen.

Piggelin och Nalle gör allt ihop, som knoll och tott.

Bettan

"-Får vi smaka ur din hink Brellir?"

Glada vovvar!

Igår var vi och tittade på en dressyrtävling. Många vackra hästar!           

Vi hörs!