Kennel Krokanden

Alla inlägg under juni 2012

Av Johanna Nordin - 23 juni 2012 12:01

Efter lite, eller snarare mycket, eftertanke så inser jag att jag är rätt slutkörd för tillfället. Det sitter långt in att erkänna. Dels för att jag absolut inte vill köra huvudet i väggen igen och dels för att jag inte vill se sanningen i vitögat för då är jag rädd för en känslostorm som jag inte vill ha. Carro, en vän till mig gjorde en reflektion åt mig. Men nej jag ville inte inse fakta! Nej att saker kändes jobbiga berodde på andra saker... Men efter att ha sovit på reflektionen och funderat på min egna reaktion så inser jag att hon hade rätt. Jag har liksom haft lite för mycket under lite för lång tid. Fler med mig känner säkert igen sig i att när man blir uttröttad mentalt och/eller fysisk under en längre period går man lätt ner sig och blir både negativ och får nedstämda tankar. Ingenting blir riktigt roligt och saker känns ofta jobbiga och svårare än de normalt sett skulle göra. Jag är dessutom en person som ofta reagerar med att bli arg när jag blir ledsen. Förstår om det kan uppfattas felaktigt från andra människor. Men istället för tårar fräser jag oftast. Sen kan jag bli ledsen. Men ofta blir det missriktat då fokuset då istället hamnar på en konflikt istället på vad som var orsaken till att jag blev ledsen.

Vaknade natten efter lägret med skyhög feber. Gun-Britt som brukar kunna hjälpa mig har haft fullt upp då hon spelar i spelmanslag. Det är ju midsommarveckan. Jag har inte inte ens ringt och frågat om hjälp. Ville väl heller inte inse att det kanske behövdes. Men att sköta 24 hästar och ha en valp på 3 månader som vill leka och busa mellan varven och vara sjuk är ingen jättekul kombination. Nu vet jag att även andra, typ ensamstående föräldrar, kan ha ett helvete med när de blir sjuka. Men att släpa hö och vatten i mängder är jobbigt när kroppen inte är med i matchen. Även om jag kan gnälla bland så har jag ett bit-ihop-jävlarannamma trots allt. På gott och ont.

Alice kolik och nära-döden-upplevelser med passning, oro och allt annat som hör till det tär på sitt sätt. Rigmor vaknar minst 2 gånger per natt och vill kissa. Nattvaken inför fölningarna. Allt strul under vintern/våren med sjuka djur, förhållanden som ommt och gott och även andra saker som varit som jag inte ens tänker nämna här har lagt en stress klump i mig även om jag varit rätt omedveten om det. Eller helt enkelt vägrat känna efter. Att gå i och ur förhållande är inget man gör lättvindigt heller. Det vet alla som gjort det. Det krävs mycket för att släppa in en människa och sedan bearbeta det som varit. Kärlek är inte lätt. Faktum är också att ju äldre man blir desto mer både kräsen och kristisk blir man. Eller iaf har svårare att anpassa sig. I sitt vuxna liv har man ju hunnit skapa sig en tillvaro med rutiner och ett liv som man oftast trivs med. Bara för att man längtar efter tvåsamhet är det inte bara att hoppa på och skapa nytt liv ihop med någon även om man trivs ihop och tycker om varann. Det är något som både jag och mina flickvänner gemensamt kännt. SEn måste man ju nån gång våga också. Annars är det ju ingen ide att ens försöka. Som 20-30 åring är man mer anpassningsbar tror jag. Men det gäller att träffa rätt person för att våga släppa kontrollen. Som ni alla säkert känner till är det mycket som ska stämma. 


Nu när jag tänker efter. Eller erkänner. Det är rätt jobbigt att tänka på. Jag har inte lämnat gården och varit ledig mer än 5 dagar på 3 år. Ja förutom bondeinspelningarna förra sommaren och under Pelle och Louise bröllop. MEn det räknas definitivt inte som ledighet! Det var dess raka motsats. Superkul men sjukt intensivt och vi var helt förbi av trötthet efteråt. Minns att jag trodde att jag höll på att hamna i en depression trots att jag inte kände mig det minsta nedstämd. Men jag kunde bara göra det nödvändigaste, resten av tiden låg jag utslagen på soffan. Pratade med någon av de andra bönderna som kände likadant. Men det blir nog så, tröttheten kommer efteråt och det var ett högt tempo och 100% fokus på oss. Men absolut inget jag ångrar.

Däremot kan jag ibland, vissa dagar allafall. Tycka att det är rätt jobbigt med all uppmärksamhet från folk. Man har ju bättre och sämre dagar som människa. De sämre dagarna är jobbiga när folk pekar, viskar och glor. Händer att folk, vuxna människor, går baklänges och stirrar på mig. Hände senast på Ö&B när jag skulle köpa skurmedel. Det kan vara skitjobbigt faktiskt. Stackars "riktiga" kändisar! Då är det betydligt trevligare med folk som kommer fram och pratar med mig. Det har jag inget emot. Men de som bara glor och tror att jag inte märker nått.

Däremot är det lite roligt med dem som känner igen mig men inte kan placera mig. Som frågar rent ut varför de känner igen mig. Mötte en sån man på Rusta. Han och jag grävde i samma toffelhög. Han frågade då han varit chef på nått ställe med mycket anställda. Lite kul att se hans reaktion när jag sa att det var från tv. Pionröd   .


Igår, på midsommarafton var jag hemma hos min kompis Anna och min guddotter Jennifer och så Robban såklart. Jättemysigt och mycket skratt. Skönt med vänner som har samma sjuka humor, men det är väl bl.a sånt som gör oss till vänner. Både Anna och jag sa samma sak: vad dumma vi är som inte ses oftare! Det tar ju bara drygt en timma att åka mellan Enköping och Nacka. Men ibland känns det som ett jätteprojekt. Latmaskar   .

Idag kommer min syster hit och grillar och imorgon flyttar Ninni hit. Det ska bli jättekul och otroligt avlastande. Inte för att jag tänker kasta mig hals över huvud iväg. Men gudars vad det ska bli skönt att kunna lämna gården ibland! Hur mycket jag än älskar mina djur och mitt liv på landet så behöver man komma bort ibland och samla kraft och få längta hem.


Vi hörs!

Av Johanna Nordin - 21 juni 2012 20:11

Om någon undrar varför barnen inte har stigbyglar så har jag aldrig det till mina nybörjare. De får rida utan länge av två skäl. Dels för att de kommer djupare ner i sadeln när de inte har stigbyglar att balasera i och hittar på så vis en  bättre balans och dels för att det är en säkerhetsgrej. Trillar de av kan de inte fastna någonstans.


 

Tacomiddag ena dagen och grillade hamburgare med pommes nästa dag.

   

Matte och Sarv gosar. En riktig liten kaxig plutt är han! Men söt som socker.

Vaja får kärlek

 

Sofia, Lollo, Hanna, jag och Alva (Ebba fotade)

 

Dag 3 hade vi ridning mellan träden i trädgården efter en runda i skogen. Vaja byttes ut till Maisan när vi kom hem från skogen.

 

Skönt att rida en häst som bjuder framåt och inte står still

 

Maja hade en dålig dag (tror hon hade träningsvärk, är inte van att jobba så mycket med så stora ryttare) och byttes ut mot Lekis som däremot var lite väl pigg för att Sofia skulle få rida helt utan säkerhetskoppel.

Mys med hästarna i skogshagen

 

Lollo med åringarna Vilda och Sessan

 

Fjällbäckens Piggelin, 2 år

 

Fjällbäckens Nallebjörn, 2 år.


Som sagt, ridlägert var jättelyckat och jag gissar att det var fyra trötta tjejer som kom hem efter tre dagar och två övernattningar. Vi höll ett högt tempo för att ingen skulle hinna känna sig utanför. Får de "fritid" blir det mer tid att känna efter om man är blyg. Men det innebär ju såklart att de blir tröttare. Men å andra sidan var det ingen som längtade hem heller. Vi har gjort massor men ändå inte hunnit med hälften vad vi planerat. Men hellre det än att sitta och fundera på vad man ska hitta på.  Utöver det som visats på bilder så har vi bla: tvättat hästar, haft frågesport med skattjakt, haft film och chipskväll mm.



Ser redan fram emot nästa läger och är sugen att se om det går att hålla ett till i augusti innan skollstart. Nån som är sugen att anmäla? På söndag flyttar Ninni in och vi ska sätta ossi nästa vecka och planera verksamhet till hösten/vintern.


Jag hade ju avslutning av söndagsgruppen också i söndags. Alla vill fortsätta till hösten igen, jättekul! Bästa berömmet man kan få är väl ändå att deltagarna vill fortsätta   . Antagligen blir det två söndagsgrupper som förut då den ens redan är ful iom att de vill fortsätta.

    

En glad Ella som just avslutat en ridtur på Fatima.

   

Amanda gör Bettan extra fin som avslutning inför sommaruppehållet.

 

Ella och "hennes" Pontus-ponny som hon kallar honom

   

Tilda red Najade både första och sista gången. Lika glad varje gång trots att hon faktiskt råkade åka i backen första gången hon var här och red. Men efter att vi pratat och funderat över vad som hände hoppade hon upp igen och red vidare som om inget hade hänt.

 

Siri gillar Samanta och Maja mest.

Saknades i söndags gjorde Moa och Josefine som hade åkt på semester. Men de red i tisdagen innan istället och hade Lollo som ridfröken då jag var tvungen att åka runt och leta mjölkersättning för föl till Ripa då Alice var jättedålig. Nu har Alice, peppar peppar, mått bra över en vecka. Men så smörjer jag henne med paraffinolja varje dag i maten också och inget hö bara gräs och lusernmix. 

Tack alla barn och föräldrar för en rolig och givande ridgruppsomgång! Vi ses i augusti!


Vi hörs!  

  


Av Johanna Nordin - 21 juni 2012 19:38

Nu har jag haft mitt första ridläger och det blev verkligen lyckat! Vi har haft jätteroligt! Som medhjälpare har jag haft Lollo, en ovärderlig hjälp. Tusen tack fulast! (intern skämt om nån undrar) Blir mest bilder, det här är 3:e försöket att lägga ut en ridläger blogg men internet uppkopplingen bara stökar...

Fyra fnittriga, entusiastiska och glada tjejer i 12-årsådern

Från vänster: Alva & Vaja, Hanna & Jazzo, Ebba & Carin, Sofia & Maja

 

Fjällbäckens Vaja hade sina första riktiga ridövningar. Hon har burit ryttare förr i barngrupperna men nu fick hon öva på riktigt med sin inridning.

 

Innan första ridpasset fick tjejerna känna lite hur det känns i hästens mun när vi drar i tyglarna.

Första ridturen gick åt skogen   .Nejdå men de red i skogen. Då alla utom Alva var nybörjare hade vi säkerhetskoppel men själva ridningen fick de stå för själva.

 

Trygga, lugna Jazzo hade dispens att gå själv.

 

Såklart fick de baka fikabrödet själva!

 

Hundarna och katterna stormtrivdes med all uppmärksamhet!

  Medan jag hade avslutning med söndagsgruppen hade de ridövningar med islandshästen Maisan på ridbanan

Rykttävlingen mellan lag Lekis och lag Brellir blev oavgjord så det blev en utslagstävling i form av staffett.

 

Inte alldeles enkelt att få i två av tre stenar i hinken i samma omgång.

 

Såklart lägerledarna tävlade mot varann!

Tack och godnatt! Alla var inkvarterade i mitt vardagsrum

 

Dag 2 bjöd på ridning på egen hand. Ebba och Carin.

 

Det där med att gå slalom mellan korner var överkurs tyckte Vaja som mest stod still   .

 

Vätskepaus. Finns det nått åt mig? undrar Maja.

 

Prisutdelning. 

 

För tappert kämpande och välborstad häst vinner ni en...napp!

 

Här målar de sin lägerponny i akvarell.

Baggen Rumpnisse ville gärna vara med och bli avmålad.

Pontus görs iordning för tömkörningsövningar

Hanna gosar med Jazzo

Glittra hästarna var poppis även bland de stora barnen

 

fölen drog såklart uppmärksamheten till sig. Här är Sarv 2½ vecka gammal.

Inget läger utan marsmallows!

 

Vem är fulast?


Måste ladda upp det här och får fortsätta med nytt inlägg annars lägger internet upp.       


                         

Av Johanna Nordin - 14 juni 2012 11:58

Jag skulle ljuga om jag sa att faran är över för Alice, men hon mår bra igen. Måndagen var verkligen traumatisk. Det som är skönt med Alice sjukdom är att jag behöver inte tveka när hon har ont eller snarare, jag behöver inte vara orolig att hon går och lider i det tysta. Har hon ont så visar hon det, och där emellan mår hon bra. Jag gör vad som står i min makt för hennes mage ska hålla sig lugn: repar gräs och matar med istället för hö, ger uppblött högproterinrikt kraftfoder i små mängder (för att hon ska behålla nått hull), utfodrar med lusernmix som är sönderhackat högproteinhö blandat med olja, ger en skvätt paraffinolja och vetegroddsolja på maten som smörjmedel.


Nu blickar jag framåt och ser fram mot allt roligt som händer. Ridlägret börjar på söndag! Ska bli jätteroligt!! Hoppas väderguden vill oss väl också.

Lagom till midsommar blir jag sambo också   . Iallafall nästan sambo. Min vän Ninni och hennes son flyttar in i stora huset här på gården. Ser fram emot det på alla sätt och vis! Ska bli jättekul att få en hyresgäst som delar djurintresset, dela på jobbet och kan ta stora delar av gårdsjobbet när det kör ihop sig. Ninni har själv drivit ridskola med islandshästar och bott på gård så hon kan och vet. Med sig i bagaget har hon fyra islandshästar: Glirna, Tärna, Svala och Tildra. Både Tärna och Tildra är döttrar till Leira som jag tyvärr fick avliva tidigare i våras pga neuvrologisk sjukdom. Ja också har hon jättehunden Baragon också. En enormt stor kastrerad schäfer.

 

Ninni hälsade på och högg genast in där det behövdes! Jag har sagt det förr, mina får är lite annorlunda...

En hästintrrsserad hyresgäst är precis det jag behöver. Få ett uppsving i mitt egna intresse, ridsällskap och någon att träna med. Blir väldigt enahanda att alltid träna och rida ensam. Svårt att hålla motivationen uppe och det finns många kryphål: det regnar, det blåser för mycket, för varmt, för kallt osv. Är man två och drar med varann är det dubbelt så roligt! Faktiskt mer än dubbelt roligt. Det är perfekt att Ninni kommer bo här på gården. DEt är stor skillnad mot att ha inackorderingar. Det kan i och för sig vara jättetrevligt, men att ha en hästkunnig person boende på gården underlättar så mycket. Jag ser fram emot att både dela vardagsjobbet och att kunna åka iväg på semester! Anställa någon har jag inte råd med och ta in gratishjälp är alldeles för osäkert för att vara aktuellt. Gun-Britt är och har varit min pärla under åren hittills och kommer såklart alltid att finnas som vän och hjälp när hon vill och kan. Men vi alla har ju vårt och mitt samvete kan inte slita på en annan människa hur mycket som helst. Vi hälsar Ninni och Pelle välkomna! Ja åsso djuren förstås.


Nationaldagen tillbringades i Hjälstaviken ihop med min kompis Mats. Vi köpte med fika och åkte ut på en utflykt för att kika på fågel. Mitt i häckningstiden.... Inte så många fåglar i syne, men en massa måsar och en havsörn. Men vi hade trevligt och det är huvudsaken!

 

Rigmor fick hänga med i en ryggsäck. De små korta valpbenen ska inte gå så långt ännu.

 

Fikastopp. Vi hade makalös tur med värdet. Stora arga moln hopade sig i fjärran men vi satt och pustade i solskenet. Vi vände lagom tills de var nästan över oss. Kändes onödigt att sitta mitt på ett fält vid vatten om åskan skulle braka lös.

 

Tur att Mats tog tag i saken att hissa flaggan dagen till ära. Det där med faggning är inte min starka sida...

 

Rigmors söta lilla tass. Men vad är det jag ser?! Långa hår!!! Jag som ville ha en hund som inte behövde klippa tassarna. Nä nästa gång blir det en RIKTIG basset hound som inte får långhåriga tassar.   


 

Restaurang Oasen bjuder på hö. Gräset är slut i skogshagen så nu får de torrmat igen i väntan på nya hagen som dragit ut på tiden pga Alice och lite till. Gun-Britt och jag har kämpat med att klippa sly, sätta isolatorer och greja men kvar är att sätta tråden också. Nu startar ridlägret så det tar ytterligare nån vecka innan de kan beta igen.

 

Vilda lipar så gulligt när hon dricker   

 

Finn ett fel!

 

Rigmor har upptäckt att baggen har något som hänger och slänger väldigt roligt mellan benen! Spännande, men hon förstår ändå att hon måste vara försiktig. Bita vågar hon tack och lov inte, men hon jagar gärna den där "leksaken". Knäppskallen! Han tycker det är lite...hm...najs   .


Vi hörs!  


Av Johanna Nordin - 11 juni 2012 21:37

Det brukar väl inte va en typisk överskrift från mig men det är så det är just nu. Alice fick kolik i lördags igen. Min kompis Tessan och jag satt på första parkett och övervakade henne. Det sista jag vill göra är att köra henne på djursjukhus eller ta ut veterinär "i onödan". Hon har redan kostat mig mängder! Hon har åkt in och ut på klinik och jag kan lova, även om det kan verka så, så har jag väntat in i det längsta med att köra in henne. Men även där hos veterinären har de sett hur sjuk hon varit för att sedan hux flux den stund senare må alldeles utmärkt igen. Det kluriga är att man vet aldrig vad koliken beror på och med tanke på hennes buköppning för en dryg vecka sedan kan de lika gärna vara nytt tarmvred likväl som sammanväxta missbildade tarmen som krånglar till att det är nått tok som ett brock i såret. När det gäller Alice så sätter jag inte in några nya resurser och kostnader för henne. Det är bortkastat. Alice tid är ändå på nedförslut. Förhoppningen var att hon nu skulle klara sig fram tills Ripa kan klara sig utan di. Tror inte så mycket på den planen längre. Jag tittade till Alice inatt och hon mådde bra. PÅ fm när jag kom ner såg boxen ut som kriget, Alice var skitig efter att ha rullat sig i bajs och helt våt av svett. Släppte ut henne så hon fick röra sig. Hon låg mest. Ömsom rullade sig (av smärta) ömsom låg utslagen på sidan och ömsom låg och betade. Jag ringde Strömsholm och pratade med dem. Efter operationen sa veterinärerna att nästa gång koliken återkommer så är det läge att låta henne somna. Ripa är två veckor gammal. Bestämde att åka in med Alice om det inte gick över och ta bort henne samtidigt som jag skulle lämna Ripa för att hon skulle överleva med stödmatning.

Det låter bra i tanken att sätta ihop ett nytt sto, en amma, med Ripa. Det är inte lika enkelt i prakiken. Inte på något sätt! Jag har kontaktat ammajouren. De vet att hon finns, men just nu finns ingen mamma som mist sitt föl.  Finns det ett sto så är det långt ifrån säkert att hon accepterar det nya fölet. Ston kan vara brutala när de slår undan föl så det kan vara fara för Ripas liv. Stoet måste vara lagom stor så Ripa når upp till spenarna. Jag har hört nu att stoägaren måste inse att det kan behövas att stoet både bremsas, binds så hon inte kan sparka föl och människor och jag har hört att man kan smeta in typ vicksblå i näsborrarna så hon inte känner fölets lukt innan hon accepterat det. Det är inte alltid bara släppa ihop dem utan stoet kan ibland behöva tvångsdias. Det är en ren chansning om det funkar. Jag kanske åker 70 mil enkel resa helt bortkastat, lämnar gården och övriga djur (med djurpassning såklart) och det ändå inte funkar. SToägaren kanske vill ha ersättning för det jobb de lägger ut på fölet, ersättning för förlorad träning etc. HUr det än är så tappar ett sto muskler och kondition genom att gå med föl och det här är ett föl som stoägaren inte har någon behållning av. Att låna hem stoet hit är också en chansning. Det vanligaste är nog att fölet stannar hos stoet, annars ska jag ha ansvar för någons häst. En häst vars värde är flera gånger mer värt än Ripa någonsin kan bli hur duktig och fin hon än skulle kunna bli som shettis. Det är ett jätteansvar som kan leda till tvister och skadeståndsskyldighet om det vill sig illa. Jag kan hamna i en rent ut sagt djävla sits för ett föl vars värde är 6-8000:- vid försäljning. Det är en risk jag inte tänker ta!

Ammajouren förmedlar bara stoägare och fölägare till varann. De hjälper inte till att sätta ihop sto med föl. Det är kanon att de finns!! Men det ska passa i tiden och alla om och men också. Var mitt föl värt 50-100.000 vore det skillnad. Men ett föl vars värde är så litet rent ekonomiskt. Självklart är hon värd jättemycket rent känslomässigt men tyvärr kan inte alltid känslor styra i världen. Man måste vara realist också. Sitter med en fet räkning på 15 papp som jag ska betala ur egen ficka från Alice buköppning. Hela operationen gick på 37.000:-  Pengar rent åt helvete med tanke på att Alice ska avlivas i höst, men jag gjorde det för Ripas skull.

Skaffade en försäkring till Ripa. En som jag tänkte hon kunde ta av om Alice dör och Ripa måste ha hjälp. Ringde agria som meddelade att för det första är det karens på försäkringen i två dagar till och sen ersätter de inte ett föl som ska ha mjölkersättning och mathjälp.DE ersätter bara sjukomar och skador och eftersom Ripa är frisk så ..tyvärr. Däremot ersätter de om Ripa svälter ihjäl och dör efter Alice död. De ersätter först när fölet är sjukt av näringsbrist och hunger så summan summarum är att om Alice dör så är det bara vara iskall och låta Ripa gå ner sig. För mata en gång i timman dygnet runt funkar inte för någon! Det finns inga såna supermänniskor. Iallafall inte ensam med jobbet, och ska fungera som människa och kunna ta hand om fler djur. Nu skulle jag inte kunna se på hur mitt föl får näringsbrist och blir sjuk. Då avlivar jag hellre och skiter fullständigt i försäkringsersättning!

Föl kan inte dricka som kalvar ur en hink med spene. Kalvar hålls i liten fålla med hinken till hands jämt. Föl tror jag inte ens får stå så. De behöver gå med ett sto och ett föl lämnar inte stoets sida för att gå iväg och tutta på en hink. Annars är det en god tanke, men tanken ska funka också.

Nu ska jag gå och repa gräs till Alice till kvällsmat. Hon är ok igen. Vet ju inte hur hon mår då hon är lurig med att bita ihop. Men som det är nu står jag i moment 21 i vilket fall. Mår hon sämre eller att det inte går över kommer jag bli tvungen att avliva henne. Förskona henne smärtan. Det är jag skyldig till och nått annat förekommer inte. Men åka in till kilik tjänar inget till. Avliva på djursjukhus går minst på 10.000:- Det har hon inte ens på sin 

försäkring. Då får jag ta ut veterinär till gården. Ripas ev vistelse för livsuppehållande åtgärd, dvs nappa dygnet runt, skulle skena iväg i tusenlappar som inte någon annan än jag skulle få bekosta. Det är otänkbart.

Jag har köpt fölmjölknäring och nappflaska och ska försöka lära henne dricka ur den om hon måste vänta på ett sto. Men som sagt har jag inga jättehöga tankar om det. Men jag gör vad jag kan såklart.

JAG TACKAR BESTÄMT NEJ TILL ERBJUDANDEN FRÅN FOLK SOM I VÄLMENING VILL ERBJUDA:

* Hjälpa till att nappmata fölet!

* Erbjudande om hjälp att sköta gård och övriga djur.

* Erbjuder sitt sto som haft föl tidigare år, jag har såna ston själv att prova med.

* Ta hand om Ripa på ett eller annat sätt (om det inte är via ammajouren)

* Få mail/sms/samtal med massa olika tips, erbjudanden, nyfikenhet om hur det går osv. Respektera detta! Det här är nog så jobbigt som det är!

* Vill absolut INTE att det sprids runt massa på fb om att Ripa söker amma! Jag har kontaktat den bästa hjälp jag kan få, har kontakt med veterinärer och andra erfarna hästuppfödare. Jag får den hjälp jag behöver!

Det handlar inte om otacksamhet från min sida att ta emot hjälp. Det handlar om att jag kan inte ha folk som kontaktar mig dygnet runt, i all välmening. Har läst om folk som blivit helt nedringda av välvilliga människor med de mest orimliga lösningar.


Vill inte att citat och texter kompieras, skrivs om etc utav veckotidningar! 

 

VAR VÄNLIG OCH RESPEKTERA DETTA! TACK!


Är väl medveten om att det här inlägget kan vara rörigt och lite osammanhängande. Att det kan uppfattas som att jag är upprörd, otacksam och tror illa om folk. Så är det inte. Men jag är i chock. Höll på att förlora mitt sto och lämna ett föl moderslöst utan någon vettig möjlighet till hjälp med en hållbar plan. stora beslut. Vad är rätt och fel? Känner mig maktlös. Jag vet att det finns underbara människor i världen, det handlar inte om att jag är superkvinnan. Det handlar om att få en realistisk plan att gå ihop. Det är mycket somkan gå fel och jag har nog huvudbry med det som är runt Ripa och Alice och kan varken tidsmässigt eller känslomässigt dra in andra i det. Så var snäll och ha förståelse för att jag kanske inte uttrycker mig på bästa sätt. Jag önskar respekt och förståelse och inte ord om att jag handlar fel och tänker galet. När det kommer till djur vill alla hjälpa till. Men i praktiken fungerar det inte så. Tack än en gång!  



Av Johanna Nordin - 5 juni 2012 23:55

Nu kan jag andas ut och förhoppningsvis få sova hela nätter snart igen (Rigmor håller mig vaken då och då ännu med sitt: kissig/bajsig-gnäll). Årets sista föl har gjort entre till livet natten. Natten till måndag kom han, Fjällbäckens Sarv. Cleo och Figaros son. Jag gjorde ett sent insläpp och märkte på Cleo att hon var annorlunda. Lite orolig och Carin i boxen bredvid var nyfiken. Nattade vid ett då hon inte hade några tydliga tecken på någon fölning och satte klockan på tre olika tider. vaknade dock av mig själv vid halv tre. Gick ner till stallet och där låg han. alldeles nykläckt och med fosterhinnan kvar på bakhovarna. efterbörden måste kommit ut i ett huj! Allt var klart.Missade födseln precis men fick se honom resa på sig , dia och bajsa. Ja det sista är väl ingen gullighetsfaktor, men nödvändigt för att veta att allt fungerar.  

Ripa är otroligt ädel och fin, fantastiskt söt! Men lille Sarv, som för övrigt betyder rentjur på samiska, är som en liten leksakshäst. Nästan overklig! Att han fungerar som en liten häst är nästan ofattbart. Han har fått mammas färg och pappas kropp. Ripa är högbent och ädel som sin mor och storebror Röding. Sarv kort och kompakt som Figaro.

Cleos förstfödda heter Vaja som är renko så jag tyckte det passade bra med en Sarv nu. Alla mina föl som förs in i stamboken på Shetlandssällskapet heter något som rellateras till fjällvärlden: Röding, Vaja, Nallebjörn, Sarv, Ripa.


På tal om Ripa så har jag tagit bort Alice sårtampong nu och såret läker jättefint! Faktiskt tur i oturen att vädret är så dåligt och det är så kallt. Inga flugor som terroriserar och härjar. 

 

Sarv ute på sitt första bete

 

En krallig liten prick!

 

Docksöt!!

 

Undrar just om han blir brun eller gulbrun? Jämfört lite med bilder på Vaja som nyfödd men hon var mera brun över ryggen. Sarv är lite gulare i nyansen. Nån mer van får gärna komma med tankar! Ska kika på bilder på Nalle som är gulbrun och se hur han såg ut. tycker Sarv påminner om honom i färgen.

 

Mycket spring i benen redan!

 

Tjoff! Gälle att se upp. Lovar att det känns mer än duktigt att få en sån här smocka!

 

Sarv 11 timmar gammal leker inte nudda mark

 

Liten plutt med ännu blåa ögon, de mörknar med tiden. Men liksom många djurungar har han ljusa blåtonade ögon.

 

Ripa 1 vecka gammal

 

Kan minsann också lägga i en högre växel!

   

Så otroligt vacker

 

Inget är så bra som mamma!

 

Sarv kan inte annat än att hålla med. Nu kan ni jämföra storleken på dem. Cleo är mindre än Alice och det är bara en vecka som skiljer mellan fölen. 


Vi hörs! 

Av Johanna Nordin - 1 juni 2012 21:25

Alice och Ripa är hemma nu igen! Åkte och hämtade de igår eftermiddag. Alice såg att må oförskämt bra, trots omständigheterna. Självklart har hon ont! Hon är ju öppnad helt och hållen, men som den häst hon är biter hon ihop. Inte visa nån smärta. Enda gången hon visade nått var när Ripa var på hennes bandagetampong som sitter fastsydd mot såret. Det gör inte Ripa om! Om två dagar ska jag ta bort den. Annars ser det, så här långt, ut att läka fint och hittills inga magknip. Alice äter bara gräs som jag går och repar i dikena. Tyvärr har det regnat så jag har hållt de inne och lilltjejen galopperar runt och sparkar så gott hon kan i boxen. Vill inte att varken Alice ska bli blöt om magen eller att fölet ska bli sjuk. Nu räcker det med eländen!


Togen massa bilder på ridgruppen i onsdags, tänkte det kunde va trevligt med lite roliga, positiva bilder också.

 

Hela gänget: Carin/Nicole, Jenny, Vaja/Emelie, Linda, Maja/Tindra, Samanta/Isabelle, Johanna (inte jag), Fatima/Johannes och My.

 

Fjällbäckens Vaja född -09 gjorde sin första ridtur och bara tredje gången som någon satt på henne. Hon skötte det med bravur! Helt obrydd, trygg och positiv.

 

Som sagt helt obrydd och lugn. Emelir gör under glada högljudda skratt en klappramsa men både travade och gjorde huvud-axlar-knä-och-tå-sången på Vajas rygg.

 

Bara andra gången som Isabelle rider på riktigt och full trav på samantas studsiga rygg.

 

Vi kallar henne Racermormor, Fatima 24 år! Har varit både ponnytravare och levt många år på 4H-gård som barnponny. Hon har lurat mig in i det sista då jag hoppades att hon skulle vara dräktig, men se det blidde inget föl. Så nu får hon jobba lite i grupperna och ingen är lyckligare än Fatima över det! Så glad häst! den hältan hon gått med av och till på 4H ser ut att ha vilats bort det året hon gått och bara varit. 

 

Äntligen slippa bara gå i hage, få jobba och få kärlek. Kan livet bli bättre?

 

Tindra stormtrivs på Maja men så är Maja stallets snällaste häst också. Lite pigg ibland bara men hon trivs bäst om hon får gå långt fram i ledet.

 

Carin är en säker klippa. Igår fick hon skor på framhovarna då hon plötsligt blivit väldigt ömfotad.

 

Isabelle kratsar ur samantas hovar efter turen.

 

Maja borstas ren och grann.

 

Ju mer man borstar och gnor desto bättre, när hästarna är riktigt fina så får barnen glittra dem.

 

Johannes visar stolt upp den välborstade, flätade och glittrande Fatima

 

Samanta somnar under sin "spa-behandling". Till och med tungan åkte ut!

 

Racermormor Fatima med sin gråa tinningars charm 

 

På väg tillbaka till beteshagen igen.


Vi hörs!

Presentation

Fråga mig

96 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards