Lägger ut min nya hemsida trots att den ännu inte är klar då det saknas viss information och bilder. Men den är ändå så pass klart att jag vill få ut den. Hoppas ni gillar den, det gör nämligen jag.

Tusen tack Lena och Sanna för hjälpen att fixa till hemsidan och för att jag kan bolla ideer och tankar angående verksamheten med er. Lovely!

www.johannaochdjuren.se

Vi hörs!

Jag skulle nästan kunna säga att jag är sambo. Fast det är väl fel uttryckt.Jag bor helt enkelt inte ensam här på gården med djuren. Fast jag vet inte om de andra bor här, eller om de jobbar på gården och går hem till sig när de är klara. Jag pratar om andar. De finns här. Det visste jag inte när jag köpte gården. Det är väl inget man heller säger i en saluannons. Dessutom spelar det ingen roll. Jag är rätt övertygad om att det finns andar i alla gamla hus och gårdar. Där det funnits liv länge finns ibland liv kvar. Jag är inte mörkrädd. Jag är rätt övertygad om att de flesta människor liksom andar (för det är ju på sitt sätt människor de med) är vänliga och medmänskliga utan elaka avsikter så länge man inte blir just ovänner. Det ofattbara är att jag märker samma saker som de som bodde här innan mig. Det har framkommit efter att vi pratat med varann. Jag berättade vad jag upplevt och fick veta att de märkt samma sak. Jag minns att Lena vid ett tillfälle sa i ett förbigånde att man kan känna cigarettrök ibland men det var inget jag tyckte var varken märkligt eller annorlunda. Fanns väl helt enkelt någon som rökte ibland de närboende.

Nu vet jag mer. Av vad jag har upptäckt. Kände det senast ikväll vid halv elva när jag gick ut på gårdsplanen och samlade ihop hö ifrån en plastad rundbal. Min stallplan ligger inte i anslutning till andra hus och grannar. Ladan ligger mellan stallplan och vägen och det är ca 30 m till vägen. Det var bara jag på hela gården. Eller, det var väl just det som det inte var. Röklukten kom och var som de andra gånger jag känt det stark. Precis som när någon i ett sällskap röker. Som att det är alldeles intill. Det är inte första gången jag känner det. Första gången trodde jag såklart att det var grannen på andra sidan vägen. Vet inte hur vi kom att prata om det Lena och jag men jag nämde något, i ett helt annat sammanhang, om cigarettröken men hon berättade då att ingen av grannarna röker. Okey? Då berättade hon om mannen som röker. De har alla känt lukten och några har till och med sett honom. Jag har aldrig sett honom, bara känt röklukten ett antal gånger. Jag blir inte rädd. Lite stressad blir jag allt men inte rädd. Jag blir lite nyfiken. Vet han om mig? Vad gör han i stallet? Jobbar han? Har han bott här? Stallet är en ombyggd lagård som hyst in massa kor och ungdjur. PÅ åttiotalet var det en fin gård som sedan förföll och var en ren missär när Lena och Håkan köpte den -07. Då hade det stått tomt ca 10 år. Huset är från 1800-talet och gården likaså. Fick en grej (bessmer?) som hade givits som en gåva från kungen för länge länge sedan. Den tillhör gården och ska stanna här.

Folk har frågat mig om jag är rädd. Nej det är jag inte. Jag vägrar gå och vara rädd på min gård. Jag känner mig ödmjuk för det som händer när man dör. Som jag skämtsamt sagt: vem vet jag kanske kommer gå här själv en dag och mata mina djur och prata bebisspråk när livet är över? Jag har högt och tydligt sagt att jag delar gärna med mig av gården och kommer låta de bo kvar så länge som de inte stör och skrämmer mig och mina djur.

En sen kväll när jag nattade djuren hade jag som alltid på radion i stallet. Jag brukar lyssna på P4 Karlavagnen medan jag pysslar det sista för natten. Eftersom det är usel mottagning här ställer jag radion på en pall vid ena utgången och stoppar i kontakten. Stallet som sitter ihop med gamla lagården är byggt som ett T varav fåren bor längst bort på den lodräta T-delen. Fixade åt hästarna, lämnade stalldelen med lyset och radion på då jag skulle mata fåren och sen gå tillbaka till stallet igen. Precis innan jag går står Morre (stora hästen som bor närmast utgången och radion) och stirrar förskräckt mot dörren och blåser i näsborrarna som hästar gör vid fara/rädsla (det är ett varningsljud till flocken). Jag gick framoch pratade med honom vid boxen och anade ingenting. Tänkte bara att stora hästar är mera hysteriska än shettisar och islänningar...

När jag kom tillbaka från fåren var radion tyst. Jag trodde den tappat teckningen. Går fram och vrider på radioinställningen utan att nått händer. Testar att stänga av och sätta på den men inser att radion är död. Men det funkade ju nyss! Hade lyssnat på den medan jag mockade under kvällen. Konstigt,hur skulle den bara halv tolv på natten gå sönder utan att någon rört den? Ingen häst var i närheten av den under insläppet och katten kommer inte åt den. Hundarna var inne i huset just då. Då ser jag plötsligt att kontakten (stickproppen) är utdragen!  Någon har ryckt ur kontakten ur väggen! Jag sätter i kontakten igen och säger högt "-Ursäkta, men jag vill faktiskt lyssna på radion". Efteråt kopplar jag ihop vad Morre fnyst åt. Han såg såklart någon där vid min radio. Men det såg inte jag.

I stallet finns ett fikarum med fönster ut mot stallet. Några gånger när jag gått förbi har jag sett en kvinnofigur sitta där inne. Men bara i ögonvrån ochnär jag tittar till igen är där ingen. Kan vara ren inbillning, men ni vet ibland ser man någon i perferin. Det knepiga är att det är inte en gång jag gjort det utan flera. Går förbi och reagerar "det sitter någon där" och sen är det tomt.

Jag och även hundarna har vid åtminstone två tillfällen reagerat på att någon stampar av sig skorna/stövlarna på trappan utanför ytterdörren. Om bara jag hört det skulle jag inte tro mig själv men även hundarna har flugit upp ur sina bäddar och stormskällt mot dörren. Det har också varit på kvällen så jag gissar att någon jobbat klart för kvällen och kommer in. Trappan upp till ytterdörren är rätt hög,man måste gå  in genom ett trädårdsgrind ochöver gården för att komma till trappan. Jag tror inte på busstreck från barn en vardagkväll vid över elva. Dessutom måste de barnen gå i mörkret en bra bit för att komma hit. De mitt över, på andra sidan gatan, har inga barn.

En natt vaknade jag av att Amy tokskällde mot garderoben i mitt sovrum. Då orkade jag inte bry mig. Sa åt henne och va tyst och somnade om. Orkade inte bry mig ens....

En sen kväll hade jag somnat i soffan framför tv:n. Hästarna var inte nattade och killarna fortfarande ute. Jag är ingen morgontupp oavsett vilken tid på dygnet det är. Har inga problem att sitta uppe och vaka men har jag somnat måste jag näst intill vinchas upp ur liggande ställning. HUndarna är portade från vardagsrummet. Katterna låg och sov somdöa sillar på olika ställen. Kände på mig att någon försökte väcka mig. Kändes som något kallt rörde vid min kind och hår men trött som jag är orkade jag inte riktigt bry mig. Först när jag vaknat och gick runt i stallet och nattade insåg jag att jag blivit väckt. Någon hade väckt mig eftersom djuren inte var nattade. Tack för det!

Vid ett tillfälle när jag skulle mocka ur stonas ligghall kom jag ut till en nymockad ligghall! Den dagen hade bara jag varit i stallet och jag frågade inackorderingarna om någon utan de hjälp till. Men nej ingen hade varit där (och de har inte skämtat då jag inte pratat så mycket om allt jag upptäckt på gården). Jag kan säga att just då var deras ligghall väldigt lortig och i behov att städas ur. Men någon hade redan fixat det åt mig. Återigen tack! Men samtidigt mycket märkligt.

Ikväll var första gången på åtminstone två veckor som jag märkt av någon aktivitet här på gården. Har undrat lite var de varit. Men idag var rökar'n tillbaka. Jag brukar sjunga när jag märker något. Mest för att jag själv ska lägga fokus på något annat och jag inbillar mig att sång är avdramatiserande. Åtminstone för mig. Jag brukar sjunga när jag är lycklig och när jag är rädd/spänd. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur de tänker om mig. Märker de mig? Eller lever de i det som var då? Jag kan inte hjälpa att fundera på om jag ska säga hej när jag känner röklukt somliksomen bekräftelse på att jag vet eller vill han inte det? Jag vill ju inte riskera bli kompis heller. De får gärna vara här så länge de respekterar mig ,mitt liv jag lever och mina djur och inte skrämmer eller stör oss på något vis.

Jag så är det att leva här   . Ungefär hälften av läsarna kommer inte tro mig. Men det spelar ingen roll. Jag vet vad jag upplevt och hur djuren reagerat. Jag visste inte innan jag tog upp det med Lena men hon berättade för sin son som tyckte det var häftigt att jag upplevt detsamma som de gjort.  

Det finns alltid de somska ha logiska förklaringar till allt. Jag har själv varit sån. Aldrig trott på spöken och andar på riktigt. Aldrig ens fachinerats av det. Liksom inte tänkt på det. Inte förrän på senare år då jag kommit i kontakt med det. Men man vet ju aldrig vad som händer när man dör.Inte förrän man är där. Jag tror på ömsesidig respekt och det goda i varje person. De vill nog vara kvar hos djuren. DEt hade och kommer jag nog också vilja när den dagen kommer.

Vi hörs!

Länge sedan nu igen. Men det var ju där med inget bredband, dålig teckning och att sitta ute och blogga. Svårt när det i stort sett regnar jämt och när det inte regnar har jag fullt upp. Tro mig, det är inget för latmaskar och tunnisar att driva stor gård! Iallafall inte utan traktor, utan vatten och i lera över halva stövlarna.... Vatten har jag haft gott om - i regnform. Min vattenrenare sprack i förra veckan. Vaknade av en explosion en tidig tidig morgon. Tittade ut, såg inget konstigt, somnade om och kom ut till en fontäni stallet. Jippie   !!! Eller det var just det som det inte var!! När man har vatten i kranen så inser man inte hur fruktansvärt privilegade vi är i västvärlden som bara behöver öppna en kran. Det går x antal hundra liter att fylla alla vattenkar till djuren, duscha det fick jag försöka klara mig utan.... Nu är läckan iallafall lagad. Tack till Hedlunds rör som så snabbt ändå beställde hem och kom och lagade! Läckan blev bara värre och värre för varje gång pumpen var tvungen att slås på. Var inte utan bävan jag fyllde upp vatten.

Annars har det hänt massa positiva och roliga saker den senaste månaden. Vi stormtrivs som sagt även om det varit och fortfarande är rätt rörigt och mycket att fixa med både på gården med att komma iordning och i Trogsta. Mycket åkande och mycket att hålla i huvudet. Rutingrejerna med djuren tar ju såklart mycket tid och alltid händer det något oförutsagt. Här är iaf ett axplock av bilder från ssenaste tiden:

Carin och matte på skogspromenad  

Jazzo och Pontus med Elin på kuskbocken. Perfekt att kunna motionera fler på en gång!

Glanna, Lukka och Maisan på väg ut på tur

Som sagt, konsten att motionera fler än en häst.Gäller att vara effektiv   

Pyssel med Morre

En vanlig kväll vid insläpp. Pojkarna går ute utan vindskydd och får stå på stall nattetid. Det roligaste de vet är att medvetet gå in i fel box (alla vet nu var de bor) så jag måste gå runt och flytta på dem. Tur att alla är snälla med varann. Ibland har det hänt att Lekis, Brellir och Morre har tryckt in sig i en och samma box!

Ända mot ända kan ingenting hända! Ripa och Sarv

Lilla Krull har varit på återbesök hos distriktsveterinärena i Fjärdhundra (Enköping) och tagit bort gipset.Röntgen såg bra ut och här får hon klövarna klippta av veterinären då de vuxit lite snett pga gipset.

Äntligen kan även getterna vara ute! Nu har de flyttat in hos fåren och det funkar utmärkt. blir skönt för dem att kunna bona ihop i halmen under vinterkylan.

Gun-Britt hjälper mig att hålla koll efter Lille-Prutt somfortfarande inte dykt upp   . Här är vi på promenad runt Trogsta och ropade och letade utan resultat. Däremot hittade vi ett ENORMT asplöv!

Även MOrris har varit till veterinärena i Enköping. Vissa saker är svåra att släppa, som bra veterinärer t.ex Han har varit hängigunder en lång period, druckit mycket och dålig aptit. Jag var rädd för det värsta, att njurarna skulle vara dåliga då det är rätt rastypiskt för cocker. Strax innan besöket tog jag av honom hans fästinghalsband (scalibor). Han blev en annan hund och proverna (urin och blod) var alldeles som de skulle! Nu är Morris glad igen och det kommer aldrig mer på ett scaliborhalsband på mina hundar! 

HUndarna har fått hundkompisar! På promenad med Elin, "Dansken" och deras hundar.

Sarv och PeGe som också är kompisar. Mamma Skorpan ska på inridning nu i november så då är det tryggt att ha en bästis i hagen. 

Sanna och Linnea har gjort prao här en vecka. Jätteduktiga arbetsmyror   Tack för all hjälp!!

Linnea som är van att rida stor häst hjälpte mig att rida Morre. Kärt barn har många namn, jag kallar honom Älgen och tjejerna Herr Stor.  Potus var med som sällskapsmaskot då Morre blivit flockberoende sedan han kom. Antagligen en reaktion på att ha sällskap igen efter att ha bott ensam länge. Men det går över.

jag hade honomilina pga att han inte lyssnar ordentligt utan vill stövla på som han vill. Sätter huvudet i skyn, vikten på framdelen och bara går. Han behöver lite lydnadsträning   . Han är inte dum och elak, bara lite för mycket "jag kan själv". Även om hästen är grundsnäll kan det bli farligt med en sån attityd påhästen så vi tar det från början. Skritta-halt-skritta med omedelbar lydnad och självklart MYCKET beröm. Det ska vara kul att jobba för båda parter! Han måste lära sig att bära sig bättre med ryttare under sig. Det blir för mycket häst i ryttarens hand annars och svårt att manuvera och behärska och hästen sliter på sina frambensleder.

Ja det var lite om mycket. Här sitter jag på Wayne's coffee och väntar på att bilen ska bli klar på verkstan - igen. Den här gången gick plötsligt bältet åt skogen. Gick i baklås och var tvungen att bytas ut. Dessa underbara åkdon   .

Sanna håller på att fixa en ny hemsida till mig. Gulle dig Sanna!!! Tusen tack! Den kommer presenteras så småningom. Tillhelgen kommer det tre nya hästar till gården: Manadis, Kolbakur och Teista. De två sista är mina turridningshästar medan Manadis är inackordering. Vi hälsar de välkoma till oss!

Vi hörs!