Har bestämt mig för att köpa en ny liten kamera. De flesta bilder nu för tiden tar jag med min mobil, därför blir bildkvaliten helt usel. Jag är kräsen när det gäller bilder men får tyvärr nöja mig med mobilbilderna. Det är alldeles för opraktiskt att släpa runt på systemkameran och vid ridning rent livsfarligt då man nog lätt bryter ryggen av att hamna på en systemkamera vid ett fall.Men det är inget roligt att ta bilder som inte blir bra i varken skärpa eller färg. Samlar ihop lite bilder från veckan som just gick. Fråga mig inte varför men helt plötsligt kommin blogglust som legat i träda länge nu igång igen. Ingen är gladare än jag! Angående kommentarerna som ni läsare kan göra vet jag med mig att jag inte svarat eller publicerat dem. Det kan tyckas oartigt och nonchalant men jag tröttnade på mina svar. Efter att ha svarat och kommenterat tillbaka i mängder i både bloggen och frågespalten (har ändå typ 97 obesvarade frågor som jag medvetet valt att inte svara på i frågespalten...) kom jag till en vändpunkt när det kändes som jag bara upprepade mig i svaren. Började fundera på andra sätt att formulera mig och plötsligt kändes det rent ut sagt som jag fick skita ur mig ett trögt svar. Det kändes inte längre äkta i svaren och att behöva sitta och fundera på hur och vad jag skulle svara för att ge variation kändes både onaturligt och otroligt tidsödande- Så jag slutade bara. Inget personligt mot nån egentligen utan en grej i mitt egna huvud. Jag tror jag tröttnade mest på mig själv. Finns säkert nån finess att kunna publicera kommentarer utan svar men nått datasnille kommer jag som bekant aldrig bli. Nu är jag inte ute och fiskar och håvar runt för att få massa kommentarer igen. Jag har egentligen aldrig skrivit för att få kommentarer utan av lusten att skriva. Men kände att jag ville ändå ge en förklaring till min tystnad och "nonchalans".

Nåja bilder var det.

Piggelin och Jessica på en inkörningslektion

Fjällbäckens NIrmar har hunnit bli 1,5 år. Fyller 2 i sommar. Jag är noga med att räkna unghästarnas ålder från deras födelsedagar och inte vid årskiften som man normalt gör på hästar. 1/1 är alla hästars födelesdagar brukar man säga. Men Nirmar och Vilda somär födda 15/6 är ju ett halvår yngre än som man räknar! Det är mycket i en ung hästs liv anser jag! Generellt låter jag mina föl och unghästar vara barn länge. Självklart hanteras dem och får öva på saker som miljöträning och stå uppbundna, lastas mm men jag stressar inte med inkörningar och inridningar. Bästa motionen och skolan får de i hagen med kompisar och äldre läromästare.

Rigmor i paradiset! Tänk att det finns så många olika leksaker!

Lukka och Glanna på tur

Lukka, Glanna, Tiger och Lekis redo för en tur. En härlig tur på över två timmar som bjöd på snögalopp i 3 dm tjockt snötäcke uppe i skogen.

Två trötta pojkar som fick ledas hem sista kilometern. De gick på en skritttur på 1,5 timma idag igen och de var möra i kroppen efter att ha pulsat dagen innan i tung blötsnö. Mina turer innehåller mycket skritt. Skritten är bra för kroppen på hästen, alldeles för många slarvar med att låta hästen skritta tillräckligt mycket. En bra skritt gynnar även de andra gångarterna.

Jag tycker jag var modig som vågade mig ut i skogen igen så nära efter vårt vargmöte. Men vi hade ridit där innan och när vi var på väg hemåkte några andra dit med sina hundar så jag gick ut under höga rop. Inte ofta alla fyra lyckas hamna på samma bild.

Rigmor på span. Hon måste ju tyvärr gåi koppel då hon driver iväg på spår.

Lycklig vovve!

Kolla in MInna på den här bilden! Hon står bokstavligt på öronen!

Vi hörs!       

Lyxmiddag idag! Det är ju alla hjärtans dag så då ska man väl fira, eller? Fast jag firar inte av den anledningen. Jag firar av helt andra orsaker. Jag fick ett litet brev idag från landstinget. För några veckor sedan var jag på cellprovtagning och idag kom svaret - allt var helt normalt! Cellprovtagningar får man ju erbjudning att göra från det man är 23 år och sen var tredje år. Jag har gjort det en enda gång förut och jag fyller 40 i november. Man behöver inte vara snabbtänkt för att räkna ut att jag missat/hoppat över/glömt bort mfl dåliga ursäkter väldigt många gånger. Varför finns det nog ingen vettig förklaring till, är nog livrädd att det ska va nått fel så jag har stoppat huvudet i sanden.... Om djuren blir sjuka hänger jag på låset till veterinären. Med mig själv är det alltid lika oviktigt. Men jag har lovat mig själv att bli bättre, ta bättre vara på mig. Man blir ju inte yngre och fräschare med åren och efter några cancerfall bland närstående kände jag att nu är det dags att ta livet på allvar. Så jag firade med att köpa lyxhamburgare. Dör man inte av cancer så kan man ju få dö av blodpropp   .

På pizzerian där de gör enormt goda amerikanska hamburgare (min var det tex jordnötssmör och bacon i), tittade killen som tog emot beställningen lite underligt på mig. Eller åtminstone kändes det så.Sist jag var där och beställde var jag på väg till en kompis för kompis-terapi. Pratade i telefonen med min pappa medan jag väntade på min hamburgare och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Så när jag tog min mat grät jag. Idag hade jag varit ute och tränat hästar hela dagen. Kom in i värmen på matstället och samtidigt som han tog emot min beställning kände jag hur ansiktet blossade upp av värmen likt en jättetomat   ! Nej jag var inte generad. Jag skulle gärna vilja veta hur hans tankegång gick   . Vad som var anledningen till att jag var ledsen är oviktigt. Jag tror alla känslomänniskor bubblar över ibland.

Jag är så himla glad idag! Har börjat jobba med Skorpans inridning. Hon lär sig jättefort och är positiv och samarbetsvillig. Igår började jag med longering och hon lärde sig fort vad det gick ut på. Idag höll Anna i henne medans jag hade toleransövningar med henne. Stod på pallen och vardera sida om henne och hängde över sadeln, gled ner på sidorna om henne, satte armbågen i sadeln (enbart för att lära henne att inget som händer på ryggen är farligt även om det kan vara obehagligt), tyngde ner hela min vikt på hennes rygg, flaxade med vantarna och armarna på vardera sida som ett par flaxande ben.Skorpan är toktrygg!Så otroligt härlig att jobba med. Älskade lilla häst! Imorgon är det dags för själva uppsittningen. Vi kommerhålla till på den oskottade ridbanan. Flyger jag av så hamnar jag iaf mjukt   .

Jessica och jag har börjat köra in Piggelin och Ida också. Så skönt att våren börjar närma sig med ljuset och värmen. När det är kallt och ruggigt känns det som det är nog att bara göra det nödvändigaste. Vi kommer även köra in Jessicas arabkille på 2 år och hjälpas åt med inridningar och handhästträning av unghästarna. 

Det blev inget vargmöte idag iallafall. Däremot såg jag några spännande spår som jag ska jämföra mot i min spårbok. Räv, varg eller lo? Det återstår. Spåren var inte pinfärska utan översnöade men jag mätte avståndet med blicken och gjorde en ungefärlig avståndsbedömning. Det var en jättemysig skogstur i nysnön som hästarna fick pulsa i. Granarna var täckta av snö och det var så tyst så tyst. Inte ens fågelkvitter. Även om vintern kan vara tung och jobbig på sitt sätt så är det också så underbar och vacker! Det är skönt när träden är nakna från löv, man ser så bra. När det är högsommar och allt är grönt och klätt i löv kommer skogen så nära. Nu ser man ju verkligen hela naturen på ett helt annat sätt.

Vi hörs!

För några år sedan hade jag uttalad älgfobi. Jag fick hjärtklappning av att gåi en skogsdunge, helt övertygad om att det skulle komma en ninjaälg och karatesparka ner mig med ett framben! Skitjobbigt eftersom mitt stora intresse samtidigt var och är att vistas i naturen. Jag är uppväxt med att vara i naturen. Plocka svamp, ut och titta på flyttfåglar, skogspromenader mm men skräckhistorier om älgarsom blivit fulla och galna av äpplen och en tokig älgko i mitt område där jag växte uppsatte sina spår. Ändå har jag alltid gillat hästar, även om jag var hästrädd som yngre. En skräckblandad förtjusning för hästar, fast det är en annan historia.

När jag flyttade till Duved var jag helt ensam. I stockholmsskogarna kände jag mig trygg. Men uppe i de stora skogarna i Jämtland vilmade det av älgspår. Gigantiska spår! Men jag såg aldrig någon älg. Mötte aldrig nått vikt överhuvudtaget utöver en och annan skogsfågel. Började inse hur skygga djuren var. Allrahelst där uppe där skogarna är stora och de kan gå undan från folk. Jag var inte alltid jättebekväm men jag tvingade mig ut. Åkte ensam 2 mil ut i skogen, låste uå en vägbom ochåkte ytterligare 5-6 km upp i skogen och gick med hundarna med oändligheten som granne.Jag satte i system att poppa musik, låta hundarna gapskälla i bilen med öppna dörrar och fönter för att visa vår entre och driva bort vilda djur ur vår väg innan vibörjade gå. Det sjuka är att jag döpte mina skogsstigar efter vad jag hittade efter vägen "Björnbajsvägen", Älghornsgatan" och "Järvstigen". Namnen talar för sig sjäva. Ändå fortsatte jag gå där, under alla mina år. Det visade sig efter min flytt att det ligger (låg?) ett björnide några 100 m från Björnbajsvägen.... Men det gick ju bra ändå   . Det man inte vet om mår man inte dåligt över, eller hur? Bara en gång var jag med om att Amy som på setterns vis tar större lovar gallskrek av skräck ute på ett hygge en bit framför oss. Blodet frös till is och jag vände tvärt och sprang i panik. De hundar som inte följde med fick skylla sig själva!

Vintertur på Älghornsgatan mars -08 med Higgins, Amy och Cvittra mfl ej i bild

Här i Årsunda kryllar det av rådjur och en och annan älg. Skogarna här är också enorma och det går att rida x antal mil rakt ner till Dalälven utan att stöta på hus. Jag vill inte få närkontakt med älg på hästryggen. Har ingen aning om hur hästarna reagerar ochmed tanke på min fd fobi så kommer de garanterat bli skrärrade. Jag har kommit på en lysande lösning: jag sjunger! Visserligen ibland hellre än bra men för det mesta låter det helt ok med tanke på att jag ser till att ta i med stödet och andas rätt. Detta av två skäl: 1 det går inte att sjunga högt och spara rösten utan att andas rätt och ta i med magen, jag vill höras! 2 Riktigt utförd sång gör att jag slappnar av, det går inte sjunga rätt och spänna sig. 

Har faktiskt köpt sångböcker och övar sånger. Tröttnar rätt snabbt påmin torftiga repetoar på barnsånger,en och annan visa och ballad. Hästarna tycker det är helt ok med en sjungande matte, men de känner att jag slappnar av. Vad grannarna tycker i de hus jag titt som tätt passerar är en annan fråga. Allrahelst med tanke på att repetoaren innehåller"Kumbaja my Lord" och "Han har öppnat pärleporten". Men det är sånger som är lätta att sjunga extra högt vid täta slyställen där älgarna kan stå och beta.

Igår red Jessica och jag ut i mörkret. På med massa reflexer och iväg.Det var en fantastisk tur! Det snöande tätt och blåste snåltmen uppe iskogen var det stilla och all snö lös nästan upp vår väg. Pannlampa var onödigt och personligen ser jag bättre utan än med lampa. tycker man blir så blind utanför lampskenet. Vi mötte inte någon. var väl bara vi som rörde oss ute i "ovädret". Det kräksnöade för att tala klarspråk. Red vår runda vi brukar ta. Ca 1,5 timma i skritt genom skogen. På vägen hem, över ett fält händer plötsligt något. Jag red först på Glanna och efter kom Jessica på Tiger med Kolbakur som handhäst. Jag sa till Jessica att det gått ett djur, en älg på stegen att dömma, före oss alldeles nyligen. Vet inte om Glanna eller Kolbakur reagerar först. Men Kolbakur lägger in en tvärnit och vänder. Nära att dra av Jessica och fickmed sig Tiger i vändningen. Glanna och jag hann aldrig fatta vad som hände. trygga Tiger blir dockkvar och vi kan fortsätta framåt. Glanna tvärstannar också till, ungefär i samband med att älgspåret viker av och gör en gir ut på ängen för att sen gå upp på stigen ingen. Glanna tittar och lyssnar upp mot en dunge framme till höger om oss.Men går sedan vidare. Jag tänker att det måste vara älgen. Jessica och jag småpratar lite bitvis. Men av koncentration över att se älgen tror jag att jag blev tyst. Jag ser en gestalt som sitter på toppen på kullen i dungen. Ser ut som en hundfigur modell stor. Men det kräksnöade ju och jag bestämde mig för att jag inte kan se vilt och vargar överallt. Såklart är det bara en rotvälta! Jag tittar åt andra hållet men blicken glider tillbaka och rotvältan är borta. Då säger Jessica nått om varg! Sen säger hon lite i paikstämma " Sjung Johanna!" Jag tar i och sjunger för allt jag är värd det första som poppar upp: "-Minns du det sjöman för länge länge sen? Minns du hans namn var Kalle Theodor? Aldrig så ser du den sjömannen igen han vilar i havet Kalle Theodor. Men en stormnatt kan du höra nån som ropar HEJ HÅ i från havets djup det kommer och det låter så HEJ HÅ HEJ HÅ!" Vid hej hå tar jag i och vrålar. Vargen vände och stack.Jag såg det aldrig men enligt Jessicka reste den sig och gick några meter mot oss när vi kom ridande i djupsnön i skritt.Som närmast varvi 12-15 meter bort. nu tror jag inte den tänkte anfalla oss. Men däremot blev den uppenbarligen nyfiken på hästarna, de älgliknande varelserna. att de var människor med dem hade nog vargen inte räknat med.ttringen från vargen till hästarna låg fel så hästarna märkte den inte mer än en gång och då på betydligt större avstånd. Nysnön gjorde att den kunde röra sig tyst. Jag hade tänkt gå tillbaka och titta efter spår idag men då det både snöade tätt och drev kommer det inte finnas nått kvar. Vi vet vad vi såg och med tanke på hästarnas reaktioner så har vi inte fel. Fast jag trodde ju att de reagerade på älg.... Nu fattar jag varför älgen hade tagit en gir ut på ängen. Tyckte det var lite märkligt eftersom det inte fanns något ätbart för den att ta.

Fick veta rykte om att det synts två vargar runt Årsunda ip. Vet inte om det stämmer eller ej. Vi vet vad vi sett däremot. Men vargarna rör på sig nu. Det är parningstider snart och hanar letar revir och möjligheten att bilda flock. Men visst känns det olustigt. Jag är glad att jag låtit bli att åka upp och släppt hundarna. KOmmer man så här nära varg trots att man pratar så vill jag inte komma till fots med lösa hundar. På det här avståndet är jag övertydad att någon hund fått sätta livet till! Känns ocksåobehagligt med tanke på minishettisarna, de dräktiga stona, gamla Fatima, och årsfölen. Fåren och getterna stänger jag in på natten och natten till idag stängde jag in fölen och mammorna i ridladan. Men den miljön är inte bra för hästarna då det dammar lite där inne ochinte opitmalt att hålla dem i för ofta. Shettisarna är ju dessutom nära dammet iom sin storlek. Hästar har känsliga luftrör. Jag har bra el,även vintertid. Det är tätt stängslat ochförhoppningsvis skrämmer antalet djur bort vargen om den kommer förbi. !6 ston går i lösdriften ihop. Så snart vi slipper vinterbrodd kommer jag släppa in grabbarna för att göra flocken så stor som möjligt. Ju fler desto tryggare mot rovdjur tror jag. däremot finns det andra nackdelar med stor flock. Om de smiter t.ex....  

Vi hörs!