Kennel Krokanden

Alla inlägg under mars 2013

Av Johanna Nordin - 26 mars 2013 16:11

Det har varit en rätt omvälvande vecka. En vecka full av veterinärbesök och läkarbesök. Började med att jag hittade en stor bit av en hovvägg i killhagen. Det visade sig att lille Pontus, gårdens minsting, hade tappat en jättebit av sin ena lilla hov. Han hade lyckats knäcka loss den. Ringde omdelbart Strömsholm. Ville att de skulle kolla och åka till klinik om han skulle behöva nån form av skyddsbandage eller sko. Togmed Piggelin som sällskap och hämtade upp Gun-Britt i Enköping. Kul med sällskap! Det visade sig att både Pontus och Piggelin fått bärrandsröta och hålväggar som klipptes bort. Nu får matte extrapyssel med fossingarna med borste och hovkrats. Spritar ibland i hålväggen för att döda bacieller. Gör säkert varken till eller från men det känns bra.  Pontus hade det här somliten när jag köpte honom och för ganska exakt 4 år sedan fick han klippa upp båda framfötterna då med men det läkte fint ändå. Han är helt enkelt känslig mot det och matte har satt hans fötter åt sidan nu när jag varit krasslig vilket genast straffar sig. Vi har gått över för länge med verkningen också då vi haft svårt att få hit vår hovslagare som haft fullt upp. Ingen bra kombination för lille Pontus och Piggelin som nog ärvt pappas hovar.

Pontus hov 2009

Pontus på Strömsholm nu i veckan


Andra veterinärbesöket gick till Mälarkliniken med Teista. Köpte henne i oktober och har inte använt henne sedan dess. Har ridit henne själv två gånger bara och haft med henne två gånger på korta turer i vintras. Hon har ingte sett fräsch ut och hon har ett grinigt humör. Sur att sko och göra ren hovar och bakben på. Blir korpsvart i blicken och både bits och sparkas. Annars är hon gullig och social i temperamentet. Hon har gått bredbent och stelt med bakbenen och vinklat in vänter bakhov in under sig. Varit ovillig att röra sig. Jag ställde medvetet av hästarna i december och en bit in i januari och satte aldrig igång henne med de andra. DEt kändes inte rätt. När hon kom i höstas ville jag ge henne tid att acklimatisera sig och sen var det mycket ändå som hände. Det visade sig att hon hade hasledsinflammation och hon blev behandlad med korstison i båda haserna. Dagen efter var hon mycket sämre. Ville inte stå på nått av bakbenen och slog irriterat på svansen. Åkte tillbaka akut till Mälarkliniken och det visade sg att liten har lösa benbitar i båda knäna. Nu har vi fått diagnosen av kirurgen. Det är en ovanlig variant hon har. Han frågade om Teista var opererad för patella för då kan det se ut så här efter en tid. Inte mig veterligt. Men vad vet jag? Hästen är 13 år och haft några ägare innan mig. Jag hoppas verkligen inte att hon är det utan att den vetskapen följt med hästen under årens lopp! Då är det rent bedrägeri och fruktansvärt framför allt mot hästen. Prognosen för Teista ligger hos försäkringsbolaget. Enligt veterinären är hon värdelös som ridhäst och prognosen inte god alls. Nu är jag mer glad än någonsin åt mina egna föl. De vet jag exakt vad de har varit med om och hur de vuxit upp,hanterats och behandlats på alla sätt och vis.

 

Teista på röntgen

Äter medicin,smärtstillande och antiinfammatoriskt.


Minna har inte varit till veterinären men däremot självbehandar jag henne. Hon har varit jättekass i magen länge och blivit värre och värre med grymma, helt brutalt hemska fjärtar. Tror inte hon ska äta spannmål överhuvudtaget. Hon har aldrig varit känslig förr men hennes bror äter specialmat. I stallet står det var en säck med rådjurspellets, sk avrens vilket är biprodukter från spannmål, som hundarna och framför allt Minna mumsat friskt från. Hundar är kött och fettätare och inte gjorda för att käka spannmål och kolhydrater. Nu har jag köpt ett specialveterinärfoder för allergihundar och tjoff var magen bra igen!

Själv var jag till läkaren idag och träffade en jättebra, noggrann doktor som tog sig tid och verkligen tog mig på allvar. Kollade diverse neuvrologiska grejer iom att jag har yrsel. Fick ta nya blodprover då både sänkan var för hög och sköldkötelvärdet (det ena) för lågt. Det låter ju helt galet det här men gudars vad glad jag blev att de hittade nått! De flesta hade nog tyckte det var jobbigt att få en ev diagnos men jag tycker det var en befrielse. Nukan jag erkänna att jag har mått skitdåligt länge länge. Inget som synts eller märks på mig om man bara träffar mig ibland och under vanliga omständigheter. Jag kan bita ihop och det har jag gjort. Djävligt länge. Inte i månader utan längre än så. På nått sätt har jag ju vant mig, det kom ju inte som en bomb direkt. Sakta har jag vant mig vid att gå på halvfart, behöva vila och sova mer än normalt. Det är klart jag har varit fundersam och tänkt att det är inte riktigt som det ska. Men jag är expert på att bita ihop, hitta på nån ursäkt och köra på. SEn säger folk till mig att jag sliter och kämpar och har det jobbigt och även om jag inte håller med så har jag tänkt att ja det är väl så. Inte undra på att jag är trött och håglös. Jag sliter ju så   ..... Själv upplever jag att jag latar mig rätt ofta. Skulle vilja orka och göra så mycket mer och gör jag nått utöver så straffar det sig och poff är jag "sämre" igen. Ingen är gladare än jag om jag får äta levaxin och bli normal! Men har man för lite sköldkötelhormon mår man som jag med håravfall, torrhud, dålig aptit, trötthet, håglöshet, yrsel mm

Har tappat nått ruskigt med hår. Fått stora tussar i nävarna av att bara dra handen genom håret! Gick till en frissa som dessutom klippte sönder mitt hår och gjorde npån konstig variant på skepparkrans runt min skalle. Tur jag har ärliga vänner som säger rent ut att det ser förskräckligt ut. Man ser ju inte själv hur det ser ut bakifrån liksom.... Lena tog med mig till hennes systerdotter Hanna på bilden som hjälpte mig att fixa till det så jag kan vistas bland folk.

 

Lekis och jag har varit på kurs igen. Red dock bara ett utav två pass och endast i skritt pga yrsel.

Ett gäng slashasar. Kolbakur, den svarta islänningen i bild, har sålts. KÄnde att jag ville draner på de stora krävande hästarna när jag blev dålig och de reagerade på mna långsamma hjärtslag, som säkert också har med sköldköteln att göra... La ut två hästar på annons och Kolbakur kom till en härlig hästvan familj på egen gård på landet. I en mindre flock vilket kommer passa honom som handen i handsken. Trots att jag bara haft honom ett halvår grät jag en skvätt när han åkte. Men det beror nog mest på att hans nya ägare sa att Kolbakur stod ochlyssnade efter mig när han stod i transporten och de skulle åka. Så kan man inte säga till mig, då blir jag för känslorubbad   . Men jag är glad för Kolbakurs skull, känns jättebra för oss båda. Annars blir jag mest arg när jag ska sälja häst och folk bara smsar och frågar utan att ens presenterar sig. Det är en levande varelse med känslor jag säljer och jag förväntar mig en hövlig presentation och artigt bemötande. Får jag inte det svarar jag inte. Tjurskallig? OM jag är när jag säljer häst! Skulle aldrig kunna vara hästförmedlare, jag skulle tvärdö i stroke och utbrända synapser.

 

Istället för Kolbakur flyttade Skotte in. En inackordering. Han och Tiger fann varann direkt.

 

En utav mina knasiga småhästar! Vilda passar på att klia rumpan mot den brummande traktorn. Gäller att ha ögon i nacken ochöverallt när jag kör in i hagen. Småtrollen kutar genast fram och kryllar runt traktorn. Fasa vore att köra ner nån med de grova däcken!

  Gravida damerna Bettan och Najade får omvårdnad och frissering i solgasset.

  PeGe har blivit så stor och utvecklats jättemycket mentalt. Från att ha varit en skygg och osäker liten kille till tryggheten själv. Jag kunde inte låta bli att gränska honom innan jag tog den här bilden en dag. Vi skulle gå in men PeGe blev väckt ur skönhetssömnen ochville morna sig lite. Klev över hpnom och satte mig försiktigt på hans rygg. Inte en reaktion och tur var det för mig   Hade ju varit snyggt om han farit upp som ett skott och börjat bocka runty med mig över sig   .Men nu är han inriden och klar   . Skönt att ha sina egna ridhästar från föl. Då vet jag exakt vad de varit med om!

  Härliga riddagar i solen. Här är Lukka och jag i söndags.

  Vovvarna njuter de med   .


vi hörs!         


      

Av Johanna Nordin - 13 mars 2013 12:33

Glömde lägga ut bilderna till förra inlägget. Fick bråttom att avsluta när hjärnan började snurra för hastigt   .

 

Lekis och jag hann med att åka på kurs innan eländet drog igång. Jättekul och inspirerande! Precis vad jag behövde: Blir lätt att toffla på av gammal vana och alla behöver vi tränare. Nu är det snart kurs igen. Vi har inte hunnit dvs kunnat träna ett smack. Men repetion är ju inte fel det heller. Om vi nu kan åka... Tveksamt som jag känner nu.

 

Provridit Skorpan en gång. Fantastisk lugn och beskedlig fröken som tog det där med ryttare med ro och som nått nästan självklart. Längtar tills jag kan fortsätta!

 

En dag på sportlovet ihop med Lena, Sanna och Sara. Vi leker "Vi i fjällen"   

     

Lena fixar korvar

 

Doris ville självklart vara med och smaka, men nej chipsen var godare än korv!

 

Halmar ligghallar och Vaja njuter i sina nya sängkläder

 

Alla små barn vill vara med och hjälpa till   

 

Tittut! Lukka och Sessan


Tack alla snälla vänner som erbjuder sin hjälp nu när jag inte är kurant! Tack alla ni som bryr er och stöttar!   Det känns jätteskönt att veta att jag kan be om hjälp om det niper.  


Vi hörs!

Av Johanna Nordin - 13 mars 2013 09:40

Nu blev det så där länge sedan igen. Långt glapp mellan inläggen. Det är ju inte riktigt så att jag inte har nått att berätta. Finns väl alltid saker att säga, iaf för mig som är en pratkvarn i både ord och text. Men jag har inte orkar och kunnat helt enkelt. Jag är inte den som gnäller och vill förstora saker. Går till läkaren gör jag när det gäller livet. Bokstavligt talat. Två gånger har jag fått "skäll" av läkare när jag tillslut åkt in. Första gången var för två år sedan när jag fick såna bröstsmärtor en kväll att jag inte kunde andas. Ringde efter mycket om och men till 1177 som sa åt mig att åka in till akuten. Nu gjorde inte jag det... Känns det så här att dö? Näää jag avvaktar. Klockan var mitt i natten och det är ju synd att väcka nån i onödan och be om hjälp med djur och allt runt om. Men, för säkerhets skull skrev jag ett avskedsbrev. En förklaring till mina nära och kära vad som hänt och hur jag kände mig. OM jag inte skulle vakna... Det är ju ett högst normalt beteende eller hur   När jag tillslut åkte in visade det sig att jag hade en rejäl muskelinflammation i nån bröstmuskel. Men läkaren muttrade åt mig och undrade när jag tyckte man skulle åka till akuten om inte bröstsmärtor räknades? Det var för övrigt i februaridet också, inför bondesäsongen. Jag hade gett mig fan på att städa rent i en genomfrusen hage och stod med en duktig förkylning och hackde loss hästskitar med en potatishacka. En och enhalv dag höll jag på medan jag hostade och snorade. Får ju i efterhand va glad att det bara var en ytlig bröstmuskel som protesterade   

Den här gången har jag ingen muskelinflammation, det är kollat. Men histiorien upprepar sig lite. Fast ändå inte. Den enda likhet är min ovilja att gå till läkaren. Nej jag har ingen doktorsskräck på nått sätt! Tycker väl bara att det inte är så farligt, imorrn är det säkert bättre. Och som både sjukvårdsutbildad och intresserad är jag duktig på att sätta diagnoser på mig själv. Vem behöver en läkare liksom   ?

Allt började för ungefär 4 veckor sedan. Jag blev otroligt trött, helt seg och hade brutal huvudvärk. Tänkte att jag åker nog på influensa som "alla" andra. Så jag tog det lugnt, gjorde det nödvändigaste och sov otroligt mycket. Det gick en vecka och det gick två veckor. Någongång därelellan svullnade mitt högerögonlock och jag fick dubbla påsar under ögat. Såg inte ens ordentligt då svullnaden skymde delar av synfältet. Blev livräddför stoke. Googlade på natten om det, la ut mitt öga på fb och frågade om någon hade råkat ut för samma. En vän hade det. Hon skickade bild till mig på sitt öga när hon hade det och jo vi var lika fula   Men hon hade ju övrlevt utan stroke så jag tänkte att det är väl nått influensavirus. Älskar facebook! Tänk vad mycket nytta man kan ha av det! En eller två dagar senare fick jag ont i bröstet. Var fortfarande vansinnigt trött och håglös. Så trött att jag fick kämpa med tårarna för hur det än är så är jag livrädd att få nån psykisk ohälsa. Hellre en bruten arm! Det är krångligt med allt som ska göras men det läker fortare. Nu känner jag mig inte alls psykiskt kolapsad! Är inte ens trött längre. Men det kommer jag till senare. Jag har aldrig haft ångest, men har hört att bröstsmärtor går hand i hand med det. Detb är vad jag minns från min undersköteskeubildning iaf. Nu är det 20 år sedan så kunskaperna kan ha ändrats. Men jag kände mig inte ångestfylld. Fast vad visste jag? Hur vet man att man får ångest om det inte är en direkt panikångestattack? Tänkte att jaja det går väl över. Men bröstsmärtan tilltog och jag fick svårt att andas. Flåsade som en lungsjuk så fort jag rörde mig eller ens pratade. Jag som brukar sjunga i tid och otid kan inte sjunga två meningar längre utan att tappa andan. Det här var i samband med helgen då sista delchansen var i melodifestivalen så det är ju ett tag sen. Eftersom jag inte kände mig döende trots smärtan och andningen åkte jag till Gävle och gick på fik med Stina på dagen och kvällen tillbringades hos Ingrid och Partik med middag och "mellomys". På vägen hem till dem var jag kräkfärdig av smärta eller nått. Ringde Helena och rådgjorde med henne. Var mitt i skogen efter272:an och stanna efter den lilla snöklädda väg när det höll på att blåsa upp till storm kändes läskigt. Tänkte att bara jag tar mig fram så kan jag i värsta fall ta en amulans in eller få skjuts. Det kanske går över med en middag. Helena ringde mig ett antal gånger den kvällen och dagen efter för att hålla koll på mig. Tack gulliga dig! Älskar dig vännen! (nej Helena är en nära vän, gift och har barn men bor på tok för långt bort....eller är det jag som bor för långt bort?   )

Åt middag och kollade på melodifestivalen och fick enormt stöd från både Partik och Ingrid. SEn kom stormen...Och hade det inte stormat hade jag åkt in till akuten. Men jag var tvungen att stormsäkra först. Hade ju mobilen i fickan och nära till ett samtal. När jag väl var klar var jag trött och less och kände att nu skiter jag i det här och sover! Dagen efter, 4 dagar efter bröstsmärtan kom, åkte jag in till akuten. Proverna de tog visade att allt var normalt, allt utom mitt hjärta som slog långsamt. Nån stoke fanns det med andra ord ingen risk för. Jag frågade noga om det kunde va en muskelinflammationmen nej det skulle synts på CRP. Läkaren frågade om jag är vältränad. Vad är definitionen på vältränad? Jag anser mig inte va vältränad. Eller jo om jag jämnför med en soffpotatis som spelar tvspel och har stillasittande jobb. Då är jag elitvältränad. Men i jämförelse med nån som går på massa pass i veckan, springer och har sig.... Men återigen vad vet jag? Jag har ett tungt jobb som gör att jag rör på mig mycket. Det kanske ger ett starkt hjärta det med. När jag sa nej till vältränad ville han gå vidare med utredning med tanke på mina smärtor och symtom. Hade bara 51 i puls och då hade jag både jobbat klart hemma,just tryckt i mig ett stort Mac Donaldsmål (brukar ju ta tid på akuten...) och var rätt nervös när jag väl satte mig i väntrummet. Han tyckte som sagt att hjärtat borde tickat på snabbare.

Hur somhelst har jag nu varit på hälsocentralen och gett 7 rör med blod! Sköterskan hade aldrig sett sån rad med prover som skulle tas. Skönt att de tar mig på allvar! Kände mig töntig när jag kom till hc. Glad och förhållandevis pigg. Känner mig ju inte deppig utöver att det är drygt att inte veta och orka något mer än det som är absolut livsnödvändigt. Han tittade lite menande på mig när jag berättade min historia när det gått 4 dagar tills dess att jag uppsökte läkare. Men det kanske var just därför han tog mig på allvar. Jag försöker och vill inte överdriva. Eller nått i den stilen.

I helgen som var hade jag Ulla här, min barndomsbästis. På söndagen mådde jag skit. Jag sa redan på morgonen att det är ingen bra dag idag. Kände mig extremt bakfull. Kallsvettig, yr och illamående. Men bakis kunde jag omöjligt vara! Sedan desshar yrsel förföljt mig. Kan inte lägga mig för lägesändring gör att allt fyllesnurrar och blundar jag snurrar det som en karusell. Nu mår jag illa efter att ha knappat på tangenter för länge. Facebooka går bra från soffan, korta inlägg. Fb är bra för mig som ligger där jag ligger. Nu kan jag knappt röra huvudet utan att jag ser stjärnor och planeter för ett ögonblick. Så tråkigt! Jag vill va frisk! Har inte tid och lust! Förhoppningsvis bara ett mycket elakt virus som vandrar runt. Men de vet inte. Provsvaren får tala sitt. Jag känner mig inte ett dugg utbränd. Jobbet är tungt och bitvis psykiskt jobbigt för att jag jobbar ensam. Är ingen ensamvarg alls. Men nej nån utbrändhet känner jag inte av. Jagvill och planerar jättemycket i mitt huvud men är totalt oförmögen att ta tag i det. Iaf just nu. Och jag ska inte det heller. Som mina kloka vänner säger: Ingrid, Karin och Helena. "Det du tycker inte är någonting som du måste göra, även om du upplever att du vilar, är så mycket mer än vad alla andra gör när de inte mår bra och vilar" Helena gapskrattade åt mig när jag råkade nämna att jag gör ju ingenting. "Näää Johanna du bär bara ut 3-4oo liter vatten om dagen. Näää du gör ju ingenting!"

Men just nu är det lite stressande för jag ser bara det som kommit i kläm och blivit liggande med mig....


Vi hörs!

Presentation

Fråga mig

96 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards