Varning för starka bilder!

Ibland sker det som inte får ske. Att barn dör. Även en hästmamma känner oro och sorg.Den senaste veckan har varit hemskt omtumlande! Död, födsel, problem och död. Tuva är död. Hon föddes, reste sig, diade, bajsade och kissade, la sig och vilade och reste sig igen. Allt var som det skulle. Vet att jag reflekterade över att hon inte provade sina ben på samma sätt som andra fölungar gör. De brukar s¨snart de blivit lite stadiga testa att hoppa jämfota och sparka lite. Tuva bara gick. Men jag reflektersde men tänkte inte mer på det. Inte förrän jag kom in första kvällen och hon fortfarande låg ner under tiden jag stökade på med mitt. Gick in och kände på Vajas ljuver som var pintjockt. Då fortstod jag att hon legat ett antal timmar sedan insläppet. Hjälpte ett svagt föl upp på benen och hon kom igång med diandet igen om ön något slabbigt. Men jag tänkte att hon bara var slarvig och ivrig. Sov några timmar och gick upp till stallet tidigt på morgonen. Hittade fölet liggande i ett hörn. Det var tydligt att hon blivit liggande där i tappra försök att resa sig. Jag fick nu resa henne helt själv då hon var oförmögen att ta sig upp. Kände genast att nu var timmarna dyra. Om inte om hadde varit hade så hade jag kunnat slänga mig i bilen direkt till djursjukhuset med henne. Men (ursäkta) biljäveln var trasig och hade tid på verkstan kl 07. Jag hade ingen bil att dra transport med och ingen att köra längre sträckor än just till verkstan. Dit rullade den men jag hade andan i halsen. DEt var nog tidsslöseri att behöva köra in den. Skulle få låna en hyrbil under tiden men dessa har aldrig dragkrok. På instrumentbrädan lyste det elakt rött med varningstriangel "elfel kontakta omedelbart service". Jag gick och åt frukost medan mekanikern felsökte. Hoppet fanns att det var ett snabbt åtgärdat fel och att jag kunde få med bilen hem.

KOm tillbaka efter en dryga halvtimme. Mekanikern tittade på mig och sa "- Du har haft änglavakt! Din bil kunde börjat brinna när som helst!" Det visade sig att sladden till generaton som laddar batteriet hade gått helt av och låg och blixtrade i motorn. Det kunde kortslutit hela bilen och börjat brinna vid minsta lilla sladden hamnat lite snett. Härligt! Jag som alltid har haft skräck för just bilar som brinner! Min tillit till Volvobilar som jag tycker är dessa jag sett och hört börjat brinna, har inte varit hög trots att jag äger en själv. Tilliten steg knappast i graderingen heller.... Har faktiskt en nära vän vars bil Volvo började brinna och hon hann precis få ut två barn innan bilen stod i lågan sky! Tack och lov var ju felet snabbt åtgärdat och jag åkte hem och gjorde mig redo för att köra in till Strömsholm.

Just den här måndagen var Idas första praktikdag. Julia slutade i fredags. De avlöser varann fort . Samtidigt som jag skrev att göra lista till henne skulle stallet göras klaart med utfodringar och så vidare. Grismat läggasi blöt, Ida skulle visas runt hur ddet fungerade och fick snabb info om vilka förhållningsregeler som gäller med dörrar och grindar för att grisar och hundar inte ska smita. Samtidigt hade jag ett döende föl i boxen. Partik och Bert lovade att ha ansvar för Ida så jag kunde åka. Valde att inte ta henne med. Förstod att det skulle ta flera timmar, långt in på kvällen, innan jag kom hem. 

Det slog mig när jag kom dit att det var pådagen exakt ett år sedan jag körde in Alice och Ripa. Helt sjukt! HUr är det möjligt? Ödets ironi?

På skämt frågade jag personalen om de inte hade ett tv-team i år. De sken upp, jo då och de väntade och hade undrat om det inte skulle komma ett shettisföl någongång. Jahapp, djurakuten TV3 i höst igen. Följ dramat där med! Det var samma kamerakille och ljudkille som sist. De minns mig, jag minns dem.

Vaja vakar över sitt sjuka föl. En enastående mor! De har sällan träffat sån häst med så starka moderskänslor även på Strömsholm.

Det är inte så här man vill se sitt föl! Föl ska skutta och tutta, inte ligga på sidan helt lealösa.

Hon fick en kanyl och dropp med vätska och glykos.

Magen blev ultaljudad för att se att urinblåsa mm var fungerande.

Eftersom det fanns risk för henne att dra ner mjölk i lugnorna med nappflaska så sattes det in en magsond genom nosen på henne.

Vaja mjölkades ur och hon blev matad via sonden.

Tejpgrimma för att hålla allt på plats. Den enda grimma hon fick i sitt korta liv. Jag var så säker när jag åkte att såklart klarar hon sig. Alla andra jag kört in har klarat sig och överlevt så jag intalade mig så starkt att även hon skulle bli bättee med all hjälp hon fick. Men hennes lilla kropp gav upp. agen efter ringde de ch sa att det går inget bra. De måste avliva henne nu. Usch då grät jag. Mycket för att fölet var så fint. Min fina svartskäckade docka! Men mest för Vajas skull. Hon som var så lycklig. Som kämpat genom förlossningen. Allt kändes så meningslöst och jag förstod att hon skulle sörja så hårt. Även hästar har känslor. Men det var just den tuffa förlossningen som gjorde att tuva inte överlevde. Hon blev ett sk dummiefoal som de på fackspråk kallar det. Hon fick syrebrist i förlossningen och symtomen kommer först efter ca ett dygn. De får inte cp-skador. hästar överlever eller dör av det. Mitt och Vajas föl dog. Under själva fölningen minns jag att jag sa till Ingrid " undrar om hon får luft?"För hon satt så illa klämd med hovar och nos ute. Uppenbarligen fick hon inte det. Hon kunde inte dra in luft där hon låg lte för länge. Så fruktansvärt onödigt kan man tycka. Men sånt är livet på nått morbit sätt.

Vaja fick ha kvar sin döda fölunge i över 12 timmar. De flesta ston har gett upp då. Men Vaja fortsatte puffa på henne. Hennes föl skulle ju upp. Alla föl reser sig förr eller senare. Det vet ju hon som är uppväxt i fölhagar. Efter mer än 12 timmar la de Tuva i en låda i boxen men Vaja bet och bankade på den. Hon gav aldrig upp hoppet.

Ida och jag åkte och hämtade henne idag. Vaja var både orolig och dämpad på samma gång. Vi filmade och sen åkte vi hem. Jag hade letat efter adoptivföl åt henne både på Ammajouren, shettisforum och fb. Inget napp men på ammajouren var det gott om ston som mist sitt föl. Det bästa hade varit för Vaja att få en ny unge att sköta om. Nu gick inte det så på vägen hem tog vi plan B. Körde in till Susanne på Gullsmyra stuteri. vi körde ändå förbi och jag känner henne. Jag ville boka plats till hingst åt Vaja. Susanne har två alternativ: Damit eller Dalsgårds Othello. Jag ville första hand Othello men han tog bara emot diplomston ännu. Damit är skitsnygg! Egentligen min favotit, men det var önskan om en ny svartskäck. Nu blir det med största sannorlighet en brun nästa år. Men vad gör det? Bruna är fina! Susanne som vet hur jag är bara skrattade och det slutade med att Vaja lastades ur och släpptes in i stoflock. Att byta miljö är det bästa för henne. Att slippa komma hem till minnen. Nu får hon annat att tänka på genom att bli en i gänget där. Måtte allt gå vägen och hon blir både dräktig och att nästaårs fölning går geschwint! Fasa vore om något går snett igen. Då går nog Vaja under av sorg. Susanne berättade att det finns ston som sörjer så hårt att de slutar äta och tillslut dör i sviterna av den sjukdom (hyperlepmi tror jag det heter) som de får av sitt anorektiska beteende. De får ut höga halter socker i blodet av svälten. Det kan även uppstå om man hårdbantar en ponny. Så aldrig hårdbanta en tjock shettis!

Vi hörs!

Vissa saker får bara inte hända, men ändå händer de. Som att låsa in sig i en hästbox klockan 22 en lördagkväll. Jag släppte in Vaja först och sen Najade och Nikon. För att de ska få föla ifred har jag valt att ställa dem i var sin gallerbox. Drog igen dörren efter mig och i samma stund som låsetpå dörren klickar i hinner jag tänka "fan fel box!".

Extemt utbrytssäkra boxar. Gallret är för smalt, jag får bara ut handen och låset sitter för långt ner. Det går inte klättra ut någonstans. Det satt ett snöre i handtaget till gallret en gång men det gick av och jag har vetat om det men i all hast så råkade jag göra misstaget. Tur jag hade gulligt sällskap och inte lider av klaustrofobi. Förstod att Vaja var på gång att föla. Jag hade haft nattvak på henne natten innan och hon ville inte äta sitt kraftfoder. Men jag stod där jag stod på fel sida om gallret. Kan lova att många tankar hann passera. Det skulle bli en lång och kall natt om jag inte fick tag i någon som kunde släppa ut mig. Jag var tunt klädd och blöt om fötterna. Min mobil har än en gång raderat alla sparade kontakter i telefonboken. Ringde till grannar med hjälp av hitta.se men vad hjälper det när jag ringer från skyddat nr och folk inte svarar på det? Kan ju va en försäljare klockan 22 en lördagkväll   . Sen gäller det att hitta någon som inte tagit ett eller två eller flera glas vin eller öl. Det hade dessutom varit underbart grillväder och då smakar det ju extra bra med vin och öl till    . Jag hade också grillat och var på vippen att festa tillmed ett glas rött men bestämde mig för att avstå om Vaja skulle föla och något skulle bli fel och hon var tvungen att åka till djursjukhus. Nu när jag skriver kom jag på att det hade inte hjälps. Jag har ingen bil att dra med   . Tack och lov för facebook! Skrev ett desperat hjälpmedddelande och Patrik som låg i sängen hade ropat till Ingrid "-Du ring Johanna hon behöver visst hjälp". Fick även tag i Lena som var redo att åka men Ingrid har närmare. Hade jag inte fått tag i någon hade jag nog suttit där än. Hade stängt alla dörrar för att inte få in mygg och radion skvalade på rätt hög volym så ingen hade nog hört en stackars desperat ropa heller.   

Behövde inte vänta allt för länge på Ingrid och jag kunde roa mig med telefonen i väntan. Tur jag hade den med mig! Och visst hade jag rätt. Vaja började föla och tack gode Gud för att jag blev utsläppt! Utan hjälp hade hon aldrig klarat fölningen. Vilket trauma och stå och se sin häst kämpa sig till döds i boxen bredvid utan att kunna göra nått. Visst hade jag kunnat ringa akutveternär men de kan ju ha fullt upp några timmar om det vill sig illa.

Ingrid höll ställningen inne hos Vaja medan jag gjorde klart allt som fått vänta. Vilka nätter det varit nu! Fullmåne, varmt och massa dofter och fågelkvitter. Kortet är taget vid midnatt.

Vaja slet och krystade så hon skrek. Fölet låg i rätt läge men var stort. Tillslut kom nos och framhovarna ut så vi med förenade krafter alla tre kunde dra och i Vajas fall krysta ut fölet. Tur vi var två. Jag drog i ett framben och höll upp huvudet för att inte det skulle komma i kläm och Ingrid drog i det andra.

Tillslut sa det plopp och fölet kom ut. Vaja som själv är uppfödd med föl varje år och gått och sucktat och längtat var utom sig av lycka. Den gnäggningen när hon vände på huvudet och såg vad hon kämpat fram, en alldeles egen fölunge, går inte beskriva. Vilken mor hon är!Vilka urinstinkter. Hon bet och slickade, knuffade och hiade (en speciell gnäggning) ochvevade med frambenet och när fölet inte ville resa sig var hon hårdhänt och skulle ha upp henne till varje pris. När hon kom upp på fötter fick fölet själv söka sig till spenarna. Vi hjälpte inte till. Fölet var starkt och livskraftigt och klarade det utomordentligt själv, om än först lite tagen från förlossningen. Men tacka tusan för det!  

Jag döpte henne till Fjällbäckens Tuvstarr "Tuva". Hon och Nikon har samma pappa som Ripa och Sarv och bortsett från färg och teckning så är de så lika. Ripa och Tuva är ädla och högbenta och Sarv och Nikon är små och kompakta som små leksakshästar.

Tuva är född på sin mors födelsedag 26/5. Vaja är född 26/5-09.

Lycka att få så vackra välskapta föl!

Nikon

Så otroligt snälla och sunda hästar. Noga vems unge som är vems, men de skulle aldrig skada den andras lite förvirrade unge som råkar gå till fel bruna mamma.

Leksakshästen Nikon, det är bara medarna som saknas så kan han agera gunghäst.

Man blir trött när man är liten!

Kolla de gulliga små randiga fötterna!

Det råder frid och fröjd och lycka över barnhagen.

Vi hörs!    

Det sägs ju att efter regn kommer solsken och det är sant. Förr eller senare skiner solen igen. Det var verkligen ingen rolig start på veckan. " Det är inte regn som faller". Tack snälla Ingrid för att jag fick låna din bil! Jag tänker inte gå in på varken detaljer i känslor eller sak. Fruktansvärt är ett ord som räcker lång. Nån tror säkert att ju fler djur man har desto mer van blir man vid döden, ju fler gånger man står vid vägens kant inför en avlivning desto mer van är man. Till den personen vill jag bara säga att döden är inget man vänjer sig vid (tack och lov!) och ju fler gånger desto fler sorger och sår som rivs upp. Men jag kan bara tala för mig förstås.

Tack och lov var det en vecka full av aktiviteter. Skönt att vara mitt uppe i renovering och praktikantjobb. Många glada, känslosamma människor runt mig. Annars hade det varit ännu värre och jag hade nog grävt ner mig ett tag. Trivs med att ha huset fullt av folk. Jag har inga problem med att de går in och ut som de vill. Vet att många tycker det är skitjobbigt att ha andra människor så nära inpå sig, folk som gräver i lådor efter bestick och lägger saker på fel plats. Det bekommer inte mig.

"-Kan jag få beställa?"

"- Men vilken dålig service! Ursäkta men jag vill beställa!"

"- Men hur länge ska man behöva vänta! Hallå?!"

"- Er service är under all kritik! Kan inte rekommendera er till andra!"

Katten Doris är pilsk och försöker flirta med alla. Kaniner sägs ju kunna sin sak...men Doris då!

Bilen är trasig så vi fick rida till ICA för att handla. Tog en timma dit och en timma hem.

Vi passade på den dagen då Tiger skulle ner till hästklubben på träning. En nöjd Glanna tittade på.

Sussie såg en klar förbättring på Tiger, kul!

Mycket galoppträning på schemat.

Men så mysigt att rida runt med ett getingbo i sadelväskan!

Packade och glada på väg hem!

Ida har kommit jättelångt i sin ridutbildning! Huxflux släppte det.På bilden här har hon grimskaft som jag hade som säkerhetsbackup. Men vi tog av den och Julia red självständigt i skritt och trav och slalom mellan korner. Julia kanske ser stor ut på Ida, men väger desto mindre och Ida hade inga problem att bära upp Julia som är mycket välbalanserad och duktig. I sommar kommer Julia tillbaka och då ska vi fortsätta inridningen med uteritter och hoppträning. Mätte Ida som är en liten B-ponny på 110 cm i mankhöjd, okänd stam, korsningsponny. Vi konstaterade att Idakommer bli en pigg men snäll häst. Perfekt liten hopp-ponny som fräser runt banor med tuff ryttare för det kommer nog gå undan.

Vi jobbar på att få ner magen på henne. Hon står inne om nätterna för att hindras från att vräka i sig dygnet runt.

Tack för all hjälp Julia!

Tiger fick prova på hoppning.

Tror han summerar det som roligt men lite svårt. Tror vi avvaktar med ponnyallsvenskan till annat år   

I fredagsnatt kom den här parveln till världen. Väkommen Fjällbäckens Nikon!

Så små de är! Man glömmer nästan mellan gångerna.

Mor och son vilar

Det blev en Nikon.Storebröderna heter Nimbus och Nirmar så jag kände för att följa begynnelsebokstäverna även denna gång. Vi får väl se om det någon gång kan bli en Nirvana.

Fölmys!

Provar på utelivet

Tjohej det var ju kul!

Normalt sett brukar jag släppa ut dem redan första dagen. Men Najade hade en tuff förlossning och moderkakan ville inte släppa. Jag fick hjälpa naturen på traven genom att gå ut och gå med henne och lämna Nikon ensam i boxen med Julia. Den stressen modern känner brukar ge livmodern en skjuts att krampa och släppa taget om kakan vilket det också gjorde. Men då var hon utmattad och hade ont.

Måste prova sina ben!

Gjorde en fölhage utanför stallet. Vill varken ha dem på el eller ihop med flocken till en början. Inte förrän fölet etablerat god kontakt med mamma, utvecklat synen somär usel när de föds och få tillräckling styrsel på sina ben så de inte trillar in i elstaket. I Trogsta hade jag ju kravallhagen och gången utanför stallet. Nu fick jag bygga en bebishage med hjälp av fårgrindar.

Sunda, snälla hästar. Vaja som också ska föla när som helst får gå ihop med Najade och Nikon. De betar bredvid varann trots att lilleman skuttar runt dem. Inget tjiv och trafs. Vaja är uppväxt med Najade och hennes två tidigare föl, hon väntar nu sin första och min första "äkta" Fjällbäckenhäst. Dvs Vaja är min uppfödning som nu väntar föl själv.

Idag var Lena2, dvs inte vanliga Lena utan en annan Lena, och jag på långritt i närmare 3 timmar. Underbart väder och jättemysig tur.

Fikapaus vid en jaktkoja. Så där kul tyckte hästarna men det är bara gilla läget och vänja sig.

Vi hörs!          

Skulle egentligen skriva om veckan som gått och vad vi gjort. Det är så kul när vi är två för då går det att fota det som händer och en bild säger mer än tusen ord säger man ju. Om inte annat så blir det roligare att skriva till en bild än bara en massa text.

Farbror Jazzo

Gammal och klok. Jazzo är en klippa i allt!

Lycklig Samanta framför sin vagn.

Tiger övar på hemläxan

Glanna var inte sämre hon. Glanna jobbas nu mera mycket i grimma då hon går i försvar när man tar henne i munnen med tyglarna och gapar och slänger med huvudet. Nu kan man visserligen köpa bettlöst träns men grimma går lika bra då hon mycket väl känner både tygeltag och vikthjälper. Jag är inte mycket för hjälpgrejer som inspänningar, massa remmar hit och dit mm. Det kan vara till hjälp ibland vid vissa träningar om hästen behöver det för att inte komma undan vissa rörelser vid träning. Nu lät det konstigt. Jag menar att inspänningstyglar osv är bra till hjälp vid viss typ av träning för att hästen inte ska slinka undan i muskelbygge. Ungefär som att vi skulle gå på gym och slarva, till oss kan pt:n förklara men det kan man inte till en häst. Annars slänger jag undan allt tjafs man kan. Rider ofta barbacka eller med ridgjort och dåmed gelepadd under gjorden för att tryckutjämna min tyngd. Har knappt någon vikt i stigbyglarna för att undvika tryck från gjorden i sig. Försöker variera mellan olika sadlar och nosgrimmor plockas av och bett är av snälla typer och helst rakt gummibett. Första gångerna Glanna reds i grimman gapade hon och slängde med huvudet av gammal vana när vi tog i tyglarna men nu har hon insett att det inte är i munnen vi tar. Hon lyssnar bättre nu och är en gladare häst.

Ida behöver bantas och får gå med på långpromenad och jodå jag rider Glanna i bara grimman   

Tar oss ofta ut off road för att stärka leder, balans och kordination samt bygga muskler. Tiger tycker det är jätteroligt! Glanna är mer skeptisk och undrar vad vi håller på med. Typiskt Tiger att börja trava när det blir jobbigt. Gissa hur det känns när han tänker spränga iväg bland träd och stenar utanför stigarna   

Tuffar i skogen

Badar lortiga rumpor

Puss!

Vilda på promenad

Det var populärt att avmaska sig. Köbildning uppstod.

Flickor på grönbete.

Nyklippta får och getter. Snart ska de få gå ut på bete de också.

Vovvepromenad

Gos med matte, eller är det tvärtom kanske?

Det tar sig mer och mer. Nya syllstockar och som Patrik sa "nu står huset 200 år till". Märkligt att se ett rakt hus   .

Over and out.

Vi hörs!

Snälla respektera att jag inte vill se något om detta i någon veckotidning. Skriver det här för att de som läser min blogg och följer mitt liv mer i helhet ska få en förklaring till varför mina hundar Minna och Morris inte längre kommer nämnas eller synas i bild. Hade gärna sluppit berätta, för det angår egentligen bara mig men jag orkar inte förklara när jag kommer få frågan. Tack!

Tycker det är så himla svårt att hitta på överskrifter, känns verkligen som jag använt allt som går att hitta på. Just nu händer mycket men ändå ingenting. Konstig sammanfattning men den här helgen sniglar sig fram med ångest och tårar. På måndag eftermiddag har jag tid hos vår veterinär vi haft i några år för att avliva mina älskade hundar Minna och Morris. Det är en enda lång mardröm. Förklaringarna är olika för dem. Minna har epilepsi. Hon blev tappad (nja snarare släppt) i golvet när hon var 8 veckor när en valpköpare var på besök. Hon störtade till golvet och slog med våld i huvudet. Sedan dess har hon fått några krampanfall, det första när hon var 6 månader. Hon får de oftast i sömnen, rätt obetydliga men tillräckligt för att hon ska tömma hela blåsan och kissar ner sig. Inga små pölar utan hela hennes bakdel blir blöt liksom där hon sover. Händer inte bara nattetid utan i de perioder ddet är som värst vid varje tillfälle hon somnar till. Har testar medicin, ultraljudat hennes urinblåsa, njurar och urinledare, tagit div blod och urinprover och även testat hormoner (östrogen) då hon är kasterad efter en akut livmoderinflammation. Inget fungerar och allt är som det ska i övrigt. Hon gör det i perioder därför drar jag parallell med epilepsin mer än livmoderoperationen som visserligen också kan ge slapp blåsa. Hon kissar ner sig när det blir någon, även till synes obetydlig, förändring i vardagen. Om vi reser, när vi träffar fler människor än vi brukar, vid flytt, efter utflykter, om hon byter miljö på något sätt, rutiner förändras, eller det kommrer in en ny människa i vårt liv. Inget som märks på henne annars men hjärnan flippar ur ändå. Om vintern måste hon vara inne mycket eftersom hon ofta är blöt om rumpan. Där hon ligger blir det kallt ochrisken för urinvägsinflammationer ökar, hon luktar kiss och det stänker runt om henne när hon viftar på svansen. Jag har varit på väg länge att göra det. Någongång måste jag och det får bli nu. Känns fördjävligt. Hon föddes i mina händer och jag gav henne namnet Minna för att jag tyckte hon var så fint tecknad att om hon blev bäst i kullen skulle hon bli min.

Morris är en sorglig historia. Världens sötaste och snällaste men så svag mentalt och det blir värre och värre med åren. Som man säger inom hunderiet och mentaltermer: han bygger på sig rädslor och kan inte sortera och släppa. Han har alltid varit hård, rent ut sagt dum mot valpar. Attackerat dem utan förvarning, biter hål och kan inte sluta utan måste lyftas bort. Han går inte att lämna i samma rum som valpar/unghundar eller nya hundar. Han trivs inte som flockhund iom att han bygger på sig rädslorna och aggressivitet men kan heller inte vara ensamhund. Omplacerade honom i höstas till en hundvan och kunnig familj som han delvis kände och där han varit tidigare och hälsat på. Men han var rädd för allt och det blev värre. Han kunde inte lämnas ensam ens i bilen trots massa försök att vänja honom och det slutade med att han började morra mot deras barn. Då tog jag hem honom för börjar han morra är nästa steg ett regelrätt utfall. I somras var jag in med honomtill den veterinär vi ska till. Trodde han var njursjuk då han åt dåligt och drack enorma mängder. Men han var kärnfrisk. Allt var psykiskt då han liksom Minna (fast på andra sätt) har svårt för förändringar. Då bodde vi på samma gård som Ninni och hennes schäferhane men även om han aldrig träffade Barragon så var det nog jobbigt att ha honompå samma gård. Jag hade ridläger, Rigmor var valp, Cia med sina två hundar hade levt med oss och allt blev för mycket för honom. SEn lugnade det ner sig igen för honom iom flytten och hans nya hem dök upp hos en kompis med familj och jag kände att det var ett tillfälle för honom att få lugn och ro. Men det fungerade inte. Jag valde Gunnel för att slippa ta in en valp i huset igen, men han tycker hon är jobbig. Eller snarare situationen med ny bekantskap och ny flockmedlem. Han har gjort utfall på henne men hon gav tillbaka och la omkull honom med sin tyngd. Det är inget fel på Gunnel. Hon blev oprovocerat anfallen för att Morris vaktade en grej och det är så han är. Tar små små saker och gömmer de i munnen, kan inte använda sitt kroppsspråk så någon annan hund förstår och går till oprovocerad attack och biter. Ju fler förändringar och stress i hans liv desto mer saker vaktar han. För hans skull, för de andra hundarnas skull och för min skull måste han bort. Men det är tungt. Fruktansvärt tungt. Det handlar inte om att jag har skaffat Gunnel. Det handlar om att Morris inte fungerar.

Helgen sniglar sig fram. Jag har ingen lust att göra något. Gråter ofta och väntan känns nästan värre än själva sorgen. Min bilpassade på att gå sönder igår när Julia och jag varit till Trogsta och plockat ner en sommarhage (till slut hann jag med det också). Ingrid lånar ut sin bil på måndag så jag kan åka. Underbart med vänner! Annars hade mina föräldrar kommit upp och hämtat dem och gjort det, men jag vill vara med när de dör. I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Det är min skyldighet som hundägare hur vidrigt det än är. Så slipper jag morbida tankar omatt de inte dog, vad som hände osv. Speciellt jobbigt känns med Minna som fått krampanfall vid sedering. Jag fasar för att det är det sista hon kommer göra. Usch nu gråter jag igen.

VI hörs!

Flashback!

Den här bilden skulle lika gärna kunnat vara tagen för 10 år sedan, men den är från igår. Gunnel och jag debuterade i utställningsringen ihop. Jag är tillbaka! Som sagt en basset artesien normand har varit en önskan sedan många år tillbaka. Minns hur jag låg på alla fyra på Elmia Game Fair och gosade med Ban:ar när min kompis Elin och jag var där. Själva kennelnamnet Krokanden kommer visserligen från ett gammalt sjökort från viken där mina föräldrar har stuga men det passade så väl in på fågelhundar och bassets med krokiga ben. Så nu vet ni det   . Själva bloggen var från början min kennelblogg och den har hängt med sedan dess. Har hållit på aktivt med hund sedan -88 och tävlat/tränat mycket såsom agility (är ag instruktör), tävlingslydnad, bruks till viss del, utställning, viltspår (är domare) och spanieljakt. Högsta meriten var när Nisse (Svch Rowntree Quester) blev årets bäst meriterade jakthund -02 och samtidigt årets viltspårshund inom rasklubben. Men man kan inte leva på galma meriter. Vi får se vad Gunnel och jag tar oss för. Men viltspårchampion och pris på drevprov är självklart. Planerna är att para Gunnel redan i höst då hon är tre år viket är en rekomendation från rasklubben. Vi får väl se om det blir kvar en Dagny sen   . Egentligen, säger jag med stallet proppat med hästar, så känner jag mig mer som hund-Johanna än häst-Johanna om jag ska identifiera mig.  Men jag tog en lång paus från hunderiet men känner mig redo att komma tillbaka igen. Men som sagt hästar kommer jag ha ändå. Det ena utesluter inte det andra. Inte i nuläget iaf. Man vet aldrig vad som händer i framtiden. Jag slutade med häst en gång i tiden till fördel för hundar.

Min fina älskade Lekis är såld. Men han fick ett jättebra hem bara två mil härifrån hos en kompis kompis som vill träna och tävla med honom så det känns ändå bra. Ibland gör det ont i hjärtat när jag rider eller åker bil på "våra" vägar men i stort sett känns det skönt med en belastning av dåligt samvete mindre och för hans skull.

Den här veckan som var och två veckor till har jag Julia här, en praktikant från hästgymnasiet i Gävle. Jätteduktig tjej!

Vi jobbar på med Brellir och han inridning.

Han är riktigt duktig och samarbetsvillig. Hade först tänkt sälja honom nu som oinriden men har ångrat mig. Han är värd mer än jag först tänkte. Både som ursprungshästen i sig och ännu mer med tranke på hur välhanterad han är. Varje sak jag gör med honom höjer hans värde. Julia har redan hängt på honom och nästa steg är uppsittning. Har bokat plats för inridning hos proffstränare till honom. Tugga grus överlåter jag mot betalning till andra  . Han är en glad sparv som gärna tar lyckoskutt. Jag har fött upp den här hästen, klippte upp honom ur fosterpåsen. Har tränat honom i allt han hittills kan och han har kostat mig under de fyra år jag haft honom. Då vill jag få min belöning också - att rida honom. SEn kan jag avgöra om han får stanna eller säljas. Vore vansinne att mer eller mindre skänka bort honom för en spottstyvel som knappt täcker kastreringen då han var klapphingst. 

Jag är stolt över honom min lille gosse Brellir från Fjällbäcken.

Lilla och lilla. Mätte honom och han är 140 cm i mankhöjd.  

som sagt, lite bus och bock hör unghästar till.

Men för det mesta världens duktigaste 4-åring. Mattes stolthet! (matte själv får stilpoäng för dde fina stegen hon gör. Nu förstår jag varför min mamma alltid klagar att jag går så stort)

Pontus får vi väl anse färdig med inkörningen nu äntligen. Travar glatt fram på lilla "travbanan" på gården.

Söt som socker!

Nu koncentrerar vi osspå hans son Piggelin istället.

Liten börjar bli stor. Han blev så vuxen med selen på.

Och roligt var det också! Han har ärvt pappas extremt trygga och orädda temperament så jag gissar att det kommer gå som en dans.

Julia får rida mina två första ridlektioner med Tiger för instruktör. Dels för att Julia är värd det men sen också för att det är himla nyttigt att se sin häst jobba. Jag står bredvid instruktören och ser exakt vad som blir rätt och fel och hur han jobbar och inte jobbar. Något att ta med sig upp på hans rygg sedan också. Instruktören är Sussie Widner, superbra och pedagogisk. Vi var nöjda alla tre och Tiger hade nog träningsvärk dagen efter.

Bakdelsträning. Att lära sig jobba med rumpan som motor. Som att gå på gym. Långsamt och repitera. Stanna före. kliva över och stanna efter. Jobbigare än det ser ut! Han var slut i både huvudet och kroppen efteråt. Sadeln är jag inte alls nöjd med. Ser på bilderna att den sätter ryttaren i stolsits istället för lodrätt sits och den lättar i framdelen. Men det är svårt att hitta bra sadlar som passar både ryttare och häst. Ska skaffa en till så jag kan byta mellan åt honom så trycket från sadeln inte alltid hamnar på samma ställe.

Och lillstugan är lyft nu. Nu är fönstret mot gården rakt och nästa vecka ska de ruttna syllstockarna bytas. Heja Patrik! Du är en klippa!

Nu ska här i eftermiddags ägnas åt att klippa klart fåren. Sitter och väntar på Ingrid och Anneli. Ska visst bli varm igen enligt aftonbladet. Såg föresten första ormen i fredags. Tigerhöll på att kliva på den me jag hann få stopp och byta traktorspår. Tur man har bra utsiktsplats från hästryggen!

Vi hörs!

Här är det mycket på gång minsann! Men först vill jag klargöra lite ryktesspridning på byn. Det går rykte om att jag ska sluta med hästar. Det stämmer inte alls. Däremot har jag tänkt om vad gäller verksamhet och vad jag känner att jag vill/tror på och mäktar med. Den här våren har varit galet seg för min del. Men å andra sidan tror jag ett stopp var bra för att hinna landa och tänka/känna efter. Flytten och köp och allt runt omkring gick i hundranittio och jag är en människa som vill enormt mycket. Kan bli frustrerad över att jag har så många viljor och önskemål och drömmar. Är också en person som till skillnad från många andra provar på mina drömmar. Ibland inser man att det var som i drömmen eller till och med bättre och ibland är vissa drömmar mer en drivkraft och just en dröm. Jag ser det inte som ett misslyckande att en dröm "bara" var en dröm. Herrejösses vad mycket besvikelser jag skulle bära på då! Men för de som aldrig vågar testa sina vingar, utöva sina drömmar, "misslyckas" och gå vidare - ja för de förstår jag att en sån som jag är skrämmande och annorlunda. Jag har inte gått in nån vägg eller bränt ut mig. Jag har bara gett mig tid att känna efter vad jag vill. Sen kan viljan förändras, för sån är jag. Jag sitter aldrig fast. Har alltid planer och visioner. Men de är ju också föränderliga. Precis som jag anser att livet ska vara.

Så hur har jag tänkt då eftersom jag annonserat bort hästar? Jo jag vill satsa på småhästarna och barnverksamheten. Det är det jag tycker är roligt, gulligt och mest givande. Eftersom jag sköter hela allt ensam med gård och djur och hushåll och.... så vill inte jag bara slita och gno och aldrig hinna njuta. Jag tycker det är roligt att rida, men faktum är att jag är nöjd efter ett ridpass. Jag hjular inte runt i stallet över att fem hästar till står och väntar på sin tur. Så roligt tycker jag inte det är. Jag rider hellre en häst i två timmar än effektivisera och hoppa upp och ner på iaf tre på samma tid. SEn kostar hästar pengar. Jag tror inte på konceptet med turridning. Tror inte folk väljer att lägga 500:- på att rida i dessa tider. Jag vill heller inte ha ansvar för nybörjare i skogen och ska jag va krass så är turridning fruktansvärt mycket jobb för lite pengar. Fika ska fixas,stallet rent, hästarna intagna, själva ridturen i sig och efterarbete. Jag lägger hellre den tiden på något jag tycker är roligare och mindre slitsamt. Jag kan inte dra igång turridning om jag inte tror på det. Och hästar blir sjuka och skadade. De ska skos och vaccineras och försäkras....

Den tiden jag lägger på turhästarna lägger jag hellre på att jobba som förskollärare. Jag saknar jobbarkompisar! Jag hatar faktiskt ensamjobbet. Det gör mig både ineffektiv och nedstämd, inte deprimerad men försegad. Jag tror på det här att det är viktigt att känna sig behövd och att utföra något som inte bara är för ens egna del utan påverkas av andra. Åtminstone funkar jag så.

Så jag väljer att sälja bort mina ridhästar. Även de som jag älskar med hull och hår, högt och lågt. Det gör ont som tusan i hjärtat. Men jag gör det för deras och min skull. De behöver mer aktivering än jag kan ge, jag har dåligt samvete som gnager och rädsla för att de får välfärdssjukdomar självklart för deras skull men också för att de tappar sitt värde då. Men avveckla är inget som sker på en kafferast. Det tar tid att hitta rätt hem till rätt individ. Jag kan inte sälja bort dem till första bästa utan det ska kännas rätt. Hittills har jag sålt Lukka och Kolbakur och nu står Lekis och Brellir på tur. Känns överjävligt med Lekis som är min älskling! Men han funkar inte i blandad flock med ston och jag vill kunna ha en enda flock med hästar och inte krångla med olika hagar och lösningar. Vore det inte för det skulle han bli kvar. Men jag måste tänka funkionellt och praktiskt. Jag har för många för att tänka idividuellt på alla plan.

Renovering av Lillstugan på gården har börjat. Syllstockarna ska bytas då de ruttnat och huset ska lyftas upp igen. Taket måste bytas. Stugan håller på att rasa samman men än finns det möjlighet att rädda det. Tänker göra hundhus med hundgård framför. Valde mellan att renovera eller köpa in en typ av uthus som brukar finnas på byggställen. Men hur som kommer dden här stugan bli en brädhög inom några år och det är varken vacker eller säkert. Forsla bort kostar massa pengar så jag använder det som redan finns. Men tomten kommer se ut som en byggarbetsplats och jag hoppas innerligt på en torr sommar!

Till min hjälp har jag byggare Blanck. Partik har gjort det förr och vet vad han gör. Dessutom är trevligt att redan känna sin kollega eller vad jag ska säga.

Golvet i köksdelen är uppbrutet nu och ruttna brädbitar, sågspån och gammalt jox kastas ut.

Öff öff öff! Grisarna kollar in stöket på gården.

Låt mig presentera Runstensfjärdens Gunnel, nya familjemedlemmen. Gunnel är en Basset Artesien Normand, en ren jakthund. Driver rådjur men även i vissa fall hare. Jag har drömt om en BAN (rasförkortningen) sedan massa år tillbaka när jag var aktiv med hund och hade lång hästpaus i livet. Saknar mina "hundår" så fruktansvärt. Både mina hundvänner och det faktiska hunderiet med träningar, prov, valpkullar, valpköpare och allt annat som hör till. Såg Gunnel på annons och tänkte nej först. Så låg hon kvar efter några dagar och sen gick allt fort. Nu är jag lycklig bassetägare! Äntligen efter alla år!

Gunnel är 3 år, injagad och utställd. Nu fattas bara att jag tar jägarexamen. Nu har jag jaktmark, är del av ett jaktlag och har jakthund. Men å andra sidan känner jag mig rätt är jag lika glad hundförare som förr. Men skjuta vill kunna för att kunna göra skottprov på viltspåren. Ja jag råkade ju nämna för ordförande i bassetklubben Nordörsta att jag är viltspårdomare och någon blev glad i andra änden av luren   . Ska fräscha upp reglerna bara. Ska föresten anmäla Gunnel till viltspår SM för bassets om går av stapeln i juni här i "trakten". Tror inte hon är spårtränad men vad tusan hon är ju en spårhund! Nu ska här övas! Har anmält henne till bassetutställning här i maj än så länge och har planer på valpkull.

"-Du pysen jag ska lära dig allt jag kan" Nästanbasseten Rigmor och basseten Gunnel håller ihop. Lika barn leka bäst.

Vi har börjat klippa fåren och getterna. Vi det är jag och mina vänner Annelie och Ingrid. Jag får hjälp att klippa och de får ullen. Perfekt lösning. Angoragetterna var galna av ilska! De bet och högg efter oss mer än stångades. Tror aldrig den vuxna här i bild har blivit klipp någonsin och vi konstaterade att de är nog hårömma eftersom de inte har underull som får utan bara tunna hårstrån så när håreet i stora sjok faller drar det i rötterna. Angoror ska klippas två gånger om året annars.

Stora Krull börjar få annan frisyr.

Taktiksnack

Vi hade tre olika rakmaskiner till hjälp. Två fårklippare i olika storlekar och min hundklippmaskin. Tror inte den sistnämnda blev jättelycklig men den var bra till ansiktet och små utrymmen som ljumskar och rumpan. Vill ju inte riskera att skära dem i huden.

Ingrid ser ut att fundera hur man bäst tar tillvara på baggen Rumpnisses ull.

Saxat en bagge

Men Rumpnisseär oslagbart snäll och rar och behövdes inte hållas fast. Här vilar han på min axel och halvsover istället, fullständigt nöjd med all uppmärksamhet.

Harriet var med och umgicks med grisarna

Och de lyckliga hundarna och katten Fjordor som här styker sig mot henne.

Glada utegrisar!

Böka är det bästa som finns! Fast mingrisar är inte den värsta sortens jordfräsar. De letar mest goda grejer ovan jord att mumsa på.

Hjördis hittade en hundfilt att lägga sig på! De är inte dumma minsann.

Greta i paradiset!

Vi hörs!