Igår gjorde jag något som jag själv kritiserat. Jag gjorde en lista på vänlistan på min facebook. Valde vilka som får se mina privata statusar. Det är flera anledningar till det. Egentligen är det mot mina principer och min syn på vänskap. För de vänner jag har är människor som jag vill ha kontakt med för att det tillfört mig något. Har du testat att skicka en vänförfrågan så kanske du insett att jag är rätt restriktiv  med vem jag släpper in. Nu har jag valt att lägga mycket offentligt på senare månader. Tyckte det var synd att föräldrar till barn som rider inte kan läsa om ponnierna och ridningen. Jag har visserligen en egen sida som heter Fjällbäckens häst- och ponnygård, men jag har insett att folk söker på mig och inte på företaget. Men här kommer kruxet in.  Jag har svårt att neka någon jag träffar regelbundet en fbvänskap. Men jag vill ha ett privatliv. Vill inte gå på ICA i Årsunda och folk jag möter vet en massa om mig. För att sluta skriva kan jag inte, det vore ett känslosamt helgerån. Men jag vill inte att mina känslor, tankar och funderingar eller för den delen allt som händer ska nå ut till alla. Jag inser också att det finns fbvänner som gjort så mot mig. Det finns de som aldrig skriver något men gärna går in och läser på andras.

Ibland funderar jag på om en del tror, att bara för att jag var öppen med både sökandet efter kärlek och min läggning, att jag har behov att dela allt med världen. Det finns någon konstig förväntan på det. Speciellt kärlekslivet. Folk jag träffar drar sig inte för att fråga ” hur går det med kärleken?”. Hur går det själv? Det är tre år sedan och självklart kommer jag vara bonde-Johanna för all framtid (hur lång den nu är vet jag inte) och det stör mig absolut inte. Men en del har liksom inga spärrar. Att skvallerpressen frågar och TV4 ibland det är en sak, det ingår. Men folk by the way. Precis som jag har någon allmän redovisning.

Jag tror många med mig har dubbla känslor för facebook. Jag gillar det. Tycker det är både ett utmärkt sätt att hålla kontakt med vänner. Speciellt när man som jag flyttat runt. Jag vill inte tappa kontakten med de fina vänner jag lämnat på mina boplatser! Eller andra närstående vänner. Ibland har facebook fört mig samman med någon som jag annars hade missat men i och med att vi kommenterat varandras statusar har vi lärt känna varann och börjat prata telefonen och vips är man plötsligt vänner ”på riktigt”. Fantastiskt!

Baksidan är ju att det ibland känns som envägskommunikation. Vissa som bara läser, en del kommenterar bara vasst och det är en skvallercentral. Jag dissar inte mina vänner genom att sålla bort dem från mina privata inlägg. De är mer sällsynta än de offentliga. Men jag vill ge mig rätten att delge mina känslor och tankar till folk som jag vet verkligen känner mig. På så vis skyddar jag mig själv och behöver inte dissa en vänförfrågan vilket i sig kan vara känsligt. Varför får den mamman när jag inte får? Hur väljer man? Det kan ju bara vara så att den som jag väljer bort vänförfrågan från kanske blir en sån där utvecklad vänskap så småningom och då är det ju synd att avböja. Nu menar jag inte utvecklad vänskap som ska leda till en kärleksrellation. Bara för att vara övertydlig! Jag har inte inlett eller stött på någon av mina fbvänner. Inte av princip utan för att det inte känts så. Det har blivit bättre men fortfarande finns det människor som tror att bara för att jag är homo så går jag runt och är kåt och vill ha förhållande med allt och alla. Tröttsamt. Tyvärr är det otroligt få människor jag känner så inför. Finns en anledning till att jag är singel. Inte bara att jag är bonde och jobbar för mycket… Det ska va nått extra för att jag ska ens bry mig. Jag kanske är för egenkär. Det är mycket möjligt, men ja jag har det bra och jag tycker om mig själv. Nästan jämt.

Några kommer nu undra varför jag nu om jag måste ha hemlisar på fb inte kan ta dem med mina vänner i privata samtal. För det första så är fb ett utmärkt sätt att snabbt nå ut till många samtidigt, jag skulle behöva ha telefonmöten om jag skulle prata med alla mina nära vänner. Dessutom tar det för mycket tid. Ni som känner mig vet att jag kan prata. Sen jobbar jag andra tider än många av mina vänner och alla har mycket med sitt. Telefontid i timmar kunde jag och vänner ha för flera år sedan. Nu har ingen tid. Var sak har sin tid.  

Jag är väl medveten om den där skrollistan till vänster där det står när någon kommenterat något oavsett om vi är vänner eller ej. Det finns alltid kryphål. Så jag bjuder på om någon har behov och tid att sitta och följa den slaviskt i hopp om att hitta nått spännande inlägg från mig       

Det är länge sedan jag skrev nått här. Det var aldrig något planerat att sluta skriva, det var bara så att jag ledsnade på mitt internet och den sega uppkopplingen och jag har inte tiden att försöka ladda upp bilder. Jag tyckte att min blogg var beige och trist utan bilder. En bild säger mer än tusen ord. Men en bild kan inte förklara, och det är anledningen till att jag är tillbaka. Bilder kommer nog vara rätt sällsynta. Jag har som sagt inte tid och ro att ladda upp dem, dessutom mår min systemkamera inte bra. Den tar suddiga bilder och är långsam. Jag är för petig för att nöja mig så numera använder jag mestadels min ännu sämre mobil. Någon gång ska jag köpa ny kamera, en mindre och behändigare. Rida med systemkamera rekommenderas inte. Vis av erfarenhet att ramla av hästen och hålla upp kameran i fallet för att skydda den och istället offra sig själv och sin kropp.

Igår fyllde jag 40 år. Kan inte påstå att jag har eller har haft någon 40-års kris. Faktum är att jag tycker jag är i en mycket bra period i mitt liv. Jag är tillräckligt vuxen för att ha skaffat mig massa livserfarenheter. Just det ordet var ett sånt ord som jag innan 30-strecket avskydde. Men det är sant. Jag har gått på mina smällar, gjort mina misstag, rättat till det som blev fel, utvecklat mig själv både yrkesmässigt, inom hobby och mentalt. Jag är tillräckligt vuxen för att stå upp för mig själv och mina rättigheter. Jag är tillräckligt vuxen för att välja mina vägar i livet. Tillräckligt vuxen för att inte låta mig trampas på och köras med.

Självklart handlar det inte om det magiska 40-strecket. Det handlar om personlig mognad. Det jag tänkte blogga om idag är just personlig mognad. Eftersom jag nu levt länge, det slog mig kvällen innan min födelsedag att 40 år är länge. Förr i tiden, på min far och morföräldras tid var 40 år gammalt. Ännu längre tillbaka var man en ålderskvinna som bara var samhället till besvär vid 40. Om man ens blev så gammal. En irriterande gammal kärring vid elden som bara kostade mat och tog plats. Eller har jag fel?  Tack och lov har tiderna ändrats!

Personlig mognad är inget man bara får automatiskt. Det är något man aktivt måste jobba med själv. Analysera sig själv och sin omvärld. Det gäller att lära känna sig själv. Se sig i spegeln och ifrågasätta sina tankar, känslor och åsikter. Varför reagerar jag så här? Hur tolkades det av andra? Vad kunde jag gjort annorlunda?

Samspel med andra människor pågår hela tiden. Man kan välja att vara aktiv eller passiv. Ett aktivt förhållningssätt är analyserande och med ett öppet sinne. Passivt är ju då precis motsatsen. En passiv människa går i försvar eller lägger locket på en diskussion. Så fort det blir obehagligt drar man sig tillbaka, eller går i försvar och förblir oresonlig med uttryck såsom ”jag har rätt att tycka vad jag vill”. En sån människa är svår att nå. En sån människa har fastnat i sin personliga mognad. Ofta handlar det om att argumenten tar slut och stoltheten är för hög för att backa och inse att den andra i den här diskussionen har rätt.

Men hur är det nu? Behöver man backa? Ofta säger man så. Att man backar eller lägger sig i en diskussion. Det får mig att tänka på dominanshandlingar. Diskussioner får handlar aldrig om dominans! Jag tror att det är så att upplever man en diskussion som en dominans har man nog mycket med att jobba hos sig själv. Livet är en lärdom. Jag brukar tänka att vid 90 års ålder måste man vara otroligt klok och vis. Synd bara att omvärlden ser äldre som den där gamla kärringen som sitter vid elden och tar plats och äter upp maten. Personlig utveckling. Tänk om vi kunde fostra våra barn att utveckla sig själv bättre än vi lyckats med.

Ofta hör jag uttrycket att det är samhällets fel. Precis som att samhället är någon grej som går att skylla på. Samhället är vi alla. Vi är alla skyldiga att bidra till ett bättre samhälle. Använda sin rösträtt, engagera sig men framför allt jobba med sin personliga utveckling. Lära känna sig själv. Man kan bara förändra sig själv är ett annat uttryck. Sanning med viss modifikation. Jag är övertygad om att man kan förändra andra! Men man måste parallellt jobba med sig själv.    

Jag känner mig otroligt frusterad över konflikträdda människor. De som hellre lägger locket på, drar sig tillbaka eller som sagt bara hävdar sin ”jag får tycka vad jag vill”. Konflikter är en del av livet. Både med närstående, arbetskollegor och vänner. Vi tycker olika. Men det är väl en del av tjusningen i umgänget med människor? Det tycker åtminstone jag.

Jag hade för länge sedan en arbetskollega. Vi var väldigt goda vänner. Skrattade och pratade förtroligt med varann. Men vi kunde inte samarbeta inne på kontoret. Vi tyckte egentligen väldigt bra om varann men så fort vi klev över tröskeln till kontoret hände något. Med henne lärde jag mig sätta ord på vad jag känner och tänker, analysera varför och prata om hur vi skulle försöka förbättra. Det är något jag tagit med mig sedan dess. Men jag ska inte sticka under stol med att det stundtals var skitjobbigt! Mycket tankar och känslor och timmar, dagar, veckor och månader av slitsamt energiåtgång. De flesta hade nog bara tyckt hon var den där klassiska energitjuven. Jag red ut vågen och lärde mig otroligt mycket på det. Jag har henne och våra konflikter att tacka för mycket!

Man ska inte älta är en annan klassiker. Personligen tycker jag älta är bra. Man kan inte släppa något förrän man är klar med det. Inte förrän det är ut rätt. Man löser inga knutar genom att säga att man ska sluta älta. Då lagar man bara på hög. Sopa under mattan och dölja är nog det sämsta sättet att lösa problem på. Att låssas att något är bra. Jag är övertygad att man lurar sig själv mest utav alla!

När jag jobbade som förskollärare såg jag det som min uppgift att lära barn sätta ord. Beskriva sina känslor och beskriva sin omvärld. I samlingen fick barnen en uppgift, de kunde t.ex få välja en sak som de skulle beskriva för sina kompisar. Sätta ord på en sak och de andra fick gissa vad det var för sak. Så småningom bytte vi ut saken mot en känsla. Det var självklart inte enkelt. Men det utvecklade barnens sinne och förmåga att uttrycka sig. När barnen hade en konflikt försökte jag få dem att förklara hur de kände. På barns nivå. Klassikern i en barngrupp. A lägger ifrån sig en leksak när A ska ta en annan sak, A leker fortfarande med leksaken. B tror att leksaken är ledig och tar leksaken. A blir arg och tar tillbaka leksaken och B slår då A och både A och B gråter högljutt. Enkelt är att skälla på B och säga till B att lämna tillbaka leksaken. Istället för att försöka få B att förstå att A fortfarande lekte med leksaken och försöka få A att förstå att B blir ledsen och arg eftersom B missförstått situationen. Få dem att sätta ord på sina känslor och handlingar och därigenom ge dem större förståelse och tolerans.

Där hjärnan tar slut tar nävarna vid. Så sant som det var sagt.

Hej igen, tittade i min bildbank här och hittade bilder tagna i november -08. Nostalgi :) Så roligt att se attjag ville dela med mig.

Dis (Brellirs mamma), Benny, Brolle/Junior Bror och Maisan på ridtur. Minns att det var -18 C

Samanta,ny liten och arg. 

Boris, Fjodor och Lenin. Bebisar.

Alfred och Pontus

Samanta, kortet taget 081110. Hon har utvecklats mycket sedan dess!

FM Cvittra

Lord Morris, så innerligt saknad!

Liksom Minna

Junior Bror, varmblodig travare

På den tiden var vi ambitiösa

Pontus

Mycket har hänt sedan dess. Jag har hunnit flytta tre gånger. Startat upp en ridskola och lägga ner den för att starta upp igen. Jag har jobbat på några olika förskolor. Av hästflocken är det bara Samanta, Pontus och Cleo (kom i början dec -08) somär kvar. Alfred, Benny, Brolle mfl såldes pga flytt. Det var omöjligt att flytta så många så långt. Av hundflocken är bara Amy kvar. Det härliga är att jag har lite kontakt med Brolle och Benny än. FM Cvittra gick tillbaka till hundskolan, hon hade grava HD och AD fel och skulle aldrig hållit för det liv jag kunde erbjuda henne.

Jag undrar hur livet ser ut om 5 år från nu? Var befinner jag mig då i livet? Det enda med säkerhet jag vet är att min liv stannar inte upp. Kul att titta tillbaka. Även om det var en väldigt omtumlande period i mitt liv då jag mådde som allra sämst. Dit vill jag aldrig mer. Men det fanns mycket positivt också. Så många ljusglimtar och härliga människor och djur omkring mig. Vänner finns kvar liksom en del av djuren. Just Samanta och Pontus betyder oerhört mycket för mig. Amy är mitt hjärtas kärlek! Hon är som mitt barn. Ett rätt odrägligt och ouppfostart barn, men innerligt älskad.

Hej igen föresten! Har tyvärr inga nya bilder att erbjuda. Det tar sån tid att ladda upp här ute i ingenmansland.