Har tagit mig in till Sandviken och sitter på fik och bloggar för att lyckas lägga upp bilder. Ids inte skriva så mycket idag. Hinner inte, det tog tid att ladda ner och ladda upp även här. Har bestämt tid med Linda för att träna hästar.

Fina Flingan

Grisen Hedda hänger ibland med in. Hon trivs med hundarna och säger till när hon vill gå hem igen. Mysigt att gosa!

Kaisa

Kattkillarna: Achmed, Zoran. Ismail och pappa Rufus

Livet är en lek!

Kristin frisserar Faxe

Faxe

Känner mig stolt över Faxes paketerade hov. Gamla underskötesketakterna sitter i!

Kohoppning. Ragnar och Valter tycker det är superroligt!

Rufus hos veterinären

Ett glatt stallgäng med kompisen Penny

SHV Lina

En av akutisarna pysslas om med back on track ryggtäcke

Före och efter hovpimpning

Piggelin och Nalle i sina ursöta täcken storlek 75. Inte ofta de har dem men efter en promenad i skogen behövdes täcke.

Piggelin, söt som socker!

Sminkparty hemma hos mig med ett härlig gäng av kompisar! Väldigt mycket flams och skratt blev det :)

Resultatet

Nix det här duger inte! Hem och mata valp och ut och jobba!

Vi hörs! 

Imorse var det en sån där morgon då jag ville ligga kvar och sova mera. Tittade på klockan och konstaterade att jag hade inget annat val än att gå upp. Djuren måste ha mat och hästarna ut. Försökte med positiva tankar som att jag har ju haft en lång sovmorgon. Vid närmare eftertanke var det inte så, bara förskjuten sovtid.Fick en liten chock när klockan var halv tre inatt när den filmjag tittade på tog slut! Men å adra sidan komjag inte in från stallet förrän halv tolv heller. Jag kan omöjligt bara krypa i säng,måste ha varva ner tid. Trött var jag när jag så gick ut. Gav alla hästar hö inne som plåster på såren för att jag var lite sen. Tänkte att framför allt Elona skulle uppskatta det vilket hon också gjorde. Gav oss tid för lite extra pyssel och kärlek. Det slog mig att Lina har aldrig varit dum när jag varit ensam i stallet med henne. troligtvis känner hon sig mera spänd och trängd när det är två mot en. Hon har gjort några skrämselutfall på kvällen efter insläppet. Men vi har löst det genom att sätta på grimman och ge henne tid innan täckesbytet. Hon ska inte vinna på att skrämmas. Då löser vi det på annat sätt och gör klart ändå. Grundregeln är att aldrig bli arg eller irriterad. Funderar också på om jag är annorlunda när jag är ensam mot när viär flera. När man jobbar med djur och barn måste man analysera sig själv och fundera på sin egna roll och förhållningssätt.

Idag tog jag tid att borsta igenom henne i lugn och ro. Från topp till tå inkl bakben, rumpa och under magen. Hon tycker det är jätteskönt! För att ge henne utrymmet och inte känna sig trängd får hon stå lös. Jag ska börja jobba med att binda upp henne men då utan att det förknippas med att jag håller på ,med henne. Hon får lära sig att bra stå först och lösa det själv med mitt stöd. Men jag tänker inte bortsta eller greja på något sätt med henne. Jag tror det är viktigt att hon känner att hon får sitt utrymme. Eftersom hon var så lugn och avslappnad provade jag att bara lyfta en framhov och hålla i den. Hon lyfte snällt och lät mig hålla. Berömde såklart jättemycket och gick sedan och hämtade hovkratsen. Kände att nu var vi redo för framhovarna. Då hon står löst kan hon om hon upplever det obehagligt också gå undan. Men det gick kalas! Skönt att rensa ur. Hon luktar illa in mot strålen så jag ska stoppa upp bakteriedödande medel för att skydda strålen mot röta. Jag blev sjukt stolt över henne! Lika dum som hon kan vara lika ljuvlig. Dr Jäkel och Mr Hyde.

Det lilla med att lyfta hovarna och ge mig tid att göra ren dem räddade min dag ur trötthetskoma! Nu sitter jag med en kaffekopp och ska så snart jag är klar gå ut och jobba mer med andra hästar.Annars är januari och februari två månader av ständig trötthet och jag vill helst gå i ide. Allt är jobbigt och tungt. Tänker tillbaka på förra året den här tiden när jag dessutom blev sjuk. De kom tillslut fram till att jag hade såna där kristaller i örat som var på vift. Rätt var det var tappade jag balansen när jag böjde mig ner och trillade in i väggen,eftersom jag både var vårtrött och kristallsjuk blev allt ännu jobbigare. Glömmer aldrig när jag trodde jag var hjärtsjuk. Men kroppen orkade väl inte. När jag blir så här vårtrött känner jag så väl igen känslan från när jag hade utbränningsdepression. Att röra sig är som att jag väger ett ton, kläderna är tunga och musklerna värker. Toleransnivån från min kropp är längre än innan, jag tål mindre än innan utmattningen. Men jag har lärt mig leva med det. Det är just den här perioden av året som det är väldigt påtagligt eftersom jag blir vinterdeppig när ljuset kommer tillbaka. Har till och med funderat på ljusterapi. Men jag vet inte. inbillar mig att jag karar det nog bra om inte om hade hänt....

Orkar inte gå in på allt som hänt. Död, sjukdomar och skador på djuren. Människor som gjort mig besviken och upprörd. Freja, min vorsteh, är död. Hon fick ett andra kraftigt epilepsianfall. Körde ner henne till Ultuna där de tog all sköns prover och undersökningar. DEt som återstod var en hjärnröntgen för att se efter vattenskalle eller hjärntumör men den aparaturen får de låna på akademiska sjukhuset. I samråd med veterinären beslöt jag att låta henne somna in. För mig kvittade det om vilket det var somutlöste epanfallet. För mig var det av största vikt att jag inte skulle kunna ge henne den stimulans och trygget/säkerhet hon behövde. Att medicinera hade föga hjälp sa dem. Jag skulle aldrig vågat släppa henne i skogen då en vorsteh springer stora lovar och anfallen kom plötsligt. Jag skulle aldrig vågat lämna henne ensam i hundgruppen. Även om de andra är snälla så är en hund med ep konstig i upprädandet och hundar är hundar. Jag hade inte vågat lämna henne ändå i vilket fall för ett anfall kan både vara livsfarligt och hon kunde skada sig på något. I samband med frjas död hade jag en rejäl strid med Agria djurförsäkring som först inte ville ersätta Freja. Så arg somjag var då var länge sedan jag var. De ville inte betala hjärnrötgen, sen ville de inte obducera henne och i slutändan heller inte betala ut någon ersättning eftersom de inte kunde fastställa varför hon behövt avlivas.... Jag säger inget mer än att jag var vansinnigt arg! Och det tog enormt med energi, Agria bestal mig på chansen att sörja min hund för all energi gick åt att strida för något som var helt självklart.

Nu bor här istället för Freja här en liten springer spanielfröken som heter Kaisa. Köpt i byn från ennel Barecho. Back to beginning. Jag har haft springer sedan -92 med undantag sedan Minna dog i maj. Kaisa är ljuvlig!

Pege har stått på Ultuna i 9 dagar då en elak hovböld plötsligt dök upp och underminerade hela strålen och delar av sulan. Nu är han tillbaka i hagen som vanligt. Faxe fick också en hovböld men står kvar på box. Jag byter gipsbandage och ger honom antibiotikasprutor. Även hans hov har blivit underminerad och öppnats upp på klinik. Hovbölderfår de antingen för att de trampat sönder sulan mot något vasst (sten, pinne, spik, plåtbit etc) eller att grus tränger in i hoven pga att hoven blir mjuk och porös i all den leran de gick i innan hagarna frös. Var en riktigt skitvinter hela december!

Bettan och Ronja står på box med fång sedan 3,5 vecka tillbaka. Det blir inget bättre trots medicin och boxvila. Pulsen dunkar och slår, dvs inflammationen ger sig inte. De kommer behöva avlivas. Ronja var sjuk i böjan a december i hög feber och förkylning. De andra var lite snoriga och ögoninflammation men Ronja var jättedålig. Veterinären tror att det utlöste hennes fång.

Idag kommer Julia och Kristin. Vi ska träna och greja med hästarna. Har lagt en prioriteringslista på vilka jag vill och behöver jobba med utöver akuthästarna. Samanta och Vilda samt Nalle och Piggelin ska sättas igång och tränas uppså att de kan dra parvagnen. Funderar på att ha dem i gemensam hage såsmåningom så de kan jobba ihop alla fyra och inte vara buden till någon speciell. Just utifall något händer någon i ett par. Då står jag inte utan.

Maja håller på att köras in på nytt då hon är stressig och bakskygg. Går jättebra ibland men hon skenat med vagn och det vill jag inte uppleva att hon gör igen! Tiger och jag ska lära oss hoppa ihop. Vi är ungefär lika taffliga båda två... Jag blundar och kramphåller mig och sitter som en möbelfjäder på hästryggen och Tiger fattar inte hur man lyfter på hovarna och får med sig kroppen. Tur vi har världens bästa instruktör, Sussie Widner, som hjälper och stöttar oss! Tip Top är en 3-årig New Forest som jag håller på och ska rida in. Det är dem jag hinner med just nu. Kommer jobba intensivt med dessa och sen ge dem vila för att smälta och ta ett nytt gäng. Tur jag har minmedryttare Linda som ägnar sig åt andra och Julia somrider och tränar ytterligare några. Funderar på att ställa bort flingan till Julias stall så hon får rida till och banta henne. Flingan har blivit superfet! Ohyggligt tjock. Inte bra alls.

Jag har bestämt mig för att dra ner på hästantalet och sälja ett gäng. Ett flertal kommer också avlivas. Dit hör gamla Fatima somär nattblind dvs hon ser inte i mörker. Hon är 25 år och klar med sitt liv. Ronja och Bettan.... Pontus, jag gråter bara jag tänker på det, han lider av tracheal kollaps. Hans luftrörsmynning har släppt i fästena och han får kämpa med luft likt en astmatiker. Det är både ärftligt och vanligt på små hästar. Är såklart livrädd att hans avkommor har fått det så jag ska kolla dem på klinik. Han kommer bara bli sämre och det går inte operera. 

Pga alla problem med patella upphakning och luxation, fång, curshing, tracheal kollaps, eksem och förlossningskomplikationer så kommer jag sluta med shetlandsavel. Jag kan inte förlika mig att föda fram en sån bräcklig ras! Tyvärr känns det heller inte som att intresset att komma åt dessa problem är så prioriterat i rasklubben där det mesta kretsar kring snygga utställningshästar.

Jag kommer inte sluta med hästar, sälja allt inkl gården så det är ingen ide att skvallra om sånt. Men man blir inte yngre, jag kommer utbilda mig och börja plugga då jag känner att jag inte vill leva på ridskolan för det är för kämpigt på alla sätt. Jag saknar arbetskompisar och vet vad jag vill. Men det innebär inte att jag slutar med det jag gör. Jag kommer hålla liv i ridskolan, jag älskar det! Det är jätteroligt och givande. Men jag kan omöjligt ha så här stor omfattning och göra det på deltid och fritid.

Nu ska jag ut och träna hästar :)

Vi höres!  

Imorse när jag tog ut akutisarna var jag med om ett enormt framsteg. Jag berättade det för Ingrid nu på kvllen när hon kom och hjälpte mig att ta in dem. Jg kände hur hela jag rös när jag berättade det. Det är så stort!

Akutisarna behöver sna rutiner vid ut och insläpp. Ut klarar jag själv,men in måste jag ha hjälp då de är så bundna till varann att det inte går att lämna någon sist kvar i hagen. Leda två är alldeles för mycket överkurs ännu eftersom Lina inte ens var ledbar när hon kom. Hon gickmed huvudet högt, både på och över den som ledde och gick runt dit hon i halvpanik styrde. Det var bara hänga med till en början och försöka styra rätt. Jag höll ena handen i grimskaftet och andra på nosryggen för att på så vis hålla ner huvudet på henne och ha en hindrande hand. Nu har hon blivit jätteduktig och kan både stanna, stå stilla en stund och vända sig om för att stänga dörr och grind. Men det var inte det jag skulle berätta.

Lina har ingen tillit till människor. Vi är otäcka och vid konflikt ska vi sparkas ner. Hon är ingen konfliktsökare, snarare väldigt ängslig och skör. Jag ägnar mest tid till henne just nu. Hon behöver det bäst. Jag behöver det också bäst för att göra vår vardag så enkel och säker som möjligt. Hon älskar att bli kliad och tycker väldigt mycket omatt få uppmärksamhet. hon är kärlekssökande även om hon inte riktigt vet hur hon ska bete sig och hon testar gärna. Står väldigt nära och trycker upp mig med bogen mot väggen. Det är dominans, det vet jag. hon ger mig inte mitt utrymme. Hon är som en människa somkommer för nära, en obehaglig arbetskollega som demonstrativt lägger en hand på axel och står för nära bakom ens stol. Eller den där personen som lägger en hand över din hand då ni tar i hand vid en överrenskommelse översatt "jag har makten". Jag låter LIna hållas. Jagkan inte bråka och krångla med henne om det. Inte ännu. Tids nog kommer hon ge mig mitt utrymme.

Hon trycker upp mig i väggen samtidigt somhon ber omatt bli kliad. Och kliad blir hon. I mängder! Jag tror inte hon vetat hur fantastisk vänlig och skön en människohand kan vara. Hon gillar när jag viskar saker i hennes öra och pussar henne vid ögonen, då välter hon nästan men då av välbehag.

Morgonritualen består iatt Lina byter om från "pyjamas" till utetäcke. "Jamas" som jag kallar det, "Lina av jamas" uprepar jag för henne på mitt kärleksfulla bebisspråk. Ja det är ju ingen ide att skämmas för eftersomhalva Sverige redan hört det ;) SEn går Busen ut. Han går som tåget i slakt grimskaft och somhan bott här hela livet. SEn är det Linas tur. Sist går Elona. Hon somvill trava ut. Snabbt ska det gå och hon är upprörd över turordningen. Arg somett bi och rusar runt i boxen och mosar allt bajs och rutar in i boxdörren i hopp om att den ska ge vika. Undrar just om det hänt eftersom hon försöker så frenetiskt? Ibland blir Lina skärrad över de oljud Elona skapar. Hillitts har lina bara försökt rusa iväg i skräck. Imorse var jag lite tröttklantig. Eller optimistisk. Glömde ta ut de plasthinkar de får kraftfodret i på kvällen. Lina har blivit så duktig att jag nu kan ta på grimman utan att stänga dörren och gå in till henne utan kan ta på i dörröppningen. Jo jag såg att hinke låg alldeles framför Lina men tänkte hon kliver säkert över den. Nej det gjordde hon inte. Hon sparkade iväg den iförsta steget, fick in den mellan sina framben och blev såklart skärrad och ett ögonblicks panik. Jag stannade,mest för att se var hinkuslingen tog vägen. Bara stod och höll i hästen, inte hårt och kort. Hon hade gott om plats att snurra runt på om hon behövde det. Men Lina stanade uppoch komfram tll mig, sänkte huvudet och la det mot min sida. "Du är lugn och trygg, hjälp mig". Vi stod stilla och andades ihop. Lugnt och stilla.Jag förklarade att det var bara din mathink. SEn gick vi ut,lika lugnt som vi brukar. Men det är det här somär så fantastiskt! Hon sökte upp mig för att få trygghe. Det är ett enormt stort steg! Så stort att jag ryser! Hon hade lika gärna kunnat stressat runt och kutat ut genom dörren som ett gehu med huvudet högt och stora näsborra. Men hon valde mig. Finns inte en chans att få stopp på henne om hon bestämde sig för att gå. Men hon gjorde inte det, hon bestämde sig för att där jag är finns det trygghet.

Självklart kommer vi ha våra duster, våra bakslag, svett och tårar. Hon kommer ha tillfällen då hon vet och kan bäst, tillfällen där hon inte litar på mitt omdömme. Men hon har insett att jag finns för henne och jag är bra att ha. Det är ett enormt stort steg för en häst sominte blivit hanterad och somsaknar mänsklig tillit. Där uppenbart kontakten med människor har varit hotfulla och ångestfyllda. Där anfall är bästa försvar.

Älskar dig stora hästen Lina! Du fick mitt hjärta och du tog det till dig!    

Idag har jag rensat bland vänner och gått tillbaka till att endast vänner har tillgång till det jag skriver. Det fanns anledningar till att jag valde lägga offentligt. Men det finns stora baksidor med det. Idag tokledsnade jag. Egentligen inte bara idag utan för länge sedan, sen ska jag bara komma till skott och ändra inställningarna. Ett knapptryck bort men det glöms bort, jag ska bara osv.... Att rensa och ta bort folk ur vänlistan är som bekant ett känsligt ämne. Men det behöver inte betyda att jag har något emot personen jag tar bort. Men man måste inte vara och är inte nära vän med alla. Så enkelt är det. Måste man vara vän med sin hunduppfödare? Nej det räcker med att tillhöra samma fbgrupp anser jag, om det finns en sådan. Måste man vara vän med folk i byn? Nej det räcker väl med att säga hej och stanna och växla några ord. När motparten sällan eller aldrig skriver något själv, då är det monolog och den har jag för mig själv. Nyfikna klarar jag mig utan. Eller de personer där det är uppenbart att varken jag eller dem har något utbyte av varann. Ingen skriver i chatten och kommenterar/gillar varandras inlägg. Och så denna terrorbalans: Jag skrev sist, nu är det din tur.

Idag tog jag mig i kragen.

Idag har jag varit på urdåligt humör. Så less på att vara nått allmänt åtråvärt byte! Män som skriver och tror de kan omvandla mig, människor som tror att vi är nära vänner när vi i själva verket är ytligt bekanta, kvinnor som inte kan inleda en bekantskap i lagom fart utan en liten kontakt är likamed "halva inne". Så less! Och jag vet varför. Har vänt ut och in på det här med ett flertal vänner. Vi har kommt fram till att det är för att jag är öppen, glad och bjuder på mig själv. Då är det liksom fritt fram tycker många! Öppen och skämtsamt glad är detsamma sombilligt köp slit och släng. Åtminstone ett lätt byte. Men sorry, lättfångad är jag verkligen inte. Jag vill vara med och bestämma över vem jag umgås med och på vilka villkor. 

Jag vägrar ändra på mig! Jag är den jag är. Jag är vuxen och har skapat mig min personlighet under många år nu. Jag trivs med mig själv. De flesta dagar, som alla andra. Förhoppningsvis alla andra. Åtminstone de flesta människor hoppas jag trivs med den de är. Tyvärr är det vanligt förekommande att kvinnor bildat sig en uppfattning om mig från tv. Den bilden är jag. Jag var ingen annan. Ingen har varken klippt till bonde-Johanna till min fördel eller nackdel. Men det är så mycket mer hos mig. Så många bättre saker och så många sämre saker. Tyvärr så är det många som när de inte får den uppmärksamhet de vill vänder det till att jag skulle ha förändrats sedan dess. Jag var ju så mycket trevligare då... Jesus! Jag blir så trött! 11 minuter i tvrutan under några veckor. Väx upp och ta ett nej på ett vuxet sätt!   

Det här med nej. Vilken stavelse och eller bokstav är det som är så svår att förstå? Nej är nej. Kort och gott. Nej jag vill inte träffa dig, nej jag vill inte ha något från dig, nej du har inga rättigheter gentemot mig, nej du kan inte ta saker från mig. Det hjälper inte att tjata. Jag har fått nog av människor som inte kan ta ett nej! Det står mig upp i halsen. Jag ska snart upp i rättgång mot en människa som inte kan ta emot ordet nej. Nej, jag tänker inte berätta om vad det handlar om!  

Jag är definitivt inte paranoid! Jag har bara extrem otur att stöta på människor som tänker och agerar väldigt långt ifrån hur jag gör. Därmed är det inte sagt att jag är perfekt och gör allt rätt. Det handlar inte om det. Det handlar om att väldigt många suger sig fast som iglar på mig. För att jag är glad, öppen och bjuder på mig själv.

Jag har säkert dissat och sett förbi massa trevliga människor för att de där som inte förstår att jag inte vill ha dem eller de som fortsätter i oändligheten inte förstår.De tar min energi. Jag försöker så gott jag kan projektera på positiva möten och människor. Men likt förbaskat nässlar sig de där energitjuvarna in. De som drar likhetstecken med lite kontakt är samma sak som intresse, dejt och förhållande. Det är inte en gång! Det är alldeles för ofta! Var finns de där tjejerna som har distans både till sig själva och livet? De som kan bjuda på sig själva, är öppna och glada och som kan ha en sansad dialog utan att dra i spakarna och helst ha flyttat in igår. De får gärna vara snygga också...

Förlåt det där var ett övertramp men jag är så less! Jag är arg!

Och till alla män: Jag har redan träffat mannen i mitt liv! Jag behöver inte bli övertygad. Han finns redan. Eftersom han inte lyckades omvända mig så kommer inte du göra det heller. Lägg din energi på någon annan istället.

Om någon känner sig träffad pga det jag skriver så kan jag säga att ja det var riktat till dig och många fler som du. Min toleransnivå steg till maxgränsen pga ett flertal händelser den senaste tiden.

Citerar min kylskåpsmagnet: "Ju mer jag ser av människor desto mer uppskattar jag mina hundar." 

Ordkräkts klart nu. Nästa inlägg kommer bli mer positivt. Lägger det här till handlingarna nu. Inklusive alla er som trampat på mig och som trodde ni hade chans på mig. Nej!

Måste komma igång med skrivandet om akuthästarna. (en helt annan grej, ber om ursäkt om orden sitter ihop. Min mellanslagstangent är slö). På gården bor det tre akutplacerade hästar somägs av Svenska hästars värn. Det är en riksteckande organisation som tar hand om hästar som blivit omhändertagna genom djurskyddet (polis och länsstyrelse). Vanvårdade och/eller misshandlade hästar. Läs mer om Svenska hästars värn på www.shv.org

De tre jag har står i sk akuthem hos mig. De är skänkta av polisen till SHV som numera äger hästarna. De kommer aldrig komma tillbaka till sin fd ägare och heller aldrig säljas från SHV. I akuthemmet som jag har är det meningen att de ska förberedas både fysiskt och psykiskt för att kunna placeras ut hos fodervärdar genom SHV. Hästarna har fått helt nya namn och deras liv har fått en omstart. De tre jag har är stora hästar,dvs inga ponnier. De är fullvuxna men det skiljer mycket på dem huruvida de är hanterade och tränade. Den ena, SHV Lina, är en förvuxen fölunge. Hon kan ingenting. Kunde inte ens ledas. Hon har väldigt lite tillit till människor och hon vet om sin styrka och storlekoch har uppenbarligen lärt sig att skrämmas genom utfall och anfall både genom hugg och sparkar. Hon svarar direkt med aggressivitet om man ryar åt henne vilket ofta sker omedvetet och reflexmässigt när en häst är på väg att anfalla. Jsg inser nu hur skör hon är och att hon är väldigt mycket enmanshäst. Hon har fått hyffsad tillit till mig. Dvs jag kan leda till och från hagen. Stanna henne ett antal gånger medan jag leder och ta av och på täcket. När hon kom fick hon ha grimman på sig för att det inte gick att fånga henne. Tackoch lov lyssnar fungerar positiv förstärkning väldigt bra på henne. Hon tycker om när jag pratar, berömmer och sjunger för henne. Jag måste för allt smör i småland undvika alla konflikter jag kan. Allrahelst i boxen där jag kan bli trängd och påpucklad. Hon drar sig inte för att trycka upp i väggen och smälla på med sparkar. I hagen är hon lägst i rang av de här tre (de går i egen hage), så hon viker sig för ledare. Men ledarskaps byggs inte med våld och lydnad. Ledarskap måste man förtjäna.Men att hon lärt sig skrämma människor är uppenbart. Hon vaktar sitt kraftfoder. Tack och lov inte höet. Går man in när hon äter åker man på stryk. Jag tänker inte bråka med henne om det. Det vore som att be om döden och hon måste bygga upp tillit till människor. Att vakta sin mat förstår jag att hon gör med tanke på hur mageroch urmärglad hon var när hon kom. För henne är mat liv eller död. varje liten matplutt är skillnaden.

När de kom var de väldigt stressade. De är otroligt hårt bundna till varann och blir väldigt oroliga när någon går ur sin box eller de ser att jag går in i någon av de andras boxar. Då vet de att den kan gå iväg. Där har jag något att jobba med. Alla tre är i grunden snälla och vänliga. Två stressiga och en lugn och melankonisk. Men när jag hämtade dem i polisens stall sa de att han hade dålig respekt och var bufflig, kunde anända sin råstryka och gå över folk. Jag har bara sett den tendensen en gång när jag skulle gå in till honom. Då satsade han för att plöja över mig. Viftade med armarna och fick honom att vara kvar och sedan dess har vi fungerat väldigt bra han och jag. Han är den som verkligen fastnat i mitt hjärta. Han påminner ommina fjordingar i temperamentet. Han gillar att bli ompysslad men är rädd om huvudet och tycker inte omnär jag rör hans nacke. Jag tolkar det som att han varit hingst rätt länge, det är vanligt att hingstarär rädd om nacken. Att bli nedtryckt över nacken är sårbart och en dominanshandling. Jag rör självklart där ändå trots att han grinar illa mot mig. Ett steg i taget.

Det är väldigt mycket så nu. Vi tar ett steg i taget. Att ledas in och ut på box. Byta täcke morgon ochkväll på Lina.Bli borstad i boxen. Klä av och på grimmor och träna på att stanna några gånger till och från hagen på kommandot "prrr" har varit alldeles nog så mycket hittills. SHV Busen har provat sadel och stått uppställd på gången. Han tog det lugnt och hade varit med förr. När sadeln kom fram såg han lite skeptisk ut och började skrapa med framhoven i golvet. Överslagshandling skull jag tro. Förväntan i krock med stress. Jag har ingen aning om de andra två blivit ridna. En är fd travhäst och tränad. Det märks, från början såg hon den breda stallgången som något somman skulle kuta ut från. Typiskt travhäst. De selas på gången och sätts i vagn och körs rakt ut många gånger. Nu har hon lärt sig att i det här stallet går vi ut och ibland stannar man och stänger dörren bakom sig också.

Jag inser nu när jag skriver om dem hur mycket de faktiskt har lärt sg och utvecklats sedan de komför drygt en månad sedan. Det kommer ta tid för dem och de behöver tiden. Men det är otroligt stimulerande och härligt att se deras utveckling. Oerhört lärorikt. Sånt somman kan tycka är självklart enkelt är och kan vara helt nytt för dessa hästar. Lina har t ex antagligen aldrig blivit ordentligt borstad. Hon hade en svans somen enda trasslig tub. Såg ut som en kosvans.När jag hade veterinär här gav vi henne lugnande för att kunna klippa av svansen. Hon sparkades. Just nu är hon inne i en testperiod. Först när hon komvar hon mest stressad, sen var en period av lugn och harmoni. Blev borstad och tog det bra. Nu har hon somsagt börjat pröva sina gränser och utmana. Ett väldigt typiskt hästbeteende. Ser det varje gång det kommer in en ny i flocken. Först går de för sig sen när de får vara i flocken håller de sig i skinnet och låter sig flyttas på och viker sig. SEdan efter några veckor kommer en period av självhävdelse och försök att klättra i rang. De ranghöga tjafsar inte så mycket. Bara när nöden kräver. De brukar mest nonchalera uppstickaren med ett översatt:  "håll på du vi skiter ändå i dig din tönt".  Det är så jag jobbar nu. ser det Lina gör bra och nonchalerar det dåliga. Det tar vi sen när bron av tillit från båda parter är stark nog att en konflikt inte gör stora fula sprickor som en dag gör att bron rasar.

Jag har jobbat med problemhästar förr.Fast jag villinte se dem som problemhästar. Det är inte hästarnas fel att de har haft en ägare som vanskött dem och inte gett dem den tillsyn, mat och kärlek de behöver. Hemma på gården finns flera hästar som haft problem med människor. Ser ni att jag vände på det? Samanta är en utav dem. När jag köpte henne hösten -08 var hon ett monster. Hon gick till anfall i hagen när jag kommed höpåsen. Vände och sprang med sparkar mot mig. Inte för att hota utan för att träffa. Hon stegrade sig,slet sig, drog omkull mig och knuffades. Det enda hon inte gjorde var att bitas. Annars testade hon allt. Tillit fanns inte överhuvudtaget. Människor var nödvändigt ont för att få mat. Annars skulle de hålla sig undan henne. hon gick inte att fånga heller. Idag är hon en klippa i barngrupperna,älskad av alla. enda gången hon blir ett monster är när hon misstänker att hon ska behandlas med något. Det räcker med att letar löss eller fästingar. Hon spänner sig och far runt somett skållat troll på två ben när hon ska vaccineras så kanylerna böjer sig. sist tog det en kvart och elva kanyler att ge henne sin årliga dos... Det är inte roligt för någo inblandad.

Shakira med fölet Vilde Viktor är en annan. Hon gick heller inte att fånga och Viktor spang i panik rakt i i väggarna när man gick in i boxen. Shakira hade varit på drift i 20 timmar när jag köpte henne. Hade rymt och gickinte att få tag i. Nu kommer de fram självmant i hagen och vill gosa och bli kliade. Viktor har verkat hovarna några gånger. Avslappnad är han inte men det går utan att han får dödsångest.

Ida var misshandlad och skakade av skräck när vuxna kom nära henne. Hon är oerhört känslig och tar lång tid på sig. Hon har varit här sedan hösten -11 och ännu nte färdig för ridgrupperna. Barnen är inget problem. Det är vuxna somär otäcka ochblir hon rädd blir hon helt blockerad.

Pege var en livrädd fölunge. Är svårt att tro när han hur snällt somhelst går in och ur transporten och låter sig ledas överallt. Han är fortfarande hingst och kan självklart somden 1,5-åring han är busa. Men det kändes som ett gott betyg att kunna stå stilla med honom på gången på Ultuna iförd grimma och dricka varm choklad trots andra hästars närvaro. Då var matte stolt som en tupp! Han hade oturen att fåen hovböld, en elak sådan, strax innan jul och stod på Ultuna i 9 dagar. Då är jag tacksam åt försäkring! Något hade gjort hål i sulan och bakterier trängt upp i hoven så den ficköppnas och det tog tid innan det slutade vara och kladda. Nuär han återställd och tillbaka i hagen och röjer runt.

Baloo var shettisen somkom förra vårvintern. Han somjag köpte billigt för att han var aggressiv och anföll sin dåvarande matte. Det visade sig snabbt, typ dagen efter hans ankomst, att han led helvetets kval av patella luxation båda knäna. Knäleden gled i och ur läge hela tiden. Gjorde självklart rent ut sagt förbannat ont. Han kunde inte lyfta på hovarna utan att först sparka till med en knickrörelse för att låsa upp leden. Den förra ägaren sa att han sparkades och hade läxat upp honom vid hovkratsningen. Jag förstår varför han hatade henne. Tilliten var helt avsaknad. Míg sparkade eller anföll han aldrig. Inget konatigt i det. Jag ställde aldrig något krav på att han skulle utföra något han var oförmögen till. Så länge jag var snäll fanns ingen anledning att vara arg på mig. Jag satt på en pall i hans rumpa och borstade hans svans. Han stod stilla och njöt av uppmärksamheten. Han var en snäll ponny med oerhörda smärtorsom blivit helt missförstådd och felhanterad. Baloo avlivades pga sina dåliga knän.Patella upphaning och även ren luxation då leden inte bara hakar utan glider ur läge är tyvärr vanligt förekommande på små hästar (och hundar förvisso). Ofta klarar de sig hyffsat bra några år tills dess att det kommer upp i 8-10 års åldern då den defekta leden börjar bilda skelettpålagringar och det är oftast dessa somger upphov till mer smärta. Operation brukar sällan ge något hållbart resultat. allrahelst med en häst med luxation. Uppgifterna kommer från veterinärer jag talat med. Min egna uppfödning Saga hade också luxation och avlivades nov -12. 

Jag tänker inte lägga prestige i mina tre hästar från SHV. Känner jag att det inte fungerar eller om jag blir rädd så kommer jag säga ifrån mig dem. För alla parter. Jag har inte möjlighet att låta mig skadas, jag har en hel gård sommitt ansvar. Jag får inte vara dumdristig eller våghalsig. Blir jag rädd och känner att det här kommer inte fungera har jag också ansvar gentemot SHV då det är deras hästar. Det är redan mentalt skadade. Behöver inte bli värre för att jag ser det somett misslyckande att säga upp dem.Det är verkligen något jag lärt mig på mina hästår och eftersom jag har haft väldigt många olika individer. Man passar inte med alla. Precis som vilken kärlek somhelst trivs man och blir kär i vissa, ibland oförklarligt och ologiskt. Med andra somborde passa och somär underbara klickar det inte riktigt. Det fungerar, som att gå kvar i ett gammalt förhållande av slentrian men det ger ingen något. Med andra fungerar det bara inte alls. Kemin stämmer inte, kan också vara helt ologiskt. Då är det bättre för alla att de får hitta något annat boende och förhoppningsvis en annan kärlek. För jag bygger min hästhållning på kärlek. Aldrig på våld och hårda metoder. Visst kan jag sätta gränser, bli arg ibland. 

Min filosofi är: allt bygger på kärlek: tillit, kommunikation, beröring, gemenskap och glädje.

Att ge någon en andra chans känns så rätt. Liksom att få en andra chans. Jag försöker generellt ge en andra chans till de jag kan. Ibland tar de chansen ibland inte. Men då känner jag också att jag kan sova gott om nätterna, jag vet att jag inte förhastat något i affekt, stress eller av ledsamhet. Jag är långt ifrån att vara någon supermännska! Hu ja, jag har mina brister. Även solen har skuggor ;) Men två saker gör mig vansinnig. Det ena är människor som mästrar, det är så osympatiskt! Den som lyder råd är vis heter det. Självklart kan det vara så. Det är spännande med andras erfarenheter och insikter. Men vissa har en tydlig tendens att samtidigt som de berättar sin erfarenhet trycka på att de alltid gör rätt och andra har fel. Små pikar. Att visa sig ödmjuk är för de det samma som svaghet och okunnande. Såna människor åker ur mitt liv. Jag orkar inte med dessa personligheter. Hästvärlden är full med very viktiga personer som använder andra och vänder andras ord till fördel för att hävda sig själva. Det är en utav anledningarna att jag håller mig för mig själv och sällan deltar i arrangemang, kurser och forum. Förr om åren, när jag var yngre/ung, var jag en mes som inte vågade stå upp för mig. Numera har jag inget tålamod. Är trött på att svälja och ta emot och må dåligt över andras översitteri. Jag har fått min beskärda del så det räcker och blir över. Tyvärr medför det numera att jag lätt blir osams med folk istället. Slitsamt det också. Men då är det skönt att kunna ge en andra chans.

DEt andra jag inte klarar av är oärlighet och folk som bedrar. Besvikelsen när det kryper fram att en människa som jag  trott på och gett min tid visade sig gått bakom min rygg eller sviker. Det är surt. Jag har fått min beskrärda del av det också. Stora ord, tillit och bla bla bla.... Nog om detta.

Anledningen att jag skriver om det här är att jag egentligen ville skriva om vildkatten Rufus som fått en andra chans och tog den. Jag var bara tvungen att beta av andra typer av tankar och känslor för att komma hit. PÅ förekommen anledning som man säger.

Jag upptäckte Rufus för ungefär ett år sedan. Jag var ofta uppe sent in på natten i stallet. Den tiden när Rufus smög sig in för att få värme och mat. Jag har ju alltid kattmat framme till Doris i köket i stallet. Det var flera vildkatter somströk här och från början var jag förgrymmad på dem. De åt upp Doris mat, kissade på allt som låg framme, pinkade så köket stank av ammoniak och attackerade både mig och hundarna. Det var Rufus (som då inte hade något namn), en svart och en svart/vit. Säker fler men det var de jag såg mest och oftast. DE var direkt otrevliga att komma nära. Anfall var bästa försvar. Men första månaderna sprang de som skuggor när de hörde att jag kom till stallet. Det smällde i kattluckan och ett streck försvann ut.

I våras när Doris löpte var lusten att para sig så stark att Rufus valde att trotsa rädslan och stanna kvar även på dagtid. Han höll sig på behörigt avstånd. När jag komtill stallet höll han sig i en annan del av byggnaden eller utanför. FRån början lämnade han gården. Doris som är en kelgris gosade med mig framför honom men han såg skeptisk ut. Månaderna gick. Han blev kompis med mina gårdskatter och satt ofta i eller utanför trädgården och tittade när tamkatterna gick in och ut och gosade. Mot slutet av sommaren gick det att sitta bredvid honom. Han jamade oroligt och var obekväm. Till saken är att han är, som Ingrid säger, stallet JOe Cocker. Han är hes och kan knappt få fram något ljud. Från början jamade han utan ljud, öppnade bara munnen. Jag trodde inte han kunde ens. Efter ett tag (några månader) om det små hesa pip.

Av missbedömning från hans sida blev han instängd i köket med mig. Första gångerna det hände satt han skräckslagen uppe på en garderob och morrade och fräste. Han luktade skunk. Hela köket stank när han var där. Pälsen tuffsig och såg sträv ut. Jag pratade bara med honom, gick i bågar förbi honom. Inget skulle få honom att tro att jag ville honom illa. På nått sätt hade jag vant mig vid stinkbomben i stallet och tyckte synd om honom. Han fick väl vara där var min inställning. Trodde aldrig han skulle bli tam. Glömmer aldrig när Rufus satt på en boxkant ochen utav innekatterna kom fram till mig och strök sig med högljudda spinnljud. Glömmer aldrig Rufus uttryck. Han tittade förundrat och det syntes i ögonen något tändes inom honom. Efter den dagen stannade han självmant i köket när jag kom och la till med tickset att börja äta varje gång vi sågs. Antagligen för att jag ofta utan att tänka på det, fyllde på mat när han befann sig i köket. Ny upphälld mat smakar alltid bäst. En dag när han satt och åt och jag stod bredvid och tog foder ur en tunna kunde jag inte låta bli attlockas att peta på honom. Försiktigt petade jag med fingertoppen mitt på ryggen. Samtidigt skitskraj att få ett bett eller rivmärken. Förväntade mig det, men kunde ändå inte låta bli. Först blev det ingen reaktion alls. Jag tvekade och funderade på om han överhuvudtaget kände något. Provade igen,lite hårdare. Ett finger blev två som stök över ryggen. Rufus stod stilla. Jag smekte ryggen mjukt och plötsligt sköt han rygg av välbehag och strök sig tillbaka. Sen den dagen var jag hans matte. Hans alldeles egna matte. Han går somen hund efter mig. Frånbörjan en enmans katt. Gick undan för alla andra. SEn insåg han att viär snälla alla vi som är i stallet. Nu älskar han alla som har snälla händer. Men han är en tuffing.Är någon dum skulle han inte tveka att gå till anfall. Han ser ut somen ärrad krigshjälte. Han har enorma käkmuskler och nacken är som en på en liten tjur. Att han gått på luffen i många år är inte tvekan på.

I torsdag lämnade jag in honom på kastrering och öronmärkning ihop med hans tre söner födda i somras. Rufus har börjat gå efter dem och ge dem örfilar. Än är han snäll men han vill nog inte ha fler okastrerade herrar här på gården och slåss är han bra på. DE andra vildkatterna som smög här har inte visat sig igen. Eftersom han är min nu är jag rädd att han ska gå iväg på luffen igen. Jag skulle sakna honom och oroa mig! Nu tror jag det skulle mycket till för att han skulle välja vilda livet igen men man vet inte.

Hos veterinären visade det sig att Rufus har blåsljud på hjärtat. Det är risk att söva då. Men vad hade jag för val? Jag har ansvar för småkillarnas framtid också. Och nu även Rufus. En vildkatt med blåsljud på hjärtat. Det kommer sluta illa. Så jag valde att söva honom ändå. Skulle han inte vakna hade han fått ett gott slut på sitt liv. Veterinären tittade igenom honom. Tänderna fina, ögonen bra, mycket muskler och ärr. Trolig ålder 5-8 år. Men lång tid i fält. När jag hämtade honom var han inte vaken trots uppvakningsspruta. Han fick dubbel dos. Under kvällen var han helt groggy och full. Småttingarna lekte som vanligt. Ringde jourveterinären som tyckte jag skulle avvakta. I fredags åkte jag in då han inte var bättre. Det visade sig att han inte kunde kissa! Sedering igen och tömma blåsan. Tog blodprover och urinprov. Njurar och lever bra och ngt högt på vita blodkroppar men väldigt mycket bakterier i urinen. Kraftig urinvägsinfektion! Antibiotika i tablettform ordinerat 10 dagar. Men Rufus blev inte bättre. Fortfarande svårt med balans och kordination. örsökte få i honom tablett men vågade inte köra ner för långt i halsen efersom han var så svag och dålig i balansen. Rädd att få ner den fel. Fick in på natten tag i veterinären igen och åkte in med honom. Hans buk var hård och stor igen. Livrädd att det var stopp i kisseriet igen. Blåsan var normal så han måste rent tekniskt ha kissat någonstans trots att jag inte sett eller känt nått, alldrahelst med tanke på att han fick vätska i fredags via injektion. Han fick smärtstillande och en ny antibiotikaspruta och blev som en ny Rufus.Ostadig när vi kom hem vid fem på morgonen men vid godare vigör. Fick tabletterna utbytt mot pasta.Något lättare att få i honom.

Han fick en andra chans i livet. Han tog den. Från skräckslagen arg vildkatt till gosig trygg och genomsnäll tamkatt. Kastrerad och öronmärkt. För ett år sedan hade jag inte trott att jag skulle lägga pengar på honom, kastrering, jouravgifter och två veterinärbesök för komplikation. Men han är värd det! Jag älskar den här lille katten. Han är speciell.Han valde mig och den tillit han känner finns inte ord för.

Vad han råkat ut för i sitt liv. Den historia han bär. Var han kommer ifrån och vad som hänt med hans halva öra vet bara han. Veterinären trodde att någon kan ha klippt av det. Det är en raklinje som efter en sax. Det kan förklara varför han var så skygg och livrädd. Att han en gång varit tamkatt är givet. Men det är länge sedan.