Kennel Krokanden

Alla inlägg under februari 2014

Av Johanna Nordin - 22 februari 2014 22:22

En gång i månaden kommer Susanne Widner hit och håller kurs för mig, Alma , Linda, Ingrid och Julia. Idag var det bara Alma och jag som kunde vara med så vi fick massa tid för bara oss. Inte fy skam det inte! För er som undrar vem Susanne är så är hon just ridinstruktör (såklart) och hon skrev en artikel i senaste nr av tidningen Hippson om uppbyggande träning. Hon är suverän!

Först ut var Alma på sin egna ponny.Därefter tog jag och Tiger vid. Han jobbade jättebra! Han liksom många andra här på gården lider av övervikt och håller på att just börja banta. Motionera mera helst enkelt. Men att de är feta har sin skäl. eller snarare jag har mina skäl att inte ha tränat dem. Jag tänker inte ens ha dåligt samvete eller be om ursäkt för det. Det kan hända saker i livet som gör att man måste prioritera annorlunda och lägga fokus på något annat. Vi tränade på korta och länga steget och han fickmycket beröm för att han trots sin övervikt både har en fantastisk arbetsmoral och kämpar på och sen att han också rör sig så rätt och lätt och välbalanserat. Så det vi jobbade med innan .... har satt sina spår. Kul! Härligt att se sina resultat finnas kvar.

Nästa man var Lekis. Sussie sa spontant att det syns att vi känner varann väl och trivs ihop. Lekis har en härlig energi och även vi jobbade med att korta och länga. Jag har somjag skrivit om tidigare nästan alltid sagt till folk att jag kan inte, och liksom lagt mig på en nivå som om jag verkligen inte kan rida. Har ofta tyckt att andra rider så mycket bättre. Jättedåligt ridsjälvförtroende. Och bäddat för att bli trampad på och ansedd som okunnig och nybörjare. Till min fördelär att jag kan läsa mig till hur något ska vara och/eller titta på bilder och andras ridning. Har knappt varit på någon kurs eller träning och haft någon som hjälp mig med min ridning de senaste åren. Men jag har en stark övertygelse i ridningen och ddet är att hästen vill ha frihet och människan kontroll. Jag vill rida mina hästar med så små medel som möjligt. Att gå fram på min lilla signal är lika viktigt som att stanna på min lilla signal. Jag vill inte ha ett halv ton häst i händerna när jag rider och hästen vill inte ha mig hängande i sina mungipor. Jag vill inte vara osams med mina hästar och jag vill ha en rolig stund där vi båda är lika nöjda med våra insatser. Ridning är som barnuppfostran, ju högre du skriker desto mer måste du i nästa gång. Ja vill viska mina signaler till hästen. Sussie berömde mig för mina små och fina hjälper (dvs tygeltag, vikt och skänklar/bentryck) jag ger. Hon frågade om jag ridit mycket akademisk ridning då det går ut på att samla hästen med så små hjälper som möjligt. Nej det har jag aldrig ens testat på. Men uppenbarligen samlar sig mina hästar under mig ändå. Ja jag är så stolt och lycklig! Jag tänker inte ens vara tyst om det! Bara för att man inte visar resultat på tävlingsbanan betyder det inte att man har noll koll   .   Jag ska sluta säga att jag inte kan. Jag tänker inte sluta vara ödmjuk, men däremot inser jag att jag kan. Jag behöver inte vara rädd och skämmas för att jag håller lektioner för barn och tonåringar och har haft turridningar. Jag kan faktiskt jag med! Men jag vet att en och annan har haft åsikter om det.... Som så mycket annat folk lägger sig i   . Som sagt hoppar högst och galopperar fortast är inte bäst.


2/6-2009 föddes Brellir från Fjällbäcken. Det var en kall, nej vidrig vecka i fjällen. Det blåste hårt, regnade på snedden och var endast 2 C varmt. Den veckan föddes Brellir och Vaja. De fick ha hundtäcken på sig för att inte frysa och få lunginflammation.

 

I kylan föddes Brellir. Hans mamma somhade en jobbig, långdragen förlossning och redan var sjuk orkade inte först ta hand om honom så jag klippte upp fosterpåsen och torkade honom varm. 

 

Brellir iklädd hundtäcke.

Åren går och i sommar är det fem år sedan han kom till världen.

 


I somras var han på inridning i två månader. Kom hem i augusti ochmeningen var att han skulle tillbaka i oktober, men liksom åren går månaderna. Ingen har suttit på honom sedan i somras. Jag har fått för mig att han skulle vara väldigt pigg och lite komplicerad och mitt dåliga självförtroende har skapat hjärnspöken. Eftersom det fanns massa lediga tider i vårt ridschema bestämde jag mig för att nu eller aldrig skulle det ske. Om någon kundde hjälpa mig var det Sussie med sitt lugn och sin erfarenhet att instruera och lösa problem. Självkänslan hissades i topp efter Lekis och Tigers träningar så jag kunde inte fått en bättre start.

Vi gick runt och andades ihop i ridhuset. Alma skötte kameran,Sussie mig och jag Brellir.

Alldeles innan uppsittning. Pirrig och förväntansfull. Nästan fem år har jag väntat på det här ögonblicket. min lilla kille är nu en stor och mycket stilig kille.

 

Uppe! För alldra första gången känna honom.... nu höll jag på att skriva nått dumt   Brellir var bara störd och förnärmad över att Sussie höll i honom. Som att han skulle hitta på nått   .

Halt och balansövning

 

En bild säger mer än 1000 ord! Men ja jag är galet stolt och lycklig!


Sen var det Busens och min tur. Också allra första ridpasset ihop. Bara Julia har testat honom innan och det kändes bra så jag vet lite hur han kan vara. Skönt att få kasta upp andra testpiloter än sig själv   . Men faktisk. hur duktig jag än är så är Julia bättre och mer orädd.

 

Så när en tant hjälp en annan tant upp så bar det iväg raka vägen till sjunde himmlen!

  Duktiga fina Busen! Å vad jag tycker om honom!

Jobbade med bommar och han blev jättetrött. Mestadels i huvudet.

Ingen liten kille det där minsann. Tur hjärtat hans är minst lika stort som resten av honom. Vi konstaterade att riden är han,men troligtvis aldrig ridtränad. Han behöver jobba upp sin balans, kordination och bärighet. Men å vilken mysig herre!

Förutom sin egna ponny tränade Alma även Goya och Ida idag. Goyan har liksomTiger en enorm lust och arbetsmoral. han kämpar fastän det blir jobbigt och kroppen tuggar mjölksyra. Han tycker det är så roligt! Jag har lovat Alma att hon ska få ut och tävla hoppning med Goya och Lusen, så nu måste vi träna. Vihar en hel del kvar men det kommer så småningom. Lusen var tyvärr halt på ett bakben idag och fick stå över. Hon har säkert gjort sig illa och trampat snett i dessa knöliga hårdfrusna hagar.

Jag kommer sova på rosa moln inatt. Lycklig är bara förnamnet.

Vi hörs!   

Av Johanna Nordin - 17 februari 2014 13:08

Måste skriva av mig. Igår var jag in på ett forum för shetlandsponny. Brukar i perioder kika in där,ibland går det långt tid emellan. Jag är ingen forummänniska. Jag tycker dessa mest brukar spåra ur och bli pajkastning och upprörda känslor. Jag är inte road av ge mig i kast med det. Läste en ledare som en skribent skrivit om när hon var nybliven mamma och gick med i ett barnforum och blev sågad till fotknölarna och anklagad för att vara en dålig mor av det som hon valde att kalla forumhäxor. Ni känner igen dem. De finns överallt. De där som vet allra bäst jämt och aldrig kan hålla en trevlig ton, de som inte klarar av andras syn på saker och anser att det är deras fullständiga rättighet att gå på i ullstrumporna trots att de både gör andra ledsna och får känna sig helt okunniga och dåliga. På ett forummåste man hål god ton, det hör till. Jag kunde inte låta bli att lägga i mig diskussionen. Tråden var av trådskaparen en frågeställning om hur uppfödare tänker och vad de gör med sina föl- och unghingstar nu när svenska slakterier i allt mindre utsträckning inte längre tar emot hästar efter alla köttskandaler och höga krav efter skandalerna.


Det här är min blogg med mina åsikter och inget forum. Alltså har jag rätt att yttra mig och inte behöva lägga band på mig för att inte såra någon direkt. Passar inte mina åsikter så gör det mig ingenting. Man måste inte tycka som jag. Man får gärna ha en annan åsikt. Men på min blogg regerar jag och mina åsikter. Det går att välja att sluta läsa. Jag tänker inte hänga ut någon med vilje eller baktanke. Känner någon sig träffad så, ja det kan jag inte göra så mycket åt. Jag är inte heller road av skitprat och utpekanden. Men jag kan inte vara tyst för delar av tråden var för mig skrämmande och fullständigt horribel!


Jag har hört förr om att det slaktas rätt mycket hingstföl och unghingstar. Jag kan inte förstå resonemanget i det. Varför planerar man kombinationer mellan hästar och ser till att små föl kommer till världen som små liv och sen blir besviken för att det blev ett hingstföl? Jo därför att hingstföl är mindre värda ekonomiskt att sälja, de är svårare att få sålda och ytterst få är av ett hingstämne. Att behålla hingstföl upp i åldrarna kostar både pengar och energi. De har omkostnader i form av mat och strö, de kan bli sjuka och skadade, de ska verka hovarna regelbundet och avmaskas. Helst vaccineras och försäkras. De ska kastreras med dess kostnad för utförandet av veterinär och till råga på allt ska de helst ridas och köras in innan de är klara för marknaden och säljs då för en spottstyvel.

Men är man med i leken får man leken tåla också. Det hävdar jag bestämt! Ingen har tvingat en uppfödare att ta föl år efter år. Det finns stora stuterier som jag hellre skulle kalla fölfabriker. I Sverige. Ingen ska försöka inbilla mig att ett stuterinamn har sån köparmagnet att de får alla föl sålda pga sitt stuterinamn. Inte när det handlar om 40-60 föl per säsong. Allvarligt talat ställer jag mig ytterst tveksam till att en shetlandsfölköpare bryr sig så mycket om fina stuterinamn och utställningsmeriter på föräldrarna när de ska ha hästen som barnponny eller sällskapshäst. För de är nog ett trevligt lätthanterligt temperament och en sund ponny det viktigaste. Om den har riktigt pass som shetlandsponny med ett specifikt stuterinamn som prefix tror jag är av mindre vikt. 

Hur skulle det se ut om hunduppfödare gjorde lika? Är det okay att en hunduppfödare åker och avlivar en hel eller delar ur en valpkull på låt säga 8-10 hanvalpar? Bara för att dessa är mer svårsålda och kommer ge besvär och omkostnader fram tills dess de blir sålda? Gissningsvis skulle det bli ramaskri. Men föl är helt ok då?

Jag säger ingenting om det är en engångsföretelse. Alla kan hamna i en situation där man måste göra sig av med hästar. Det är svårt att sälja idag. Men att sätta det i system. Varför vill man föda upp då?Jo antagligen därför att önskan och storhetsvansinnet har slagit rot att föda upp en eller flera godkända hingstar i sitt stuterinamn. Så på vägen till målet är man beredd att bokstavligt talat gå över lik. Är det värt det? Är inte alla planerade föl lika mycket värda oavsett kön? (i mitt sätt att se är även oönskade föl lika mycket värda)

Att slakta en shetlandsponny är ingen ekonomisk vinst. Det är för liten slaktvikt. När jag körde en islandshäst till slakt fick jag en utbetalning på 800:-. Då hade jag ca 4-5 mil enkel resa till slakteriet. Alla kan nog räkna ut att man inte tjänar många korvöron på hästslaktsuppfödning. Så det finns inget ekonomiskt intresse av att slakta föl. Alltså kan jag inte se någon annan anledning än att ära och prestige att få fram en gk hingst är större än kärleken för dessa små planerade individer. Djurvän? Nej inte från min sida sätt.


Så vad kommer nu hända med dessa föl som antagligen slaktas? Nu när svenska slakterier inte tar emot dem. Hamnar de på slakttransporter ut i Europa? För att sen komma tillbaka till svenska restauranger och ätas på lunchserveringar? Jag vill inte tänka på vilket trauma dessa föl och unghästar kommer uppleva! Jag vill heller inte tänka på hur stora risker de löper att trampas ner av större hästar. Tänk minihingstföl! No shit om att de står säkert i transporterna och inte kommer i kontakt med varann! Jag har låtit mina hästar åka hästbuss från fjällen till Enköping när jag flyttade.Pontus, min minishetlandsponny var då 2 år och han gick obehindrat runt under alla plastpressänningar där de andra stod uppbundna. Nu kände de varann. Meningen var att shetlandstoet med föl och de minsta ponnierna skulle stå lösa ihop i en typ box i bussen. Men Pontus smet ut. Han gick under alla bommar och tryckte sig genom alla pressänningar. Så i en slakttransport finns det visst stora risker att små shetlandsföl blir nedtrampade!


Det finns de som tycker att det är upp till var och en att välja att slakta eller inte.Självklart är det upp till var och en. Men jag vill gärna ha en förklaring på hur man tänker. För som sagt det är ingen vinst. Står man för att man har storhetsvansinne som vill vara något i shetlandsvärlden? Är det så mycket att sträva efter?  Jag har inget emot att folk ställer ut sina hästar och tycker det är toppenkul. Det är ett intresse som vilket annat som helst. Men att på vägen till rosetter och fina titlar och en lycka att "vara någon" skicka små föl till slakt samtidigt som man dyrt och hederligt vill förklara att man bryr sig om sina hästar och att de betyder jättemycket för dem, den logiken får inte jag att gå ihop. Varför inte starta en hobby med målade my little ponnies istället där man kan kasta ett dåligt exemplar i soptunnan om den inte blev tillräckligt bra i tillerkningen? Betydligt billigare och betydligt mindre slit med att hålla på.


Nej, jag är glad att jag bestämt mig för att lägga shetlandsaveln åt sidan. Det är en sjuk värld. Uppenbarligen. Istället för att ägna sig åt vettiga saker såsom att bekämpa rassjukdomar och defekter i klubben prioriteras utställningar sominte gynnar något annat än folks fåfänga och storhetsvansinne. Jag har inte hittat några rasspecifika program och rekomendationer att följa för att kunna föda upp friska hästar. Om jag har ett sto och vill betäcka henne, hur i all fridens namn ska jag kunna veta om hingsten jag väljer bär på gener för patellaproblematik eller tracheal kollaps? HUr ska jag veta vad mitt sto bär på och om det passar för varann? Det är två allvarliga defeker hos shetlandsponnyn och ger direkt djurlidande och förkortar deras liv. Det finns rekomendation att inte avla på hästar med eksemoch patella.Jovisst bra tänkt men jag kan ha en häst som bär på genen för patella och råka betäcka den med en annan genbärare och vips får man en avkomma med problem. Surprise! För hur ska man kunna veta när det inte finns någon form av data, ingen form av forskning, ingen form av öppenhet. Möjligtvis att man kan få veta bakvägen genom någon som säger sig veta. Men vad säger att den informationen stämmer? Ofta är dessa bakvägsinformationer förvrängda historier ofta baserade på skitprat och avundsjuka, skadeglädje att sabba för någon. Så varför lyssna till det?


Inom hund har SKK både rasdata,hunddata och man kan göra provparningar för att se hur inavelsgraden blir i % och på hunddata står all offentlig information från hundens samtliga prov och tävlingar. PÅ SSS (shetlandsklubben) står bara utställningsresultat. Travsport finns för shetlandsponny. Men travsportförbundet sparar dessa resultat för ponnierna och SSS känns inte vid dem. I den bästa av världar har jag sårt att tro att en shetlandsponny med patellaproblematik och andningssvårigheter skulle kunna hävda sig i ett travlopp. Därför känner jag spontant att dessa hingstar vore attraktivare att använda än de som travat runt i en utställningsring. Men det ena utesluter inte det andra OM det var så att SSS tog seriöst på sin avel. Jag kan inte se det seriösa i nuläget. Massproduktion på föl utan att veta vad de bär på där en stor mängd slaktas bort bara pga sitt kön för att de är för jobbiga och dyra att behålla.

Jag anser att shetlandsaveln har mycket att lära av hundaveln för att vara ikapp.Och med de är det inte sagt att hundaveln är rakt igenom hallelujamoment, men det är en historia för sig.


Vi hörs!

Av Johanna Nordin - 15 februari 2014 00:04

Nu ska jag försöka plita ner mina tankar och erfarenheter om hästtträning. Observera att det här är MINA tankar, erfarenheter och insikter somjag gärna delar med mig av. Hästvärlden är full av teorier, nästan lika många som det finns hästmänniskor. Tyvärr finns det inte mycket utrymme för oliktänkande utan alla vill se sig som den som vet bäst och ödmjukhet existerar alldeles för sällan. Jag har varit inne på det förr, det här att ödmjukhet anses av många som något tecken på svaghet och okunskap. Jag har länge hållt en låg profil och gärna lagt mig på en låg nivå "nej jag kan inte rida" "nej jag kan inte du får göra istället" mfl liknande kommentarer har alldeles för ofta kommit ur min mun. Och vips så har jag sedan känt mig nedtrampat. Skylla mig själv? Javisst självklart! Nu är det slut på den lågt liggande Johanna. Nu tänker jag dela med mig av det jag vet och tycker basetat på erfarenheter. Det är lätt när man som jag jobbar hemma på sin egna gård och väldigt sällan tränar med andra och framför allt tittar på andras ridning och hästträning, att man bildar sig en skev inställning av typen "inte kan väl jag...". Efter att ha tittat på andra, haft turridningar och många olika människor runt mig inser jag att jag kan visst. Inte sällan mycket bättre.


Jag har förflutet som hundtjej. Har tränat hund aktivt och oavbrutet från dess att jag var 14 år tills för 6 år sedan. Provat det mesta. Utbildat mig till instruktör och jag var uppfödare några år. Har haft många valpar på uppväxt och ja jag var grym på grundträning av valpar/unghundar (förvisso även äldre hundar) och spanieljaktträning. Tävlingslydnad var min grej. Mina tre bortskämda byrackor som dräller runt till och med på matbordet och kan stjäla mitt framför ögonen var en fullständig omöjlig tanke att ens leka med för några år sedan. Jag erkänner att jag såg ner på dem som höll sina hundar som barn. Mina nuvarande hundar, Amy Rigmor och Kaisa,är mina barn i allra högsta grad. Skulle jag fråga då om mig idag skulle jag definitivt säga att jag degraderat. Det har jag också men samtidigt har jag fått så mycket mer av andra bitar som jag saknade då. Nu undrar säkert många varför jag pratar hund när det ar hästträning jag skulle skriva om. Jo därför att det finns många paralleller. Men också många olikheter.Men generellt är hästvärlden utvecklingsstörd i jämförelse med hästträning och ridning. Ta det här med klickerträning. Nu är jag ingen klickermänniska själv. Men det har funnits bra länge i hundträningen men i hästvärlden anses det udda och flummigt. Men jag kan berätta att min första islandshäst Eldmana lärde jag spela fotboll i hennes lilla sjukruta med klickerträning. Vi bollade fram och tillbaka till varann, hon var målis. Suverän sådan! Året var -98.


Att träna ett djur till samarbete och presition kräver timing. Utan timing inget resultat. Man måste jobba upp sin förmåga att agera snabbt. Berömma exakt, korrigera exakt. Varken före eller efter. Att hela tiden ligga steget före. Jag är dessutom "skadad" från alla år på förskola då det gäller att se olyckan innan barnet faller. Vad händer i nästa steg? Om hästen gör si, hur gör jag då? Hela tiden ha en plan. Mycket handlar om erfarenheter men också om kunskap. Ett utav mina ledord från hundkurser jag höll var: man får som man belönar. Något jag alltid reagerat på inom häst är fenomenet hästen skyggar och törs inte passera en tex fladdrig pressänning. Vad gör 90% av ryttarna? Jo de klappar hästen på halsen. Varför?! Du får som du belönar! Hur ska hästen förstå skillnaden mellan smek och klapp på halsen när den gjort rätt och en lugnande smekning när den är rädd? Jag har aldrig förstått resonemanget. Klapparna och berömmet ska komma i samma stund som hästen tar mod på sig och lyssnar på sin ryttare och går förbi,oavsett om den gör en lov åt sidan eller ej. Det handlar om timing. Finliret,att kunna passera utan att skygga åt sidan, får man jobba bort sen. Små steg i taget. Alltid berömma alla framsteg i rätt ögonblick.


Hundträning har gått från kedjelänkar till mjuka metoder baserat på beröm och sk positiv förstärkning. Det finns visserligen fortfarande kvar metoder ur den gamla skolan men de flesta som tränar hund idag håller nog med om att samarbete och lydnad går hand i hand och bygger på en gemenskap. Hunden lyder för att den vinner något på det. Varför ger vi inte hästen samma val? Varför finns det så otroligt mycket tvång och faktiskt våld kvar inom hästträning? Är målet viktigare än vägen dit? Hur hästens väg till medelsvår hoppning varit är uppebart inte lika viktigt som rosetten den hoppat till sig. Fråga vilken tonåring eller barn som helst, hoppar högst - rider bäst.

Men vad är ridning? För mig handlar det om att få en häst att samarbeta med mig. Inte bli tvingad med starka bett, olika hjälptyglar och inspänningar och framför allt en stenhård hand och pisk. Jag hävdar bestämt: Man slår inte den man älskar! Det gäller även sin häst. Ännu mindre när det handlar om träning där man ber den utföra något. får din häst ha en dålig dag? Får den ha huvudvärk och känna sig trött som efter en natt med dålig sömn? Får den va pms-grinig? Får den visa på något sätt att den inte är på humör, den kanske har ont från en spark av en hagkompis, eller är det något du aldrig reflekterat över? Är det bara vi människor som får ha en dålig dag och vara ur gängorna utan synbar anledning? När den är ur gängorna,hur tänker du då? Jag personligen pressar inte mina hästarden dagen. Jag ber dem utföra något jag vet att de klarar av och gör ett kort lustfyllt pass istället för att börja tvinga. Nu snackar vi motivation - viljan att utföra något. Man kan göra under på ren vilja! Människor kan överleva på bara ren vilja även om oddsen är små. Viljans kraft är stark. Det är inte bara vi människor som besitter den. Tänk att varje träningspass ska avslutas med nått enkelt lyckande. Varje träningspass ska växlas mellan svårighetsgraden och alla saker ska belönas. Vad är belöning? En klapp på halsen? Att få hoppa ett enkelt hinder? En galopprusch? En godis? Du känner din häst.Men jag är tveksam till att en klapp på halsen är särskilt motivationshöjande. Inte tror jag en häst känner för att prestera bättre av en klapp eller som många gånger slag och dunkar på halsen. Man får det man belönar sa jag. Ja det stämmer,men framför allt du får SOM du belönar. När jag tränade hund pratade vi om beiga belöningar. Det kan jämföras med att bli dunkad på halsen mot att istället ha en ryttare som glatt utropar "-Braaaa yiiiihaaa" och släpper tyglarna och låter hästen braka loss. Om du var häst, vad skulle motivera dig att anstänga dig mer över nästa hinder. En halsdunk eller en glad galopp på några meter? Det behöver inte handla om mer. Det behövs inga varv runt ridhuet och vilda läskiga bocksprång för att höja energin, glädjen och den sk motivationen. Det somkrävs är engagerad ryttare. Ryttarens visade engagemang. Äkta sådant. Att ryttaren verkligen sätter sig in i hästen och inte ser den som en självklar individ somska göra som ryttaren säger.  Varför är ryttare så tysta? Är rädda att skrämma sin häst? Ingen häst har någonsin blivit rädd när jag berömt dem på "hundsättet". Hästar skenar inte av engagemang.


Hästen vill ha frihet, människan vill ha kontroll. Här måste vi kompromissa. Dvs ta och ge. Nu menar jag inte tygeltag och förthållningar utan mentalt.Jag är övertygad om att många med skräck skulle tänka att aldrig att de skulle släppa tygarna på sin häst och låta den släppa loss. Den skulle sticka eller göra serier av bocksprång. Ja troligtvis första gångerna. Därför att hästen vill ha frihet och när den för en gångs skull får det passar den på. Men vem har sagt att belöning alltid är den samma? Variera! Har du en bockglad häst som du är rätt sticker så börja med godisberömmet. fram med en karamell och ge från ryggen, superbra strechövnig dessutom. Variera sida och strechar hästen båda sidorna. Jag törs lova att det tar inte energin ur hästen. Den kommer inte sträva bakåt eller bli slö. Det hävdar bara en okunnig tränare som aldrig sysslat med hundträning på presitionsnivå. Godis är visserligen lugnande. Men var det inte just lugnare du ville ha din häst i belöningsögonblicket? Inte i utförandet. Där handlar det om att höja motivationen och lusten att utföra och prestera. Men ni är ett team. Även DU måste vara engagerad och mottiverad. Blir du mottiverad av tvång? Släng undan spöet nästa gång och ha roligt med din häst. Jag törs lova att ni kommer få ut mycket mer av träningen. Inte första gången, inte andra men på sikt. Viljans kraft är större än du någonsin tror.  


Det var lite att smälta och fundera över. Jag återkommer. Jag har så mycket mer att säga   


Vi hörs!       

Av Johanna Nordin - 14 februari 2014 16:37

Alla hjärtans dag idag. Jag tänkte ge mig själv en välförtjänt kärleksförklaring. En kram och klapppå axeln med orden "fy fan vad jag är bra!". Jag behöver inga rosor och chokladpraliner, inga hjärtformade bakelser och annat trams. Den bästa kärleksförklaring jag kunnat få har jag fått av Lina de två senaste dagarna! Fy fan vad jag är bra! Jämförde bilder på akutisarna när de kom i slutet av december och knäppte nya likadana idag. Herregud! Vilken skillnad! Man blir ju lätt hemmablind. Önskar att jag kunde dela med mig av bilderna. Men nej det är dumt. Onödig risk. Nog för att jag redan är övervakad men ändå...

Plötsligt har liksom proppen släppt. Lina släpper in mig och litar på mig. Bakslag kommer fortfarande komma. Men de framsteg vi uppnått de senaste dagarna trodde jag var långt bort. Hon accepterar att stå uppbunden på gången. Hon njuter av att bli ompysslad och så forthon inte får kli eller borstning börjar hon veva med sitt bakben i sitt ticks. Hon gör det ofta och så fort hon blitr frustrerad eller stressad, men uppenbarligen när hon vill ha uppmärksamhet också.

Idag blev hon verkad utan trassel. Duktiga häst och fy fan vad jag är bra!   


Busen är riden. Duktiga Busen! Duktiga Julia som red honom!

 

Vi tog det säkra före det osäkra först så jag gick bredvid med säkerhetssnöre. Men Julia kunde snart rida honom själv och travade också. Han tyckte det var roligt, nöjd och glad häst. Men oj så svettig han blev efter några varv. Orken och styrkan finns inte än.

 

Har börjat gå tjockispromenader. 5 km full fart några gånger i veckan. Somliga behöver det som synes....

 

Söta lilla Ida   


Blir väldigt snabbt bloggat. Sitter som anligt på fik och de stänger snart. Har mumsat i mig en semla. Dagen till ära bjöd de på bröd på fiket så det blir gofrukost i morgon. Annars tycker jag som sagt den här dgen är hysterisk. Har radion på både inne i huset och stallet och på alla kanaler är det ett väligt tjat om Alla hjärtans dag. Nej jag är ingen bitter singel. Bara lycklig att jag inte är ung idag. Så många ledsna ungdomar idag som känner sig värdelösa. Sån press. Så många skrytsamma wannabies som högt och mycket pratar och skryter om vad de fått av sin flick- eller pojkvän. Hur lyckliga de är och hur bekräftade de är. Bara för att affärerna vill tjäna pengar. Så mycket onödiga tårar och ångest för något som borde vara självklart alla årets dagar. Att vara snälla och kärleksfulla mot varann och respektera människor för de dem är.


Vi hörs!


Av Johanna Nordin - 12 februari 2014 14:22

Jag insåg attdet är ett himla trevligt avbrott i vardagen att "behöva" åka in till stan,sätta sig på fik och blogga. Nytta med nöje eller nått i den stilen   . I helgen var jag i STockholm en sväng. Var borta ett dygn ganska precis en det känns som en semesterweekend. Minst. Betydligt mer entusiastisk när jag kom hem igen och jag hann med mycket trevligheter. Sov hos en nära vän. Gick på ett lokalt kinahak och käkade innan vi bara satt hemma hos honom och pratade och drack te tills ögonen gick i kors   . Men vi hade lite umgängestid att ta igen efter alla år som hunnit gå sen sist... Shopping och lunch på stan och sist ett födelsedagskalas innan bilen rullade hemåt.

Måndag var inte min dag dock. Gudars då ville jag bara fly bort. DEn dagen var en dag att vem som helst hade fått lägga bud och fått det. Alltihop. En riktig skitdag då jag insåg att min älskade Faxe aldrig skulle bli frisk igen, Melonia som står med fång i stallet och vägrar återhämta sig trots strikt boxvila och medicin och lille Pontus med andningsproblemen börjat gå undan från flocken. Doktor Död måste komma på besök igen. Jag hatar det! Så less på döden! Det ironiska är att samma dag som lantbrukstjänst hämtade kropparna efter Fatima, Bettan och Ronja hittade jag Melonia med just utbruten fång. Självklart försöker jag medicinera, men när han ändå var här kunde han väl ändå tagit med sig henne också. Ibland undrar jag hur många motgångar man ska behöva stå ut med innan jag bryter ihop. Nu är jag mer som en nickedocka. Puttas omkull och sen står jag där lika käckt som innan om än lite vingligt till en början.  

Till minne av Sagas Lisabeth "Bettan"   

Till minne av Ronja   

 

Till minne av Fatima   Fatima avlivades av ålderdom. Hon skulle fylla 26 år i vår. Men åldern tog ut sin rätt och synen svek henne.

Det som gjorde mest ont är att lämna Vaja kvar i hagen. Ronja och Fatima var hennes bästisar. Nu håller hon ihop med sin mamma Cleo istället och jag hoppas och ber att det går väl med det föl Vaja bär. Den lilla hästen behöver inga fler motgångar i sitt femåriga liv.

Den lille kattrackaren Rufus visade sig vara en ren lustmördare när han blev frisk! Han är en helt fantastisk pappa. Tar otroligt väl hand om sina tre söner och lär de allt farsan kan. Han tvättar dem, leker med dem och skyddar dem. Han följer dem och lär dem jaga och försvara sig. Otroligt.Jag har aldrig varit med om makten till engagerad pappa! Det tråkiga är bara att han lär dem överleva på det man hittar och dit hör uppenbarligen kaniner lika stora som katterna själva. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att en katt skulle döda och äta en kanin lika stor och tung som den själv! Men hans liv som vildkatt har satt sina spår och vissa ränder går aldrig ur. En morgon när jag kom ut i stallet fick jag en chock! Han hade dödat och ätit, mest troligt ihop med sönerna, en utav mina bästa och tamaste kaniner. Gotlandskaninen Hejsan var död. Snabbt som ögat fixade Patrik galler till burarna men dessvärre hann kaninsystern Hoppsan dö av chock och sorg. 

Delar av familjen Lustmördare patrullerar på kaninburarna.

Annars går allt sin gilla gång. Den blida vintern gör att jag sätter igång ridgrupperna tidigare än jag hade tänkt. Men då ghästarna var sjuka i slutet av terminen så har jag några veckor av igenridning så jag sätter snart igång med dessa. Kul att komma igång!

Nikon och Vilde Viktor har flyttat hemifrån nu och bor i killflocken. Några dagar av gråt och ständig vandring hör till men de trivs och är med i gänget. Sarv (mitten) blev väldigt förtjust i lillebror Nikon.

 

Akutisarna fick brev på posten. Tackar Biofarmab för sponsringen.

 

Själv la jag ut förfrågan på en fb-grupp omnågon hade några saker att skänka till dessa omhändertagna hästar. De saknar allt de kan behöva såsom täcken av olika slag, träns mm. Tusen tack till er som erbjudit er och skänkt saker! Vi är oerhört tacksamma! Jag har inte täcken i varken rätt storlekar eller till övers. Köpa nya kostar massor för föreningen och ofta ligger ju en hel del och "skräpar" hemma i stallen.

Humorbefriade grisar....

 

Vi roar oss med löshoppning. Här väntar Tip Top (med back on track täcke), Goya och Felix på sin tur.

Tip Top är inte för tillfället den snyggaste ponnyn på norra halvklotet. Han växer väldigt ojämt och ser ut somen typisk unghäst. Han är för övrigt New Forestponny.

Men hoppa kan han! Och kul är det! 

Lusen i sitt esse!

 

Nalle och Sarv kör parhoppning i full rulle!

Avlusning hör årstiden till då dessa as trivs i tjocka varma pälsar. Tyckte själv jag var smart som drog upp medlet i spruta och på så vis lättare kan dosera från öron till svansrot.

 

Faxe är frisk i sin hovböld men har mest troligt ådragit sig en senskada istället. Han är svullen och tjocj i benet och halt. Eller också har infektionen letat sig uppåt. Men efter att ha stått på box sen 28/12 är det nu dags att ge upp hur ont det än gör i mitt hjärta. För mig är Faxe så speciell och trots detta sorgliga avslut och kortatid vi fick igen är jag tacksam för att vi fick det vi fick. Hovslagaren är föresten hundarnas favoritmänniska,näst efter.....

 

Julia! Rigmors absoluta favorit.

 

Felix i fin fläta

  

Har ni sett vilken man han har Tiger? Så tjock! Förstår att Kristin "gnäller" när hon klipper den. Inte lätt att få den där plymen att bli snygg och jämn.

På talomKristin och Julia är de på väg hem till mig nu så det kan ju va bra och avsluta.


Vi hörs!         

    




Presentation

Fråga mig

96 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards