När jag var barn och faktiskt en bit upp i åldern hade jag många lådsaskompisar i brist på riktiga kompisar. Jag var inte mobbad, men jag hade bara en kompis. Vi hängde i och för sig ihop som knoll och tott, men inom mig önskade jag mig fler vänner. Läste hästtidningar och där var det alltid kompisgäng. Jag växte upp på starka mediciner som gjorde att jag var trött och inte hängde med riktigt på det mesta. Skolarbetet men även den sociala biten blev lidande. Tyvärr var det ingen som gjorde något åt det. Måste få säga att vi hade värdelösa lärare och förebilder under min skoltid. Jag var nog med handen på hjärtat rätt konstig. Otroligt blyg och i början av mina kompisår (med riktiga vänner) kände jag att jag saknade mycket av den där biten hur man skulle vara, säga och bete sig. Idag lider jag inte av det. Jag har jobbat mig igenom det och bara accepterat att det var så.

Däremot känner jag stark att jag gjort mitt med lådsaskompisar. Jag har ett stort behov av att veta att mina vänner gillar mig för den jag är. Jag klarar inte av ytliga människor. Jag har haft ja-sägare i min hjärna, kompisar som funnit där fast inte på riktigt och när jag verkligen behövt dem. Det är väl därför jag har hatkärleken till facebook. För det blir lätt ytligt. Folk gillar och säger nått och jag kan inte kontrollera om det stämmer i verkligheten. Det är helt och fullt mitt problem. Jag är inte perfekt. En utav mina svagheter är att jag kan provocera. Samtidigt som jag ser det som en styrka att våga möta folk, stå upp för sitt. Jag  har inte svårt att acceptera att folk är olika, däremot har jag svårt för ytan och folk som ljuger för att framhäva sig själva. Jag avskyr lögner överhuvudtaget. Just därför att jag själv är brutalt ärlig och dessutom har den lite obehagliga egenskapen att jag kommer ihåg vad folk har sagt. Analytiskt sett kanske den egenskapen utvecklades när jag var liten och iaktog istället för att delta, vad vet jag? Eller också är jag bara sån.  

Jag skrev ut på fb att jag ska bli mamma. Det ska jag också, så det stämmer. Men inte på det tradionella sättet och när grattisarna började komma ångrade jag mig och funderade på om det var så smart skrivet. Impulshandling är annars också en utav mina negativa egenskaper. Men så funderade jag. Jag ska bli mamma och jag är jättelycklig. Vem har sagt att jag måste börja med att redogöra HUR jag ska bli mamma och OM jag är gravid och HUR jag blivit med barn isf? Alla andra kan ju bara säga det och det är ok. Varför ska inte jag i Sverige 2014? 

Körde ner till Trogsta och plockade ner shettisarnas skogshage igår. Hade gått om tid att fundera och hänga på fb i alla korta pauser. Det var varmt som tusan och hagen stor och på sina ställen rätt svårforcerad bland hagtornssnår och brännässlor. Plockade ner rubbet med trästolp och vanliga pinnar i glasfiber och armeringsjärn. Hade dubbel, skulle bytt ut till trästolp men det hann aldrig bli av.

Det som var att jag hann iaktta vilka av mina fb vänner som var inloggade i olika omgångar men aldrig kommenterade eller ens gillade. Varför? För att jag är ensamstående och inte kan få barn den "naturliga" vägen? För att jag har en massa djur på en gård och deras hjärnan spinner HUR ska hon klara det och tänkt? För att jag är "sån där" och de ska inte fostra barn för det kan aldrig bli en bra miljö för barn? Jag vill hemskt gärna ha en förklaring. Jag kan ta den förklaringen och sen be dig dra åt ....... ja ni vet vilket ord jag söker ;) För VEM är du att dömma?

Det intressanta är när fenomenet dyker upp. När jag med mitt humör inte kan hålla käften i vetelängder utan faktiskt blir förbannad som grundar sig i besvikelse. Jag har inte massor av fbvänner. De som finns där gör det av någon anledning. En del ditplockade genom gemensamma intressen och är folk jag inte känner innefrån och ut och vice versa. Men om de blev med barn skulle jag säga grattis. Och jag skulle inte fundera på hur de tänk, löst för sig och barnet, om de är goda nog, eller om de verkligen är äkta föräldrar. Med modern teknik kan man placera in färdigbefruktade embrion från andra föräldrar. Det spelar väl ingen roll!? Bara för att du ligger till dig ett barn är du inte automatiskt en bättre förälder liksom... Eller bara för att ni lever i mamma, pappa, barn roll betyder det inte att ert barn får de bästa förutsättningarna. Har ni missat Alfons Åberg under er och era barns uppväxt?

Det intressanta är att när jag ryter till hinner det inte gå lång stund förrän grattisar och gillanden poppar upp som popcorn i loggen. Det är nästan alltid så. Först när Johanna ryter och hotar att ta bort folk då haglar det in. Jag noterar, obehagligt nog, vilka det är. Självklart missar folk, det fattar jag med. Inget konstigt i det. Men det finns de där lådaskompisarna som bara dyker upp för att fjäska sig kvar. Jag mår illa av sånt. Jag tänker inte hänga ut någon, jag har en förhoppning om att världen trots allt är god och att vuxna människor har någon självinsikt och känner sig träffade.  Jag hotar inte nästa gång. Nästa gång plockar jag tyst bort. Det är ett återkommande mönster från vissa håll. Jag behöver inte såna människor omkring mig. Jag har haft nog av lådaskompisar.

Jag ska bli mamma ett år åt en 16-årig utbytesstudent. Det ska bli otroligt berikande att få vara en del i hennes livs äventyr och jag kommer göra allt jag kan för att hon ska trivas och känna sig hemma och förhoppningsvis se tillbaka på det här året med värme och glädje. Jag blir mamma på lån. Jag ska inte ta över henne, hon har en familj och en mamma. Men under det här året får jag känna mig som mamma.

Självklart har jag haft funderingar och känslor att vilja bli mamma. Jag har varit på väg att adoptera för ungefär 10 år sedan. Jag ville ha ett barn från Kina då min syster är asiat. Det kändes så rätt och familjärt men Kina valde att stänga för ensamstående så det blev inget. Adoptera som ensam är svårt. Oftast får du barn som är handikappade på olika sätt. Jag har inget emot handikappade barn på något sätt men vet av erfarenhet från släkten att det är tufft att vara ensamstående med handikappat barn. Sen har massor kommit emellan sedan såren läkt. Har självklart funderat på att skaffa barn på egen hand med hjälp, men jag vet samtidigt inte. Det är inte självklara frågor med självklara svar.

Jag känner att jag är lycklig om jag kan ge en ung människa en berikande tillvaro om så bara för ett år. Det är underbart med tonåringarna som hänger här och miljön är fantastik för den som gillar djur och natur.  Huset stort och gott om utrymme. Julia bor redan här några dagar i veckan. Här finns ungefär jämnåriga som kan ge vänskapsrellationer och kompisutbud.  Jag är fullständigt medveten om att jag vill både för min och hennes skull ändra på vissa saker och kommer inte planera verksamheten förrän jag vet hur det funkar med skolbussen och tider. Jag tänker inte låta henne gå i hällregn och becksvart mörker till och från skolskjutsen till exempel, eller i snårblåst en kall vinterdag. Vill inte jobba alla lördagar och söndagar. Vill ha tid att göra annat. DEt är skillnad på att vara själv utan att behöva eller ens vilja ta hänsyn till någon annan.  Har ingen aning om hur jag kommer lägga upp det men på något sätt ska det gå att pussla ihop.

Vi hörs!