Det finns lika många personligheter som det finns människor i världen. En del har man gemensamma drag av, gemensamma delar ur personligheten. Personligheten är ju som bekant inte en del utan betsående av många bitar. Man kan faktiskt vara olika med olika människor man har runt sig, utan att för det vara splittrad i sin personlighet. Det är bara så enkelt att olika människor plockar fram olika delar ur ens personlighet. Bra eller dåliga sidor. Roliga eller tråkiga. Och så vidare.

Jag tror att det finns många människor som har gemensamt att de hatar. Inte nödvändigtvis så att de träffas som en grupp och hatar, eller sitter på fik och hatar ihop. Men hat finns, det vet vi nog alla. Män som hatar kvinnor. Kvinnor som förvisso även hatar män. En fb vän till mig skrev att hon var på väg att bli lämnad av sin sambo. Tog så illa vid mig av en utav kommentarerna hon fick. Något i stil med att män slutar aldrig upp att förvåna henne de är lika usla allihop. Jag minns att jag läste kommentaren om och om igen. Hur kunde hon döma så? Vad visste hon vad som låg bakom? Kan man inte få bryta upp en rellation om kärleken dött utan att bli uthängd av en hatare, i det här fallet manshatare?Jag ska inte spekulera i vad och varför. Det angår inte mig. Jag tyckte bara så illa om kommentaren hon fick.

En kvinnlig vän till mig blev utsatt av sexuella övergrepp mitt på stan. Av en man som hatar kvinnor. Varför ger man sig annars på någon som är svagare rent fysiskt? Varför har man lustar att ge sig på någon sexuellt mot den andras vilja om det inte handlar om möjligheten att utöva makt som är uppbyggt på hat? Det vidrigaste med den här händelsen är faktiskt alla de förbipasserande som valde att titta bort och bara gå förbi. Killen som började säga att: hon vill nog inte, men avbröt sig pga sin egna rädsla att åka på stryk. Han som valde att gå. Valde att försöka glömma. Han som valde att skita i att bakom kröken ringa 112. Undrar om han somnar gott om kvällen? Eller har han redan glömt?

Det är så fint. Ni vet alla de där sociala exprimenten som cirkulerar på facebook: Killgäng som pissar på en uteliggare, tjejen som blir misshandlad i en hiss osv. PÅ facebook delas de frenetiskt och folk skriver ut sin rättfärdighet. "Inte skulle väl jag bara se på och låta bli att reagera - aldrig!", hur många gånger har ni inte hört och läst sån typ av kommentar? Men facebook och verkligheten skiljer sig så mycket. Det är verkligen två helt skilda världar. En drömvärld och en verklig värld. För min vän tror jag sveket från förbipasserande är värst. De såg men valde att inte bry sig, inte lägga sig i. Ingen kan ha misstagit sig på situationen hon befann sig i.

När jag blev mordhotad så fanns det människor som reagerade på mig på ett mycket märkligt sätt. Nära vänner som aldrig hörde sig av för om de blivit hotade till livet så hade de inte sagt något. Så alltså var det inte sant. För sånt säger man uppenbarligen inte. Men så bra att de visste, de som aldrig varit i situationen... Jag kan inte ens låta bli att bli ironisk och sarkastisk. Att skriva väcker mycket känslor. Besvikelse. Svek. Jag fick även höra att det var minsann inte bara mig det var synd om. Var visserligen inte från någon nära vän. Men ändå. Hur tänker man? Finns empati överhuvudtaget? Det kanske är ett ord man slänger sig med men inte förstår innebörden i. Det är som att sparka på någon som redan ligger, eller vara en utav de som bara går förbi och inte vill se.

Jag tillhör också kategorin hatare. Jag har ett fåtal personer som jag faktiskt hatar. Idag tog jag mig till hälsocentralen och bad om hjälp. Jag måste ha hjälp att ta itu med hat, svek och besvikelser som jag går och bär på. Jag är inte ute efter försorning eller förlåtelse. Jag är ute efter att hitta verktyg att gå vidare. Jag tänker inte gå in på vilka eller varför jag hatar. Det är personligt. Egentligen är det ju skit samma för allmänheten och de jag hatar, som tack och lov är få, är inte i behov att få veta det. Varken de eller framför allt jag skulle må bättre av att jag gick ut med det. Det är en känsla i mig helt enkelt. En jobbig känsla att bära. Det suger energi. Den äter upp mig inifrån.

Skulle önska att fler tog sig i kragen och gjorde något åt sitt hat. Sitt behov av att visa makt genom övergrepp, skrämsel, elakheter i ord och handling. Man kan inte förändra världen. Bara sig själv. Det känns ibland som det är en sjukt hopplös värld vi lever i. Englamördaren som vill ha skadestånd för att ha blivit påpucklad. Det är så sjukt att jag saknar ord. Men bara en sån sak.

Ta hand om varann där ute! Jag har en nära vän inlagd på hjärtmedicinska. Man vet aldrig vilka saker och händelser som väntar.

Kram 

Idag är det på dagen 7 år sedan jag mötte upp Samanta på Wången i Jämtland. Jag hade sett en annons på blocket om två små shetlandsponnier. Sandra och Samanta hette dem. En svart och en skäck. Inkörda och ridna, fullt friska och trevliga. Prefekt tyckte jag och köpte den där grisen i säcken. Det har tagit några år för mig att lära mig att inte vara så godtrogen och naiv, jag har åkt på många smällar kan jag säga. Hästfolk är ta mej tusan värre skojjare än bilförsäljare! Hästfolk är värsta sorten. Det visade sig att Sandra fick fång(återfall). En liten fågel viskade i mitt öra att hon varit stel och inte kunnat gå tidigare men hovslagaren hade visst fixat lite. Nåja Sandra fick vandra vidare till de eviga gröna ängarna. Glömmer aldrig Samantas blick när hon såg att sandra lämnade hagen. Samanta visste och det gjorde ont att se. Samanta däremot var en tjock och väldigt otrevlig liten ponny. Arg som ett bi. Inte ett dugg social. Hade grimma jämt i hagen då hon var omöjlig att fånga. När jag kom med höpåsen anföll hon med rumpan och måttade sparkar rakt ut. Anfall var bästa försvar. Glömmer aldrig den gången jag tog ut båda två urhagen samtidigt och de fick ner mig på k, mössan åkte ner över ögonen och de drog mig kanande på knä några hundra meter. Jag vägrade släppa! De skulle inte vinna. Tränade mycket med dem: flytta i sidled, backa, vända om och gå tillbaka precis när de trodde vi var färdiga mm. Sandra tog det bra. Inte Samanta. Hon knuffade tillbaka allt hon var värd. La sina 200 kg i press mot mig och där stod vi som två svettiga tjuriga oxar och mätte envishFörsta två veckorna var jag en hårsmån från att beställa buss i retur till dem. Jag var vansinnig. Men ibland är det svårt att få ändan ur vagnen och det är jag så glad åt idag. På något sätt utvecklade Samanta och jag någon konstg befängd kärlek till varann i våra fighter.   

Samanta för 7 år sedan

Kommer du tycka om mig?

På fjällvandring

På tur och Vaja följde med som sällskap.

30/3-10 födde Samanta Piggelin. Det är ett mirakel att han överlevde! Jag hade sett en fullbordad betäckning juli -09 mellan Pontus och Samanta. Jag räknade med föl i juni, 3 månader senare. Pontus var utlånad under våren -09 och han måste betäckt Samanta precis när han kom tillbaka. Piggelin föddes mer än en månad för tidigt. Han kunde inte dia. Han förstod ingenting. Samanta och jag hjälptes åt. Jag som inte alls var rutinerad på föl förstod först inte att något var fel. Han fick därför namnet Piggelin, jag tyckte han var en ovanligt pigg krabat som aldrig vilade. Men han förstod inte att man kunde vila. Han hade inte förmågan att lägga sig. När han inte diat på några timmar körde jag in dem till Strömsholm. Där kontstaterades det att han var sk prematur (för tidigt född) så han fick plasma, antibiotika och hjälp att lära sig dia.

Jag som inte räknat med föl alls den tiden på året trodde först någon satt in en get till Samanta! Han var så otroligt liten och vanskap som en kantig get med stort huvud.

Piggelin 2 år.

Året därefter föddes Vilda. Piggelins helsyster.

Vilda

Vilda 2 år

Jag är så otroligt glad att jag har Samanta! Hon har gett mig två fina föl. Hon har funnits i mitt liv när det varit som värst. Ibland tänker jag att den dagen Samanta försvinner slutar jag med hästar. Men när jag ser Piggelin och Vilda

vet jag att jag är skyldig att ta hand om dem också. Från att ha varit en envis arg ponny är hon den bästa i stallet. den jag litade mest på när jag hade ridskolan. Men jag vet vad som gömmer sig i hennes mörket. I fel händer och i fel hantering vaknar den björn som sover. När jag kom hem ffrån Turkiet fick jag en sån fin kärleksförklaring från Samanta. Gick in till henne i boxen och hon la upp sitt huvud mot min mage och tod alldeles stilla och njöt. Hon hade saknat mig och var glad att jag var hemma! Det är sånt jag kan leva på länge.

 Hej igen! Nej då jag har varken slutat blogga eller glömt bort det. Det har bara varit en höst full med massa positiva och negativa händelser och väldigt fullt upp. Fick ett trevligt mail med frågan om jag slutat blogga och då kände jag att det var dags att ta sig i kragen och sparka iväg mig till tangetbordet. Orkar inte tänka och ta upp allt som hänt. Inte nödväntiftvis för att det är jobbiga händelser utan för att jag är för lat för att tänka efter och sätta mig in i det igen. Egentligen har det inte hänt så mycket annorlunda saker än vanligt.

Det som är just nu är att det är en typisk kladdig mörk november. Jag har bakat saffranskakor idag. Två stycken till och med! Det var inte tänkt så men smeten var så god att jag ville ha lite till. Jo det är faktiskt sant! Några timmar senare kom stora tröttheten och sköljde över mig, tror bestämt jag blev lite jäst... Bakade en mjuk pepparkaka härom dagen men den åt Megastor hälfen av. Nedrans hunnaskälle! Vet ni hur STOR en Leonberger är som står på bakbenen? Det vet Megastor. Ett tag var jag lite orolig att hon skulle bli en Miniliten. Tyckte inte hon växte något. Hon är 8 månader nu och nu händer det grejer. Framför allt är hon tung. Skrattade gott åt Julia när hon skulle baxa in en motsträvig Mega i skuffen på bilen. Mega blir inte värstig till Leonberger, inte i storlek iaf   . Nu är jag faktiskt ganska glad åt det. Hon tar mycket plats som det redan är. Däremot är hon värsting på andra sätt. Kan reta mig till vansinne när hon klättrar i och välter köksskåp, river ner allt hon hittar på fönsterbrädan bakom diskbänken, tuggar på disktrasor och toaborstar, nästan välter besökare, badar i skurhinken och vattenskålen. Tur hon är världsgo däremellan! Insett hur naiv och opåläst jag var när jag köpte henne. Lilla grisen i säcken - nu igen. Har väl hänt förr om man säger så. Jag trodde en Leonberger var en lugn och faktiskt flegmatisk ras. När jag var aktiv på brukshundklubben var det en kille som hade haft Leonberger och de var ju såååå tråkiga och slöa. Jasså? Ja inte min iaf. Herejösses Mega och Kaisa kutar som stridsmissiler och studsar som gummibollar för jämnan. De har alltid något hyss för sig. Inte en pinnal ligger där den ska när de är med i stallet. Jag plockar allt från fårull till eltillbehör ur deras munnar medan jag mockar och fixar. Fråga mig inte var de hittar allt. Föremålsintresse och söklust har hon mycket av den där Mega. Kaisas föremålsintresse har vaknat rätt nyligen. Nu är hon som en springer spaniel ska vara. Så fort hon blir glad och uppspelt ska något in i munnen. Men kamplek tackar hon bestämt nej till. Kaisa är en känslig typ och allt matte vill ha spottar hon direkt ut. Annars är hon lustig den där Kaisa. Hennes bästa partytrick är att bara springa runt med sig själv i hundra knyck och skälla på sig själv. Hon kan hålla på väldigt länge och dessemellan tar hon några jämfotahopp och studsar lyckligt. Amys partytrick är att efterlikna Pluto och forma munnen till ett o och låta ooooo och hoppa runt i en cirkel och kasta med huvudet fram och tillbaka. Hon ser precis ut som Pluto när han får klisterlappen över munnen "don't open until x-mas". Rigmor tror jag inte har något partytrick. Hon är egen på sitt egna sätt. Definitivt charmigast av dem och älskar barn och Julia. En riktig surkärring kan hon vara mot de andra men hon låter bara. Framför allt Amy bryr sig inte, "kunde inte bry mig mindre" tycks hon säga och Rigmor blir lika förvånad varje gång.

Tar lite blandade bilder från det som varit.

Ragnar och Valter är numera i kossahimmlen. Det fungerade inte att stängsla in dem. De bara rymde och ställde till det för sig och oss. Ibland saknar jag dem. Men gläds desto mer åt Leo och Grynet som är helt underbara kossor! Så sociala, snälla och keliga.

Ankis polare Pytte blev dödad av något hunddjur. Han sörjde verkligen. Var hemskt att se honom gå runt och samla ihop Pyttes fjädrar och bära upp och lägga på en hög där de två brukade sitta på dyngstacken, sen la han sig bredvid fjädrarna som om Pytte varit där. Då brast jag nästan ut i gråt. Säg inte att djur inte har känslor och förstår! Anki hade sorg. Vi åkte och köpte några Hedemorahöns som nytt sällskap åt Anki. Vill inte ha honor så jag får massa ank-kycklingar/ellingar som sen blir hanar och måste tas ihjäl.  Vuxna hanar fick jag höra var vanskligt att sätta ihop. Men Anki trivs med sina små vänner.

Nya kaniner kom det till gården. Så ofantligt söta och keliga!

Matlagning pågår. Har varit värdelös på att ta tag i matlagning under allt för lång tid, men har faktiskt lyckats vända trenden. Heja mig!

Skogsutflykt

Fåren och Krullisarna blev klippta av ett proffs. Orkar inte klippa! Han tar alla på ungefär samma tid som det tar för mig med 1,5 får och då med en medhjälpare. Dessutom blir de bättre och finare klippta och får hjäp med klövarna. Men åh vad de frös! Tur jag har massa fårtäcken   .

Julia och jag var med på privatträning/kurs i tömkörning för Anders Eriksson. Här jobbar Julia med Maja. Otroligt roligt att komma iväg och göra något själv med hästarna!  

Mega och Kaisa gick några gånger på kurs. Tyvärr så är det svårt att få tiden att gå ihop med sjuttioelva djur och avstätta 1-2 dagar i veckan åt bara två av dem. Alltid var det något som strulade när vår kursdag kom.

Skönt att ha ett knä att krypa upp i, tycker Kaisa.

Tilia

Salza

Nu ska jag äta och kasta mig i soffan en stund