Vaknade upp idag och känner mig så otroligt splittrad. Jag har kommit igång med ridningen. Rider lektion på islandshästar varje onsdag och har flyttat både Lekis och Brellir till inackorderingstall där det finns tillgång till instruktör. Stallet ligger inte nästgårds. Det tar mig ca 40-50 min att köra dit beroende på väglag. Men det känns värt åkandet för ridningen skull. Jag rider inte ensam här hemma. Det händer inte. Inte ens med bästa viljan i världen. Men när jag hade min första islänning i slutet av 90-talet, Eldmana, så hade jag också 45 min resväg till stallet. I rusningstrafik ännu längre. Men visst känns det samtidigt helt galet och tomt hemma när jag har en gård och fixat med nya boxar. Jag är inte pigg på att ta in inackorderingar heller. Bor rätt avsides utan bussförbindelse och jag har ingen lust att krångla med täcken av och på, in och utsläpp och fodringar bara för att få ridsällskap. Då är det enklare, friare och behagligare att själv stå uppstallad och få service. Småtrollen bor fortfarande kvar på gården så stallet står ju inte tomt. Ärlighetens namn är jag både bekväm och lat, orkar inte åka runt på kurser. Kliva upp innan tuppen och fixa stallet och djuren hemma, packa in häst och åka iväg en hel dag. Har gjort det några gånger och jag känner mig mer stressad av det och är ofta helt svettig innan jag kommer iväg för det blir så mycket att fixa. Var senaste gångerna på kurs för islandshäst tränare som var kom till ett ställe. Hästvärlden är onekligen väldigt speciell och ofta kall och hård. Kursen var helt ok om man bortser från min prestationsångest. Försökte prata och lära känna de andra deltagarna på lunchen, men det var helt uppenbart att jag var inte välkommen in i deras gemenskap. En utav deltagarna vände sig om och tittade på mig när jag ställde en fråga, sen vände hon ryggen till och fortsatte med de sina. Så tråkig inställning men efter att ha pratat med andra har jag fått höra att den här klanen är känd för att frysa ut och inte bjuda in andra. TYpiskt hästvärlden. Här råder hiarki och grupptillhörigheter strängt. Jantelagen dominerar. Från ridskolor till rasklubbar. Det har gjorts avhandling om hästtjejers självkänsla och kroppsuppfattning i jämförelse med andra idrotter. I hästvärlden är det viktigt med rätt kläder och märken, att se bra ut och vara smal är mycket mycket mer utbrett än inom andra idrotter. Det har alltid varit en snobbsport, allrahelst i högre klasser. Men det är så sorgligt när det är på bekostnad på ungas självskänsla och syn på sig och sina kroppar. Det bäddar för utfrysning och mobbing av den som har "fel" saker. Men det är inte utrustningen som gör ryttaren. DEt spelar ingen roll hur fina märken man som ryttare har på sig och hästen om man ändå inte kan rida ordentligt. Jag har svårt att tro att det egentligen, på djupet, blir roligare. DEt är klart det är roligt att känna sig snygg och visa upp sina fina saker. Men det blir ju samtidigt rätt patetiskt. Hästen skiter ju i vilket märke den har på sitt schabrak eller grimma. Den tänker inte hoppa högre för det. 

Den här veckan har varit en rent ut sagt skitvecka. Det började med att jag skulle blivit invald i shetland nord styrelse. Såg verkligen fram emot det. Att lära känna andra med samma intresse, knyta kontakter och lära mig mer om shetlandsponnyn. Enligt valberedningen var det svårt att hitta folk som ville sitta med i styrelsen. Det var snöstorm den dagen det var årsmöte och ingen ska försöka inbilla mig att det var någon vallfärdning till ett årsmöte i en förening som sträcker sig från Värmland till norra norrland. Årsmöten är sällan välbesökta om man inte lockar med en intressant föreläsare, medlensmöte med intressant disskutionsämne, clinic etc. Jag har suttit med i tillräckligt många klubar för att veta hur det fungerar. Allrahelst i snöstorm. Men det handlar åter igen om utfrysning. Det vet jag. Jag ids inte återigen (har tagit upp det här på annat ställe) ta upp vad det handlar om. Det skulle dessutom inte förändra något. Men jag blev otroligt besviken eftersom jag sett fram emot att åka på utställningar och aktiviteter och ha folk att prata med. Det är inte alls lätt att komma in i en klubb när man inte har en naturlig inkörsport, när det inte ens finns en klubbstuga och träningsplats att åka till (som en hundklubb, idrottsförening etc) och jag tänkte att genom styrelsearbetet får man automatiskt ett stort kontaktnät. Nu blev det inte så. Jag har fullständigt tappat lusten för Shetland. Somliga får gärna gno sina handflator mot varann om de känner för det. Jag har absolut ingen lust att åka på någon aktivitet och inte veta vem som är vem men alla vet vem jag är och har sin uppfattning. För några år sedan åkte jag på utställning och tittade för att se hur det går till och som en rolig utflykt. Det var innan någon visste vem jag är. Jag kunde som anonym gå runt och titta utan att någon tog notis om mig. Det spektakel som uppenbararde sig för mig var förfärligt. Öppet skitprat och ren avundsjuka och missundsamhet när det gick bra för fel person. Jag satt på en läktare och iaktog. Kan väl erkänna att jag måste vara tokig som ändå kastade mig ut i hetluften och riskerade bli bränd. Men jag ville ge det en chans. Nu vet jag.

Jag hann inte ens resa mig från den besvikelsen innan jag hittade Goya i hagen med söndersparkat bakben. Trodde först att han brutit benet. På Ultuna visade det sig att stora böjsenan var ordentligt skadad. Den enda broddade hästen i hagen hade fått in en fullträff och slitit av delar av senan. För att göra en fullständig bedömning skulle de behöva operera och öppna upp helt. Troligtvis var skadan mer omfattande. Men vad de kunde känna så skulle han behöva 6 månader på box efter operation och först därefter och när han satts igång kunna avgöra om han någonsin skulle bli bra. Goya tycker inte om att stå på box mer än någon natt. Han vill inte stå inne själv. Om man bortser från kostnader som trots försäkring skulle bli svindyr där man i slutändan kanske kastat allt i sjön, så att tvinga honom på box igen var inte rätt. Han stod inne länge i höstas för vad som visade sig vara en hovböld. Gick i sjukruta och hade tråkigt. Att börja om igen var otänkbart. Han äter inredningen, blir rastlös och besvärlig i hanteringen och han hatar allt vad veterinärvård heter. Jag valde att ta bort honom där på Ultuna. Det blev så tomt här hemma. Jag hade så mycket planer för honom. Såg fram emot att börja köra in honom nu när vädret och underlaget blev bättre. Hans bästis Nalle saknar honom. De var som knoll och tott och troligtvis den enda riktiga vän Goya haft. Nalle är uppväxt hos mig och har sina barndomskompisar så på något sätt var det väl tur att det var Goya och inte Nalle som försvann. Goya hade verkligen sörjt och saknat sin bästis ännu mer. Men visst har Nalle sorg.

Igår satte jag ingång Lekis. Han blev behandlad i båda knälederna i höstas på klinik. Jag har misstänk att det inte stod rätt till. Lekis har alltid varit en aktiv och lekfull kille men varit passiv när alla andra killar kutat runt i galopp och lekt hingstlekar. Satt upp och skrittade iväg och han var spänd och stressad. En fis på ryggen hade fått honom att explodera. Jag hade ett kort hoppspö och han har aldrig någonsin brytt sig i varken spö eller hur matte rör sig. Han har alltid varit trygg med mig. (förutom en gång när jag stoppade in ett tungfelsbett på honom som gav honom panik) Nu sprang han i sidled när jag rörde spöet och Julia som var med var övertygad om att han skulle sticka med mig. Skrittade runt en liten stund och bytte sedan till JUlia. Jag blev spänd när han var spänd och eftersom jag inte ridit på länge så kändes det bättre för hans skull att sätta någon på honom som har mer ridning i kroppen. Men han var lika spänd med Julia. Såg tydligt hur han kortade vänster bak och haltade. Båda bakbenen ser ofräscha ut. Han knäar när han går likt att han går i brant uppförsbacke om man bortser från hältan. Måste beställa ny tid på klinik. Känns skit rent ut sagt. Att han fortfarande inte går rent efter två omgångar med kortison och lång lång vila på lösdrift där han fått chans att röra sig normalt. Precis nu när jag kommit igång. Fasar för det värsta tänkbara att han aldrig kommer bli bra igen.

Nu ska jag gå ut och mata och sen åka till gymmet och slita. Behöver göra något annat. Hästeriet går åt skogen just nu känns det som. När ska det bli roligt att hålla på?

Höres.   

Idag ska jag på förekommen anledning berätta om hur det är att vara kändis. För det är något man bara kan förstå om man har upplevt det. När jag bodde i Duved hände det att jag åkte förbi ett hus utmed Indalsälven varpå gården var instängslat med enormt högt plank. Typ Forte Knox. Jag kunde inte begripa vem som kunde bygga så fult. Varför var man så rädd för insyn här ute i skogen utanför Duved?! Jag förstod ingenting. Hade de nått konstigt gömt bakom? Efter ett tag fick jag förklarat att där hade Roger Pontare bott och han var så trött på folk som glodde. Va gör folk så? Ja idag förstår jag honom till fullo. Folk gör så. Ibland önskar jag mig också ett sånt plank. Som när det krypkör bilar förbi gården fullastade med äldre damer och herrar. Det finns inget exotiskt på min gård. Inga spännande djurslag som inte går att se någon annanstans. Ett flertaet hästar av "islandstyp" (Shettisar och islänningar i vinderskrud är tämligen snarlika utöver storleken) och ev fyra vanliga hundsorter i trädgården. HUr spännande är det? Inte ett dugg. Vad är det man hoppas att få se? En rödblond krullig människa i overall som kastar hö i hagen? Skitspännande! Det kanske inte går att missta sig på min ironi. Eller kompisar som hänger här och kan vara en potensiell flickvän med lite fantasi? Min gård är varken fin eller ful. Den ärungefär som vilken gård som helst. Stor gårdsplan, massa ladbyggnader, bajsande hästar. Det finns inga rymdraketer eller ens en austonaut. Eftersom jag levt under mordhot tar jag och mina vänner registeringsnummer på samtliga bilar som kan uppfattas som suspekta av någon anledning, så tanter och farbröder ni är iakttagna. Ibland är jag sugen på att skicka ett sms av typen "ville ni något?".

För det mesta är det okay att folk känner igen mig. DEt är en del av mitt nya liv efter tv. Har varit med om både smygfotande med mobiltelefon och direkta kommentarer. Det är okay. Jag kan leva med det. Antar att jag inte är mitt vackraste jag på alla bilder från ICa Maxi när jag kommer med både påsar under ögonen och mössan nedtragen över ett okammat hår. Men det är jag i äkta ofixad förpackning. Vet att jag kan se sur ut när jag är trött och vem hjular in på ICA Maxi full av inspiration och överflödig energi med pigga ögon som studsar som glada popcorn i ögongloberna? Inte jag iallafall.

Kan inte låta bli att fascineras över att jag blir igenkänd på stranden i Turkiet när jag har väldigt täckande solbrillor och heltäckande hårband. Tyckte själv jag påminde om en halvnaken nunna men uppenbarligen inte. Nu täckte jag mig inte för att slippa bli igenkänd. Mina ögon fixade inte solen. I solljus blir jag rödögd och får nån ärrbildning på hornhinnan. Slipper gärna det även om jag inte gillar solbrillor. De är mest i vägen.

Men på något lustigt sätt så tror väldigt många människor att bara för att jag för 3,5 år sedan var med i ett dejtingprogram så är jag ständigt sökande efter kärlek. Det är också fritt fram att fråga mig rakt ut även om vi aldrig tidigare möts och av en händelse råkar befinna oss i samma toakö hur det går med min kärlek, om jag träffat någon. Om jag säger nej så ser de ut som ledsna hundar och tycker synd om mig. Men det kanske inte alls är synd om mig! Det kanske är högst självvalt. Har jag träffat någon kanske jag inte har lust att berätta det för random i en toakö.

SEn har jag råkat ut för dem som försöker sola sig i glansen. Själv undrar jag vilken glans? Har varit med om att plötsligt gå armkrok väldigt rätt med någon jag trodde var min vän och jag inser att det ska se ut som vi hör ihop. Men varför är det så viktigt? Jag har hittills aldrig fastnat på paparazzi och i veckans Bild-tidningen. Tror det krävs lite mer kändisskap för det. Ledsen att göra någon besviken. Kompisar som gör hintar på sin fb för att "folk får tro vad de vill", själv har de redan gubbe och barn. Jättekul. Dessa personer har jag inte längre kontakt med eftersom ag inte längre är så i ropet. Vore nästan kul och vara med i Let,s dance och se om de poppade upp igen.

Jag kanske borde sagt nått. Men vad ska man säga? Jag är en rak person men ibland orkar jag inte. Det blir liksom på nått sätt ännu värre att ta upp det. Tänk om jag missuppfattat allt. Inte för att jag någonsin trott det. Men ibland är det så jobbigt att på något sätt genera någon annan eller för den delen gå runt med pekpinne. Så jag har tagit emot. Helt galet, jag vet. Och faktiskt egentligen väldigt olikt mig  men ibland är jag för snäll.

Sen den jobbigaste biten. Den där bilden folk har. De har sett mig på tv och visserligen följt min blogg som varit väldigt sporadisk på senaste året. Eller följt fb. De vet hur jag är. Så fort jag sticker utanför deras bild är det fritt fram att kritisera mig och minsann tala om att jag inte alls lever upp till deras förväntan. Ibland funderar jag på om jag är ovanligt komplicerad och mångsidig eller om andra är oerhört ensidiga. För något större tålamod med utsvävningar finns inte. Ja har inte samma rättigheter som andra. Jag ska bara vara snäll och glad. Ta scenariot som skulle kunna uppstå på en vanlig parkeringsplats någonstans i Sverige en tidig fredagkväll när alla är trötta och slitna och vill snabbt handla helgens godsaker och mat. Du kör in på parkeringen, musiken poppar i sterion, efter lite letande hittar du den perfekta p-platsen och ska just köra in när det kommer en jävel och snor den mitt framför ögon på dig! Du har just börjat svänga in och blinkat tydligt. Att den var din går inte att missa! Förbannad hytter du näven varpå testosteronstinna Hubert nitar och börjar gapa på dig. Du gapar tillbaka. DEt som händer är att folk vänder sig om och tittar. Självklart gör folk det. Det är ju högljudda röster. Men sen går de och glömmer det. Men, om du var en kändis skulle i stort varenda människa gå hem och berätta hur högljudd och otrevlig du var som gapade svor och stod på dig. Som kändis har du på något sätt inte samma rättighet. Vill folk ha kontakt med dig och du säger nej är du genast otrevlig. Tro mig, jag vet av erfarenhet.

När jag tänker efter så är det inte så märkligt att Roger Pontare byggde fort runt gården. Det är inte märkligt att Carola inte åker tunnelbana och att kändisar har sina lyxhus på lyxöar långt från vanliga folkets prisklass. Jag förstår inte hur de står ut. Men som en klok vän sa "de har manager som sköter deras fb och instágram,tar emot mail mm så de slipper se alla kontigheter, slipper tjatet om att någon utsett sig till den absolut rätta för dem.

Det är inte förbjudet att skriva brev och mail till mig. Men jag avgör sedan om jag vill ha kontakt eller inte. DEt är min rättighet. Har jag inte bett om ett mail kan man inte förvänta sig att jag ska svara. Bara hoppas. Jag har inte inlett något, inte lovat något. Någon kanske tycker det är oartigt att inte svara. Men det är mitt val. Men det jag heller inte förstår är varför man skickar om och om igen. Har jag inte svarat på det första så ska ingen inbilla sig att jag 15 brev senare kommer på att svara. Tjat fungerar inte på mig. Det blir bara motsatt effekt.

Nu ska jag ut och glassa mig i glansen på min exotiska gård    Vem vet, jag kanske kan skotta några gyllene snöflingor