Som ni kanske vet började jag på gym. Jag har faktiskt inte slutat även om det är lätt att tro det eftersom jag aldrig nämner nått om det. Jag har ofrivilligt uppehåll pga en trilskande höft/ljumske/ben whatever. Har en ettrig muskelinflammation. Nu tror ni väl också att jag tränat fel, för mycket, avancerade för fort. Nej ingendera. Jag skadade mig här hemma på gården av ren jävla envishet. Var lite småförkyld i början av januari. Egentligen inte mycket att orda om i jämförelse med de två snorkråkorna jag umgicks med (Julia och Carola) som var rejält krassliga. Men uppenbarligen tillräckligt för att kroppen var sur och motsträvig. Det var tungt att släpa vattendunkarna. Lägger två 25 liters dunkar fulla med vatten i en skottkärra (blir väl 55 kg ihop) och lyfter med ena låret över trösklar. Det gillade inte mitt vänsterben just där och då. SEdan dess har det trilskats. Fruktansväört surt! Kan inte gå, absolut inte springa, haltar omkring som hönan Halta Lotta ur sagan om Emil i Lönneberga. Så, jag betalar och är sur. Ska försöka ta mig till läkaren nån dag och få hjälp då inte antiinflammatoriskt hjälper. Har även gått till kiropraktorn men det undrar jag om just i det här fallet var så smart. Har en rotation i bäcknet efter ridolyckor och det är ju bra att räta ut, men kanske inte i samband med en muskel/senskada då benet är vant att ligga i ett läge. Nåja om sisådär 10 år är det nog över och nån annan krämpa har tagit över. Är det gammeln som knackar på dörren?

Eftersom jag inte kan gymma. Eller kan och kan. Visst jag kan ju gå dit och bygga en sjuhelsikes massa armmuskler och sexpack på magen. Men det är jag för lat för... Så försöker jag äta ordentligt. Jag och laga mat är inte en kombination mina vänner förknippar. Faktiskt, en gång för ett gäng år sedan nu, så lagade jag middag varje kväll. Levde slaviskt efter Viktväktarnas pointssystem, åt bara lättprodukter och läste alla innehållsförteckningar. Blev väl lätt knäpp i huvudet också och körde ständigt med belöningssystem i mitt huvud "nu har jag bara ätit 16 points idag, bra Johanna!" "nu har jag bara ätit 5,5 points" osv. Points var det enda (nästan) jag tänkte på. Livet gick ut på points, eller så få points som möjligt. Var säkert inte så många som kände till var som försigick i mitt huvud. Är bra på att dölja sånt.

Nu mera försöker jag få i mig så mycket näringsämnen som möjligt. Hade en period av nutrilett också. Faktisk mådde jag jäkligt bra på den dieten. Eller diet och diet. För att inte dö hungersdöden och innan jag dött av svält slagit ihjäl halva landets befolkning ett ursinnigt humör så drack jag nutrilett och åt kakor. Mmmm jättebra   . Men faktum är att jag gick ner massor (ja typ 7 kg) och mådde superbra. Är man sockerberoende så är man. Alla näringsämnen i nutriletten gjorde susen i mig som nog innan dess var näringsmässigt på botten. SEn all skit jag fick i mig samtidigt behöver vi inte nämna. Man ska äta en tunna skit innan man dör heter det. Är nog inte så farligt med två tunnor, nått ska man dö av.

Numera är jag konstant, nästan maniskt hungrig jämt. Skitjobbigt. Försöker äta ordentligt. Lagar broccolisoppa med linser på mellangrädde, det är lasange, korvstroganoff, quorngryta, spaghetti och köttfärssås bara för att nämna några. Men jag är vrålhungrig redan efter 1,5-2 timmar efter maten. Jag blir tokig! Boostar massor av grönsaker till maten och då inte bara gurka och sallad utan försöker med rårivna morötter, broccoli, blomkål mm. Men det hjälps inte. Magen skriker efter mera mat! Det är som om den ska ta igen alla år av "svält". Som om kroppen är livrädd att jag ska sluta äta. Bäst att hamstra. Tvinga mig att äta mer och mer och mer. KOmmer sluta som 165 kg Johanna....

Nån som har nått bra tips? Försöker äta regelbundet. Kan inte äta fibrer så det är ingen ide ni tipsar om. Fibersnack gör mig förbannad. Det ska va så hälsosamt. Så fort man pratar mat ska man äta massa fibrer och dricka mycket. Det spelar ngen roll om jag så drack upp halva röda havet så skulle min magen ändå gå ut i strejk. Tarmarna slutar jobba när jag äter fibrer. Det tar tvärstopp. För att vara övertydlig så är jag inte ens skitnödig. Magen är avsvimmad. Så nejtack inget fibersnack med mig. Jag mår gott på vitt bröd och vit pasta. Punkt.

Äpplen och frukt generellt fungerar heller inte på mig när jag är hungrig. DEt triggar bara igång ännu mer hunger. Det är lika som om jag äter gröt till frukost, efter nån timma är jag vrålhungrig. Dricker jag en nutrilett klarar jag mig några timmar. Stört!

Bää-bis prat var det. Jag har fått en bääbis igen. Ett blöjbarn. Tackan Fyran lammade och fick tvillingar. Sten och Flisa. I somras födde hon Ulrik men hon var för ung och puckad för att ta hand om honom. Nu var hon engagerad. För engagerad. Hon måste trott hon såg i syne med sina två ungar. Sett dubbelt. Hon snurrade bara runt runt. Sten diade och var större än sin syster. Carola och jag höll i Fyran och såg till att båda lammen diade. Problem uppstod dock då det var en vaxpropp som satt som en vinkork o ena spenen. jAg försökte med allt: masserade, klämde. mjölkade, funkade, masserade mera, petade, mjölkade osv men korken satt där den satt. Tog dit lammen i omgångar och försökte få dem att suga bort proppen. Men juvret var lika stort hur jag än gjorde. Tillslut, lagom desperat, la jag mig ner i halmen och sög tag om spenen. Vad fan gör man?! Proppen måste väck om lammen ska få mat. En spene räcker inte till två och lammen när de är två brukar inte dela utan ha varsin. Det enda som hände var att det smakade blodigt får i min mun. Proppen vägrade. En kompis tipsade om att köpa bröstpump. Frågade på fårsida om vad jag skulle göra, men det kan vara så att det är fel i spenkanalen. Flisa var svag. Orkade inte resa sig när hon legat. Sten var också klen. Maten räckte inte för två. Så för att rädda dem och ge Fyran lugn och ro, hon var märkbart stressad av två lamm, valde jag att ta in Flisa. Det är enklare med tacklamm och blöja. Dessutom var det hon som var liten och svag. Inne i värmen sov hon läge. När jag tillslut väckte henne var hon svag och orkade inte stå på bakbenen. Tvingade i henne lammnäring och en kort stund senare började hon röra sig och var vaken i blicken. Hon utsäg MEgastor som ny mamma-trygghet och jag är mamma-mat. Flisa gråter när Mega inte syns och Mega kommer och slickar tröstande på henne. Tror Mega med sin päls och storlek påminner mest om ett får. Hon är varm och go att krypa upp intill. Så nu sitter jag här full i välling och bajs igen. Som en riktig småbarnsmamma. Men vad gör man inte för de små liven. I ärlighetens namn är det väldigt gulligt också även om det inte stod på önskelistan att få ett blöjbarn i år. Men hellre ett än tre som förra året   .

Mega och Flisa

Tur de är så söta de där blöjbarnen!

Asså mina hundar. Totalt obrydda. Att ha lamm inomhus är väl en självklarhet. Eller?

Alla lammen är mörka i år. Lite lustigt hur det kan bli med gener. Skoja med sina pandaögon och Lilla My med bruna inslag sticker ut lite. De andra fyra Klas-Göran, Sten, Charlotta och Flisa är slående lika.

Det här är Charlotta.

Vi hörs!       

Idag är det grått och ruggit ute. Igår sken solen så fint över Bomhus kyrka. Jag var där för att att ta avsked till Charlotta. Begravningssermonin var vacker men sorglig, så som det ska vara på en begravning för en älskad person. Det var mycket folk i kyrkan. Jag önskar och hoppas bara att Charlotta visste hur många vi var där. Jag har ibland tänkt på det själv, att jag undrar vilka som skulle komma på min begravning. Vad skulle sägas? Hur skulle prästen tala om mig? Det är frågor jag aldrig får svar på. Det är en del av livet, en del av det man lämnar ut i andras händer när man inte längre finns kvar. Jag har även undrat var jag hör hemma efter jag dött. Jag menar då inte så djupt som himmelen eller helvetet utan mer var mitt stoft skulle ta vägen. Bomhus är min barndom och uppväxt. Men hör jag dit nu, 23 år efter flytten därifrån och där vi inte i familjen har rötter. Var hör jag hemma? Har bott och flyttat runt ganska många gånger nu. Hemma är där jag bor här och nu. För tillfället är Årsunda hemma och jag har inga planer att flytta härifrån.

Charlotta var 8 år äldre än mig. Vi umgicks aldrig. Men vi bodde grannar under min uppväxt. Jag bodde i det gula huset och hon i det grå. Innan dess bodde vi på samma gata några hus ifrån varann men så i slutet av 70-talet bestämde sig våra föräldrar för att bygga hus och vi hamnade bredvid varann. Jag tror Charlotta satt barnvakt till oss när vi var små. Men jag minns inte riktigt. Däremot minns jag hennes rum i deras gråa hus. Jag minns att de hade en rolig gungstol i deras källare. Jag minns när hon brände mig i hårbotten med locktången när hon skulle piffa till mig och jag minns hennes katt som jag var livrädd för när han satt på trappan till deras hus och med blicken synade rakt in i ens innersta. Charlotta är en person jag sett upp till. Hon gick alltid sin egen väg. Jag tror vi hade det gemensamt. Charlotta pratade i radion på P4 Gävleborg. På den tiden bodde jag i Stockholm men varje gång jag passerade Gävle rattade jag in P4 på radion io hopp om att få höra hennes röst med den typiska Gävledialekten med lite insprängt dalmål. Hennes bortgång känns ofattbart. Hon var en sån som alltid skulle finnas. Sov gott Charlotta!

På natten till Charlottas begravning föddes det ett stort litet tacklamm. Hon är slående lik Klas-Göran. Jag döpte henne till Charlotta.

Det är en märklig känsla att plötsligt sluta upp vid personer som man inte sett och träffat på över 23 år. Som att bli förflyttad till framtiden. De som var barn och tonåringar då ser plötsligt ut som sina föräldrar gjorde då. Det tog rätt lång tid för mig att ställa om mig. Min syster satt bredvid mig i kyrkan, och innan begravningen startade viskade hon namnen på vilka det var. Jag kände knappt igen någon. Nu levde jag iofs i min egna värld under min uppväxt och hade inte så mycket med de andra att göra förutom då det var studentfiranden. På min gata samlades alla grannar i samlad tropp med trumpetspelande Torkel i spetsen och gick runt och firade alla årets studenter. Undrar om det är unikt?

Igår sålde jag Tiger igen. Ja igen. Han såldes i slutet av november men efter rätt mycket tjafs så gjorde jag ett återköp på honom i mars. Den Tiger de beskrev för mig i telefonen var ingen häst som jag kände igen och jag törs lova att ingen av hans tidigare ägare, medryttare och folk som känt honom på ett eller annat sätt heller. Här har han varit jordens snällaste. Gått som barnvoltigehäst, medverkat på barnridläger och varit mattes skogsmulle och Julias träningskompis. Vårt enda problem var älgar, både matte och Tiger reste ragg av fasa. Han måste vantrivits nått fruktansvärt dit han först såldes. Nu hoppas jag verkligen att han kommit rätt. Han kom som privathäst på en ridskola där även hans systerson bor. Han fick bli morbror Tiger. Av endast sentimentala och känslomässiga skäl skulle jag aldrig vilja sälja honom. Men jag har inte tiden för honom och jag känner inte längre för att rida så pass ofta att det räcker för att ha egen ridhäst. Året som gick efter mordhotet gjorde att jag kom ifrån ridningen. Jag hade så fullt upp med mig själv och mådde riktigt dåligt då livet vänts upp och ner och det snurrade för fort, åt fel håll och hände massa tråkiga saker. Nu har jag så många andra projekt på gång, att sköta gården med alla djur, byggnader mm och den lilla tid som blir över vill inte ägna på hästryggen. Tiger och de andra ridhästarna förtjänar ett mer innehållsrikt liv.  

Nu ska jag gå ut och träna med russen Arne och Strom. De måste komma igång med sin inridning och inkörning. Vänner till mig med sina duktiga döttrar kommer att hjälpa mig med själva ridningen. Jag är för tung för ett russ. Men grundjobbet från marken gör jag, tänkte att Julia får sitta in dem och skritta och börja trava, styra och stoppa sen får tjejerna ta över. Kommer åka dit med dem då det finns både ridus och ridbana där. Tror russen kommer gilla att gå lära sig hoppa lite. Köpte russen i somras och tanken var att rida in dem och använda dem i ridskolan men eftersom jag la ridskolan på is så har all träning halkat efter. Om jag ska ha en chans att hitta bra hem åt dem vill jag att de åtminstone är grundridna och miljötränade. Blir nyttigt att åka transport, gå in i nytt stall, mycket folk, ridhus mm. Det blir nog bra hästar av dem också!

Vi hörs! 

Först kom Klas-Göran sen föddes Skoja och Lilla My inom loppet av 12 timmar. Skoja föddes på första april, därav namnet. Det var så dumt av mig för jag såg att Lambi skulle lamma så jag var vaken hela natten men runt halv sex var Lambi så nöjd och lugn att jag bestämde mig för att gå in och lägga mig en stund. Typiskt dumt. Jag har inga prblem att vrida dygnet, inga problem att vara vaken över 24 timmar om det behövs. Däremot har jag väldiga problem att mottivera mig att kliva upp när jag väl lagt mig. Så en timma blev en och en halv så när jag kom ut till fårhuset stod lilla Skoja där. Allt hade gått vägen tack och lov men jag förbannade mig själv som inte sov i halmen. På eftermiddagen lammade sedan Knytte. Det blev en rätt dramatiskt lamning. Som den ungtacka hon är så är hon troligtvis fortfarande trång i bäcknet så liten lammis hade svårt att komma ut. Det var ju samma sak för Ylle även om det gick lättare för henne trots att Klas-Göran var stor. När Ylle lammat trodde jag ju att det var ett lamm kvar och fick tillslut ringa efter hjälp för att gå in och känna i livmodern. Jag testade med vågade inte. Kändes jätteläskigt! Som om jag med min hand skulle fläka upp henne och göra henne illa. Men då var det inte skarp läge så att säga. När Knytte lammade så kom bara en framklöv ut. Knytte kämpade och kämpade och var både stressad och hade superont. Jag tvekade inte ett ögonblick, utan att tänka körde jag direkt in handen och letade reda på det andra frambenet och drog fram det. Jag gjorde samma sak på Samanta när Vilda föddes och hade ett bakåtlagt framben. SEn drog och drog jag för allt jag var värd i hennes värkar. Lilla My satt där hon satt och jag var säker på att hon skulle ta skada av att bli så tillknycklad. Men ut kom hon tillslut. Knytte låg utslagen en lång stund så jag fick ta hand om Lilla My en stund och börja torka henne. Precis som med Klas-Göran hjälpte jag även henne att resa sig och hålla balansen. Det är påfrestande och tar mycket krafter att bli född under jobbiga förhållanden och jag vill ha upp babyn ¨så fort som möjligt så de kan få i sig råmjölk och andas fritt utan tryck mot bröstkorgen. Råmjölken blir lite som en energiskjuts för dem. Jag var lite orolig att hon skulle bli ett "dummielamb" som fölet jag fick. Det kallas för dummiefoal och det är när de får syrebrist vid födseln. De utvecklas normalt första 12-24 timmarna sen knackar de hastigt ner trots att de både diat, haft sin avföring och börjat leka/skutta. När man väl andas ut och tänker att det gick ju bra så insjuknar de hastigt och får 50/50 på om de ska överleva med akutvård på djursjukhus. Men Lilla My var inget dummielamb, hon mår som ett lamm ska och leker med de andra två. Alla tre mammorna är dktiga mödrar. Ylle är typisk tonårsmamma, ni vet inte så jollig och har rätt mycket med sig själv. Klas-Göran har därför två mammor. Tant Gudrun som själv inte kan få några lamm har blivit extramamma åt honom. Passar Ylle perfekt, hon behöver egen tid. Lambi är kyckligmamman nr ett. Hon vaktar och vakar över Skoja som knappt fick röra sig från början. Lambi höll sin utsträckta hals över henne och motade in henne så fort Skoja tog ett steg för mycket. Så fort det blev stojjigt i gruppen flyttade Lambi upp i ett hörn och ställde sig som skydd åt Skoja. Knytte vill mest ligga och beundra sitt barn och mysa med henne. Hon håller koll på henne men är inte lika sträng som Lambi. Lilla My är den mest känsliga och mammigaste, hon gråter så fort mamma går bakom höhäcken. Skoja är en tuff brud som gillar att stångas och älskar att vara med matte till mammas förtret eftersom Lambi inte är handtam. Lambi blir väldigt störd över att Skoja självmant går fram och säger hej och vill gosa. Klas- Göran är en retsticka och aktiv kille. Har alltid en räv bakom örat och kan inte vara still många sekunder. De andra mammorna blir sur på honom men han har lärt sig parera deras sura knuffar. Det är inte bara en gång han kutar rakt in i dem bara för att se vad som händer. Han knättrar överallt och springer runt runt tanterna när de försöker säga åt honom och så fort de ger upp smyger han upp bakifrån och leker följa John och puffar och tanterna blir vansinniga men Klas-Göran bara springer runt runt. Ylle bryr sig inte "-Haha han är så söt min KLas-Göran! En riktig liten Emil!".

Klas-Göran såklart

KLas-Göran och Skoja.

Klas-Göran igen

Knytte och Lilla My

  Skoja

Lilla My

"-Släpp ner mig!! Jag vill inte gosa! Har inte tid!"/Klas-Göran

Mormor, mamma och barn.

Rumpnisse han har blivit ett barn på nytt efter kastreringen. Det vanliga är väl ndå att de blir lugnare efteråt? Inte Rumpnisse! Han kutar och hoppar och utmanar stuten Leo på stånglekar. Ibland får man passa sig när han får fnatt och kutar runt runt. Vi skulle sola i fårhagen på påskafton men det blev inte så lugnt och stillsamt som vi tänkt oss. Jag släpper ut lammen minst en gång om dagen men vaktar dem hea tiden. Vi har gott om både korpar och andra rovfåglar och ett litet lamm är en mumsbit. Men jag vill att de kommer ut och får D-vitamin och röra på sig ordentligt. Ylle föresten, ja tonårsmorsan ni vet, var helt tokig i Carolas öl och min cider. Hon skulle minsann ut och parta hon! "-Vaddå rå? Gudrun tar ju hand om Klas-Göran! Jag måste ju få göra egna saker även om jag är morsa!"

"-Öööh du Leo ska vi ta en match?"

"-Okey rå! först till 5"

Jo så har det flyttat in 10 stycken svampfår. Ja de är jag som kallar de som för det, mina små champinjonflickor. De är champinjonfärgade allihopa. De bor för sig själva. Vill inte sätta ihop dem med det gamla gänget nu när de är dräktiga och har bäääbisar. Det är för riskabelt. Svamparna är korsningsfår mellan texel/shropshire och finull. Blivande avelstackor som kommer betäckas med Klas-Göran till hösten. Svamparna är blyga och väldigt försiktiga än så länge. Men jag jobbar på det.

Påskhelgen flöt på bra. Umgåtts med vänner och har inget att klaga på. Blev till och med en resa till Blåkulla som synes.

I mitt mer vanliga jag så har jag skaffat mig mina livs första läsglasögon. Livet börjar gå utför... Tjofadderittan!

Viggo växer och mår bra. Har egen påskmiddag på katternas krukväxt.

Kossera är lugnare nu igen. De var inne i en stojjig pubertet förut och stångade på allt och alla. Gick inte vara där inne hos dem utan livet som insats. Även om de inte menade illa så är både knuffar och sparkar från kor inget att leka med.  

Julia och jag åt våfflor i helgen. Såklart hönsen också skulle ha!

Åktur med Lusen

Och med Dimma

Vi hörs!