Den här helgen blev egentligen inte som det var tänkt. Men ibland är det bara åka med i karusellen och se var det slutar. Jag hade tänkt grovjobba med att gräva ur en ligghall, men det blev inget av med det. I lördags förmiddag vinkade jag av unghästen Fjällbäckens Nicke Nyfiken född -14. Han fick ett toppenhem hos ett ung par som föll pladask för honom. Fick bild på hur det gick där hemma sen med hans nya kompis och det hade gått jättebra. Sånt känns skönt. Jag kör alltid öppet köp inom två veckor om ponnyn inte trivs med sina nya kompisar. Mardrömmen vore att få samtal om att det inte funkar, att ponnyn blir attackerad eller jagad och vantrivs. Självklart ska den hem igen och få en ny chans på annat ställe! En Shetlandsponny är så liten och kan bli ihjälsprungen och krossad av en ondsint större häst. För mig är det en trygghet att köparen har möjligheten att lämna igen om det inte fungerar. Har träffat en shettis som var inköpt till sällskap åt en travare som höll på att just jaga ihjäl den lille så sånt kan hända.

Nicke

Var lite småseg på eftermiddagen och la mig på utesoffan, fick meddelande av en kompis som jag skulle ut på galej med på kvällen att de andra skulle cykla. Jag hade inte ens funderat hur jag skulle ta mig dit. Så långt hade inte tankarna hunnit vandra. Stirrade på klockan som var srtax innan fyra. Om jag skulle cykla förutsätter det en cykel. Min mt har inget lås och är grymt obekväm att cykla långt på asfalt med. Jag skulle ju köpa en cykel så det var lika bra att få det fixat. In med hundarna och iväg till Biltema i Gävle. Hittade min perfekta cykel utan växlar, breda däck, fotbroms och tantstyre samt en sadel för breda bakar.

Färdigmonterad och klar! Perfekt! Nu kan jag cykla med hundar och hästar.

På vägen hem genom skogen har det stannat två bilar med varningsblinkers längs en lång raksträcka. Stannade till och såg två lösa hundar som sprang kors och tvärs över och på vägen bland bilarna. FRågade om ce behövde hjälp och ingen visste något om var de kom ifrån eller vad de skulle göra. Jag öppnade hundburen i bak och förbannade att jag städade ur allt hundgodis jag åkt runt med i månader. Typisk, nu hade det varit till nytta. Hittade en gammal bulle jag fått av Gun-Britt förra helgen. Vi fick tag i den ena som raskt lyftes in i buren i säkert förvar. DEt här var mitt ute i ingenstans så vi hade ingen aning var de kom ifrån. Funderade till och med om någon dumpat dem och kört iväg men de var för välskötta och det var två Basenji som är en ovanlig ras. Köper man Basenji är man nog en noggrann ägare, det är inte lätt att få tag i en valp. Det dräller inte av BAsenji på blocket som exempel. Ringde och anmälde till polisen att de var hittade. Den andra hunden var väldigt skygg och drog iväg när kompisen blev infångad. Nu låter Basenjis väldigt udda. De kan inte skälla utan ylar på ett väldigt säreget sätt. Hunden i bilen vrålade och lät vilket var bra för det gjorde att den andra höll sig inom området. Polisen hade ingen möjlighet att hjälpa till men jag lovade att stanna kvar på plats i väntan på att någon ägare skulle höra av sig. Ja om det inte skulle ta timmetal. Funderade hur jag skulle göra. Vågade inte lämna den lösa hunden vind för våg och åka iväg med kompisen. Joel, en kille som också stannat och jag kom överrens om att passa stället var sin omgång. hAn åkte och lämnade sin dotter och jag stannade kvar. Sedan skulle han ta över medan jag åkte hem till mina hundar och för att plocka fram chipläsaren jag har någonstans i källaren. Har en sån sedan min tid som viltspårdomare och uppfödare. Det är galet vad folk är nonchalanta i trafiken! Där stod vi på en raksträcka, väl synligt med varningsblinkers och jag hade dessutom hästsläpet efter bilen. Ändå är det knappt folk ens lättar på gasen! Joel hade sin lilla dotter stående på vägen och ändå blåser folk förbi. En gubbfan låg och slirade på gasen och kopplingen uppenbart irriterat för att jag stod mitt i vägen så han inte skulle kunna köra fortare än krypkörning. Uppenbarligen var han helt omedveten om att han hade den ena hunden mitt framför däcket! Såna gånger önskar jag att jag var civilpolis och kunde fixa till ett "vårdslöshet i trafiken". Gubben kunde antagligen inte se helheten utan hade bara fokus på mig som ett störande objekt mitt i vägen för rent nöjes skull.... Att det fanns både barn och lösa hundar undgick honom.

När Joel åkt passade jag på att gå in på rasklubbens hemsida och sökte bland uppfödare i länet. Tänkte om de visste vilka hundar det var eller om någon saknade sina. Hittade en uppfödare i Gävle och ringde upp. Hon i sin tur ringde sedan vidare och via hundarnas uppfödare, som antagligen gått in på mitt offentliga facebookinlägg om hundarna och känt igen sin uppfödning, fick uppfödaren tag i ägarna.  Än är inte djungeltelegrafin utdöd! Ägarna, som inte är härifrån trakterna, hade kommit med båt på STorsjön och gått iland på vad de trodde var en ö men som var en halvö. De släppte hundarna i god tro men de drog iväg på egna äventyr. Efter knappt två timmar kom husse och tog över letandet. Fanns inget jag kunde göra mer. Hunden var för skygg för att jag skulle kunna hjälpa till. Det hade bara förvärrat situationen. Klockan ett på natten fick jag ett meddelande om att hon var infångad. Lyckligt slut! Att jag missade min kväll på Strandbaden gjorde inget. Ett djur i nöd är viktigare än en kväll på krogen. Kändes skönt att kunna hjälpa till. Jag behöver inte bli tackad för det även om självklart ägarna är evinnerligt tacksamma och lyckliga. Det hade jag också varit. Jag hoppas bara att det finns fler såna som Joel och jag som stannar och övervakar, ringer och facebookar runt och anmäler till polisen om de hittar djur eller förvisso en person som behöver hjälp. Som Patrik sa idag när jag prade med honom, man har ju faktiskt ingen aning om det ligger en ägare där ute i skogen som också behöver hjälp. Man kan inte bara blåsa förbi och tänka att det är någon annans problem. Fler kvällar i goda vänners lag kommer, men en hund har bara ett liv.

Idag på förmiddagen när jag gjorde klart stallet funderade jag på hur jag skulle lägga upp dagen. Som sagt, det finns saker att göra. Men istället hörde jag av mig till grisen Konrads uppfödare. Lika bra att hämta hem honom! Han skulle ju hämtats i måndags men bilen skrammlade ju och lät så illa att jag vågade inte åka annat än hem. Var in med bilen som lär helt klanderfritt igen. VErkstadsrädd bil. Men det blev ju billigt och bra utan kostnad. Måste varit skit/sten emot bromsskivorna eller nått i den stilen.

Sverige är som vackrast på sensommaren och hösten, tycker iaf jag. Jag njuter av gräsböljande hyggen och färgerna som börjar komma smygande, den friska klara luften. Vägen härifrån till Lindesberg, över Avesta, Fagersta och Skinnskatteberg är så vacker. Nej det är inte bara massa skog, det är vacker skog.

Hastigt blev det bestämt att jag skulle köpa deras tackor också och en bagge. Alla av rasen Oxford down. Jag utökar min fårbesättning och oxford down är en stor köttras, väldigt lugna i temperamentet och inte direkt rymningsbenägna eller högljudda.

5 stycken oxford down och två korsning texel/finull. En korsning som jag kommer satsa lite på så de kom väl till pass.

Hade egentligen bara tänkt ta fyra oxford och lämna ena tackan som hade sår på huvudet. Men hon rymde och sprang efter transorten och mitt hjärta blödde friskt. Det var bara stanna och stoppa in henne. Hon kände väl hur jag tvekade redan från början. Jag tyckte det var hemskt att lämna henne till sitt öde men stålsatte mig. jag kan inte rädda världen. Men när en liten del av världen desperat sprang efter och ropade att hon var bortglömd och kvarlämnad så gick det inte längre. Hon är inte sjuk eller har nått ärftligt, lite pyssel bara.

Oxford down har jättelånga svansar!

Nya kompisar!  

Tjena, vad heter ni?

Så var det Konrad. Han den mörka. Han är minimalt liten! Jag hade tänkt att jag kunde ha honom inne och tämja honom ett tag och sen slussa ut honom till Hedda och Greta. Grisar är brutala djur med strikt rangordning. Finns inte en chans att han kan flytta ut till dem förrän efter vintern! De kommer ha ihjäl honom och dessutom är han så liten att han kryper ut överallt. Han är som en Chihuahua i storlek. Hedda var 8 veckor när jag hämtade henne men hon var som en koloss i jämförelse. Greta och Hjördis var 3,5 månad och  givetvis ännu större än Hedda. Tog den lille grisen och började köra hemåt. Fick raskt tänka om. Konrad måste bo inne i hund/kattrummet men han är en baby som måste passas och grisar är extrema flockdjur. Hade inte räknat med att bli "valpmamma" just nu. Ringde Johanna, uppfödaren, och frågade hur det var med den andra lille grisen som Konrad bodde med. Det var nått strul med köaren hade jag fått veta. Skulle de ha grisen eller inte, annars tar jag den med mig. Konrad behöver sällskap. Johanna ringde och frågade och nej det var fritt fram att ta den med mig. Svante som jag kallar honom är ännu mindre än Konrad! Undrar fortfarande hur det är möjligt... PÅ vägen hem döpte jag om Konrad. Ska han bo inne blir det rörigt med en Konjac och en Korad under samma tak. Han heter numera Totte. Svante och Totte är så små att de kommer kunna gå under staketet till min altan!

Den här buren är bland det bästa jag äger! Här har det sovit valpar, lamm, kaniner och nu även griskultingar. Nu vet jag var jag har dem om natten och fram tills deras rum är uppröjt. Rummet av kaos som jag kallar det. Men nu ska där byggas valpbox för Alba och hennes valpar och en grisbox. Grisarna lär sig raskt gå på låda som katterna och är egentligen inga problem att ha inne. Min kompis Carola har haft gris inomhus. När jag bodde i STockholm fanns det en minigris i området där jag bodde. Men jag tycker egentligen att grisar ska vara ute, men nöden har ingen lag. Såsmåninom efter vintern och när temperaturen är trevlig så får de slussas ut till grishuset. Nu har de varann så nu slipper jag tänka på att Totte skulkle ligga ensam och vara olycklig. En gris får aldrig vara ensam.

Mina underbara hundar! Dé tittade knappt utan gick obrydda och la sig. DE är så vana vid att matte släpar med sig lamm, killingar, kaniner mm inomhus. Till och med Grynet var inne och knallade runt i köket som kalv. Så de är vana.

Söta små gubbar! Båda är kastrerade.

Kul att testböka lite efter maten.

De är blyga och skygga än så länge men det dröjer nog inte länge förrän de tigger godsaker och tar för sig.

Nu är det dags att krypa ner i sängen bredvid dem. Fler bilder kommer självklart läggas upp. 

Vi hörs!        

Glömde rubriken på mitt förra inlägg. Skulle skrivit dit det när jag var klar med texten då jag hade lite svårt att sätta en rubrik. Men det glömdes bort. Föresten så blev det inget gym och ingen cykel.Kanske säkrast att betätta vad jag gjort och inte vad jag ska göra. Det kom ett lass på några hundra kilo hö som jag staplat och en fem kilometare med ponnyer. Slog personligt rekord på dessa fem kilometer. Dock inte på det viset man brukar, dvs pressa tid. Nej jag har aldrig gått fem kilometer så långsamt! Hade med mig två strejkare. Samanta och dottern Vilda. Äpplet faller inte så långt från päronträdet så att säga. När Samanta stod still och vägrad gå ville Vilda gå och när SAmanta släppte så frös Vilda fast. Var mer som ett gympass än motionsrunda. Knappa 200 kg häst som suger fast med hovarna sitter hårt!

Älskar den här ponnyn gränslöst! Min Samanta. Hon är alltid vackrast i skenet om sensommarkvällen. Fick en fråga hur gammal hon är och jag fick ett plösligt hjärnsläpp. Tänkte att hon är väl en sisådär åtta men nej hon är tretton år nu. Var sex när jag köpte henne. Åren går när man har roligt. 

Fåren, de kör med mig. Vet precis vilka röststrängar de ska spela på för att få som de vill. Ikväll ville de gå in och sova och tugga hö igen. Men de har lärt sig en genväg så nu gäller bara den trots att det är mängder av bröte att klättra över.

Det blev en lugn dag idag. Kroppen sa att den ville vila lite. Nej jag jobbar inte jämt, men nästan. Att ha gård är att ha ansvar och jobb 24/7/365. Men jag försöker ta tillvara på stunder av lugn och återhämtning.

Vissa kvällar har jag spakväll. Jag kallar det så. Lugn musik och ligger och sjunker in. Tänker inte på måsten och negativa tankar. Försöker bara vara. Ofta slutar det med att jag somnar. Därför tänkte jag försöka med meditation när jag sitter upp. För meditation och sömn är skilda saker.

Ibland, eller väldigt ofta får jag frågan hur jag orkar, hur jag hinner med både djuren och mig själv och framför allt vad jag gör. Vad jag jobbar med. Jag gillar inte någon utav frågorna. Frågan om hur jag hinner med djuren och mig själv kan jag tycka är rent kränkande. Vad är att hinna med sig själv? Vad innebär det rent praktiskt i praktiken? Ibland slänger sig folk med frågor som egentligen inte har någon substans. De har nog aldrig funderat över vad de egentligen menar. Jag tycker jag gör olika saker. Jag träffar vänner, familjen, går ut på krogen, åker på fik, går promenader, sitter på trappan, ligger i utesoffan och glor i katastanjeträdets bladverk. Duger inte det? Vad mer ska jag hinna med för att hinna ta vara på mig själv? Men att umgås med djuren, mocka skit, gosa, mata, vattna, titta till, planera, träna dem osv är för mig det bästa. Varför måste jag förklara det?  Jag tror att det handlar om att vissa har svårt att se utanför ramarna. Mitt liv skiljer sig från mängden och massans. Det är bara jobb och slit. Men alla är olika. Jag får massor tillbaka. Hela mitt liv är byggt av en kärleksbro som jag går på bestående av kärleken till och från djuren. De bär mig och lyfter mig framåt.

I vårt land identifierar vi oss inte med vilka vi är utan vad vi gör. Det är faktiskt väldigt skevt när man tänker på det. Personen är på något sätt ointressant, men vad den gör säger oss hur vi ska hantera och i vilket fack vi ska stoppa personen. Men så finns de som inte har ett fack. De som inte följer mönstret av olika skäl. Jag förstår precis hur vidrigt en långtidsarbetslös måste ha det vid nya möten med människor. De hamnar genast i facket "jaha du är sån..." och jag förstår att de drar en vals för att slippa förklara sig. Jag har också dragit valser. För att jag inte orkar bli dömd och bedömd, få stå till svars och försöka förklara. Elller rent av ifrågasatt. Att jag driver gård vet väl alla vid det här laget. Det har väl knappast någon missat. Men vad jobbar jag med? Jag har maskat, jo jag är ju förskollärare, jag tänker börja plugga, jag har ju stuteri fast det leder nästan alltid till kommentar att det kan man ju inte leva på, någon gång har jag varit sjukskriven. Ja jag har jobbat 17 år inom barnomsogen på olika vis. Jag har funderat i hela halva mitt liv på att bli sjuksköterska eftersom yrket tilltalar mig. Jag tror att jag är rätt bra på att glida från frågan. Det är en skitjobbig fråga. För att den handlar om vem jag är i betraktarens ögon. Jag har funderat av och till att skriva om det här. Men så har jag kommit fram till att jag gör det för min skull. För att jag ska finna någon slags ro och samtidigt styrka. Ibland när jag mockar så har jag ett långt manus i huvudet hur jag ska skriva. Men så fort grepen ställs bort är alla meningar och stycken bortblåsta. Jag har inget manus alls just nu. Skriver på ren känsla. Jag väljer att berätta därför att jag är så less på alla förutfattade meningar och alla funderingar kring vad jag gör och varför. Jo jag driver gård därför att jag trivs med det, det får mig att må bra, för att jag har den möjligheten. Egentligen är det inte krångligare än så. Jag jobbar inte med något annat. Jag har drivit ridskola i två omgångar men det ger för mycket stress, ångest och slit för en spottstyvel i betalning. Jag önskar att det inte var så. Men ridskola blir man inte fet på och man får ännu mindre fritid och jag kände en enorm press på att allt skulle vara perfekt i stall, på gården och bland djuren. Avundsjuka människor finns det gott om som gärna letar fel hos andra. Jag klarade inte av min egna ångest över hur allt skulle vara perfekt och jag målade upp stora orosmoln som förtog själva glädjen. Jag har en skyldighet gentemot mig själv och det är att se till att jag mår bra. Det som jag inte mår bra av måste bort från mitt liv. Jag har i flera år kämpat. Jag har äntligen börjat komma iland.

Slänger in en bild från augusti -10. Rädd att jag blir utloggad om jsg inte uppdaterar snart. 

Jag har kämpat sedan flera år, jag faktiskt hela mitt liv fast på olika sätt. Sökt hjälp och trott jag fått hjälp men allt har bara runnit ut i sanden. Det kan vara svårt att vara objektiv på sig själv, allrahelst när man sökt hjälp och den inte lett till något. Jag fick diagnosen utbränd av något snille till läkare någon gång runt 2008. Jag visste inte. Jag har inget att jämföra med. Sa de så måste det väl vara så. Det var rätt skönt att få lägga mina känslor i facket att jag varit en typiskt duktig flicka och gått in i väggen. Vilken vägg hade jag ingen aning om. Jag kände den inte, måste missat den med en millimeter och undkommit i blotta förskräckelsen. Men det var något folk kunde rellatera till och det lärde jag mig snabbt. dET var skönt att ha något som folk kunde sätta sig in i för de hört talas om det. Det var väldigt på tapeten att bli utbränd. Var och varannan kändes som om de stått med skavsår på nästippen mot väggen. Det var skönt att prata med andra som kunde bekräfta att det tar enormt lång tid att komma tillbaka och vissa gör det aldrig. Skönt, då hade jag förklaringen till varför jag mådde som jag gjorde. Jag har aldrig varit utbränd. Ärligt talat tror jag få varit det. Men det är vad jag tror. Inte ens i närheten har jag varit. Jag minns att jag läste mycket om utbrändhet och olika sjukdomar när jag mådde dåligt runt -07-08. Gick till läkaren, som för övrigt sa åt mig att jag led utav utbränningsdepression, och ifrågasatte om jag inte var bipolär. Det svängde så. Men nej så var det inte. Okay, jag tog min diagnos på utbrändhet och började äta piller mot depression som inte hjälpte ett skvatt. Slutade rätt raskt med dem och tänkte att tiden får hela och läka mig. Det är så en utbränd får tänka och göra.

Först i våras fick jag den hjälp jag borde fått för länge sedan. Jag hade rätt. Jag har fått min diagnos på bipolär. Det är anledningen till att jag faktiskt inte jobbar. Jag har haft fullt upp med mig själv och livets sk berg och dalbana. Det svåra är att prata med andra om det. Jag har ju anat länge men att jämföra livet och framför allt sjukdomar med andra är lönlöst. Folk har en tendens att vilja varit med om det mesta och ingen får sticka ut. Jo andra har varit maniska, andra tycker livet svänger upp och ner. DEt är en definitionsfråga. Självklart svänger livet. Men topparna och dalarna är betydligt mer markanta för en som är bipolär. Problemet är också att folk tycker oftast om mig när jag är uppe. Jag tappar inte huvudet fullständigt utan blir bara betydligt mycket bättre och mer. För mig är det sedan kränkande att inte bli lika omtyckt i mitt andra mer dämpade jag. Det är som att förväntningarna är att jag måste vara så där älskvärd, social och glad hela tiden. Men jag är ju bara jag och den känslan att jag inte duger är grym.

Det är märkligt hur en del reagerar när jag väl berättat. I somras fick jag frågan om jag verkligen trodde på diagnosen. Det är också väldigt konstigt uttryckt. Det är precisd som synen på psykiska sjukdomar innebär att man måste vara fullständigt knäpp i kolan och sitta och spela på läppen och dammsuga dammkorn i luften i timmetal. Det är sån okunskap. Jag har inga konstiga psykoser när jag tappar all kontroll. Har aldrig varit psykotisk. Vet inte hur det är och vad det innebär. Man kan vara bipolär på flera sätt. I mitt fall handlar det framför allt om att jag går ner för djupt. Det är inget min djur lider av. Bäst tt tala om det så ingen undrar. Det är väl mer så att jag mår dåligt av det. Det känns som jag väger ton, allt är tungt. Det är jobbigt att gå och stå, kläderna väger på min kropp, jag är ofantligt oförklarligt trött och arg så arg. Men jag biter ihop, envis och plikttrogen mina djur. Jag skulle aldrig svika dem. Men visst jag har i peroder jobbat från morgonen till fyra om nätterna. Händer något i mitt liv går jag igång. Jag tror många hade svårt att förstå både när jag flyttade och när jag blev mordhotad hur jag kunde hantera situationen så bra och kontrollerat. Tja det var väl en baggis där och då, smällen kommer sen.

Varför jag berättar det här? Jo som sagt för min skull. Finns säkerligen några som varken kommer kunna förstå, sätta sig in eller glatt kan lägga alla skulder på mig. Men varsågod. Det är aldrig ens fel när två bråkar. För visst har jag varit osams med folk. SEnaste åren har varit extrema. Jag är ju heller inte den som håller käften i vetelängden och sväljer och sen bara pratar bakom ryggen. Det har varit tuffa år med ofrivillig flytt, hot ch massa eänden. Jag kanske inte alltid hanterar det på bästa sätt med tanke på min diagnos. Frågan är vad motparten ska skylla på ;)? Men förlåt om jag sårat någon och trampat någon på tårna. Ärligt alltså. Nu ska de gå vidare och se om jag har adhd (eller add som är samma sak förutom att man inte är överaktiv) också.... Men det är en annan historia. Det enda som gör att jag berättar det så lättvindigt är att jag lyssnar ofta på Karlavagnen om kvällarna när jag kommer in från stallet. En kopp te och Karlavagnen är avkoppling och det är skönt att höra på andras tankar och livserfarenheter. Det är många som helt öppet nämner att deras barn, sambo eller de själva har dianos. Det är skönt. Raka rör och inget hyschhysch. Det gillar jag. Det blir så okonstlat och normalt då, mitt i det onormala. Men vem är perfekt? Jag har alltid jämfört psykisk ohälsa med andra typer av sjukdomar. Konstigare än så är det inte. Vissa får ont i gallblåsan ibland, vissa får manier, en del måste ta insulinsprutor medan andra äter piller mot depression. Vad är skillnaden? Väldigt få personer är farliga för allmänheten eller sig själva. Ju mer vi pratar om det desto bättre. Lyckopiller är den vanligaste medicinen och psykisk ohälsa är en  utav våra vanligaste folksjukdomar. Ändå är det så tabu ännu. 2015.

Men jag är bara jag. Då, nu och för alltid. De vänner jag har vet redan. De gillar mig ändå och det duger för mig. Jag är bara så förbaskat trött på att folk funderar över varför jag inte jobbar som andra. Nu vet ni så ni kan sluta fråga.

Vi hörs!

Förra helgen var det inspelning av 10 år med bonde söker fru. Inspelningen var på söndagen då de ordnat en marknad med lokalproducenter och vi bönder minglade runt och var med på olika aktiviteter. Det var strålande sol och väldigt varmt1 Jag gjorde misstaget att klä mig en mörk koftliknande tröja. Brutalmiss så jag blev tvungen att byta i halvlek. Nåja det är väl världsligt. De fletsa av oss kom redan till middagen på lördagen. Det var en rätt märklig känsla att kliva ner i valvet där middagen var och mötas av massor av bekanta ansikten som man ändå inte kände. Jag måste ge all cred till TV4 produktionen genom åren som lyckats skrapa ihop så trevliga bönder. Lättsamma och trevliga. Från mitt år var både Fredrik och Therese samt Per-Olov och Susanne där. Kul att träffa dem igen och återknyta kontakten som rann ut i sanden efter en tid. Jag bestämt med Fredrik och Therese att jag ska åka över och hälsa på dem på Gotland. Det ser jag fram emot! Det var roligt att lära känna fler personer utmed vårt avlånga land. Nu finns det gott om platser att stanna till vid för en fika när jag är ute och åker. Ofta har man ju tyvärr bråttom från dörr till dörr. Drömmen vore en lång semester att bara åka och hälsa på vänner runt om landet som det var alldeles för länge sen vi sågs.

Det kändes nästan som igår men ändå inte. 4 år sedan sist. Åren går.

Några av deltagarna.

Var till slut tvungen att prova. Min största fasa var att bli åksjuk. I Turkiet blev jag åksjuk av att ligga och guppa i en badring. Blev helt grön i ansiktet. Jag åker aldrig karuseller! Den här mekaniska tjuren går ju fram och tillbaka i kast och knyck och gör allt för att bli av med en. 40 sekunders vild rodeo klarade jag. Kände mig stolt. Ridningen och balansen är inte katastrof ändå. Jag hatar att slå mig och ramla och det innefattar även att ramla av på en gummimatta. Men har man dammat i backen några gånger rejält så minns kroppen hur ont det gör. Nu behöver jag inte vara så rädd att ramla av heller. Jag sitter kvar i kraftiga plötsliga tvära kast. Det var bra för mitt självförtroende. Visserligen vet jag att jag klarar mycket. Första gången jag red ut Ljufa och satt på en häst på ett halvår så blev det en ofrivillig skentur. Eller Ljufa skenade inte men så väl hästarna framför. Själv red jag utan sadel och även Ljufa satte av i galopp men jag lyckades hejda henne. Underbara häst! Turen slutade bryskt med en avramling, medvetslös ryttare och ambulansfärd. Han klarade sig dock undan i blotta förskräckelsen. Hästar är verkligen inga leksaker! Rent pedagogiskt för min del var den turen både bra och dålig. Bra för att jag hanterade min häst även utan sadel och dålig kanske för att det var just det där jag inte borde sett efter min ridrädsla. Men nu känner jag mig vid gott mod igen. Jag kan faktiskt och har god balans. SEn kan olyckan alltid vara framme, men det kan den vara var som helst och när som helst.

På vägen hem stannade jag och hälsade på gamla vänner och grannar i byn. Det var som Gun-Britt sa när jag skulle åka att det känns inte som det gott tre år. Vi pratade som om det var i förrgår. Det är riktiga vänner det!

Hemma igen och skylten har äntligen kommit på plats. Alla tikarna löper samtidigt. Nästa vecka ska Alba, Backhills Candyfloss, paras så förhoppningsvis blir det cockervalpar längre fram i höst. Har anmält både Kaisa och Mega på utställning. Just nu är jag mest bekymrad hur jag ska få fröken enorm i rätt pälsskick. Bara få in henne i duschen! Måste nog ställa  henne i spolspiltan. Min duschhörna är nog för liten.  

Rigmor. Världens sötaste nästan-cocker och nästan-basset.

Kaisa och Rufus

Perfekt med inhängnad baksida så hundarna kan vara både inne och ute när jag är i stallet. Annars är de inte så diciplinerade att de kan gå lösa på gården. 

Sarv tycker det är väldigt spännande med en "björn" uanför hagen.

Har kommit igång att promenera med ponnysar varje dag. Byter så de får gå allihop vid något tillfälle. Här är Najade med och som en rem i kopplet. Spikade öron och superpigg! Promenader och gym och jag är redan två kilo närmare mitt ännu inte satta mål.

Nu ska jag faktiskt åka till just gymmet och sen iväg och köpa en cykel. Sålde Pege här i veckan och jag bestämde det att när jag sålt honomska jag köpa en cykel. Ingen värstingcykel utan en med max tre växlar, helst inga växlar alls, med breda däck och tantsadel och tantstyre. En ska jag cykla med hundar och ponnyer. Jag cyklade med Pontus och ponnyn Liza för några år sedan men med min gamla trecväxlade från 80-talet. Då var det inne med smala däck. Rent livsfarligt på grusvägar. Måste ha rejäla däck med markkontakt och fotbroms. Växlarna känns mest krångligt. Med en ponny eller hund i näven kommer det ändå bli svårt att växla.

Vi hörs!

Jag har ett litet stort problem. Jag tycker för mycket är väldigt roligt. Jo det är ett problem eftersom det trots allt är svårt att hinna med på 24 timmar och 7 dagar. Det finns så mycket jag vill göra! Gym, karate, badminton, rida lektion på storhäst, rida westernhäst, rida mina egna hästar, köra mina egna, köra och rida in, träna hundarna och tävla, komma igång med viltspåret och dömma igen, åka på utställningar med hundar och hästar, dra igång ridskolan igen, utöka min verksamhet med fler planer, bli aktiv i Faffner vikingagård och jag vill lära mig spela fiol. Punkt. Ja sen vill jag umgås med vänner, se hela halva världen, gå ut på krogen och gå på fester, träffa min familj såklart och bara vara hemma och slöa och vistas med djuren helt kravlöst. Nu har jag bara räknat upp det jag skulle vilja utan hiarkisk rangordning och utan hänsyn till kostnader.

När jag ändå går in på allt jag vill så vill jag även ha ett fint hem. Ni vet ett lättstädat men gammaldags hem. Älskar allt som är gammalt. Allt som har med fäbodliv och medeltid att göra. Jag enar såklart inte att det var samtidigt utan det är mina intresseåldrar. Hade en period på 90-talet när jag var på medeltidsmuseet titt som tätt och drog dit alla barngrupper jag hade. JAg jobbade på den tiden en period på Kyrkans barntimmar i Sundbyberg som ansvarig förskollärare. Ett underbart jobb även om inte jag hör till de mest Guds saliga. Men jag tyckte det var fantastisk arbetsmiljö och roliga arbetskompisar och variationsrika arbetsuppgifter under fria former. Åkte med på läger och hade barnansvar men även ibland "mamma-Mat" dvs köksfru. Lärde mig ett och ett annat förutom om kyrkan och kyrkoåret. Bla meditation. Älskar att meditera! Har just köpt in några kuddar och en ljuslykta med ledljus och kommer ha en plats på logen dit jag går för att sjukna in och andas. Visst alltid mysigast och bäst med levande ljus men har ingen lust att bränna ner hela lagården. Det gäller att hitta ett sätt att bara vara. För en del kan det vara en stubbe i skogen, en stilla stund med ett djur. Men för mig som jobbar med djuren vill jag ha en egen tid. Bara Johanna. Har gått och sneglat på kuddar ett längre tag nu och inför hösten är det ett perfekt tillfälle för nystart och mys i mörkret. 

PÅ tal om nystart har jag gett mig fanken på att tappa massa kilon. Anledningen är att jag vill kunna rida in mina russ själv. Blir både dyrt och krångligt att ta hjälp. Sen saknar jag vissa brallor. Pratade med en kompis om det. "Herregud vad du måste varit smal!" Nja kanske var jag det? Kruxet är bara att nu har jag betydligt mer muskler än då så det blir tufft. Om man ska gå på kilon alltså vilket jag egentligen inte gillar. Måttband och kläder brukar vara bättre. Allrahelst om man gillar gym och har ett fysiskt tungt jobb. Men faktum kvarstår att häsarna skiter i om de bär muskler eller fett i vikt. Jo man kanske, gud förbjude mig att skriva det, är mer stark i kroppen och mer följsam med muskler än fett. En tanke. Inget vetenskapligt undersökt. Men vikt är vikt. Tänker dock inte gå in på HUR mycket jag ska ner. Vi får se ens OM det går. Jag vill gärna leva här och nu också och livsnjuta. Äta är till viss del att njuta. Vill inte späka mig och avstå från allt gott heller. Det skulle jag heller aldrig klara...

På måndag flyttar nya lillgrisen Konrad in. Men först innan dess ska jag spela in lite tv igen. Julia kommer hit och bor med djuren igen. Annars rullar det på. Har anmält Mega och Kaisa på hundutsällning, Ljufa och jag är anmälda till en kurs i woking eqitation (med reservation för felstavning) vilket är en ny sport där man rider på en bana med hinder såsom broar, man ska öppna och stänga grindar mm. och jag har anmält till en vanlig ridkurs en helg, har just fått kontakt med och godkännande av en hanhundsägare att para Alba nu när hon börjar löpa när som helst så senare i höst/vinter blir det cockervalpar här. Hade kull senast -06 på riktigt om jag bortser från en ensamfödd valp -07. Nu känner jag mig redo igen!

Oj nu måste jag sätta fart! slänger in lite bilder :)

Gotland

Hoburgen

Här skulle jag kunna tänka mig att bo! Ett fönster eller två bara ;)

Lojsta träsk

Har börjat måla stallet....

Det är på tiden att det här får bli klart någongång.

Gamla stallet innan målning. Nästa år ska jag måla grått på alt det bruna. Less på 70-tals mörk brun färg.

Världens bästa kor!

Savannah leker och matte får ryggmassage. En win win situation.

Greta tar ett dopp

Sushi

Fåren går in på dagarna från solgasset och ut på nätterna. Köbildning inför utsläpp.

Gjort egen hälsosam musli! Synd att min mage inte gillar fibrer... Men den kanske kanske kanske kan tänka om.

Mega vill gärna vara med. Tack och lov har inte fattat det där med poolen. Inte Anki heller för den delen. Jag var mest orolig för ankskit i hela poolen och en lyckligt simmande anka.

PÅ tal om Anki.

Vi höres!        

 En veckas semester är alldeles lagom när jag åker ifrån gården och djuren. Tillräckligt länge för att koppla av och börja längta lagom tills det är dags att åka hem. Jag har just haft en underbar semester på Gotland! Helt fantatisk i mina mått mätt. Dagar fulla av roligheter från morgon till kväll och bra väder på det och trevligt sällskap. Kan man önska mer?

På väg! 

Min lite udda husvagn på Kneippbyn.

Helt suverän att bo i! Nej det är inte hembränt i dunken   , bara vanligt vatten. Det lyste hemtrevligt från solcellslamporna när jag kom hem om natten. Var inte sista gången jag bodde så här. Passade mig utmärkt.

Första natten tillbringades dock så här på en parkeringsplats, men man är ju en rutinerad bilsovare vid det här laget.

Mina vänner samlade kring middagsbordet. De bodde gemensamt i en stuga på Kneippbyn och jag fick använda deras toa och dusch i utbyte av toapapper och en rengöringsspray. DEn sista var det väl mer jag som tyckte vi kunde behöva när så många nyttjar samma toa. Ett bra byte tycker jag som egentligen avskyr offentliga toaletter. Här är hon som hellre sätter sig i en buske än går in på en mack.       

Första kvällen gick vi ner till stranden och drack vin i solnedgången.

Tillbaka i medeliden. Känns som jag varit där förr. Känner mig hemma i kläderna, musiken och godiset. Brända mandlar är farligt gott!   

På väg ut på medeltidsgrejs igen. Patrik, jag, Harriet och Ingrid.

Idyll!

En lunch på Kutens bensin på Fårö. Råkade hamna bredvid en trevlig prick på färjan så vi bestämde träff här på ett udda men hemtrevligt crepperie bland en massa skrot bestående av rostiga bilvrak, cylkar och motorcyklar som gjort sina sista åk, en båt som gått i pension nästan innan jag var född och ambulansen som körde Jimmy Dean till sjukhuset. Jag hade aldrig stannat om jag åkt förbi.

Jag hann fota det lilla fähuset vid Fårösund. Säkert med på enormt många bilder. Ingen unik bild men det är vackert.

Patrik och jag på Kapitelhusgården. Där åt vi en riktig medeltidsmiddag med bara händerna och bordsduken som servett i skenet av stearinljus. Jättegott var det och även om det var kladdigt så tänkte man inte så mycket på det efter några öl    .

Sen kväll på Kapitelhusgården 

Väntar otåligt på att vännernas medeltidaband Natbakka ska börja spela i utav ruinerna i Visby. Passade på att fota lite i lämplig miljö.

Mia pausar innan uppträdandet.

Natbakka, sång och musik från medeltiden. Suveränt duktiga! Finns på youtube och nån hemsida så googla gärna.

Åkte ner till Hoburgen på Gotlands sydligaste punkt. Otroligt vackert så när som på algblomningen. Har aldrig varit så nära den förr. Som en sjukt vackert konstverk!

Påminner rätt mycket om Scottland nere vid Hoburgen. 

Gotland har så mycket vackert!

För en som älskar hästar och Gotlandsruss är russparken ett måste! Här går ett 60-tal ston fritt på 650 ha på Lojsta Hed. Man får gå in i parken men de är svåra att hitta och parken är ju stor.

Dvs svåra att hitta för de som inte kan hästar, vet hur hästar tänker och har utvecklat ett spårsinne med både lukt och genom att läsa marken. Spårade mig fram till flocken. Det är en obeskrivbar känsla att få ta del utav dem. Jag åkte ner själv och allvarligt talat hade jag inte velat ha någon med mig heller. Jag kunde vara kvar precis så länge jag själv ville, gå runt och bara vara i harmonin med hästarna långt ute i skogen. Det här var absolut veckans bästa! Den energin och lyckan och stunden i fullständig närvaro där tid står stilla. 

Majvi, Maj-Lis och jag. Stona är kylmärkta med siffror på halsen och genom hästavelsförbundets "blå basen" kunde jag lätt läsa av vem som var vem. Eller lätt och lätt. Ett väldans sökande på nätet men det ar det värt!

Redo med siffrorna nedkluddrade

Majvi och Maj-Lis

Qådan och lilla Qlådia

Qlådia 

Söta lilla Maj-Lis!

  Sniffa hejdå... Medeltid i all ära, nöjen och andra intressen men inget går upp mot hästarna. Finns inget som kan mäta sig med kärleken till dem. Som Churchill sa "det är någonting på utsidan av en häst som är bra för insidan hos en människa" (kanske inte exakt ordagrannt).

Promenerat gata upp och gata ner i olika konstulationer i Visby. Dessa underbara gränder och hus! Vissa är dock mer byggda för kortväxta personer   . Jag vill tillbaka! Skulle lätt kunna flytta till Gotland NU. Inga vargar, inga älgar, inga björnar, massa russ, vackra byggnader, många soltimmar, fantastisk natur. Ja sen blir det dött på vintern, men allvarligt hur mycket tror ni händer i Årsunda om vintern?

Saffranspannkaka hör Gotland till! Blev iallafall två stycken den här veckan. Den här avnjöts på Krysmyntagården. Blev besviken på de fula pissgula plastbesticken som påminner om 80-talet och papptallriken. Kändes som ett galet miljöslöseri på framför allt en örtagård där de säljer handgjorta tvålar, örter, teer och har en örtagård. Hur tänkte de här?!

Jag hann med så otroligt mycket saker. Här är ett besök vid Lojsta träsk. Kalkstenssjöar vid Lojsta slott. Nått slott fanns det inte men däremot en uppbyggd bronsåldersgård, vallgravar och borester från en svunnen tid.

Fick sällskap med den här Gutebaggen vid Lojsta slott. Snäll och pratsugen. 

Jo då vanlig mat hanns med det också. Den här oxfilepastan var superb!  

En medeltidskvinna i väntan i en paus från aktivteter.

Besök i Visby domkyrka. Hamnade mitt i en Gudstjänst bland mängder av präster. De måste haft någon träff av något slag. Jag hade tänt mig ett snabbt besök men blev sittande i väntanb. Var ju inte direkt så att jag reste mig och gick mitt under pågående Gudstjänst. Lite hyffs har jag allt   .

Det här med att resa ensam. Vilken grej det är! Jag kommer absolut göra om det! Visserligen hade jag ju mina vänner ett stenkast bort men de flesta aktiviteterna gjorde jag på egen hand. Det är otroligt skönt att göra vad jag vill, hur länge jag vill utan att behöva ta hänsyn eller känna blickarna "är du inte klar snart?" från någon som är schysst och hänger med och sen står oich trampar. Eller nån som vill dra med en på något man själv inte vill lägga tid och ork på. Men sånt man själv i gengäld måste ställa upp på. Nej tackar vet jag att göra mina saker på egen hand! Jo visst jag har rest ensam förr. Men då hade jag hundarna med mig. Nu hade jag bara mig själv. Hade lite funderingar på att ta med Amy och Alba men så tänkte jag att det kommer bli varmt och det blir svårt att gå ut och äta eller gå på fik med hundarna av praktiska skäl. Alba är visserligen dresserad och kan nog sitta kvar bunden vid bordet när matte beställer och betalar, men Amy... Heja hon ser en fågel och hela cafebordet springer iväg. De hade inte haft roligt att vara med. Mycket folk, varmt och det åskade en natt och på marknaden sköt de kanoner. Amy är väldigt skotträdd och åskrädd. Jag är glad att jag tog mitt förnuft till fånga. Annars hade jag inte kunnat slappna av. Hela tiden varit orolig för dem i bilen när jag gjorde saker där de inte kunnat vara med.

Söndagen, sista dagen, hade jag helt för mig själv. Mina vänner åkte hem tidigare men jag som bokade senare fick ta annan färja. Det gjorde ingenting. Jag njöt av att gå runt i VIsby, äta i solen på uteservering och medan jag åt en sen brunch gick det förbi fyra olika par som alla grälade. Då kände jag mig innerligt lycklig över mitt singelliv! Slippa tjafset om var man ska äta mm. Det var inga små tjafs heller utan riktiga gräl. Jag har haft en suverän vecka och singel behöver inte betyda ensam. Jag har haft fullt upp med aktiviteter på dagarna, medeltidsmarknaden, umgåtts med mina vänner och lärt känna nya personer som jag varit ute med på matställen och krogar. Faktiskt blev hela veckan superlyckad! Nördig som jag är var ändå hästarna, russen, det bästa av allt och det som gav mest.

Alla dessa gränder och hus! Nästan som taget ur en saga.

Medeltidsveckan avslutades med tornerspel. 

Sent söndag kväll innan avfärd hemåt hämtade jag upp Valiant 670. Godkänd russhingst. Fantastiskt vacker med underbart temperament. Köpt från Börje Johansson som varit russens pappa sedan 60-talet. Valiant var hans sista godkända hingst utan 36 egna godkända uppfödningar. Varför jag börjat med russ? Det är väl snarare så att jag hittat tillbaka till dem. När jag började med hästar som barn på Gävle ponnyklubb var mina favorit ponnyer russ. DEt var Pompe, Lill-Svarten, Grågulle och Dacke. Alla födda på Lojsta Hed. Pompe var min älskling. Brun med stjärn. Uppfödd utav Börje Johansson. Jag minns hans stamtavla. Pompe född -66 e.Atle u. Docka Ja jag är nörd! Jag red på ponnyklubben som barn på 80-talet. Det känns som cirkeln är sluten. Visste ni att Gotlandsrussen är en hotad ras? Att det finns för få individer, avelsston, för att rasen ska vara säkrad för framtiden och dess genetiska variation. En utdöd ras är en utdöd ras. Det vore en stor förlust att mista den otroligt trevliga och sunda ras som Gotlandsrusset är. Jag känner, att eftersom avel och uppfödning är mitt stora hästintresse, vill jag göra vad jag kan för att bevara vår inhemska ras som funnits sedan vikingatiden och tjänat de Gotlänska jordbruken och sedan blivit en liten allround rid- och körponny. I år hinner jag inte åka på stopermieringar med mina russ. Man hinner inte allt på en sommar. Men nästa år vill jag åka. Premieringarna är bara under juli och augusti. Jag förstår inte varför. Talade med Börje om det som dessutom varit hästutställningsdomare och premieringsförrättare för samtliga raser. Visst att hästarna är blanka och vackra i sin korta päls men hingstpremiering ligger ofta på våren för iaf Shetlandsponnyn och det hålls ju utställningar året om i alla pälsar. Sommaren känns taight med allt som händer: höskördar och bönder med spannmålsodlingar, djurungar som föds, semestrar mm.

Valiant var ingen svårlastad herre... "Öppna! Jag vill gå in!"

Han stod som ett ljus hela resan. Jag var orolig för färjan. Det låter så in i helskotta på bildäck när alla ska av. Billarm som tjuter, mc som dånar, plåtar som slår emot kajen, gnisslar och låter om ramperna, fläktar som väsnas i taket. Men Valle bara tuggade på sin matsäck och var lugn som en filbunke.   

Två nyfikna flickor."Det kommer nån! Wow vilken snygg kille!! Han är MIN!" . Russflickorna Tilia 2 år och LIll-Jonna.

Han tyckte det var värt alla timmarna! Lyckan att få nya brudar och en kul liten hingstunge att leka med. Valle är störtskön. Han leker och busar med Russin som har fått en idol. Går i hage som angränsar mot hagen där valackarna går men Valle springer inte och vaktar och spänner upp sig utan är mer nyfiken vad de anda är för några. Om han inte gick med stona skulle han nog gärna leka och busa med grabbarna med.

Extra håller sig lite på sin kant. "Komma här och fjäska! Phöffh! Vem tror han att han är? Don Juan? jo man tackar...." Men det ger sig med tiden. Valle r inte den som tjatar och härjar. När hon är redo är det dags.

Tack Julia och Martin för att ni bodde här och tog hand om djur, gård och väsen medan jag semstrade! Här myser Julia och Rumpnisse, fick bilden på sms. Världens bästa bagge! Nu är han i och för sig kastrerad men han var ju likadan innan.

Att komma hem till djuren och gården fylld av energi var underbart! Djuren visade sin ömhet och saknad. HUndarna blev hysteriska på hundars sätt. Men kossorna kom fram båda två och kramades med huvudena mot mina axlar. Vet inte hur länge vi stod så och Grynet slickade med sin sträva tunga. Fåren kom fram allihop och trängdes runt mig och ville bli sedda och kelade med. Hästarna kom fram en och en och luktade på mig och ville gosa. Så mycket kärlek! Bara den som aldrig upplevt ett lantbruksdjurs villkorslösa internsiva kärlek kan säga att de är korkade produktionsdjur som inte förstår.

Nu är klockan snart tre på natten! Hade tänkt blogga snabbt men bildarkivet strulade. Vad gör man inte för sina läsare? Jag ska gå ut och titta till "Skrike", en liten kanin som är sjuk. Han snorar och har ingen matlust. Gav äpple som han inte ville ha. Då är det illa. Det är alltid nått när man har många djur. Idag skarjag med rakblad loss stora klumpar med diarrebajs som satt fast i ullen på ett utav fåren. I sommarvärmen går det fort att det utvecklas fluglarver i bajset som sedan äter på fåret! Vidrigt och mycket plågsamt! Det låg flugägg i bajset men ännu inga larver. Tack och lov att jag hann! Smyger runt och lyfter på deras svansar ofta för att hålla koll.  I stallet har jag ett Shetlandssto som troligtvis har juvertumörer. Eller tumörer har hon, men jag vet inte om de är godartade eller inte. De har spritt sig. Hon har som stora hårda fasta kakor i ena juvret och framför det andra. Åtminstone 3 cm stor. Den ena har hon haft flera år men gett di till fyra föl och mått bra. Nu vill hon inte riktigt komma i form efter sista fölet och knölen har pridit sig till andra sidan i hela det juvret. Tog ppid blodrov på henne då jag upplever henne lite ruggig och muskelfattig men provet var negativt. Då hade jag ännu inte känt andra knölen/kakan. Strömsholm kände på henne för några år sedan men enda svaret är ju självklart biopsi. Jag valde att inte göra en sådan, den dagen när/om det sprider sig får hon somna. Jag behöver inte veta. Jag ser på henne när det blir dags. Jag vill inte att hon ska lida. Hellre en dag för tidigt än en dag för sent även om jag såklart vill ha henne kvar.

Vi hörs!