Det är svårt att få till en överskrift ibland. Det finns inget bra och kort som kan sammanfatta texten. Ibland, eller rätt ofta har jag ett klart innehåll och massor att skriva om. Men så när jag sätter mig är det som bortblåst och det är som ett vitt blad hur jag än tänker och försöker minnas. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om tankar, känslor och sinnesstämning men sen är ju frågan om och hur mycket jag ska delge. Det är nog tur för mig att jag inte har så mycket tid att sätta mig och blogga. Det är en konst att förmedla känslor i text. Allrahelst sina egna. Speciellt när känslorna snurrar lite fortare än de bör.Hinner inte jag med är det ju omöjligt att få ner de i text. Träffade en ny läkare rätt nyligen. Begärde själv att få en ny. DEt klickade inte alls med den förra. Hon körde över mig som ett ångtåg och jag mådde skit efteråt. Kände mig totalt värdelös som människa. Det här var i juni i samband med att jag tillslut fick diagnosen bipolär. Jag hade planer, drömmar och mål men hon lyckades smacka ner mig på bottennivå. Inte genom diagnosen i sig. Den har jag förstått att jag haft länge. Utan hennes bemötande. Jag ska inte kritisera henne som läkare. Det kan ju vara vår personkemi helt enkelt. Fick således en ny läkare. En äldre man, helt fantastisk! Rak och inga krusiduller och inlidande ord eller förklaringar. Men han lyssnade, tog in och bekräftade. Att äntligen träffa rätt läkare efter alla år var som att bli av med så mycket börda. Hade med mig en kompis som känner mig väl, som sett mig i alla stämningar. Det jag framför allt fick bekräftat är att jag, i och med min sjukdom, har så mycket mer känslor än andra. PÅ gott och ont. Det är fantastiskt att kunna känna så mycket. Samtidigt som det äter upp mig emellanåt. Men det är något jag får leva med. Men det är skönt att få veta varför och att det är så här. Tankar som maler i huvudet är inte alltid sunt, men nu kan jag kanske lära mig att förhålla mig till dem. Det är iaf en förhoppning. Bipolär är ett stort begrepp. Det är inte så att det är lika för alla. Liksom diabetes finns typ 1 och 2. De skiljer sig mycket. 

Lagom när jag träffat den bra läkaren gick jag dagen efter till hälsocentralen. Jag var glad och mådde bra. Vågade drömma och planera igen. Men kroppen har strejkat en lång tid. Minns när jag var till min PT i vårvintras. Skulle göra ruscher, ni vet stå i startställning rusa och ner igen och tillbaka. Jag kom inte iväg. Benen låste sig. Musklera vägrade, knäna gick i baklås. Jag gick till kiropraktor. Har ju drattlat i backen med fart och buller och bång ett antal gånger från hästryggen och slagit mig i regnbågens alla färger. När jag reser mig från en stol så är kroppen som en fällkniv. Musklerna värker men jag har haft tusen och en ursäkt och förklaring. Sjuk? Nä inte jag inte! Det är ridolyckor, druckit för lite men framför allt har jag tänkt och trott att det är humöret. När livet är tungt så borde väl kroppen reagera, eller? Inte undra på att det gör ont i lårmusklerna efter allt som hänt i livet. Jag spänner väl dem om natten eller nått.... Som sagt jag har haft massor av förklaringar och jag har inte varit den som gått till läkaren för lite smärta. Vad är smärta? Ibland undrar jag. Jag som gått med hundbitet finger och blev akutskickad till sjukhuset, inlagd i fem dagar med intravenöst dropp och opererade utan bedövning. Det är en historia i sig. Efter bettet som gick in i leden på långfingret fick jag antibiotika och läkaren sa att det skulle bli svullet och göra ont, ringde 1177 efter några dagar då fingret var plommonblått och de tyckte jag kunde ju åka till hc vid tillfälle när jag hade tid och visa fingret. Eftersom jag inte hade ont. Saken är att säger en läkare att det här ska göra ont då räknar jag med smärta som är överdjävlig. Jag skötte djuren, hundar och hästar skulle ha mat och vatten. Hundarna hinna gå ut och valpen rastas trött. SEn kunde jag åka. PÅ hc fick jag välja mellan att åka ambulans eller köra till akuten NU. Men jag måste ju hem till hundarna innan... Då lägger vi dig i ambulans hotade läkaren. Okay okay jag åker och sen åkte jag hem och skulle bara. På akuten undersökte läkaren leden med att köra in en metallpinne rakt in i såret och peta den rakt igenom leden och ut på andra sidan. Jag låg och tittade på en stor tvskärm på hur han grejade. När han för 11 gången tjatade om det inte gjorde ont så kändes det pinsamt att säga nej så jag gick med på en smärtlindrande spruta på handen. DE ska tydligen göra ont. Det spände men ont, näe. Däremot på hc var det en kvinna som fick en sån spruta, jag såg genom en dörrglugg. Hon vrålade och vred sig som en mask. Jag tyckte hon var lite töntig  Jag har jobbat i stallet med 39C feber och halsfluss. Ja det gjorde lite ont i halsen när jag böjde mig ner. Det var lite kämpigt att svälja men så himla ont gjorde det inte. Var första gången jag hade halsfluss så jag hade inte nått att jämföra med.  Djuren måste ju skötas oavsett. Efter alla år när kroppen i perioder känns som bly och motvärker utav trötthet, varje steg är jobbigt då benen känns svullna och tunga och bitvis tunnelseende så har jag vant mig. Det är dagar då jag försökt vila mycket, stanna hemma och bara göra det jag måste. Men sjuk? Näe inte mer än motigt sinne och den sk utbrändheten jag fick som diagnos. Att jag tappar balansen och får slagsida det beror ju på att jag dricker för lite vatten när jag jobbar... 

Hur som helst så gick jag till hc dagen efter mitt läkarbesök på psyk. Glad i hågen. Var inte fullt lika glad när jag gick därifrån. Att läkaren var arrogant och översittare kan jag ta även om jag hade lust att kräva ett möte med honom och upplysa honom om hans attityd. Men man får välja sina strider och slag som Patrik säger. Jag skiter i honom. På ett sätt hade han rätt men det var hans sätt att framföra sitt budskap. För säkerhets skull tog de och tappade mig på ett antal rör blod för allt mellan hjärnan och stortån. Efter noggrann undersökning, samtal där jag fått berätta om symtomen och känslan (han var bra på att lyssna iaf även om han dånade på däremellan, fast jag tror han egentligen brydde sig och var orolig) och med blodprover som svar så satte han en kronisk diagnos. Jag tänker inte gå in på vilken. Men det är en kronisk muskelsjukdom. Jag kommer aldrig bli frisk från den, finns väl risk att jag snarare blir sämre. Om jag var glad dagen innan så befann jag mig i ett töcken när jag gick därifrån. Vad händer nu? Gården? djuren? Livet? Var ska jag ta vägen? Nu när jag äntligen funnit ro med att bo och leva här, tagit mig igenom tuffa år av svek, flyttar, hot, strul, tjafs och konflikter. Jaha ska jag skita i det här då för att kroppen inte är frisk och egentligen inte pallar med? Vad är meningen med allt? Jag blir samtidigt förbannad! Vad är det här? Ett skämt från Gud Fader?! Nu när jag landat, försonats med tanken att Årsunda är mitt hem och jag ordnat allt med djuren och gården som jag vill, önskar och har behov av. Kan inte förlika mig med tanken på att lätta ankar igen.Vet ni vilket helvete det är att flytta en hel gård? Jag har gjort det två gånger för mycket. Eller tanken på att sälja och nästa person som flyttar hit river upp allt fårnät, river ponnyboxarna och djurrummet inne. Jag får panik av bara tanken! Dessutom blir jag arg, det känns som vandalisering efter allt jobb. Satte genast igång med tankar på vilka djur som skulle säljas. Jag kan inte tänka så ännu. Det får komma pö om pö. Just nu har jag kört ner huvudet i jorden och agerar struts. Jag kan inte kasta iväg allt här och nu. Det vore helgrån mot min själ och hjärta.

Mitt i allt det här kan jag ibland känna mig så liten, ensam och oviktig. Jag vet, det finns de som har det värre. Men det är ingen tröst och det är fånigt att jämföra folks eländen, sorger, trauman, smärta eller kriser. Jag kan bara utgå från mig själv. Det skulle vara så    skönt att bara ha någon att luta sig mot när livet går emot. Någon som fanns bara för mig. Någon som kan ta mig (djuren och gården) för den jag är och inte ha någon egen påhittad bild eller fascineras över vem jag är (jag vet jag stavar alltid fel på ordet). Det är speciellt att bo på gård. Jag orkar inte med någon som vill prova och se vad det innebär. Det innebär att även mina känslor måste provas och jag kan inte släppa in nån på de promisserna. Det kostar för mycket. Det bästa skulle vara någon som är uppväxt på en kennel med hundar och valpar i hela huset men som inte har möjlighet att ha djur. Jag vet det är egoistiskt men det är så jag känner. Nån som älskar djur och vet vad det innebär men som inte själv kommer med hundar, katter och ungar där allt ska matchas ihop. Hundar som inte fungerar ihop, omplaceringar och bitterhet för att man lämnat ifrån sig sin hund och sen tar förhållandet slut.. Jag får ont i magen av bara tanken. Efter allt som varit har jag nästan tappat tilltron på människor. Allt tjafs, svek, konflikter, elakheter, hot och strul har satt sina spår och jag har knappt ens lust att ha en bästa vän. Det gör för ont. Samtidigt som det är ensamt är det skönt att krypa upp i soffan själv bland kuddarna. Det är en trygghet i sig.

Avslutar med en bild från i fredags. Mina kompisar kom förbi när jag behövde de som bäst. Underbara vänner! Anne-Lie ringde och sa att jag behöver vin med tanke på allt elände senaste tiden.

 

Frida

11 oktober 2015 18:09

Stora varma kramar med massa omtanke till dig!

Johanna Nordin

11 oktober 2015 21:24

Tack snälla!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el...

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter. Fjällbäckens Sarv   Hej en lammkorv tack! Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp ...

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns ...

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det. Djuren klarar kylan bra. De är skapt...