Ni känner säkert igen fenomenet. Istället för att ta tag i det som måste göras så går man och sätter sig med något varmt och gott vid datorn. Jag borde, nej jag ska, städa! Megastor fäller. Det borde säga allt. Men för er som aldrig upplevt en fällande Leonberger så är det hysteriskt med hår. Tussar i drivor. Hon lämnar ludd på varje grej hon nuddar: stolar, de andra hundarna, mina byxben, jackorna i hallen och när hon skakar sig blir det en hårhög i storlek av en chihuahua under henne. Jag har haft både golden och schäfer innan och tyckte de var förskräckliga men det är ju ingenting i jämförelse med det här pälslejonet! Hon blir dessutom håröm och gillar inte borsten. Jag är lite lat också. Lättare att gnälla än borsta. Det är bara så meningslöst att städa när hon lurvar så. Nu är det äntligen fruset ute så hundarna och jag drar inte in lera och smuts. Det är positivt.

Jag har haft en period som varit rätt tung. Jag vet hur det är. Har jag haft kul, varit mer positiv än vanligt eller gjort något annorlunda som tex en resa så kommer dippen som brev på posten. Ibland kommer den ändå. Men nu börjar det kännas bättre igen. Solen skiner och det kan ju göra nästan vem som helst glad. Tuggar i mig faktumet angåendet barn. DEt är inte så att jag tror att det är enda menigen med livet, men det blev så definitivt. Jag har ju massor av håriga barn. När jag var ung kunde jag inte förstå hur folk kunde kalla sina hundar för barn och behandla dem därefter. När jag en period hade bara NIsse gick vi till "leksaksaffären" varje fredag och han fick välja en leksak. Say no more.

Förra helgen var grisen Greta sjuk. Hon knackade ihop under lördagen. La sig bara ner och ville dö. Hon åt på morgonen men sen rörde hon inte en fena när Hedda fick sin mat. Hon var bara trött och apatisk. Tog inte emot det som hon annars älskar. Jag försökte med massa olika favoritsaker och fick jag in i munnen lät hon det bara rinna ut. Det syntes inga symtom på henne. Klämde och kände igenom henne. Ringde veterinären som inte alls var pigg på att komma ut för en minigris. Grejen är att det är veterinäreras skräckpatienter för de kan så lite om grisar. Jag var orolig att hon skulle bli uttorkad. Grisar är besvärliga patienter då de är svåra att läsa av, starka som oxar, ofta inte tillräckligt tama och har hud och speck som gör att de är svåra att behandla som tex hundar och katter. Jag kom på att ge henne vispgrädde utblandat i sirap för att öka hennes energi. Normalt skulle hon älska grädde och socker! Men nu grymtade hon och försökte värja sig. Tur hon är snäll för jag fick tvångsmata henne med hästspruta i munnen och sen tvinga henne att svälja. Hon hade lätt kunnat krossa mina händer och sprättat upp armarna med sina sylvassa tänder/betar. Få en gris som vägrar att öppna munnen är heller inte lätt. Hon vet ihop med sina enorma käkmuskler. Men det gick efter lite lirkande. Fick efter många samtal ill olika ställen tag i en veterinär på Ultunas ambulerande stordjursveterinär. Även om Greta inte visade tecken på selenbrist tuckte hon jag skulle tala om för min veterinär att hon skulle ge grisen injektion av selen, antibiotika och smärtlindring/antiinflammatorisk. Så mycket mer kunde man inte göra men fanns heller inget att förlora även om Greta varken hade feber eller något som kunde tyda på varken smärta, infektion eller något som kunde sätta diagnos. RIngde ut min jourveterinären och instruerade henne var hon skulle sticka.Man injecerar grisar bakom örat. Det är enda muskeln som inte är skyddad av läderhud och speck. Tog fram en trägrind och trängde upp henne i ett hörn och trots att hon var klenade är vanligt hade vi fullt sjå att hålla kvar henne. Gav även Hedda en selenspruta i förebyggande. De har gått på bete i sommar och höst och fått minimalt med kraftfoder. Normalt tillsätter jag selen i maten en gång i veckan men nu hade jag slarvat med det. Grisar är känsliga för selenbrist. Det vet jag. Ett dygn efter hon fått selen klev hon upp och ville ha mat! Jag som var så säker på att jag skulle förlora henne. Det hade jag gjort också om hon inte fått selen. Brist på selen ger muskelförtvining och musklerna orkar inte. Hon orkade helt enkelt inte tugga och svälja. Hade det gått längre tid hade hjärtmuskeln slutat jobba. Jag var orolig att hon hade njursvikt då hon hade samma symtom som vid det. Det hade nog blivit akut njursvikt om hon inte fått selen, orkar inte hjärtat pumpa ordentligt får inte njurarna tillräckligt med blodgenomströmning vilket leder till akut njursvikt. Greta hade tur trots allt och matte fick en dyr läxa. Så går det när man är dumnål.

Har hunnit med att fylla år och varit på semester sedan förra blogginlägget med bilder på djuren. Helena kom med tåget från Piteå och jag hämtade upp henne i Gävle för vidare gemensam resa till Gotland. Det var en väldigt lyckad semester! Vi hade väldigt roligt, hann med mycket och de var verkligen avkoppling från vardagen. Bodde på Donners hotell I Visby. Stenkast från hamnen och strax nedanför gågatorna. Älskar Visby! Var nästan ännu bättre nu på hösten bortom all hysterisk turism och varma gränder. Var med på fölskiljningen på Lojsta hed och jag som är blödig kunde inte hålla tårarna tillbaka när fölen åkte ifrån sina mammor. Det är så himla skönt att ha Helena. Hon lever ungefär samma liv som jag. De har också en uppsjö av olika djur i alla storlekar enbart för nöjes skull. Så skönt att ventilera allt om djuren, få tips och dela med sig av tankar och funderingar med någon som förstår både känslomässigt och praktiskt.De har färre hästar än vad jag har med istället renar, lama, fler grisar och hundar, åsnor, fjäderfän av olika slag mm. Eftersom vi båda har gård och ett geogafiskt avstånd mellan oss var det så skönt att träffas på neutral mark så båda blev lediga.

Jag som inte har tv fick uppleva lyxet att ligga och glo en stund.

Härliga du!

Sämre ställen för frukost finns.

Barrunda

Visby by night

Mycket fika blev det.

Och god mat! Dovhjortsfile.

Köpte mig en liten värld av tomtar. Så fort jag nu har städat ska jag plocka fram min lilla tomtesamling. Älskar tomtar! MAn kan inte ha för många.

Köpte även målarbok för vuxna. Perfekt terapiarbete för en som annars inte kan måla.

Och ångestköpet. Vi skrattade gott åt vårt impulsköp. Vi köpte var sitt av detta söta lilla cafeset. Men vi hade lite ångest efteråt. Men det blev gulligt i hyllan där hemma och ett roligt minne.

En tarotkortlek med änglar slank ner i inköpspåsarna också. Här ligger vi och spår varann sista natten. 

Som sagt, vi har alltid kul.

Jing och Jang var med från Piteå. Mest beresta kaninerna någonsin? Tåg, bil, färja. Och? De hade lyxsviten i hamnen i Visby. Belgiska jättar som kommer landa på en vuxenvikt mellan 7-10 kg.

Fölskiljning på Lojsta

Så fick jag träffa dem igen. Mamma Majvi och lilla Gullvi.

Gullvi

Svava och Svalbard

Fölen fick på sig en grimma med mammas namn och deras egna frysnumer som kommer från det år och i vilken ordning fölet fötts. Svalbard har 510 vilket betyder 5 - 2015, 10- född som föl nr 10. Det blir lite Auschwich över det hela när hästarna drivs ihop och fölen tas från deras mammor. Svårt att göra på något annat sätt eftersom de går som vildhästar på heden. De har sammanlagt över 600 ha och drivs bara ihop några få gånger om året för verkning, fölskiljning, hingstsläpp etc. Om vintern får de hö och kraftfoder. Annars lever de som vildhästar.

Svalbard rakas inför frysmärkningen som sker med väte. Fölen chipmärks, verkas, de får passansökningar och frysmärks. Alla föl födda på heden får frysmärkning. Ett enkelt sätt att veta vem som är vem. Det går 50-60 ston och deras föl varje år.

Frysmärkningen. Jag tittade noga på hästen för att se om det gjorde ont. Men jag såg ingen reaktion alls. Däremot är hela fölskiljningen en dramatisk händelse i deras liv.

Hemma

Tur jag har inomhushagen! Tre små föl kan lätt hitta på hyss och eltråd vet de inte vad det är. dE får lära känna flocken pö om pö. Än jobbar vi med tillit och hantering. Gullvi tog hela fölskiljningen med ro medan Svalbard och framför allt Qlådia tog illa vid sig. Har en hel del att jobba med henne efter den dramatiska första kontakten med människor. DE får helt enkelt inte gå ut innan hon tycker att jag är en okay prick. Kommer de lös kommer de dra till skogs för i skogen känner de trygghet. DE är födda och uppväxta i skogen. De vet inget annat.

Valiant var barnvakt igår. HAn gick i ladan med småbarnen. Han tyckte det var superkul! Lite för roligt för barnen så han fick gå ut efter en stund. Han var snäll men barnen tyckte att farbror Valiant blev lite väl mycket när han började kuta runt och hoppa och skutta av glädje. Han ska inte gå med dem egentligen men han ville så gärna hälsa på dem.

Lyckliga vovvar på ängen. Årets första pudersnö.

Efter mycket övervägande han jag beslutat att slakta mina kor. Inte för att jag egentligen vill. Hatar allt med slakt att göra. Men jag har funderat mycket under hösten och när Greta blev sjuk kände jag att händer det korna något kommer jag inte kunna behandla dem. Grynet är enorm! Hon är en korsning mellan tre olika köttraser och enbart avlad i generationer för att växa och bli stor. En vanlig mjölkko avlas även på att mjölkas och samarbeta. Iaf förr, numera är ju allt robotstyrt. Hur det blir i framtiden kan jag inte sia om men att Grynet inte blir så där riktigt tam nda till slutet beror inte på att jag gjort fel utan för att hon inte någonsin i sina gener behövt. Hon skuttar och busar, är egentligen snäll. Det finns inget ont i henne men hon vet inte om sin storlek. Jag kan inte riskera att skada mig. En knuff eller spark kan bli förödande och jag kan bli liggande i timmar, dagar. Det är inte kul att vara i deras hage. De kommer fram men är buffeldjur. Ju mer tiden går desto större blir de och ju mindre jag håller på¨desto mer otama blir de. Men man måste ha respekt för så stora djur! Annars är man dum. De äter enormt med hö! De två äter hälften av vad 15 hästar äter om dagen! Jag överdriver inte. Ger jag mindre gråter de efter mera mat. Att fodra så mycket mat till djur jag inte har någon behållning av då jag inte törs hålla på med dem är meningslöst. Det är inget lätt beslut men jag har bestämt mig. Har ringt och kollat med Hälsingestintan om de kan ta emot dem. DE körs de till en gård där de får stå i 10 dagar och ackimatisera sig fast bara de två ihop. DEt var jag jättenoga med eftersom Grynet aldrig sett någon annan ko utöver Leo. Sen slaktas de på gården där med deras mobila slakteri. De skulle återkomma om tid och när det kunde vara möjligt. Det vore det bästa! Slippa köra dem till ett vanligt slakteri. Jag tycker hela grejen är jobbig. Min lilla kalv som klampade runt i köket som liten. mEn nu är hon stor och bufflig och inte lika enkel och ofarlig. Jag har mig och de andra djuren att tänka på. Jag slaktar hellre än riskera atde av någon händelse skadar sig eller blir sjuka och jag inte kan hantera dem och behandla dem. Det är inte ok.

Vi hörs!

Alla har vi drömmar. Såna som många gånger förblir just en dröm. Ibland tror jag vissa drömmar ska förbli en dröm. Verklighets obarmhärtiga vardag kan smacka sönder mycket. Ekonomisk bärighet, orken och möjligheten att räcka till, byråkrati... ja det finns mängder av skäl som gör att saker kan trasas sönder och drömmen blir en börda. Men sen har vi de drömmarna som bor kvar som verkligen vill få blomma ut och komma till verkligheten. De drömmarna som vi måste läras oss att hantera då de tvingas mot ens vilja att förbli dröm. Det är där jag är nu. Nej det hamdlar inte om gård eller om djur. Jag är inte den som brukar hindra mig att prova mina drömmar. Men det här är sån dröm som liksom är i stort sett omöjlig att genomföra. Jag pratar om barn. Det finns de som tycker att jag har det så jävla bra. Jag har ju "allt". En kompis till mig citerade en rad ur någon blogg hon läst. Det stod något i stil med "om alla människor gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar skulle ingen döma". Det var så bra sagt. Nej jag har inte allt och jag har inte möjlighet att göra "allt".

Jag har nog alltid velat ha barn. Jag var den urtypiska docktjejen som barn, jag utbildade mig till förskollärare. Men ni vet jag hade ingen brådska. Väntade på att träffa den rätta. skaffa barn på egen hand fanns inte på världskartan för min del då för 20 år sedan. Barn var inget jag gick direkt och längtade efter. Men jag visste att jag ville ha minst tre stycken. Mina barn hade redan då namn.

Åren gick och jag bestämde mig tillslut för att adoptera barn på egen hand. Sökte, pratade i telefon, bokade möte. Väl medveten om vad som gällde att som ensamstående adoptera. Jag ville ha ett barn från Kina. Min syster är från Korea och det kändes så självklart att välja ett asiatiskt barn. Jag älskar min syster och har alltid gjort även om vi fått bättre kontakt nu på äldre dar. Det beror nog på att vi är väldigt olika, olika intressen, liv och en viss åldersskillnad som idag inte spelar någon roll. Men när det så var min tur att äntligen kanske få chansen att göra en verklighet av drömmen stängde Kina för ensamstående föräldrar att adoptera. Det var en smäll i ansiktet. Men jag tänkte att jag är ju inte lastgammal och än finns goda chanser. Kände att jag ville bryta gamla vanor, skaffa nya möjligheter och utvidga min bekantskapskrets. Prova drömmen att bo i Norrland och ha bättre möjligheter att träna hundarna inom framför allt jakt. Så jag sålde min lägenhet och köpte mig ett hus. Långt från allt. Långt från nära, kära och bekanta. Jag kände inte en käft för att vara tydlig. Men jag tänkte att det löser sig. Det gjorde det också. Har underbara vänner från den tiden även om vi numera inte ses mer än över facebook.

Jag dejtade en hel del över nätet. Det gjorde jag redan innan jag flyttade. Ni vet de där klassiska att man går och fikar men sen blev det inget mer. Jag dejtade både killar och tjejer. Eller egentligen mer killar. Det var enklare. Men slutade alltid med att de ville ses igen men inte jag... Jag kände mig både mer bekväm men samtidigt obekäm att dejta killar. Inte så mycket pga normen utan för att jag kände mig så främmande i tjejkretsarna. Jag tyckte inte jag platsade bland ballongjeans, killkläder, bakvända kepsar, ryggsäckar och slipsar och en massa öl. Det är möjligt att jag fick tunnelseende men ärligt så var jag inte så himla intresserad heller att verkligen träffa någon. Jag hade bra, fullt upp med mig och mitt. Barn det kunde jag ju skaffa på egen hand om jag inte träffade rätt. Dejtandet var mer en lek och en bekräftelse även om jag faktiskt alltid bara hade en dejt i taget. Jag försökte skriva till flera olika samtidigt men det blev så komplicerat att minnas vad man pratat med vem om så jag la ner det. 

Sen kom åren av kaos. De åren som bara passerade som i en dimma. De åren då djuren blev min räddning och min livlina. Jag sökte hjälp men fick inte rätt. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. Skulle vilja skälla ut läkarna på hc i Åre och undra om de bara lärde sig gipsa ben på sin minst 5,5-åriga utbildning? Jag insåg då att det var inte läge att skaffa barn. Men jag var ju inte lastgammal då heller.

Ibland känns det som livet bara går med mig. Som jag är en statist i verkligheten. Ni vet, precis när jag ordnat så bra i Enköping. Börjat få vänner vilket inte var så lätt där, ridskolan började verkligen ta fart, jag hade ett halvtidsjobb på gång och fått hyresvärd i stora huset. Då kommer grannen som hatade flugor och var allergisk mot hästar och som hotade med att dra in kommunen om jag inte löst hans situation inom en månad. Han kan dra åt... ja ni vet där det brinner eviga buskar och är ovanligt hett och otrevligt. Väligt få människor jag kan säga att jag hatar men han och hans fru tillhör den skaran. Så sockerlena när det dansades efter deras pipa för att sen hugga i ryggen. Så jag flyttade bums. Fanns inte så mycket mer att fundera på. Så fantatisk var inte just den gården att jag var beredd att strida för den. Grannen åt andra hållet var allvarligt talat inte klok hon heller. När jag gick ut i tv som homosexuell kom det en galning som härjade runt utanför och på min gård och letade efter mig. JAg var av en händelse i stan just då och hade lämnat hundarna i hundgården. De använde den i stort sett aldrig men just den dagen var de där. Jag skulle bara vara borta någon timma och vädret var fint. Grannen såg mannen, ja en annan kvinna i byn med. Men hon blev så rädd då han på signalimentet såg otäck ut, att hon tog sin hund och vände hem och låste in sig. Ingen av dem ringde polisen. När jag sedan gick till grannen för att fråga mer om det inför en polisanmälan så är det första hon säger när hon öppnade ytterdörren "ja vet du vad. Jag satt här och solade och hundarna förde sånt herrans liv. Jag blev så irriterad och det ska du veta att såna hundar som skäller på det viset DET vill inte jag ha som grannar!" Jaha? Där står jag. Hon som i blotta förskräckelsen just undkommit att bli misshandlad, våldtagen,  bortrövad  eller mördad. Men hundarna som skällde för att han härjat på min gård efter mig var det som bekymrade henne.

Ja det var ju inte läge att skaffa barn samtidigt som jag flyttade en hel gård. Jag hade faktiskt tänk att bara flytta hit som en språngbräda vidare till något annat. Eftersom det blev panik med flytten fick jag flytta dit det varken var för långt och dit där jag kunde inhysa alla djur med godkänt enligt regelboken. Men jag blev kvar. Fick vänner och började om igen efter att ha rest mig ur en mental dipp några månader efter flytten.

Då kom mordhotet. Jag visste inget om något. Jag levde på flykt i sju veckor. Gömde mig. Det talades om både skyddad indentitet och identitetsbyte från myndighet. Jag satt långt hemifrån och visste inte om jag skulle behöva avveckla gården och djuren från där jag befann mig. Det är ju inte direkt så att barn är något man känner att det är läge för att fundera på när man inte ens vet var man kommer vara och ens vem man kanske kommer bli. Att vara bipolär i sånt här läge har sina för och nackdelar. Fördelen var att jag under den värsta tiden fick en kick. Den motsatta effekten. Jag rockade och poppade i bilen, skämtade om allt och var otroligt driftig och kreativ. SEn kom smällen. Några månader senare kraschade jag. I allt kaos drog jag igång ridskolan igen och ville jättemycket. Det var dumt det.  Det tog tid att resa sig och ibland undrar jag om jag verkligen gjort det. Men det var först i somras jag verkligen fick bekräftat att jag är bipolär. Efter allt som varit, och då mycket som jag inte nämner här, är jag betydligt skörare än innan. Jag har rensat i mitt liv. Sånt som inte får mig att må bra måste bort, även människor. Jag har ett liv och det är min skyldighet att försöka se till att jag mår bra. Det finns inte utrymme för annat. DEt låter som en klyscha. Det är det väl också. Så säger många. Men för mig kan det i mina mörka perioder handla om liv eller död.

Det som är så jävligt är att jag är beroende av andra för att kunna bli mamma. Jag har för länge sedan slutat hoppats på att träffa den rätta. Barn vill jag skaffa på egen hand. Mitt barn. Ingen annans. Vägrar bli låst av någon annan vuxen efter en kortare relation där barn kom för fort. Nu blir man ju inte bara gravid som homosexuell. Nej för att bli gravid måste man antigen 1. knulla med en man 2. inseminera hemma med hjälp av en man 3. åka till Danmark mfl länder och inseminera/göra inplantat. Det tror jag alla är rörande överrens om. Jag kan inte lämna gården och åka till DAnmark. Jag är i så fall beroende av att någon tar hand om gård och djur. Jag räknar kallt med att behöva åka mer än en gång. Jag ska ta mig till flyget, flyga till Danmark, inseminera och åka hem samma väg igen. Jag vill inte avveckla gården för att försöka bli gravid. Jag kanske aldrig lyckas utan istället förlorar allt. Jo då jag har tänkt på hur det skulle bli att ha barn på egen hand och hur det skulle bli med gården. Det här är ju inget nyck. Det här har jag tänkt på i så många år.

Jag skulle åkt redan i början av sommaren. Men då fick jag min diagnos av en dum läkare som bemötte mig som mindre vetande och imbicill. Egentligen hade jag inte tänkt prata med hene om mina planer. Men så kom medicin upp på tal och jag kände att jag var tvungen att berätta. Hon bemötte mig otroligt oproffsigt och bemötte mina planer med att avråda mig och tyckte det var olämpligt. Jag kraschade igen. Kände mig dum i huvudet. I höstas träffade jag en annan läkare som inte såg några hinder alls. Vi pratade om alternativ till medicin och hur det skulle bli för mig. Han var sakligt utan att försköna men var övertygad att jag inte skulle ha några problem som hindrade mig att försöka och ev bli mamma. Hoppet tändes igen. Bestämde mig för att försöka snarast. Men jag sitter här där jag är. Om jag ska bli mamma är jag beoende av andra. Det är förbannat orättvist! Visst att jag satt mig på gård på egen fri vilja. DEt är inget jag ångrar. Inget jag vill göra mig av med. Men innan någon dömer och säger att jag har det så jävla bra, jag som har "allt". Tänk efter. De flesta älskar i sänghalmen och blir med barn. För mig krävs det en otrolig logistik och ett beroende av andras vilja och möjlighet. En jävla tacksamhet som för andra är så självklart enkelt. (jag vet att alla inte blir gravida den enkla vägen heller). Om jag ska bli gravid krävs det andras hjälpsamhet. Allt kostar pengar. Flygbiljetter, inseminationen, samtal, gårdsvakt. Det är inte några tusenlappar utan efter ett antal försök är det många tusenlappar. Tänk om jag drar igång och gårdsvakten inte plötsligt kan? Nej jag kom inte iväg mer för jag har ingen hjälp. Flera tusen åt helvete. Dessutom, jag kan inte kräva hjälp. Bara vara tacksam om någon kan. Jg vill inte ta in avbytare. HElt random människor och dessutom kostar det också.

Ja nu sitter jag här och försöker förlika mig med att jag blir aldrig någon mamma. Det var helt enkelt inte min lott. Man kan ha ett bra liv ändå. Men det var inte så här jag hade tänkt mig. Men livet kom emellan. Jag känner igen vettig bög som kan "runka i burk" och vara nöjd med det. Jag kommer inte till Danmark. Jag ligger inte med killar.

Det är bara så förbannat onödigt att ha den jävla mensen och pms varje månad. Till ingen nytta. Av ingen mening har jag antecknat min mens och räknat dagar. Jag är rätt bitter ikväll. Jag vill inte träffa någon som har barn. Jag vill inte bli "bonusmamma". Jag vill ha eget barn om jag ska barn runt mig. HAr jobbat 17 år men andras barn. Sett gravida magar, lyckliga mamma-pappa-barn och fått höra att "det där förstår inte du som inte har egna barn" från viktigpettrar till kollegor på förskolan. Andras barn står mig upp i halsen just nu. Ursäkta för det men så är det.

Jag vet att jag varit och är världens sämsta Gudmor. Men jag har inte orkat. Livet kom emellan.

Over and out. Har inte så mycket mer att säga om det. Livet är som det är och blev som det blev. Men det kan vara förbannat orättvist sett ur olika perspektiv.

Vi hörs!

   Tar mig tid så här på förmiddagen för att sätta ihop ett inlägg igen. Det är fantastiskt höstväder idag! Tyst, stilla, strålande sol och elva grader varmt. Känns ju lite knasigt att sätta på vinterdäcken just idag, men vi har haft ner mot minus sex om nätterna tidigare och jag har blankslipade sommardäck. Det är en typisk dålig kombination.

Just den här tystnaden som uppstår på landet när folk antingen sover om nätterna eller är på jobbet/skolan om dagarna. När vinden är stilla och det inte är några ljud från bilar, traktorer mm är underbar. Den blir så skönt i hela kroppen.

Den här helgen har på något sätt dagar och nätter flytit i varann att jag har lite svårt att minnas exakt vad jag gjort. Det är väl inte jätteviktigt heller. Igår var jag i skogen i flera timmar och tillsammans med Veronica hade jag viltspårträning åt Leonbergerklubben. Det var otroligt roligt! Så många trevliga hussar och mattar och duktiga hundar. Några hade aldrig spårat förr och några för väldigt länge sedan. En spårvan hund som tyckte viltspår var löjligt enkelt och omotiverande så åt honom la jag ett nästan fullångt anlagsspår och inte helt enkelt. Ett spår är på prov 600 meter. Låter inte så långt men det är över en halv kilometer och det ska in fyra vinklar som inte ska krocka med varann. När jag gjorde uppsparket kände jag hur jag saknat det här. Det är fantastiskt roligt med spår! Jag försökte göra en osnitslad bana. Det kräver att man kan memorera var man går och läsa av terrängen. Det kluriga är väl inte att minnas var spåret gick om man bara ser sig omkring utan om hunden går av spåret och irrar runt. Som domare underlättar det om jag vet var spåret är. När jag gick och la ut spåret så gick jag rakt ut i okänd skog. KOm vram mot en myr och tjärn, fick vinkla och kom upp på en häll. Där uppe, mitt ute i skogen långt från de andra hör jag plötsligt stora tunga raska travsteg. Mest troligt en älg som antingen legat och vilat eller stått och glott på mig. Men när man inte vet vad och var djuret befinner sig så är iaf inte jag kaxig. Men jag kan ju inte kasta klöv och flaska och kuta heller. När jag lägger spår har jag allt fokus på att memorera vägen, sätta snitslarna så klurigt att hund och förhoppningsvis inte förare ser dem så att jag glömer nästan bort att hålla koll efter vilt och legor/iden. Jag vet i anlagsklass ska det vara snitslat men jag tycker förarna sköter sig bättre om de inte vet vägen utan måste lita på hunden och nu var det inget prov. Fast det hade varit kul att få döma, gått efter med skogskort och antecknat. 

Två gånger har jag stött på björnide. Båda gångerna när jag bodde i Jämtland. Men det finns björn här med även om de inte är jättevanliga just här. Vad det sägs. Gästrikland är ett björnland och ett vargland. Lo är aldrig något jag funderar över att stöta på och inget jag är rädd för. Red rakt på ett björnide ungefär nu fast för flera år sedan. Det var sån här strålande fin och varm höstdag och det var nog räddningen med tanke på att björnen bäddat och sen tagit en promenad i det fina vädret. Där satt jag på häst på en smal skogsstig med en handhäst dessutom och glodde rakt in björnidet bara 15-20 meter bort. Mest troligt hade jag inte överlevt om björnen varit hemma. Skena i storskogen bland myr, träd, hällar och stenskravel med en arg björn efter hade garanterat slutat med krasch. Men det var inte min tur där och då helt enkelt.

En annan gång gick jag med hundarna längs en bommad skogsväg och kom upp över ett krön och svag kurva och ser att en bit bort ute på hygget har någon grävt rejält så det stänkt jord i en stor halvcirkel. MInns att jag vrålade "hundarna nu vänder vi" och den hund som inte hängde med fick ta ansvar för sig själv. Jag ville fortast möjligt till bilen. Om det var någon där vet jag inte. Det var grävt bakom en stor sten eller liten kulle. Minns inte exakt. Minns däremot exakt hur det kändes i kroppen.

HUr som helst så gjorde hunden igår ett utmärkt arbete och tyckte mitt spår var motiverande att följa. Vi var nog lika nöjda ägarna, hunden och jag. Det är roligt att se hur hundarna reagerar och löser sin uppgift. En hund gick först med svansen tryckt mot kroppen. Det luktade blod och djur. Han ville först inte följa med efter att ha peppat och uppmuntrat så tog han sig an spåret och var mycket spårnoga, metodisk och oerhört stolt vid spårslutet. Leonbergern är tydlig och lätt att läsa, det syns direkt när de spårar och när de vindar och pysslar med annat. Spaniels har ju ett yvigt jaktsätt och går ofta lite högre med nosen (inte alltid) och slår gärna fram och tillbaka över spåret. Taxar är oftast som att sätta på räls. Jag ska börja spåra med Rigmor. Nästan-basset som hon är vet jag att hon går som klistrad i spåret, totalt döv och blind för alt annat. Därför får hon inte vara lös. KOmmer det ett färsk spår då går hon. Helt omedveten om omvärlden.

Megastor är med och "sitter ryggsäck". Nu har hon inga som helst problem med att koppla av och bara vara. Men det var första gången hon var bland andra Leonbergers sedan hon lämnade uppfödaren.

Hon är ju inte den som hetsar och stressar.

Hon fick fint omdöme av de andra att hon är så otroligt trygg och stabil. Roligt att få positiv feedback på sin hund! Inte alla som kan ge det till andras hundar från annan kennel. Men som sagt, det var ett väldigt trevligt gäng.

Merlin blev förbryllad att det fanns så många Mega. Han ville glatt gå fram till henne... också vänder sig hunden om och är Mega fast ändå inte och dessutom iklädd glitter! Skumt!

Julkortsfotografering (det är inte Mega). Så fantastiskt sött!

Skönt att "mormor" Penny var med. Henne tycker alla mina hundar om. Skönt att ha någon att hålla sig intill när det finns så många likadana och dessutom en förkrympt Megastor! Han fick dödsångest när han skulle hälsa på en 10 veckors Leonbergervalp. dEt var det läskigaste han någonsin sett! En Mega som var Mini. Hm, han behöver ut mer i verkligheten...

Läskigt med blodspår...

Fast det var ju faktiskt spännande...

Och kolla! Värsta coola klöven!

Jag gillar den här bilden. DEn är så talande.

När vi kom hem var det fullt ös medvetslös på ängen. Fåren har gått tillbaka till vinterförvaring med vinterhagen på heltid nu så hundarna har tagit över deras sommarhage. dEn är enorm! Sammankopplad bakom stängsel ända från trädgården och mellan tummen och pekfingret räknade jag ut att den är 800 meter runt om och över 1 km sammanlagt från trädgården. Några varv runt där så är de rätt nöjda. Alla kan vara lösa och kuta av sig. Inget folk, inga andra hundar, inget vilt.

En dag när jag kom hem hade Mega haft tebjudning...  

Ränderna går aldrig ur en fågelhund. Amy spanar in. Kolla in hennes svans som virvlar runt av förtjusning.

Totte och SVante fick lite leksaker från IKEA. Bollar och en orm att böka med.

Söta lilla Russingubbe.

Fullmåne över skogshagen.   

Mikko, min fina Shetlandshingst.

Jo jag hade en selfiekväll i lördags. Töntade mig med mobilen i brist på annat. Ja jag har ju ingen tv. Har inte haft nån sen i maj. Fast faktum är att jag saknar det inte speciellt. Lyssnar på musik, kopplar av, har på radion eller leker med mobilen. Äger ingen Ipad heller och har usel uppkoppling här så titta på tv/film den vägen är bara glömma. Lever lite grann som förr i tiden. Men det funkar och jag mår rätt bra av det.  Men hur gör ni alla ni som kan selfies? Jag är värdelös. Puta med munnen vägrar jag!

Blaj blaj...

Var tvungen att testsminka mig med min nya svarta ögonskugga. Är supernöjd! Troddee inte det skulle bli så bra som jag tycker.

Nix dags att ta tag i dagen på allvar! Får öva vidare på selfie en annan dag om det nu skulle kännas nödvändigt menar jag.

Vi hörs!