Tar mig tid så här på förmiddagen för att sätta ihop ett inlägg igen. Det är fantastiskt höstväder idag! Tyst, stilla, strålande sol och elva grader varmt. Känns ju lite knasigt att sätta på vinterdäcken just idag, men vi har haft ner mot minus sex om nätterna tidigare och jag har blankslipade sommardäck. Det är en typisk dålig kombination.

Just den här tystnaden som uppstår på landet när folk antingen sover om nätterna eller är på jobbet/skolan om dagarna. När vinden är stilla och det inte är några ljud från bilar, traktorer mm är underbar. Den blir så skönt i hela kroppen.

Den här helgen har på något sätt dagar och nätter flytit i varann att jag har lite svårt att minnas exakt vad jag gjort. Det är väl inte jätteviktigt heller. Igår var jag i skogen i flera timmar och tillsammans med Veronica hade jag viltspårträning åt Leonbergerklubben. Det var otroligt roligt! Så många trevliga hussar och mattar och duktiga hundar. Några hade aldrig spårat förr och några för väldigt länge sedan. En spårvan hund som tyckte viltspår var löjligt enkelt och omotiverande så åt honom la jag ett nästan fullångt anlagsspår och inte helt enkelt. Ett spår är på prov 600 meter. Låter inte så långt men det är över en halv kilometer och det ska in fyra vinklar som inte ska krocka med varann. När jag gjorde uppsparket kände jag hur jag saknat det här. Det är fantastiskt roligt med spår! Jag försökte göra en osnitslad bana. Det kräver att man kan memorera var man går och läsa av terrängen. Det kluriga är väl inte att minnas var spåret gick om man bara ser sig omkring utan om hunden går av spåret och irrar runt. Som domare underlättar det om jag vet var spåret är. När jag gick och la ut spåret så gick jag rakt ut i okänd skog. KOm vram mot en myr och tjärn, fick vinkla och kom upp på en häll. Där uppe, mitt ute i skogen långt från de andra hör jag plötsligt stora tunga raska travsteg. Mest troligt en älg som antingen legat och vilat eller stått och glott på mig. Men när man inte vet vad och var djuret befinner sig så är iaf inte jag kaxig. Men jag kan ju inte kasta klöv och flaska och kuta heller. När jag lägger spår har jag allt fokus på att memorera vägen, sätta snitslarna så klurigt att hund och förhoppningsvis inte förare ser dem så att jag glömer nästan bort att hålla koll efter vilt och legor/iden. Jag vet i anlagsklass ska det vara snitslat men jag tycker förarna sköter sig bättre om de inte vet vägen utan måste lita på hunden och nu var det inget prov. Fast det hade varit kul att få döma, gått efter med skogskort och antecknat. 

Två gånger har jag stött på björnide. Båda gångerna när jag bodde i Jämtland. Men det finns björn här med även om de inte är jättevanliga just här. Vad det sägs. Gästrikland är ett björnland och ett vargland. Lo är aldrig något jag funderar över att stöta på och inget jag är rädd för. Red rakt på ett björnide ungefär nu fast för flera år sedan. Det var sån här strålande fin och varm höstdag och det var nog räddningen med tanke på att björnen bäddat och sen tagit en promenad i det fina vädret. Där satt jag på häst på en smal skogsstig med en handhäst dessutom och glodde rakt in björnidet bara 15-20 meter bort. Mest troligt hade jag inte överlevt om björnen varit hemma. Skena i storskogen bland myr, träd, hällar och stenskravel med en arg björn efter hade garanterat slutat med krasch. Men det var inte min tur där och då helt enkelt.

En annan gång gick jag med hundarna längs en bommad skogsväg och kom upp över ett krön och svag kurva och ser att en bit bort ute på hygget har någon grävt rejält så det stänkt jord i en stor halvcirkel. MInns att jag vrålade "hundarna nu vänder vi" och den hund som inte hängde med fick ta ansvar för sig själv. Jag ville fortast möjligt till bilen. Om det var någon där vet jag inte. Det var grävt bakom en stor sten eller liten kulle. Minns inte exakt. Minns däremot exakt hur det kändes i kroppen.

HUr som helst så gjorde hunden igår ett utmärkt arbete och tyckte mitt spår var motiverande att följa. Vi var nog lika nöjda ägarna, hunden och jag. Det är roligt att se hur hundarna reagerar och löser sin uppgift. En hund gick först med svansen tryckt mot kroppen. Det luktade blod och djur. Han ville först inte följa med efter att ha peppat och uppmuntrat så tog han sig an spåret och var mycket spårnoga, metodisk och oerhört stolt vid spårslutet. Leonbergern är tydlig och lätt att läsa, det syns direkt när de spårar och när de vindar och pysslar med annat. Spaniels har ju ett yvigt jaktsätt och går ofta lite högre med nosen (inte alltid) och slår gärna fram och tillbaka över spåret. Taxar är oftast som att sätta på räls. Jag ska börja spåra med Rigmor. Nästan-basset som hon är vet jag att hon går som klistrad i spåret, totalt döv och blind för alt annat. Därför får hon inte vara lös. KOmmer det ett färsk spår då går hon. Helt omedveten om omvärlden.

Megastor är med och "sitter ryggsäck". Nu har hon inga som helst problem med att koppla av och bara vara. Men det var första gången hon var bland andra Leonbergers sedan hon lämnade uppfödaren.

Hon är ju inte den som hetsar och stressar.

Hon fick fint omdöme av de andra att hon är så otroligt trygg och stabil. Roligt att få positiv feedback på sin hund! Inte alla som kan ge det till andras hundar från annan kennel. Men som sagt, det var ett väldigt trevligt gäng.

Merlin blev förbryllad att det fanns så många Mega. Han ville glatt gå fram till henne... också vänder sig hunden om och är Mega fast ändå inte och dessutom iklädd glitter! Skumt!

Julkortsfotografering (det är inte Mega). Så fantastiskt sött!

Skönt att "mormor" Penny var med. Henne tycker alla mina hundar om. Skönt att ha någon att hålla sig intill när det finns så många likadana och dessutom en förkrympt Megastor! Han fick dödsångest när han skulle hälsa på en 10 veckors Leonbergervalp. dEt var det läskigaste han någonsin sett! En Mega som var Mini. Hm, han behöver ut mer i verkligheten...

Läskigt med blodspår...

Fast det var ju faktiskt spännande...

Och kolla! Värsta coola klöven!

Jag gillar den här bilden. DEn är så talande.

När vi kom hem var det fullt ös medvetslös på ängen. Fåren har gått tillbaka till vinterförvaring med vinterhagen på heltid nu så hundarna har tagit över deras sommarhage. dEn är enorm! Sammankopplad bakom stängsel ända från trädgården och mellan tummen och pekfingret räknade jag ut att den är 800 meter runt om och över 1 km sammanlagt från trädgården. Några varv runt där så är de rätt nöjda. Alla kan vara lösa och kuta av sig. Inget folk, inga andra hundar, inget vilt.

En dag när jag kom hem hade Mega haft tebjudning...  

Ränderna går aldrig ur en fågelhund. Amy spanar in. Kolla in hennes svans som virvlar runt av förtjusning.

Totte och SVante fick lite leksaker från IKEA. Bollar och en orm att böka med.

Söta lilla Russingubbe.

Fullmåne över skogshagen.   

Mikko, min fina Shetlandshingst.

Jo jag hade en selfiekväll i lördags. Töntade mig med mobilen i brist på annat. Ja jag har ju ingen tv. Har inte haft nån sen i maj. Fast faktum är att jag saknar det inte speciellt. Lyssnar på musik, kopplar av, har på radion eller leker med mobilen. Äger ingen Ipad heller och har usel uppkoppling här så titta på tv/film den vägen är bara glömma. Lever lite grann som förr i tiden. Men det funkar och jag mår rätt bra av det.  Men hur gör ni alla ni som kan selfies? Jag är värdelös. Puta med munnen vägrar jag!

Blaj blaj...

Var tvungen att testsminka mig med min nya svarta ögonskugga. Är supernöjd! Troddee inte det skulle bli så bra som jag tycker.

Nix dags att ta tag i dagen på allvar! Får öva vidare på selfie en annan dag om det nu skulle kännas nödvändigt menar jag.

Vi hörs!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el...

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter. Fjällbäckens Sarv   Hej en lammkorv tack! Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp ...

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns ...

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det. Djuren klarar kylan bra. De är skapt...