Kennel Krokanden

Senaste inläggen

Av Johanna Nordin - 19 november 2015 23:49

Alla har vi drömmar. Såna som många gånger förblir just en dröm. Ibland tror jag vissa drömmar ska förbli en dröm. Verklighets obarmhärtiga vardag kan smacka sönder mycket. Ekonomisk bärighet, orken och möjligheten att räcka till, byråkrati... ja det finns mängder av skäl som gör att saker kan trasas sönder och drömmen blir en börda. Men sen har vi de drömmarna som bor kvar som verkligen vill få blomma ut och komma till verkligheten. De drömmarna som vi måste läras oss att hantera då de tvingas mot ens vilja att förbli dröm. Det är där jag är nu. Nej det hamdlar inte om gård eller om djur. Jag är inte den som brukar hindra mig att prova mina drömmar. Men det här är sån dröm som liksom är i stort sett omöjlig att genomföra. Jag pratar om barn. Det finns de som tycker att jag har det så jävla bra. Jag har ju "allt". En kompis till mig citerade en rad ur någon blogg hon läst. Det stod något i stil med "om alla människor gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar skulle ingen döma". Det var så bra sagt. Nej jag har inte allt och jag har inte möjlighet att göra "allt".

Jag har nog alltid velat ha barn. Jag var den urtypiska docktjejen som barn, jag utbildade mig till förskollärare. Men ni vet jag hade ingen brådska. Väntade på att träffa den rätta. skaffa barn på egen hand fanns inte på världskartan för min del då för 20 år sedan. Barn var inget jag gick direkt och längtade efter. Men jag visste att jag ville ha minst tre stycken. Mina barn hade redan då namn.

Åren gick och jag bestämde mig tillslut för att adoptera barn på egen hand. Sökte, pratade i telefon, bokade möte. Väl medveten om vad som gällde att som ensamstående adoptera. Jag ville ha ett barn från Kina. Min syster är från Korea och det kändes så självklart att välja ett asiatiskt barn. Jag älskar min syster och har alltid gjort även om vi fått bättre kontakt nu på äldre dar. Det beror nog på att vi är väldigt olika, olika intressen, liv och en viss åldersskillnad som idag inte spelar någon roll. Men när det så var min tur att äntligen kanske få chansen att göra en verklighet av drömmen stängde Kina för ensamstående föräldrar att adoptera. Det var en smäll i ansiktet. Men jag tänkte att jag är ju inte lastgammal och än finns goda chanser. Kände att jag ville bryta gamla vanor, skaffa nya möjligheter och utvidga min bekantskapskrets. Prova drömmen att bo i Norrland och ha bättre möjligheter att träna hundarna inom framför allt jakt. Så jag sålde min lägenhet och köpte mig ett hus. Långt från allt. Långt från nära, kära och bekanta. Jag kände inte en käft för att vara tydlig. Men jag tänkte att det löser sig. Det gjorde det också. Har underbara vänner från den tiden även om vi numera inte ses mer än över facebook.

Jag dejtade en hel del över nätet. Det gjorde jag redan innan jag flyttade. Ni vet de där klassiska att man går och fikar men sen blev det inget mer. Jag dejtade både killar och tjejer. Eller egentligen mer killar. Det var enklare. Men slutade alltid med att de ville ses igen men inte jag... Jag kände mig både mer bekväm men samtidigt obekäm att dejta killar. Inte så mycket pga normen utan för att jag kände mig så främmande i tjejkretsarna. Jag tyckte inte jag platsade bland ballongjeans, killkläder, bakvända kepsar, ryggsäckar och slipsar och en massa öl. Det är möjligt att jag fick tunnelseende men ärligt så var jag inte så himla intresserad heller att verkligen träffa någon. Jag hade bra, fullt upp med mig och mitt. Barn det kunde jag ju skaffa på egen hand om jag inte träffade rätt. Dejtandet var mer en lek och en bekräftelse även om jag faktiskt alltid bara hade en dejt i taget. Jag försökte skriva till flera olika samtidigt men det blev så komplicerat att minnas vad man pratat med vem om så jag la ner det. 

Sen kom åren av kaos. De åren som bara passerade som i en dimma. De åren då djuren blev min räddning och min livlina. Jag sökte hjälp men fick inte rätt. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. Skulle vilja skälla ut läkarna på hc i Åre och undra om de bara lärde sig gipsa ben på sin minst 5,5-åriga utbildning? Jag insåg då att det var inte läge att skaffa barn. Men jag var ju inte lastgammal då heller.

Ibland känns det som livet bara går med mig. Som jag är en statist i verkligheten. Ni vet, precis när jag ordnat så bra i Enköping. Börjat få vänner vilket inte var så lätt där, ridskolan började verkligen ta fart, jag hade ett halvtidsjobb på gång och fått hyresvärd i stora huset. Då kommer grannen som hatade flugor och var allergisk mot hästar och som hotade med att dra in kommunen om jag inte löst hans situation inom en månad. Han kan dra åt... ja ni vet där det brinner eviga buskar och är ovanligt hett och otrevligt. Väligt få människor jag kan säga att jag hatar men han och hans fru tillhör den skaran. Så sockerlena när det dansades efter deras pipa för att sen hugga i ryggen. Så jag flyttade bums. Fanns inte så mycket mer att fundera på. Så fantatisk var inte just den gården att jag var beredd att strida för den. Grannen åt andra hållet var allvarligt talat inte klok hon heller. När jag gick ut i tv som homosexuell kom det en galning som härjade runt utanför och på min gård och letade efter mig. JAg var av en händelse i stan just då och hade lämnat hundarna i hundgården. De använde den i stort sett aldrig men just den dagen var de där. Jag skulle bara vara borta någon timma och vädret var fint. Grannen såg mannen, ja en annan kvinna i byn med. Men hon blev så rädd då han på signalimentet såg otäck ut, att hon tog sin hund och vände hem och låste in sig. Ingen av dem ringde polisen. När jag sedan gick till grannen för att fråga mer om det inför en polisanmälan så är det första hon säger när hon öppnade ytterdörren "ja vet du vad. Jag satt här och solade och hundarna förde sånt herrans liv. Jag blev så irriterad och det ska du veta att såna hundar som skäller på det viset DET vill inte jag ha som grannar!" Jaha? Där står jag. Hon som i blotta förskräckelsen just undkommit att bli misshandlad, våldtagen,  bortrövad  eller mördad. Men hundarna som skällde för att han härjat på min gård efter mig var det som bekymrade henne.

Ja det var ju inte läge att skaffa barn samtidigt som jag flyttade en hel gård. Jag hade faktiskt tänk att bara flytta hit som en språngbräda vidare till något annat. Eftersom det blev panik med flytten fick jag flytta dit det varken var för långt och dit där jag kunde inhysa alla djur med godkänt enligt regelboken. Men jag blev kvar. Fick vänner och började om igen efter att ha rest mig ur en mental dipp några månader efter flytten.

Då kom mordhotet. Jag visste inget om något. Jag levde på flykt i sju veckor. Gömde mig. Det talades om både skyddad indentitet och identitetsbyte från myndighet. Jag satt långt hemifrån och visste inte om jag skulle behöva avveckla gården och djuren från där jag befann mig. Det är ju inte direkt så att barn är något man känner att det är läge för att fundera på när man inte ens vet var man kommer vara och ens vem man kanske kommer bli. Att vara bipolär i sånt här läge har sina för och nackdelar. Fördelen var att jag under den värsta tiden fick en kick. Den motsatta effekten. Jag rockade och poppade i bilen, skämtade om allt och var otroligt driftig och kreativ. SEn kom smällen. Några månader senare kraschade jag. I allt kaos drog jag igång ridskolan igen och ville jättemycket. Det var dumt det.  Det tog tid att resa sig och ibland undrar jag om jag verkligen gjort det. Men det var först i somras jag verkligen fick bekräftat att jag är bipolär. Efter allt som varit, och då mycket som jag inte nämner här, är jag betydligt skörare än innan. Jag har rensat i mitt liv. Sånt som inte får mig att må bra måste bort, även människor. Jag har ett liv och det är min skyldighet att försöka se till att jag mår bra. Det finns inte utrymme för annat. DEt låter som en klyscha. Det är det väl också. Så säger många. Men för mig kan det i mina mörka perioder handla om liv eller död.

Det som är så jävligt är att jag är beroende av andra för att kunna bli mamma. Jag har för länge sedan slutat hoppats på att träffa den rätta. Barn vill jag skaffa på egen hand. Mitt barn. Ingen annans. Vägrar bli låst av någon annan vuxen efter en kortare relation där barn kom för fort. Nu blir man ju inte bara gravid som homosexuell. Nej för att bli gravid måste man antigen 1. knulla med en man 2. inseminera hemma med hjälp av en man 3. åka till Danmark mfl länder och inseminera/göra inplantat. Det tror jag alla är rörande överrens om. Jag kan inte lämna gården och åka till DAnmark. Jag är i så fall beroende av att någon tar hand om gård och djur. Jag räknar kallt med att behöva åka mer än en gång. Jag ska ta mig till flyget, flyga till Danmark, inseminera och åka hem samma väg igen. Jag vill inte avveckla gården för att försöka bli gravid. Jag kanske aldrig lyckas utan istället förlorar allt. Jo då jag har tänkt på hur det skulle bli att ha barn på egen hand och hur det skulle bli med gården. Det här är ju inget nyck. Det här har jag tänkt på i så många år.

Jag skulle åkt redan i början av sommaren. Men då fick jag min diagnos av en dum läkare som bemötte mig som mindre vetande och imbicill. Egentligen hade jag inte tänkt prata med hene om mina planer. Men så kom medicin upp på tal och jag kände att jag var tvungen att berätta. Hon bemötte mig otroligt oproffsigt och bemötte mina planer med att avråda mig och tyckte det var olämpligt. Jag kraschade igen. Kände mig dum i huvudet. I höstas träffade jag en annan läkare som inte såg några hinder alls. Vi pratade om alternativ till medicin och hur det skulle bli för mig. Han var sakligt utan att försköna men var övertygad att jag inte skulle ha några problem som hindrade mig att försöka och ev bli mamma. Hoppet tändes igen. Bestämde mig för att försöka snarast. Men jag sitter här där jag är. Om jag ska bli mamma är jag beoende av andra. Det är förbannat orättvist! Visst att jag satt mig på gård på egen fri vilja. DEt är inget jag ångrar. Inget jag vill göra mig av med. Men innan någon dömer och säger att jag har det så jävla bra, jag som har "allt". Tänk efter. De flesta älskar i sänghalmen och blir med barn. För mig krävs det en otrolig logistik och ett beroende av andras vilja och möjlighet. En jävla tacksamhet som för andra är så självklart enkelt. (jag vet att alla inte blir gravida den enkla vägen heller). Om jag ska bli gravid krävs det andras hjälpsamhet. Allt kostar pengar. Flygbiljetter, inseminationen, samtal, gårdsvakt. Det är inte några tusenlappar utan efter ett antal försök är det många tusenlappar. Tänk om jag drar igång och gårdsvakten inte plötsligt kan? Nej jag kom inte iväg mer för jag har ingen hjälp. Flera tusen åt helvete. Dessutom, jag kan inte kräva hjälp. Bara vara tacksam om någon kan. Jg vill inte ta in avbytare. HElt random människor och dessutom kostar det också.

Ja nu sitter jag här och försöker förlika mig med att jag blir aldrig någon mamma. Det var helt enkelt inte min lott. Man kan ha ett bra liv ändå. Men det var inte så här jag hade tänkt mig. Men livet kom emellan. Jag känner igen vettig bög som kan "runka i burk" och vara nöjd med det. Jag kommer inte till Danmark. Jag ligger inte med killar.

Det är bara så förbannat onödigt att ha den jävla mensen och pms varje månad. Till ingen nytta. Av ingen mening har jag antecknat min mens och räknat dagar. Jag är rätt bitter ikväll. Jag vill inte träffa någon som har barn. Jag vill inte bli "bonusmamma". Jag vill ha eget barn om jag ska barn runt mig. HAr jobbat 17 år men andras barn. Sett gravida magar, lyckliga mamma-pappa-barn och fått höra att "det där förstår inte du som inte har egna barn" från viktigpettrar till kollegor på förskolan. Andras barn står mig upp i halsen just nu. Ursäkta för det men så är det.

Jag vet att jag varit och är världens sämsta Gudmor. Men jag har inte orkat. Livet kom emellan.


Over and out. Har inte så mycket mer att säga om det. Livet är som det är och blev som det blev. Men det kan vara förbannat orättvist sett ur olika perspektiv.


Vi hörs!




  



Av Johanna Nordin - 2 november 2015 10:08

   Tar mig tid så här på förmiddagen för att sätta ihop ett inlägg igen. Det är fantastiskt höstväder idag! Tyst, stilla, strålande sol och elva grader varmt. Känns ju lite knasigt att sätta på vinterdäcken just idag, men vi har haft ner mot minus sex om nätterna tidigare och jag har blankslipade sommardäck. Det är en typisk dålig kombination.

Just den här tystnaden som uppstår på landet när folk antingen sover om nätterna eller är på jobbet/skolan om dagarna. När vinden är stilla och det inte är några ljud från bilar, traktorer mm är underbar. Den blir så skönt i hela kroppen.

Den här helgen har på något sätt dagar och nätter flytit i varann att jag har lite svårt att minnas exakt vad jag gjort. Det är väl inte jätteviktigt heller. Igår var jag i skogen i flera timmar och tillsammans med Veronica hade jag viltspårträning åt Leonbergerklubben. Det var otroligt roligt! Så många trevliga hussar och mattar och duktiga hundar. Några hade aldrig spårat förr och några för väldigt länge sedan. En spårvan hund som tyckte viltspår var löjligt enkelt och omotiverande så åt honom la jag ett nästan fullångt anlagsspår och inte helt enkelt. Ett spår är på prov 600 meter. Låter inte så långt men det är över en halv kilometer och det ska in fyra vinklar som inte ska krocka med varann. När jag gjorde uppsparket kände jag hur jag saknat det här. Det är fantastiskt roligt med spår! Jag försökte göra en osnitslad bana. Det kräver att man kan memorera var man går och läsa av terrängen. Det kluriga är väl inte att minnas var spåret gick om man bara ser sig omkring utan om hunden går av spåret och irrar runt. Som domare underlättar det om jag vet var spåret är. När jag gick och la ut spåret så gick jag rakt ut i okänd skog. KOm vram mot en myr och tjärn, fick vinkla och kom upp på en häll. Där uppe, mitt ute i skogen långt från de andra hör jag plötsligt stora tunga raska travsteg. Mest troligt en älg som antingen legat och vilat eller stått och glott på mig. Men när man inte vet vad och var djuret befinner sig så är iaf inte jag kaxig. Men jag kan ju inte kasta klöv och flaska och kuta heller. När jag lägger spår har jag allt fokus på att memorera vägen, sätta snitslarna så klurigt att hund och förhoppningsvis inte förare ser dem så att jag glömer nästan bort att hålla koll efter vilt och legor/iden. Jag vet i anlagsklass ska det vara snitslat men jag tycker förarna sköter sig bättre om de inte vet vägen utan måste lita på hunden och nu var det inget prov. Fast det hade varit kul att få döma, gått efter med skogskort och antecknat. 

Två gånger har jag stött på björnide. Båda gångerna när jag bodde i Jämtland. Men det finns björn här med även om de inte är jättevanliga just här. Vad det sägs. Gästrikland är ett björnland och ett vargland. Lo är aldrig något jag funderar över att stöta på och inget jag är rädd för. Red rakt på ett björnide ungefär nu fast för flera år sedan. Det var sån här strålande fin och varm höstdag och det var nog räddningen med tanke på att björnen bäddat och sen tagit en promenad i det fina vädret. Där satt jag på häst på en smal skogsstig med en handhäst dessutom och glodde rakt in björnidet bara 15-20 meter bort. Mest troligt hade jag inte överlevt om björnen varit hemma. Skena i storskogen bland myr, träd, hällar och stenskravel med en arg björn efter hade garanterat slutat med krasch. Men det var inte min tur där och då helt enkelt.

En annan gång gick jag med hundarna längs en bommad skogsväg och kom upp över ett krön och svag kurva och ser att en bit bort ute på hygget har någon grävt rejält så det stänkt jord i en stor halvcirkel. MInns att jag vrålade "hundarna nu vänder vi" och den hund som inte hängde med fick ta ansvar för sig själv. Jag ville fortast möjligt till bilen. Om det var någon där vet jag inte. Det var grävt bakom en stor sten eller liten kulle. Minns inte exakt. Minns däremot exakt hur det kändes i kroppen.

HUr som helst så gjorde hunden igår ett utmärkt arbete och tyckte mitt spår var motiverande att följa. Vi var nog lika nöjda ägarna, hunden och jag. Det är roligt att se hur hundarna reagerar och löser sin uppgift. En hund gick först med svansen tryckt mot kroppen. Det luktade blod och djur. Han ville först inte följa med efter att ha peppat och uppmuntrat så tog han sig an spåret och var mycket spårnoga, metodisk och oerhört stolt vid spårslutet. Leonbergern är tydlig och lätt att läsa, det syns direkt när de spårar och när de vindar och pysslar med annat. Spaniels har ju ett yvigt jaktsätt och går ofta lite högre med nosen (inte alltid) och slår gärna fram och tillbaka över spåret. Taxar är oftast som att sätta på räls. Jag ska börja spåra med Rigmor. Nästan-basset som hon är vet jag att hon går som klistrad i spåret, totalt döv och blind för alt annat. Därför får hon inte vara lös. KOmmer det ett färsk spår då går hon. Helt omedveten om omvärlden.

Megastor är med och "sitter ryggsäck". Nu har hon inga som helst problem med att koppla av och bara vara. Men det var första gången hon var bland andra Leonbergers sedan hon lämnade uppfödaren.

Hon är ju inte den som hetsar och stressar.

 

Hon fick fint omdöme av de andra att hon är så otroligt trygg och stabil. Roligt att få positiv feedback på sin hund! Inte alla som kan ge det till andras hundar från annan kennel. Men som sagt, det var ett väldigt trevligt gäng.

 

Merlin blev förbryllad att det fanns så många Mega. Han ville glatt gå fram till henne... också vänder sig hunden om och är Mega fast ändå inte och dessutom iklädd glitter! Skumt!

 

Julkortsfotografering (det är inte Mega). Så fantastiskt sött!

   

Skönt att "mormor" Penny var med. Henne tycker alla mina hundar om. Skönt att ha någon att hålla sig intill när det finns så många likadana och dessutom en förkrympt Megastor! Han fick dödsångest när han skulle hälsa på en 10 veckors Leonbergervalp. dEt var det läskigaste han någonsin sett! En Mega som var Mini. Hm, han behöver ut mer i verkligheten...

Läskigt med blodspår...

 

Fast det var ju faktiskt spännande...

Och kolla! Värsta coola klöven!

Jag gillar den här bilden. DEn är så talande.

När vi kom hem var det fullt ös medvetslös på ängen. Fåren har gått tillbaka till vinterförvaring med vinterhagen på heltid nu så hundarna har tagit över deras sommarhage. dEn är enorm! Sammankopplad bakom stängsel ända från trädgården och mellan tummen och pekfingret räknade jag ut att den är 800 meter runt om och över 1 km sammanlagt från trädgården. Några varv runt där så är de rätt nöjda. Alla kan vara lösa och kuta av sig. Inget folk, inga andra hundar, inget vilt.

     


 

En dag när jag kom hem hade Mega haft tebjudning...  

Ränderna går aldrig ur en fågelhund. Amy spanar in. Kolla in hennes svans som virvlar runt av förtjusning.

 

Totte och SVante fick lite leksaker från IKEA. Bollar och en orm att böka med.

 

Söta lilla Russingubbe.

 

Fullmåne över skogshagen.   

 

Mikko, min fina Shetlandshingst.

Jo jag hade en selfiekväll i lördags. Töntade mig med mobilen i brist på annat. Ja jag har ju ingen tv. Har inte haft nån sen i maj. Fast faktum är att jag saknar det inte speciellt. Lyssnar på musik, kopplar av, har på radion eller leker med mobilen. Äger ingen Ipad heller och har usel uppkoppling här så titta på tv/film den vägen är bara glömma. Lever lite grann som förr i tiden. Men det funkar och jag mår rätt bra av det.  Men hur gör ni alla ni som kan selfies? Jag är värdelös. Puta med munnen vägrar jag!

Blaj blaj...

Var tvungen att testsminka mig med min nya svarta ögonskugga. Är supernöjd! Troddee inte det skulle bli så bra som jag tycker.


Nix dags att ta tag i dagen på allvar! Får öva vidare på selfie en annan dag om det nu skulle kännas nödvändigt menar jag.


Vi hörs!


                       


Av Johanna Nordin - 18 oktober 2015 21:29

Idag blir det mängder av bilder, eftersom det blev så mycket text i förra inlägget   . Håll med om att den här hösten är fantastisk! Nu ska jag inte klaga på sommaren då jag tyckte att så snart det blev juli blev en fullt godtagbar sommar. Jag är ingen soldyrkare av stora mått. Fint väder ja men hysterisk värme nej. Det jag kan klaga på är alla knott som blev. Djuren har haft det jobbigt och jag är glad att jag haft ligghallar i samtliga hagar. Knott och broms, till skillnad mot mygg bits inte under tak. Nu har vi haft över en vecka med frostnätter med ner mot -5 C så snart borde de dö bort de små asen.

 

Höstmorgon i skogshagen

Ännu en morgon med frukosthö, idag faktiskt.

Full rulle! Älskar skogshagen! De måste använda alla sina sinnen, får röra sig och använda alla muskelgrupper helt naturligt. DEt ligger nedfallna träd i olika höjder så de har hinder till både stora och små och jag blir så glad varje gång jag ser de hoppa av fri vilja och glädje. Har inte lyckats få det på bild. En stock ligger på en meter i höjd och den tar Jonna och ungrussen Tilia och Maggan emellanåt.

 

Samanta

Vilda, Sessan och Maja sträcker ut.

Samanta, Aldis och Maggan samtalar

Det bästa vi kunde åtsadkomma Stålemaras Magnolia och jag i uppställningsväg. 1,5 år gammal.

 

Maggan igen (Stålemaras Magnolia) e. Finemang 577

 

Lill-Jonna e.Jucent 391 

Tilia 2,5 år gammal e. Duktig 568 

 

Man kan inte vara söt och vän jämt tycker Maggan och sekunden efter jag tagit kortet nöp hon matte i kinden   . Jaja dessa ungdomar. Det hör till och var inget allvarligt. Ett litet nyp för att se vad som hände och hur långt man gå. Hon fick dock höra att det var defintivt steget för långt   . Men bilden är kul. Sur liten söt ponny.

Vilda ville däremot gärna pussas

Sessan tar en selfie

Soldyrkare

Leka med matte är kul tycker Savannah

 

Det tycker även pappa Glenn. En stund av närhet är också uppskattat.

 

Attack! Glenn leker bara och jag håller på att träna honom att stegra på kommando. en nog är det frestande att utbilda honom till försvarsget. De där hornen   

Lördagsgodis

 

Klas-Göran, det svarta fåret, och hans "svampar". Jag inser att jag håller på med något som kallas flushing. Det innebär att man innan och i samband med betäckning utfodrar tackorna med extra protein och näringsämnen för att få dem att släppa fler ägg och därigenom få fler lamm. Hoppsansa, det hade jag ingen aning om! Jag tyckte bara det var praktiskt att få dem att frivilligt kuta in i respektive bås från sinna respektive hagar. Har delat gruppen i två och från nästa vecka blir det tre grupper. Hälften ska betäckas medan några får ett viloår och går med ungtackorna/årets lamm och de två som inte ska få fler lamm. Jag vill inte betäcka årslammen. Många gör det men jag vill låta de växta färdigt både mentalt och fysiskt. Det ska bli spännande att se om flushandet har någon effekt. Finullsfår är kända för att vilja spruta ut lamm och svamparna är 25% finull. Förstagångstackor brukar få en vardera så vi får se till vårvintern. Det kanske blir över 10 flaskisar   . Ja man lär så länge man lever.

Jag och min "lilla" ko som mer ser ut som en tjur.

 

Hon är lika go och kärleksfull som förr. Bara storleken är skillnaden. Världens bästa kossa/kviga/tjur/hemofrodit whatever...

Puss!

Norrgårdens Extra och hennes föl Norrgårdens Isolde e. Qluring 610           

 

Något motvillg att ställa upp sig

"-Dumma däj vill inte!"

 

10 minuter senare   

En dag i Merlins liv

 

Merlin och Mega myser

 

En vanlig fredagkväll hos oss

 

Totte

 

Svante

Rigmor (med skit på kinden.)

 

Lek är livet!


Vi hörs!  

    

          

     


     

   


Av Johanna Nordin - 15 oktober 2015 21:45

Det är för det mesta fantastiskt roligt att blogga. Jag har gjort det i snart 10 år. DEt har blivit en del av det jag gör, en del av mig. Från början gjorde jag det för att berätta med bilder och ord om min vardag för vänner och familj 60-80 mil bort. Det var innan facebook och instagram och ett tag var det poppis att ha hemsida och blogg. Faktiskt så har jag fått vänner från den här tiden. Det är jätteroligt. Vänner som jag numera "umgås" med över fb men det känns som vi känner varann för vi har hängt i så länge i varandras liv trots att vi aldrig träffats på riktigt. Lite skumt egentligen. Jag skulle gärna, men tiden räcker inte till för allt.

Det jag har lärt mig av dessa år är att det är väldigt svårt att egentligen förmedla rätt innebörd i en text. Därför att läsaren tolkar efter eget huvud, erfarenheter och sinne. En vän långt tillbaka sa till mig att i en text, för att fånga läsaren, ska man ta i lite åt alla håll. Min erfarenhet säger mig att det ska man inte! Det finns inte utrymme för utsvävningar om man inte vill få pisk på fingrarna. Jag har provat för många år sedan. Det gick åt helskotta och massa pisk.Vad det handlade om är helt oväsentligt idag.

Men hur man 'än vrider och vänder så finns det alltid de som gör egna tolkningar. Ibland vill folk göra egna tolkningar för att provocera eller hitta sin del i texten där jag skrivit just åt dem. Texten, ordet och meningen är riktat till dem. Det tänkte jag prata om idag. Jag är fullständigt medveten om att det finns någon som kommer känna igen sig och känna sig uthängd. Men allvarligt talat, jag bryr mig mindre om det. För att inte säga jag skiter i det. Därför att min dag blev helt förstörd idag av ett enda samtal från en person som läst mitt förra blogginlägg och utsett sig som min drömkvinna. Miss Right hade bestämt att hon var det jag sökte.


Vet ni, för att tala klarttext: Jag är sjukt jävla less på folk som skriver, ringer eller smsar mig och berättar om hur enastående jag är. Hur de suktat efter mig sen jag var med i tv. Hur jag är den de söker och hur fantastisk jag är och hur förälskade de blev. Jag har fått mängder av den typen av brev under dessa år. De står mig upp i halsen precis allihop. Nej jag blir inte ens smickrad. Vet ni varför? Jo därför att det alla dessa beundrarinnor (förvisso en och annan sällsynt man med) glömmer bort är att jag har inte en jävla aning om vem den andra är: Man ska vara två för en tango! Men somliga är så upptagna med att smickra och berätta om hur de känner att jag kan sitta med fyra handskrivna sidor ur ett brev utan ett ord om vem de är. Varför skulle jag svara på ett sådant brev? Jag vet vem jag är. Jag ser mig i speglen varje dag, flera gånger om dagen. Som jag skämtsamt sa till en kompis idag: "Det är fan jobbigt att vara snygg! Lyckliga äro de fula!" 

Idag ringde en kvinna mig och började med att presentera sig och berätta att hon var ute och letade efter mig. Jaha? Det visade sig bokstavligt letade för hon hade åkt från en stad till Trogsta där jag bodde förut, till för ungefär ganska precis tre år sedan.... Det gick alltså omkring en människa som jag överhuvudtaget aldrig sett, träffat eller hört talas om och letade efter mig och utsett sig till min drömkvinna. Ursäkta mig men jag vill:

1. Vara aktivt deltagande i VEM och NÄR jag ska dejta!

2. Bestämma OM och NÄR och AV VEM jag vill ha besök!

Jag hatar oväntat besök! Jag avskyr när det poppar upp någon som gubben i lådan när jag inte är informerad och det är kollat om det passar. Allrahelst av folk jag inte känner. Okay en snabb fråga eller lämna åter nått, men någon som förväntar sig tid att umgås. Jag kreverar. Jag har alldeles för mycket kontrollbehov, för mycket att göra och ursäkta men det passar inte jämt! 

Den här människan hade läst mitt förra blogginlägg och tolkade som säkert många andra att jag är en olycklig liten fågel i en bur som bara drömmer om att träffa den rätta. Nu är det så här att hade jag velat och lagt manken till så hade jag kunnat varit gift och skild och gift igen i många svängar i mitt liv. I det stora hela har jag det oförskämt bra. Jag trivs med mitt liv. Jag gillar att slippa anpassa mig efter någon annan, slippa tjafs om vardagsbestyr och jag är både för lat och bekväm för att ut och dejta. Därför passade bondekonceptet mig. Nu blev det ju ingen större utdelning efter det men ibland måste man ju testa.Även om jag erkänner så här fem år senare att jag anmälde mig själv hösten -10, ungefär nu faktiskt, för att jag var asförbannad, kränk, dumpad och sårad. Punkt.

Den här kvinnan som ringde har som jag skrev utsett sig till att hon är det jag söker. Nästan frestande att säga att tillåt mig att le. Men det är inget att le åt. Det är inte roligt eller smickrande någonstans. Det är ett jävla övertramp! Det är precis vad det är. Som att jag inte skulle ha något eget att säga till om.   


Den här torsdagskvällen blev förstörd. I min kropp drogs varningsklockan igång. Det här, att åka iväg random och leta efter mig är inte ett sunt beteende. Man gör inte så. Det är inte romantiskt. Vad hade denna kvinna gjort om jag hade bott där och redan haft en dejt på gården? Huset fullt med folk? Jag är sällan ensam, dag som kväll och jag har min vakthund.

Jag stod på ICA när hon ringde. Jag hade ingen lust att dra igång värsta utläggen där. Innan jag hunnit de 8 km hem hade samtaet spritt sig i den lilla byn. That,s the way it is. Livet på landet. Jag har som oftast svårt att vara oartig och snoppa av någon så där direkt i ett samtal. Dessutom, jag lovar trots att jag borde vara luttrad vid det här laget, att man blir rätt överrumplad när någon ringer och säger att de letar efter efter en även om varningsklockan slår igång.

De där varningsklockorna ja. Jag har tagit emot sexsamtal, sexsms, haft ett antal stalkers efter mig, telefonsamtal där någon ville döda mig och "få mig fixad", jag har haft manliga galningar här både en två och fem gånger som letat efter mig för att slå mig, fixa mig, döda mig whatever. Förstår ni nu att jag hatar när det poppar upp någon utan min vetskap! Det är inte för intet jag har fem hundar! Jag har en ren vakthund. Jag vet att hon inte bangar, jag litar på henne till 100%. Härom veckan då det var rally satt jag i gräset med henne bredvid mig. Bakom min rygg går två män. Lite för nära för hunden som skyddar sin matte som i och med att jag sitter ner har satt mig i en, ur hundars perspektiv, oskyddad ställning. En skadad/ sovande/ liggande flockmedlem skyddas alltid. "BAFF" och hunden gjorde ett studs bredvid mig. Direkt översatt: Back off!

Ikväll hade jag henne med mig var jag än gick. En kniv i fickan och jag lyssnade efter varje bil. Ringde mina vänner och informerade. De satte mig på sin jourlista. Huvudvärk och händerna var vita. Överreaktion? Nej knappast. Bara ett signalsystem som säger till mig att skydda mig. Jag har så många anledningar för att det här händer i mig. Tack så jävla mycket för det!


Tillslut måste jag tillägga att jag förstår inte ni som säger att ni inte vet hur ni ska få kontakt. Har ni sett de gula plåtlådorna som brukar finnas utanför matbutiker och lite överallt på stan? De kallas postlådor. Man tar ett papper, skriver och stoppar i kuvert, slickar på ett frimärke och lägger i en gul låda. Eller man lämnar ett meddelande på bloggen med sin MAILADRESS inte telefonnummer för jag ringer inte upp nån jag inte vet vem det är! Kalla det sjukligt misstänksamt men jag har mina skäl. Har man tur, på vinst eller förlust i livets lotteri, så kanske man får ett mailsvar om mottagaren anser det intressant, har tid eller lust. Jag är inte desperat för att jag gruppdejtade där i tv för mer än fyra år sedan. SEn om det blir någon kontakt så innebär det inte att vi ska träffas pronto bara för att den som skriver har hästlängders försprång med att veta vem jag är. Såna har jag träffat på tröttsamt många gånger. Hinner knappt skriva svar på hej så ska vi dejta på fik. Nog för att jag gillar kaffe och gobit men inte med vem som helst.

Nog om detta!





Av Johanna Nordin - 11 oktober 2015 13:41

Det är svårt att få till en överskrift ibland. Det finns inget bra och kort som kan sammanfatta texten. Ibland, eller rätt ofta har jag ett klart innehåll och massor att skriva om. Men så när jag sätter mig är det som bortblåst och det är som ett vitt blad hur jag än tänker och försöker minnas. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om tankar, känslor och sinnesstämning men sen är ju frågan om och hur mycket jag ska delge. Det är nog tur för mig att jag inte har så mycket tid att sätta mig och blogga. Det är en konst att förmedla känslor i text. Allrahelst sina egna. Speciellt när känslorna snurrar lite fortare än de bör.Hinner inte jag med är det ju omöjligt att få ner de i text. Träffade en ny läkare rätt nyligen. Begärde själv att få en ny. DEt klickade inte alls med den förra. Hon körde över mig som ett ångtåg och jag mådde skit efteråt. Kände mig totalt värdelös som människa. Det här var i juni i samband med att jag tillslut fick diagnosen bipolär. Jag hade planer, drömmar och mål men hon lyckades smacka ner mig på bottennivå. Inte genom diagnosen i sig. Den har jag förstått att jag haft länge. Utan hennes bemötande. Jag ska inte kritisera henne som läkare. Det kan ju vara vår personkemi helt enkelt. Fick således en ny läkare. En äldre man, helt fantastisk! Rak och inga krusiduller och inlidande ord eller förklaringar. Men han lyssnade, tog in och bekräftade. Att äntligen träffa rätt läkare efter alla år var som att bli av med så mycket börda. Hade med mig en kompis som känner mig väl, som sett mig i alla stämningar. Det jag framför allt fick bekräftat är att jag, i och med min sjukdom, har så mycket mer känslor än andra. PÅ gott och ont. Det är fantastiskt att kunna känna så mycket. Samtidigt som det äter upp mig emellanåt. Men det är något jag får leva med. Men det är skönt att få veta varför och att det är så här. Tankar som maler i huvudet är inte alltid sunt, men nu kan jag kanske lära mig att förhålla mig till dem. Det är iaf en förhoppning. Bipolär är ett stort begrepp. Det är inte så att det är lika för alla. Liksom diabetes finns typ 1 och 2. De skiljer sig mycket. 

Lagom när jag träffat den bra läkaren gick jag dagen efter till hälsocentralen. Jag var glad och mådde bra. Vågade drömma och planera igen. Men kroppen har strejkat en lång tid. Minns när jag var till min PT i vårvintras. Skulle göra ruscher, ni vet stå i startställning rusa och ner igen och tillbaka. Jag kom inte iväg. Benen låste sig. Musklera vägrade, knäna gick i baklås. Jag gick till kiropraktor. Har ju drattlat i backen med fart och buller och bång ett antal gånger från hästryggen och slagit mig i regnbågens alla färger. När jag reser mig från en stol så är kroppen som en fällkniv. Musklerna värker men jag har haft tusen och en ursäkt och förklaring. Sjuk? Nä inte jag inte! Det är ridolyckor, druckit för lite men framför allt har jag tänkt och trott att det är humöret. När livet är tungt så borde väl kroppen reagera, eller? Inte undra på att det gör ont i lårmusklerna efter allt som hänt i livet. Jag spänner väl dem om natten eller nått.... Som sagt jag har haft massor av förklaringar och jag har inte varit den som gått till läkaren för lite smärta. Vad är smärta? Ibland undrar jag. Jag som gått med hundbitet finger och blev akutskickad till sjukhuset, inlagd i fem dagar med intravenöst dropp och opererade utan bedövning. Det är en historia i sig. Efter bettet som gick in i leden på långfingret fick jag antibiotika och läkaren sa att det skulle bli svullet och göra ont, ringde 1177 efter några dagar då fingret var plommonblått och de tyckte jag kunde ju åka till hc vid tillfälle när jag hade tid och visa fingret. Eftersom jag inte hade ont. Saken är att säger en läkare att det här ska göra ont då räknar jag med smärta som är överdjävlig. Jag skötte djuren, hundar och hästar skulle ha mat och vatten. Hundarna hinna gå ut och valpen rastas trött. SEn kunde jag åka. PÅ hc fick jag välja mellan att åka ambulans eller köra till akuten NU. Men jag måste ju hem till hundarna innan... Då lägger vi dig i ambulans hotade läkaren. Okay okay jag åker och sen åkte jag hem och skulle bara. På akuten undersökte läkaren leden med att köra in en metallpinne rakt in i såret och peta den rakt igenom leden och ut på andra sidan. Jag låg och tittade på en stor tvskärm på hur han grejade. När han för 11 gången tjatade om det inte gjorde ont så kändes det pinsamt att säga nej så jag gick med på en smärtlindrande spruta på handen. DE ska tydligen göra ont. Det spände men ont, näe. Däremot på hc var det en kvinna som fick en sån spruta, jag såg genom en dörrglugg. Hon vrålade och vred sig som en mask. Jag tyckte hon var lite töntig  Jag har jobbat i stallet med 39C feber och halsfluss. Ja det gjorde lite ont i halsen när jag böjde mig ner. Det var lite kämpigt att svälja men så himla ont gjorde det inte. Var första gången jag hade halsfluss så jag hade inte nått att jämföra med.  Djuren måste ju skötas oavsett. Efter alla år när kroppen i perioder känns som bly och motvärker utav trötthet, varje steg är jobbigt då benen känns svullna och tunga och bitvis tunnelseende så har jag vant mig. Det är dagar då jag försökt vila mycket, stanna hemma och bara göra det jag måste. Men sjuk? Näe inte mer än motigt sinne och den sk utbrändheten jag fick som diagnos. Att jag tappar balansen och får slagsida det beror ju på att jag dricker för lite vatten när jag jobbar... 

Hur som helst så gick jag till hc dagen efter mitt läkarbesök på psyk. Glad i hågen. Var inte fullt lika glad när jag gick därifrån. Att läkaren var arrogant och översittare kan jag ta även om jag hade lust att kräva ett möte med honom och upplysa honom om hans attityd. Men man får välja sina strider och slag som Patrik säger. Jag skiter i honom. På ett sätt hade han rätt men det var hans sätt att framföra sitt budskap. För säkerhets skull tog de och tappade mig på ett antal rör blod för allt mellan hjärnan och stortån. Efter noggrann undersökning, samtal där jag fått berätta om symtomen och känslan (han var bra på att lyssna iaf även om han dånade på däremellan, fast jag tror han egentligen brydde sig och var orolig) och med blodprover som svar så satte han en kronisk diagnos. Jag tänker inte gå in på vilken. Men det är en kronisk muskelsjukdom. Jag kommer aldrig bli frisk från den, finns väl risk att jag snarare blir sämre. Om jag var glad dagen innan så befann jag mig i ett töcken när jag gick därifrån. Vad händer nu? Gården? djuren? Livet? Var ska jag ta vägen? Nu när jag äntligen funnit ro med att bo och leva här, tagit mig igenom tuffa år av svek, flyttar, hot, strul, tjafs och konflikter. Jaha ska jag skita i det här då för att kroppen inte är frisk och egentligen inte pallar med? Vad är meningen med allt? Jag blir samtidigt förbannad! Vad är det här? Ett skämt från Gud Fader?! Nu när jag landat, försonats med tanken att Årsunda är mitt hem och jag ordnat allt med djuren och gården som jag vill, önskar och har behov av. Kan inte förlika mig med tanken på att lätta ankar igen.Vet ni vilket helvete det är att flytta en hel gård? Jag har gjort det två gånger för mycket. Eller tanken på att sälja och nästa person som flyttar hit river upp allt fårnät, river ponnyboxarna och djurrummet inne. Jag får panik av bara tanken! Dessutom blir jag arg, det känns som vandalisering efter allt jobb. Satte genast igång med tankar på vilka djur som skulle säljas. Jag kan inte tänka så ännu. Det får komma pö om pö. Just nu har jag kört ner huvudet i jorden och agerar struts. Jag kan inte kasta iväg allt här och nu. Det vore helgrån mot min själ och hjärta.


Mitt i allt det här kan jag ibland känna mig så liten, ensam och oviktig. Jag vet, det finns de som har det värre. Men det är ingen tröst och det är fånigt att jämföra folks eländen, sorger, trauman, smärta eller kriser. Jag kan bara utgå från mig själv. Det skulle vara så    skönt att bara ha någon att luta sig mot när livet går emot. Någon som fanns bara för mig. Någon som kan ta mig (djuren och gården) för den jag är och inte ha någon egen påhittad bild eller fascineras över vem jag är (jag vet jag stavar alltid fel på ordet). Det är speciellt att bo på gård. Jag orkar inte med någon som vill prova och se vad det innebär. Det innebär att även mina känslor måste provas och jag kan inte släppa in nån på de promisserna. Det kostar för mycket. Det bästa skulle vara någon som är uppväxt på en kennel med hundar och valpar i hela huset men som inte har möjlighet att ha djur. Jag vet det är egoistiskt men det är så jag känner. Nån som älskar djur och vet vad det innebär men som inte själv kommer med hundar, katter och ungar där allt ska matchas ihop. Hundar som inte fungerar ihop, omplaceringar och bitterhet för att man lämnat ifrån sig sin hund och sen tar förhållandet slut.. Jag får ont i magen av bara tanken. Efter allt som varit har jag nästan tappat tilltron på människor. Allt tjafs, svek, konflikter, elakheter, hot och strul har satt sina spår och jag har knappt ens lust att ha en bästa vän. Det gör för ont. Samtidigt som det är ensamt är det skönt att krypa upp i soffan själv bland kuddarna. Det är en trygghet i sig.

Avslutar med en bild från i fredags. Mina kompisar kom förbi när jag behövde de som bäst. Underbara vänner! Anne-Lie ringde och sa att jag behöver vin med tanke på allt elände senaste tiden.

 


Av Johanna Nordin - 2 oktober 2015 13:22

Jag har haft undulater i stort sett hela mitt liv. Älskar dem! Så vackra och söta, ingen är den andra lik. Många tycker de låter illa. Jag gillar deras kvitter och kraxande. Störs inte ett dugg av dem. Härom natten somnande jag på soffan och vaknade på morgonkulan som vanligt trots att buren tillfälligt placerats alldeles intill gaveln på soffan där jag hade huvudet. I alla år har jag drömt om en stor voljär åt fåglarna. En önskan som nu blivit sann!

Buren är 2.40x1.15 stor.

På botten bor marsvinen.

Ett fast lekträd med massa härliga grenar att gnaga på.

 

Och ett mysigt "vildträd" med grenar som gungar och kräver precition att landa på.

 

Här ser man hur små de blir i stora buren.

 

Hela rummet blev ett djurrrum. Till vänster voljären, rakt fram en box åt Totte och Svante och sedan är det tänkt som valpbox för tik med valpar, den smala boxen är förråd för spån, kattsand, smådjursmat mm. Tunnorna innehåller hund- och kattmat, katternas potta och matplats fick flytta tillbaka igen och från grinden kommer man ut i köket så djuren har god kontakt med hemmets hjärta. Kortet är taget från vardagsrummet. Dörren får vara kvar, kan vara skönt att stänga när pippisarna har körövning och jag vill vila eller titta på tv/film. Så otroligt nöjd och lycklig! Skönt att ha djuren samlade på ett och samma ställe. Underlättar städningen om inte annat. SEn blev det så himla snyggt! Inget kojbygge här inte som Patrik säger som byggt det åt mig. 

 

Jag kom på att de har inga namn. Brukar kalla dem för LIlla Blå och LIlla Gul och Lilla Grön. Fast nu är de några fler i flocken. Undulater är flockdjur. Ju fler desto bättre.

Kaisa och Rufus. Han börjar bli lite skruttig Rufus. Får se hur länge han hänger med. Har ingen aning om åldern men veterinären gissade då på 5-8 år och det är två år sedan. Jag gissar på över 10. Eller också har åren som vildkatt tärt på honom och fått honom att åldras i förväg. hUr som helst kan jag lova att hans sista år i livet kommer vara hans lyckligaste. Han sover i sängen, nästan uteslutande innekatt, får god mat och kärlek och i stallet bor hans familj som han ibland går ut och hälsar på. Men han trivs bäst inne i lugn och ro.

 

Fler som är lyckliga är ponnyerna som gått gått i grushage hela sommaren och nu blivit släppta på höstbete då gräset inte är så näringsrikt och insekterna avklingat. Najade v.d rijsdrecht

 

Vilda

 

Sessan  

Nöjd, glad och lycklig!

Avslutar med en bild på Amy. Min 9 åriga engelska setter. Hon är som hon blev. Tyckte att altanräcket är väl en bra plats att stå på. Eller? Älskar henne gränslöst!


Vi hörs!   

     

Visst är de vackra? Gänget har siesta.

       

Av Johanna Nordin - 27 september 2015 22:04

Det känns som den här helgen har varit väldigt lång. Så avkopplande men ändå fylld av aktiviteter på hemmaplan. Mår väldigt bra just nu och det känns som det är balans på det mesta. Merlin och smågrisarna har skapat rutiner för matte. Det är bra. Det har jag väl visserligen haft förut med, ialla fall i perioder. Men Merlin vill och behöver ta innan åtta så det blir tidiga mornar vilket måste innebära tidiga/normala kvällar. Det är skönt att bli klar i stallet i god tid och hinna få tid inne utan att känna att jag borde gått och lagt mig men jag vill hinna sitta uppe och bara vara. Tidiga mornar, ja vet strax innan åtta är inte tidigt för de flesta. Det är ingen jätteskillnad för mig heller som gick upp vid nio förut. Men nu försöker jag vara klar med stallet till nio istället. Skillnaden ligger mer i kvällen. Jag sover mer och kommer in från stallet senast 21. Tidigare har jag gått ut då. DEt är däremot enorm skillnad! Djuren bryr sig mindre. De får sin mat ändå men jämna mellanrum. Ja det där lät ju också... Som att jag skulle ge dem några gånger i veckan typ   . Men jag räknar tiden mellan måltiderna. Behöver jag skjuta tiden får de lite extra. De är duktiga på att inte hetsäta utan lugnt tugga under några timmar. Fodrar från småbalar. Tycker det är både enklast att hantera, beräkna mängden de får utan att väga. Fri tillgång på storbal är otänkbart. De blir groteskt feta och sk slowfeednät vill jag inte använda. Det skulle innebära fler balar i hagen så alla hinner stå och äta och däregenom bli mer som blir förstört av vädret. Dessutom är det krångligt att behöva använda traktorn, öppna och stänga grindar, akta och hålla koll på ponnyerna från traktorn då de inte är ett dugg rädda eller har respekt för matmonstret på hjul och köra fram och tillbaka efter balar.

 

Ikväll vid insläppet skilde vi fåren i två grupper. Klas-Göran, den mörka i bild, fick en egen grupp tackor bestående av tio stycken damer. Han blev lite förvirrad och osäker. Vara stora killen betyder ju ansvar också. Men när jag lämnade stallet låg alla och idisslade. De får vara inne några dagar och bilda egen flock innan de får egen beteshage. Allt fdör att de inte ska försöka rymma tillbaka till resten utav fåren.

I morgon ska jag skilja hingstarna från stona. Mikko får gå tillbaka till grabbarna för vinterförvaring. Passade på att släppa de som gått i grushage i sommar på betet där Mikko och hans brudar gått och förbetat bort de mesta. Det är en skogsdunge och så här års är näringen rätt utlakad ur gräset. Passar dem perfekt! Det gjorde nästan ont i bröstet att se deras lycka att äntligen få beta och springa i en rolig hage. Äntligen blev det "sommar"!

Maja

 

Merlin kom i sin första närkontakt med en häst. (Lill-Jonna)

Idag var det rallytävling här i byn. Carola och jag gick dit med fikakorgen. Mega hade sin dag idag och fick vara med.

 

Det var faktriskt riktigt roligt att titta på rally! Det trodde jag inte om mig själv. Skulle aldrig över min döda kropp våga åka med eller köra! Alldeles för farträdd och har väldigt lätt för att bli åksjuk. Men det var kul att titta på.

Igår var det Kaisa och Amys dag. Vi hittade ett underbart ställe att gå på! Vilken fantastisk natur!

Blev mer svampplockning. Av någon underlig anledning har jag trots att jag bor som jag gör kommit av mig att gå i skogen. Känner att jag hittat tillbaka. Älskar att vara i skogen! Allrahelst om hösten. Inte bara för svampplockningen utan för luften som är om hösten, dofterna, färgerna. Ikväll har jag förvällt en massa trattkantareller.

Mattes flicka!

Nu är det dags att gå att sova så jag avrundar med sovbilder i olika poser. Svante har faktiskt bäddat ner sig själv.

Konjac

Påminner om greve Dracula


Gonatt!       


           

Av Johanna Nordin - 27 september 2015 22:04

Det känns som den här helgen har varit väldigt lång. Så avkopplande men ändå fylld av aktiviteter på hemmaplan. Mår väldigt bra just nu och det känns som det är balans på det mesta. Merlin och smågrisarna har skapat rutiner för matte. Det är bra. Det har jag väl visserligen haft förut med, ialla fall i perioder. Men Merlin vill och behöver ta innan åtta så det blir tidiga mornar vilket måste innebära tidiga/normala kvällar. Det är skönt att bli klar i stallet i god tid och hinna få tid inne utan att känna att jag borde gått och lagt mig men jag vill hinna sitta uppe och bara vara. Tidiga mornar, ja vet strax innan åtta är inte tidigt för de flesta. Det är ingen jätteskillnad för mig heller som gick upp vid nio förut. Men nu försöker jag vara klar med stallet till nio istället. Skillnaden ligger mer i kvällen. Jag sover mer och kommer in från stallet senast 21. Tidigare har jag gått ut då. DEt är däremot enorm skillnad! Djuren bryr sig mindre. De får sin mat ändå men jämna mellanrum. Ja det där lät ju också... Som att jag skulle ge dem några gånger i veckan typ   . Men jag räknar tiden mellan måltiderna. Behöver jag skjuta tiden får de lite extra. De är duktiga på att inte hetsäta utan lugnt tugga under några timmar. Fodrar från småbalar. Tycker det är både enklast att hantera, beräkna mängden de får utan att väga. Fri tillgång på storbal är otänkbart. De blir groteskt feta och sk slowfeednät vill jag inte använda. Det skulle innebära fler balar i hagen så alla hinner stå och äta och däregenom bli mer som blir förstört av vädret. Dessutom är det krångligt att behöva använda traktorn, öppna och stänga grindar, akta och hålla koll på ponnyerna från traktorn då de inte är ett dugg rädda eller har respekt för matmonstret på hjul och köra fram och tillbaka efter balar.

 

Ikväll vid insläppet skilde vi fåren i två grupper. Klas-Göran, den mörka i bild, fick en egen grupp tackor bestående av tio stycken damer. Han blev lite förvirrad och osäker. Vara stora killen betyder ju ansvar också. Men när jag lämnade stallet låg alla och idisslade. De får vara inne några dagar och bilda egen flock innan de får egen beteshage. Allt fdör att de inte ska försöka rymma tillbaka till resten utav fåren.

I morgon ska jag skilja hingstarna från stona. Mikko får gå tillbaka till grabbarna för vinterförvaring. Passade på att släppa de som gått i grushage i sommar på betet där Mikko och hans brudar gått och förbetat bort de mesta. Det är en skogsdunge och så här års är näringen rätt utlakad ur gräset. Passar dem perfekt! Det gjorde nästan ont i bröstet att se deras lycka att äntligen få beta och springa i en rolig hage. Äntligen blev det "sommar"!

Maja

 

Merlin kom i sin första närkontakt med en häst. (Lill-Jonna)

Idag var det rallytävling här i byn. Carola och jag gick dit med fikakorgen. Mega hade sin dag idag och fick vara med.

 

Det var faktriskt riktigt roligt att titta på rally! Det trodde jag inte om mig själv. Skulle aldrig över min döda kropp våga åka med eller köra! Alldeles för farträdd och har väldigt lätt för att bli åksjuk. Men det var kul att titta på.

Igår var det Kaisa och Amys dag. Vi hittade ett underbart ställe att gå på! Vilken fantastisk natur!

Blev mer svampplockning. Av någon underlig anledning har jag trots att jag bor som jag gör kommit av mig att gå i skogen. Känner att jag hittat tillbaka. Älskar att vara i skogen! Allrahelst om hösten. Inte bara för svampplockningen utan för luften som är om hösten, dofterna, färgerna. Ikväll har jag förvällt en massa trattkantareller.

Mattes flicka!

Nu är det dags att gå att sova så jag avrundar med sovbilder i olika poser. Svante har faktiskt bäddat ner sig själv.

Konjac

Påminner om greve Dracula


Gonatt!       


           

Presentation

Fråga mig

96 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards