Just nu sitter över en miljon människor och tittar på Idol. Jag kunde varit en utav dem. Om inte om hade varit hade såklart. Tidsplanering är en utav mina sämsta sidor. Jag skyller på att jag lider av dyskalki. Jag kan inte planera och uppskatta tid. Det är ett rätt jobbigt handikapp eller vad jag ska kalla det. Folk blir ofta irriterade över att jag kommer sent. Fullt förståligt, men hjälper inte mig. Har testat allt i min uppväxt: utegångsförbud, belöningsprincip, bestraffningsprincip av annat typ än utegångsförbud osv. Finns inget som funkat.

Egentligen skulle jag tittat på Idol jag med. Det var planen för ikväll. Ja förutom äta god middag i form av stekt kött och potatisgratäng och en gräddsås med mina nyplockade kantareller. Kan nämna i förbigående att den middag blev infryst... Ligger stadigt och väntar till annan gång. Blev inte klar i tid. Så jag gick in satte på tevatten och bestämde mig för att det får bli fredagsmacka med smör framför tvn istället för finmiddag. 

Tvn är stendöd! Efter lite mutter kom jag på att jag sett att antennsladden var urdragen ur väggen. Hade retat mig på den där sladden som bara korvade sig i vägen för dammsugaren. Drog ur den någon gång i våras när det var risk för åska. Därmed förstår ni hur sällan jag ser på tv...  Kryper in under marsvinsmöbeln men orkar inte sträcka mig allra längst in så jag sket i Idol. Tänkte att jag får sätta på en skiva, tända ljus och en sån där rökelse jag köpt på Indiska, som jag förvisso inte ännu bestämt om jag tycker luktar gott eller förfärligt. Det är nått med mysfaktorn som höjs med rökelsen. Den första jag tände stank nått som kan beskrivas som bränt, parfym ihop med myggspiral. Den andra var bättre. Ändå var de ur samma paket. 

Hämtar min tekopp och snubblar över en olämpligt placerad ICA kasse. Då slår det mig. Jag har en halv kasse trattkantareller att rensa. Tjohoj vad inte skoj! Precis vad jag inte hade lust med. Eller ork till. Gaah jag som skulle ha en lugn kväll. Plocka dem var en fröjd. Älskar att plocka svamp! Det är harmoni. Men rensa.... Kan man frysa in dem som de är och rensa vartefter? Nu är hon nöjd minsann den där pedantplockerskan Carola! Hon skrattade åt mig som gick fram som en skogsmaskin och röjde det mesta i min väg medan hon duktigt plockade en och en och garanterade blåste av dem innan hon la dem i påsen. Hade säkert med sig våtservetter och torkade dem också   . Jag vet vad jag har att göra i några timmar framåt. Eller också hänger jag ut dem och sitter ute i solen imorrn, jag för jag har bestämt att det ska vara sol imorrn. Så det så!

Det som hänt här på gården är att fåren och getterna blivit klippta, bocken Glenn är kastrerad liksom baggen Sten. Nu är det bara Klas-Göran som är bagge och han ska få gå med svampfåren. De jag köpte in i våras. De är förstagångsföderskor och jag vill ha en mindre typ av bagge första gången så inte lammen blir så stora. Har inga att skicka till slakt i år. Förutom STen men det är otänkbart att slakta bara en. Väntar in nästa års kull av lamm. Det kommer inte bli lättare bara för att de är fler men tanken är att inte hinna fästa sig vid alla och ge alla namn. Den tanken fanns redan i år men så när Klas-Göran föddes, först ut så var han bara en "hej jag heter Klas-Göran!". Borde för min egen skull ha bara en färg. Alla lamm blir vita eller svarta. Då är de svåra att skilja på. Nu är de ju så orginella allihop och alla får sin personlighet genom att de går att skilja. Men det är ju en charm det med. Jag älskar mina får! De är som en skock olydiga, fladdriga och förvirrade cocker spaniels.

Språngrullarna för årets betäckningar är inskickade till resp rasförening och idkontrollanten har varit här och gjort passansönkningar och chipmärkt fölen. Russin ni vet, han skulle ju heta Russin från Flingan. Men det kändes inget bra. Så jag ville ha ett annat namn kring ordet russin eftersom det är så han kallas. Men tror ni jag kommit ihåg att hitta på något annat? Nej det hade jag inte. Så när Karin, idkontrollant, ska fylla i namnet blir jag ställd. Vad ska fölet heta? Jag kan ju inte vela fram och tillbaka. Det är ju bara ta nått. Karin hade bråttom iväg och det var nu namnet skulle skrivas i. Tänker febrilt. Russingubbe! Han får heta Russingubbe. Karin tittar upp och försöker dölja ett leende. "-Sa du Russingubbe?".  "-Ja Russingubbe får det bli!" "- Så han ska heta Russingubbe?" Tror Karin var tvungen att övertyga att hon hört rätt. "-Ja han får bli en Russingubbe" "-Okay då skriver jag Russingubbe" "-Ja Russingubbe" . Isolde heter Norrgårdens Isolde efter en deal med Mats och Magnus. Var noga med att det stavades rätt och påpekad att å:et i Norrgården inte syntes tillräckligt väl. Det är väl bra att vara noga med andras, synd att det inte är lika noga med mitt eget... Glömde helt och hållet bort att skriva dit Fjällbäckens före Russingubbe! Ringde senare till hästavelsförbundet och fick det ifyllt i efterhand. De hade reagerat på att fölet bara hade ett namn utan prefixet. Med andra ord, de känner igen mitt stuterinamn. 

 Skönt att ha det gjort för i år och Karin var suverän! Russins färg är väldigt udda. Pappa Duktig är svart, Flingan svart/brun alt bleksvart fast det står brun i passet. Russins färg är något jag aldrig stött på hos ett föl förut. Han är inte svart, inte bleksvart, inte brun, inte brunsvart. Han har något udda däremellan. Karin grävde i pälsen, tittade på fölfoton från när han var nyfödd och kom tillslut fram till att han är mörk mörk fux. Alfred, en shettis jag hade för länge sedan var fux enligt passet. Jag kunde inte begripa hur det kunde stå fux när hästen var mer åt det bruna hållet med bleka slingor i taglet. Så ser Russin ut. Han är mörk svettfux. Precis som Alfred.

Höftledsrötgade Mega och Kaisa här i veckan och röntgade även armbågarna på Mega. De går så mycket prat om var man ska röntga, när i hormoncykeln hos tikar och bla bla bla. Jag vill inte röntga under pågående löp men inte heller i skendräktighet vid beräknad valpning om tiken skulle varit parad. Alla tikar får mer eller mindre valpningshormon. Det har nauren fiffigt fixat för att alla tikar ska kunna ta hand om valparna och ge di i en flock. Ofta är en ungtik barnvakt medan resten av flocken patrullerar och jagar. Nu vet jag inte om det stämmer men rent logiskt borde även djur få någon form av bäckenuppluckring/förslappning för att föda lättare precis som människor. Tänker att de borde därför riskera vara mer ledslappa. Vet inte om det stämmer men för mig känns det logiskt

Jag tittade på röntgenplåtarna hos veterinären. De får varken säga bu eller bä om resultatet. Det är SKK som har ordet när de läser av och mäter en vinkel i höftleden. Men titta på plåtarna får man ju göra. Jag såg direkt att Kaisas såg utmärkta ut. Tätt liggande i kulan, liksidig och jämna fina kanter. Megas var också jämna och fina men inte liksidiga. Den vänstra var perfekt medan den högra visade på ett litet mellanrum mellan led och skål. Jag studerade noga. Sa att det ser ut som C. Veterinbären kom och tittade, hon höll med om att de var oliksidiga. Mer vågade hon inte säga. De får inte säga mer. Men jag kunde ju hoppas att de var A resp B. Jag gissar att hon inte trodde på sig själv. Megas armbågar såg fina ut, onga ojämnheter och båda låg lika. Just armbågarna är jag annars ovan att läsa av. Leta pålagringar kan jag men inte mer än så.

När svaret kom hade Kaisa A höfter, dvs utmärkt, och Mega C. Jag är inte förvånad. Jag såg det ju själv. DE utgår alltid från den sämsta leden om de är oliksidiga. Är säker på att hon har A alt B och C. Dvs en utmärkt/godkänd och en defekt. ARmbågarna var fria från dysplasi.Det är ändå det viktigaste. DE bär 65% av sin kroppsvikt på framdelen så armbågsproblem är mycket allvarligare och mer slitsamt. C höft kan hon bli gammal med. Men någon valpkull med Leonbergervalpar blir det inte. Synd på en sån bra hund men samtidigt lite skönt. Jag har tänkt på det, att om jag tar kull på både Mega, Kaisa och Alba blir det väldigt många hundar eftersom jag ändå vill flöja upp kullarna och avelsarbetet. Man kan ju alltid sätta ut foderhundar men jag vill isåfall göra det hos folk jag känner och har kontakt med. Nu ska jag beställa tid för ögonlysning till fröken Kaisabajsa. Ytterligare ett nålsöga att passera.

Åsso lite bilder till sist   .

Kaisa och Mega väntar på röntgen

Vi har haft besök av min kompis Veronica och hennes barn och hund.

Emma och Amy

Spanielgänget

Ett par fårtestiklar

Emma, Extra och Valiant

"-Vet du vad vi ska göra?" "-nej ingen aning" "-Tänk om det är slakt!!!" "-Näää tror du?"

"-Varför köar vi? Vad väntar vi på?"

Nu har jag en jävla massa ull! Fritidssysselsättningen i vinter är bäddad! Nu ska jag bara hinna ha fritid också.   

Lycklig liten Nirmar

Kramgo Sarv

Och en Nalle som vill imponera på Nirmar som inte orkar bry sig utan rullar runt av glädje.

Vi hörs!   

Det är väl dags för en uppdatering om hur det går för lille Merlin. Han har utvecklats från en lugn och bekedlig liten kille till en byfåne som testar allt från att hänga i gardinerna till att jaga katter. Men han är enkel. Lyssnar väl och är som en valp ska. Har köpt hem storpack med strimlad skinka och ska börja träna honom. Det de lär sig som unga sitter i hela livet. Det gäller visserligen hästar med och jag fick sån härlig bekräftelse på det i helgen som var. Tog med mig Amy, snart 9 år, på hundutställningen i Högbo för att hämta upp Kaisa som visades av sin uppfödare. Passade på att åka och insupa hundatomosfär, handla fällar och halsband. Jag har alltid använtvanliga nylonhalsband med kedja från Alac. De är bäst! Mest hållbara, enkla att ta av och på. Klarar inte av halsband som ska knäppas ihop. Vilken valp står stilla tillräckligt länge för knäppen och spännen? Allrahelst om det är båttom. En godis i näven och halsbandet trätt på armen och swish sitter det på utan att hunden ens märkte nått. Snabbt, smidigt och de är vattentäta och blir inte sura och äckliga som mer mjuka halsband. Det är som grimmor med ludd. De är bara söta i butiken. Totalt opraktiska. Räcker med en regnskur så är de förstörda. Eller ve och fasa om man råkar få lera på luddet! Men tyvärr är praktiska saker svåra att få tag i. Djurbutikerna säljer de inte. De är väl för billiga och hållbara... BÄttre att sälja dyra märkesgrejor som snabbt blir förstörda och fula.

Kaisa, Barecho One For You. Slutade på en fjärde placering i öppenklassen. Hon är inte ens fyllda ett år, pälsen är inte i bästa skick efter sommaren och sol. Jo vi har faktiskt som synes på hennes guldiga päls haft sol. Så ville hon inte heller springa med "tant Helene", hennes uppfödare. Så nu är jag piskad att ställa henne själv. Jag som tyckte det var så praktiskt att skicka med henne och kunna greja djuren emma i lugn och ro och samtidigt få henne proffsvisad. Nåja, jag kan. Har gjort det många gånger förr och snart är det dags för Merlin att entra ringen.

Men Amy var det jag pratade om, om gamla kunskaper och lärdomar. Hemma och i vardagen är hon en äldre aristokratisk lady som minsann inte alls behöver ha regler och lyda order. Amy och Alfons Åberg har mycket gemensamt om man säger så. Som ung jakttränades hon, tränade tävlingslydnad och vardagslydnaden var det noga med. Vardagslydnad kan vi inte stava till ens längre. Inte Amy iallafall. Hon gör som hon vill. Tog ut henne ur bilen och jag ser att hon redan på lukten vet vad hon är på. Hon settersteppade lite ivrogt bredvid mig. Jag var bara tvungen att prova. Hon kändes som ung på nytt. Som sittkommando sa jag bara ett snabbt "s". Testade och smack slog hon ner rumpan i backen! Provade några fler gånger inne på området och fick samma omedelbara reaktion. Säger jag samma hemma tittar hon demonstrativt åt andra hållet och sölar ner rumpan om matte envisas och tjatar. När vi skulle gå mellan ringarna var det trångt och jag vill inte att någon hund vidrör henne. DE flesta är snälla men man vet aldrig. På jaktträningen, men framför allt på fjället och alla spångar lärde jag henne kommandot bakom. Då skulle hon gå in bakom mina lår och gå nära med nosen nästan i mina knäveck. "-Bakom" och Amy hittar genast sin position och vi gick på led genom trängseln. Fantastiska älskade hund! Envis som synden personifierad men samtidigt så lydig när det gäller.

Merlin var hemma med Julia och Martin och de andra hundarna medan vi var på hundutställningen. Det här med att ta gruppfoto med en valp...

Ibland lite väl närgången

Liten retsticka. "kunde inte bry mig mindre" vill Mega säga.

Hej grisen! Grisarna kommer banta under vinterhalvåret. De har blivit smällfeta av betet, det enda de får att äta. Men det är bara magarna som hänger, kropparna är fortfarande fina och när betet är slut snajdar de till sig.

Jag törs peta på den!! Anki själv är så van vid hundarna att han bryr sig inte, väser lite lätt irriterat bara. Han har föresten bestämt att det är hundarna, grisarna och människor som är hans flock. Har ju ankeborg ett stankast bort från trädgården men han är helt ointresserad av de andra ankorna. Hönsen däremot försökte han våldta och tuppen var rasande på honom. Men det var den förra tuppen. Den som Mega och Alba hade dragkamp om... De hade lyckats smita in i hönshuset och tuppen gjorde sin sista insats och försvarade sina damer, med livet som insatsen.

Liten gobit

Titta! Han kan redan platsliggning   

I samtal med Amy och Mega

Mysigt att ligga nära

Ibland blir det kallt. Skönt med pyjamas när man ska ligga i bilen.

På tal om pyjamas. Här är killarna som bäddat på toaletten.

Ja vad hände med min djurfria oas?

Hm...

Rigmor

Hedda

Greta

Svante

Svante var in till veterinären och fick en selenspruta. Smågrisar är känsliga för selenbrist och blir klena och instabila i bakpartiet. Han blev genast mycket bättre och på några dagar hade han förvandlats till en nyfiken, framåt liten gris istället för som innan då han var trött, skygg, rädd och vinglig med stela haser. Vi ska tillbaka nästa vecka och fylla på och samtidigt ge Totte en spruta i förebyggande syfte.

Ha kaka!!

Vi hörs!       

Merlin sov som en stock inatt. Själv vaknade jag med nackspärr! Har väl i stort sett aldrig naxckspärr eller problem med ryggen. Men det var bara bita ihop. Gick inte at titta åt ett håll och det var en rejäl låsning någonstans i höjd med skulderbladen. Faktiskt, pga av min envishet och att jag måste så släppte det nästan helt. Man ska ju röra på sig. Det behövs blodcirkulation på det onda stället. Det är omöjligt att bara lägga sig och ge upp pga "lite" smärta. Säger hon som jobbade med hög feber och halsfluss. Tyckte jag hade lite ont  halsen och svårt att svälja när jag böjde mig ner... Just nu är det extra dumt att bli sjuklig och ynklig när min hjälpande hand rymt till Turkiet och lapar sol.

Jag passar istället på att vara småbarnsmamma med gård. Att ha valp är lite som att ha småbarn. Ja jag har ju bebisgrisarna också som ska matas, städas hos och lekas med. Sen dricker Savannah mjölk ännu. Jo då jag har vad jag gör ;) Jag är ju tvungen att jobba på som vanligt fastän jag har valpen. Han orkar inte hänga med så jag får se till att underhålla honom och trötta ut honom och sen skynda mig med stallet medan han sover och kutar fram och tillbaka och lyssnar om han vaknat. Jag tycker det fungerar bra. 

Lite morgonmys med kaffet på trappan

Finns mycket spännande att undersöka (jag kopierade bilden från instagram, min mobil är ju knäpp och lämnar bara gråa eller svarta tomma bilder)

Hedda och Greta är så snälla och tålmodiga. Såklart de ser att det är en liten ny hund men de bryr sig inte, luktade som hastigast och han verkade ju okay.

Jag åkte och red Ljufa på eftermiddagen. Hundarna hängde med i bilen. Merlin får lära sig från dag ett att vara med, att i bilen är man och kopplar av. Red ut en sväng ensam med Ljufa. Det blåste och jag vet inte inte vad de var men hon såg många spöken och hoppade och studsade lite. Blir så glad av att umgås med henne!

Min uppfödning PeGe, Pegasus från Fjällbäcken, med sin nya matte Lotta.

I morgon ska jag måla i djurrummet. Längtar tills det är klart. Är rätt jobbig att ha Totte och Svante i en hage mitt i köket. Rätt opraktisk och trångt. Halmen flyttar de runt på så den åker runt på golvet. Det blir nästan som att bo i en grisbox själv med ;) I och för sig är jag van, när lammen bodde inne hade de hö i en låda som hundarna med förkärlek busade med och drog ut hö på golvet. Det är ju egenligen världsligt. Jag sopar ofta, men det är ju bara hö/halm och under en kort period. Det är roligt att sitta och titta på grisarna. De bökar och stökar med sin mjuka bädd och flyttar runt på den, jag lägger tillbaka och de envisas med att placera den i pottan. Vet inte varför de vill ha dynan i pottan men det är å de bästämdaste med det.

Merlin är en underbar valp! Lugn och otroligt läraktig. Han har hittills inte gjort varken kiss eller bajs inomhus och han lärde sig direkt att han är Merlin. De andra hundarna tycker om honom just därför att han läser av dem så bra. Han är ingen blådåre som flänger omkring och härjar men heller inte rädd och tillbakadragen. Han tar för sig och är artig och väluppfostrad. Det gillar tanterna i familjen.

Har beställt ett nytt trimbord som jag hoppas att jag får nu i dagarna och köpte lite nya pälsredskap idag. Det är så roligt att vara igång! Plockade på mig lappar om privatintruktörer i tävlingslydnad. Blev lite sugen. Ids inte gå kurs. Tränade privat med Trolla och Klara och det gav jättemycket. Karin och jag har bestämt att ses minst en gång i månaden och varför inte passa på att träna ihop?

Nu har jag laddat lilla kameran så imorgon ska jag måla, mocka trädgården och fota massor. Lägger väl ut fler bilder fram mot kvällen.

Vi hörs!              

Jag är så lycklig! Jag är tillbaka. Det känns så stort. Nästan overkligt. Jag kan bara tacka framför allt min lilla Kaisa och hennes uppfödare för att jag vågar igen. Vågar tro, ha framtidsutsikt och drömmar igen. Idag hämtade jag min i smyg efterlängtade springer spaniel hanvalp. När det blev en plats ledig i flocken efter Alba ville jag fylla den tomhet som uppstod. Det blev faktiskt tomt och tyst efter henne. Hon tog plats på ett positivt sätt.Att jag valde att lämna igen henne så drastiskt och snabbt var därför att Karin och jag bestämt att hon skulle flytta tillbaka efter valpkullen men i och med att det inte blev någon parning fanns det ingen anledning att hala på det. Så jag satte igång och letade hanvalp. Ville ha en lovande hane för utställning och framtida avel. Hittade en kennel och blev tipsad vidare. Ringde upp och fick veta att e sparat en lovande  hanvalp till "rätt" hem. Jag tittade och läste på om föräldrar och stam och åkte dit idag och träffade uppfödaren, mamma och syskon. Åsso lillebror förstås. Jag blev kär! Han är bedårande. Extriört välbyggd och korrekt men en teckning som tilltalar mig. Jag gillar när de är lite mörka i ansiktet. Bläsen får gärna vara smal eller bruten. Helst helsadlad rygg men annars så mycket mörka partier som möjligt. Nu är inte teckningen det viktigate men det jag beskrivit tilltalar mig mest.

Hollivera's X-tra X-tra 9 veckor gammal. Riktigt snygg!

Mörka fina ögon och inte massa överflödigt skinn och lösa ögonkanter. Bedårande söt! Mycket vackert huvud.

Gillar hans teckning.

Funderade på namnet när jag åkte dit. Han döpte sig själv till Mr Merlin. Jag gillar brittiska namn på mina hanar: Nelson, Lord Morris, Higgins, Milton.

Puss matte!

Världsgo valp!

Bästa sättet att introducera en valp in i flocken är att välja tid när tikarna börjar bli skendräktiga och får mamma hormoner som snurrar i hjärnorna.

Merlin är framåt på ett försiktigt och fint sätt. Hinner läsa av och använda sitt kroppsspråk. Han blev genasat omtyckt. Mina tikar har synkat sina löp samtidigt så det blir inte utspridda löpperioder utan två intensiva omgångar om året.

Sneglar lite på varann i farten. Det är roligt att sitta och titta på de små signalerna det pratar med.

Grisarna var lite läskiga!

Innan jag åkte idag hade jag visning av gotlandsrusset Storm 3 år. Han visade sig från sin bästa sida och sitt vanliga jag. Fina lilla Storm! Himla trevlig och vänlig häst med utmärkt temperament. Grundtrygg och lugn, social och nyfiken.

Eftersom det var ett tag sedan han kom hem från inridningen och han bara gått i hagen och vilat så kom Julia förbi igår och red lite på honom. Han tog det med ro, precis som om det var det mest självklara. 

När jag satt hos Merlins uppfödare så ringde spekulanterna på Storm och meddelade att de fastnat för honom och ville köpa honom. Lycka! Precis vad jag önskade. Mamman och dottern som kom passade som handen i handsken för Storm och han behöver komma ifrån sin storebror Arne och få ett eget liv. De två är som två lingon ihop. Växer på samma tuva kan man säga. De behöver delas på. Storm kommer bli en underbar familjeponny och det kändes så rätt med dem som tittade på honom.  

Nu ska jag ta den lille mannen och gå och sova. Han var så duktig när jag kom hem ikväll. Hade hela stallet att mata, vattna och några att ta in. Lämnade hundarna i bilen och Merlin sussade gott i sin lilla bilbur som jag alltid tar fram till valpar. KOmmer lägga honom där till en början när jag tar stallet. Då vet jag var han är och inget kan hända honom. Finns gott om otäckheter som kan hända en liten 11 veckors valp när man inte har dem under uppsyn. Nu har han somnat igen och mina ögon går i kors. Trodde jag skulle få sovmorgon imorse men Amy väckte mig innan sju med panik. Någon (idiot) stod och övningssköt uppe i skogen. Innan sju en söndag! Tack för det liksom...

Pratade med Karin på vägen hem och vi planerade lite roliga aktiviteter med våra hundar. Utställningar och andra roligheter. Känns nästan för bra för att vara sant att vara tillbaka på banan igen.

Ursäkta att det blev väldigt osammanhängande och lite konstigt formulerat ibland, är supertrött men ville få in bilderna fråb kameran in i datorn och när jag ändå fört över bilderna kunde jag lika gärna skriva blogg tänkte jag. vet inte om det var så smart ändå... Måste nog lämna in skittelefonen. Får leta reda på laddaren till lilla digitalkameran så jag kan ta bilder på Merlin medan han är liten och upptäcker världen. DEt går fort med de små!

Vi hörs! 

Igår sålde jag Felix. Det gick enorm fort och jag kunde sålt minst 15 st av honom. La ut annonsen till lunch i onsdags. Jag har funderat länge. Tycker väldigt mycket om honom men det hjälps inte. Han är fräsch och älskar att göra saker och jag är för tung för att rida honom. Han är en barnhäst och han älskar barn. Visst har han ett bra liv här i hagen med kompisarna, men han kan få det bättre. Hur de än är så är han överflödig sedan ridverksamheten lades ner. Varför ska han bara gå här och äta och bajsa när han kan få bli någons bästis?

Det är så märkligt det här med att sälja häst. La ut honom i våras med och fick knappt några svar. Samma bilder, typ samma text och samma pris. Det är nog slumpen som avgör vilka som letar just då. Han var visserligen tingad vid två tillfällen men olika omständigheter gjorde att han blev kvar och jag kände att det får väl bli så eller tiden får utvisa hur jag känner. Nu hann det inte gå många timmar så hade mängder av personer hört av sig. Bara bra människor dessutom! Fanns ingen av de jag pratade med som jag efter att dömma utav samtalet kände att jag inte kunde sälja till. Annars blir jag ofta arg och irriterad när jag säljer häst då många underliga mail,sms och samtal även dyker upp och man verkligen får sålla. Folk som inte vet vad de ringer på, som inte berättar nått eller ställer självklara frågor som står tydligt och klart. Tycker bäst om folk som ringer än mailar eller smsar. Jag har inte tid att skriva dialoger, dessutom får man bättre kontakt och lättare kan nyansera hur man menar och får en tydligare bild av vem och vad personer är och ska ha ha hästen till.

Jag måste säga att jag är inte så van att bli nedringd på en annons. Hur gjorde jag nu? Eftersom alla var bra fick det ju tyvärr bli först till kvarnen. Kände att jag kunde ju inte riskera att lova bort honom på visning om några dagar när andra ville komma tidigare och titta. Det var för mycket risker. Det vore skillnad om det var halvbra intressenter men när alla var lika självklara köpare.

Min mobil började krångla på riktigt. Den har under en tid sagt till att minnet snart är fullt och någon dag innan lagt av att ta bilder. Nu helt plötsligt slutade den skicka ut sms och ibland även ta emot. Oerhört olämpligt! Samtal gick inte heller alltid fram och missade samtal kom upp på displayen på ett helt annat sätt än de brukar. Hatar teknik som strular! Är totalt ointresserad att engagera mig. Tog mobilen till Teliabutiken på eftermiddagen och de kostaterade att den är "knäpp". Minnet ska inte alls vara fullt, långt ifrån med tanke på att jag bara har 7 korta videosnuttar, hälften av bildminnet och knappt en enda app längre då jag fått ta bort för att kunna ge plats i minnet som visst ändå inte vill samarbeta. Nu var valet att försöka nollställa telefonen och se om den tänker om eller lämna in den och riskera vara utan i 10 dagar.... Jippie! Precis vad jag inte har tid med och definitivt inte lust heller. Skit Iphone! Blä!

Hur som helst så var det en mamma med 9 årig dotter här och hälsade på Felix och provred honom. Han var så lycklig! Kärlek uppstod och hästen blev såld. Han åker på onsdag. Om någon läser här som var intresserad av honom vill jag tacka för visat intresse och önska att jag hade fler utav honom.

Felix

Idag var jag till Stockholm för att para Alba. Det visade sig att hon gått över sitt höglöp. Hon har liksom smygit med sitt löp och troligtvis löpt längre än jag är medveten om. Hon är pedantisk och troligtvis haft sk tyst löp från början. Det innebär att tiken löper men inte blöder. Enligt min beräkning skulle hon varit på 12:e dygnet idag men blodprovet för att kolla progesteronhalten visade att höglöpet redan var över. Hon ställde upp sig halvhjärtat för hanen och lekte från början, vek undan svansen litegrann. Sen tröttnade hon men hon är ju sån trevlig tik att hon liksom fann sig i att han hoppade omkring. Men eftersom hon tröttnade så sa jag till anhundsägaren att det borde nog göras ett prov och på Västerorts djurklinik har de eget labb och kan ge svar inom en halvtimma. Hormonhalten ska under mottagligheten för befruktning ligga mellan 30-60 och Albas låg på 94,7. Långt över. Lät mer som en radiokanal   . Så det blev att packa sig hemåt istället och ta nya tag med mer nogrann kontroll och täta blodprover. Hon var visserligen orolig för några nätter sedan och jag tänkte att hon kanske var magsjuk och släppte ut henne. Hon kom inte till ro på natten och jag minns att jag tänkte att hon kanske hade mensvärk, men inte tänkte jág att det hade med ägglossningen att göra. Det var ju så tidigt i löpet och hon verkade ju inte porrig och var inte uppvaktad av de andra brudarna som annars brukar ha gruppsex vid löp och stå på kö för att få rida. Jättejobbiga! Ibland värre än att ha hane i gruppen. Brukar få dela tikarna i olika rum så de kopplar av och jag slipper ha steppande hundar runt benen.

Kände mig lite bombad över huvudtaget. Var så länge sen jag parade hund att jag liksom kommit av mig. är så van vid hästar och andra djur att jag kände mig som nybörjare igen. Men det är bara ta nya tag som sagt! Hellre att det blev så här och jag kollade henne än att det blev parning och hon inte blivit befruktad. Gå och vänta och hoppas och sen inse att hon går tom är ju inte så kul förstås. Nu vet jag och kan förbereda mig till nästa tillfälle.

Var tomt i bilen på vägen hem. Alba har stannat kvar hos Karin och hennes familj igen. Inte för att jag är besviken på Alba eller att hon inte fungerade här. Hon har stormtrivts och varit en uppskattad kompis, allrahelst till Rigmor och Kaisa. Men det fick bli så här för Karins barn som saknar henne. Jag har mina andra fyra hundar. Alba bodde här lite mer än ett halvår men de har haft henne så mycket längre. Jag känner ingen prestige och Karin och jag har känt varann sen -03 tror jag och har bra kontakt och alltid haft. Hon får flytta hem igen och jag kan ändså ta valpar på henne. För barnens skull. Det sköna är att hon varit älskad här och är älskad där. Först blev hon orolig när jag skulle parkera bilen och åkte ifrån henne men uppe i lägenheten kom och tillbaka till gamla rutiner och stannade självmant vid Karins sida när jag gick. Det kändes skönt. Då vet jag att hon är nöjd och barnen blir glada.

Imorrn är det ridkurs med Ljufa. Blir tidig morgon. Huga! Är inte van att gå upp innan klockan sju. Kvällsmänniska som jag är. Men kursen börjar nio och det tar 45 min dit... Ska bli kul att kursa och träffa andra. Bla så ska PeGes nya matte vara med. Han kommer stå kvar i samma stall som Ljufa så han försvinner inte iväg ur mitt liv. Känns kul men jag kommer inte lägga mig i. hAn tillhör en annan nu och jag har mina andra pållar. Kommer bara vara en stolt uppfödare. Carola kommer vara barnvakt till Totte och Svante och Savannah somfortfarande dricker mjölk.

Vi hörs!

Totte och Svante har flyttat ut i köket. Igår stressade jag runt med att fixa iordning till dem och köpa in grejer för att börja renovera deras och valparnas rum. Renovera lät ju överambitiöst, men det ska ske förändringar där inne. Ikväll måste jag röja ut och bära upp allt där inne. Rummet av kaos ska byta lokal. Nu blir det ett annat rum av kaos istället. Åkte runt och inhandlade kattlåda, sand, leksaker, matsålar och mjölkpapp. Det senaste är golvpapp som är som mjölkkartong. Jag hade det på golvet under mina valpar när jag hade kullar. DEt är suveränt golvskydd och tål både kiss och skurmopp. Ja man får ju byta någon gång men inte särskilt ofta.

Mitt kök förvandlades till en....svinstia   . Kaninen som hade valphagen som utebur fick flytta in igen till stallet. Det var länge sedan den här användes till det den är till för. Men den har varit kaminskydd, kaninutebur, stängsel inomhus. Bra när grejerna kommer till användning.

De är inte rädda för hundarna. Jag håller på och jobbar med att tämja dem. Det går framåt även om speciellt Svante är skräckslagen. Han hade oturen att hamna på vift och försvann från sin uppfödare ett tag och den skyggheten sitter i. Men vi jobbar vidare. Vägen till en gris hjärta går via munnen. När de äter kan jag klia åtminstone Totte. De kommer bli toktrygga och tama med tiden nu när de bor i händelsernas centrum och husets hjärta.

Duktiga killar går på lådan!

Men man kan inte lyckas jämt anser Svante och lägger en kabel samtidigt som Hedda kom in och frågade efter förmiddagens fruktstund. Totte pratade glatt med Hedda, glad att hitta en "mamma". Hedda tittade lite men var mest intresserad när matte började skära äppelbitar. Nu har jag plockat bort mattan från killarnaoch efter det har de använt pottan bättre. Men det händer ju olyckor med alla små barn. DEt får man räkna med. Mjölkpapp är kanon!

Det här katt-tältet från Ö/B var poppis att sova i. Vill att de vänjer sig från början att sova i halm och inte kuddar och filtar.  De äter dessutom halmen vilket är bra för magen. Totte hade lite svårt att komma till ro på kvällen. Fanns ju så många godsaker så det var bäst att hålla sig vaken så han inte missade något. Svante hade redan somnat där inne.

Det lilla söta Oxford downlammet som jag döpt till Aria. Mamma heter numera Aurora. Jag vet, de flesta döper inte sina får men men...

Det börjar dra ihop sig för parning. Alba är på väg in i höglöp. Hennes löp är lite lurigt i jämförelse med de andra. Hon blöder knappt och är väldigt renlig. Det går att ta blodprov för att mäta progestoronnivån vars värde stiger när det är dags. Men bor man här är det knappt nån ide. Det tar ett dygn att få svar då provet måste skickas och då känns det liksom meningslöst. Jag borde märka när det är tajm. Har ju parat tikar förr och enl hennes uppfödare så borde det vara runt 11-13 dygnet. Det är väldigt olika när tikar höglöper. Vissa paras väldigt tidigt och andra väldigt sent i löpet. Men medeltalet ligger runt just 11-13 och tydligen är det då hennes mamma och mormor varit mottagliga. Men jag erkänner att jag nojjar lite för att bli snyltad på höglöpet.

Det ska kräkregna med början i natt tror jag. Har förberett stallet så jag kan ta i ponnyer. Förbannar att jag inte hunnit mocka ur hela ligghallen. Har gjort halva men har ca 20 m2 kvar. Kommer det mycket regn river traktorn upp så fula sår i marken så då kommer jag behöva gå med skottkärror vartefter. Det funkar det också, tar lite mer tid och energi bara. Skulle börjat idag men orkade inte. Hade ont i halsen igår och vaknade med huvudvärk. Nu känner jag mig redan mycket bättre. Brukar sällan bli sjukare än så. Peppar peppar... Men det känns onödigt att dra igång med värstingprojekt. Är ridkurs i helgen, Alba ska paras och rummet av kaos måste fixas. Har inte tid att vara sjuk!  

Ursäkta alla felstavningar. Är själv som jag kanske sagt språkpolis men jag har sällan tid att sitta och korrekturläsa. Borde kanske skriva i word och kopiera in men det blir ett moment till. I och för sig inte jättejobbigt men ändå. Lite för lat för det. Något som stör mig väldigt mycket är hur folk använder sig av fråge- och utropstecken samt stora versaler. Att skriva med både frågetecken och utropstecken blir väldigt provocerande. Allrahelst om de dessutom skriver ett flertal typ så här ?!?!?! Förlåt men jag avskyr det. Liksom FOLK SOM SKRIVER SÅ HÄR. Att skriva med stora boksäver är som att skrika. Jag kan skriva något enstaka ord här och där med STORA bokstäver men det är om jag vill vara tydlig med att det var just HÄR det skedde och inte här i största allmänhet. Tycker generellt att många är dåliga på att använda sig av rätt tecken och vid rätt tillfälle. Texter utan punkter och kommatecken går bort. Jag måste hinna andas också när jag läser. Anledningen att jag skriver det här är att jag låt en fråga i ett forum både idag och i ett annat för några dagar sedan. Fick på båda ställena svar av typen ?! och ?!?!?! Jag skulle aldrig välja att svara på det sättet till någon jag inte känner väl och jag skulle aldrig vilja framställa mig själv på det sättet som blir när man svarar provocerande. Klart jag blir grinig men jag biter ihop. Det är nog egentligen mest synd om människor som sitter och hävdar sig bakom en dataskärm.

Vi hörs! Nu ska jag kånka saker från ena stället till det andra. Kul att variera sin kaos        

Den här helgen blev egentligen inte som det var tänkt. Men ibland är det bara åka med i karusellen och se var det slutar. Jag hade tänkt grovjobba med att gräva ur en ligghall, men det blev inget av med det. I lördags förmiddag vinkade jag av unghästen Fjällbäckens Nicke Nyfiken född -14. Han fick ett toppenhem hos ett ung par som föll pladask för honom. Fick bild på hur det gick där hemma sen med hans nya kompis och det hade gått jättebra. Sånt känns skönt. Jag kör alltid öppet köp inom två veckor om ponnyn inte trivs med sina nya kompisar. Mardrömmen vore att få samtal om att det inte funkar, att ponnyn blir attackerad eller jagad och vantrivs. Självklart ska den hem igen och få en ny chans på annat ställe! En Shetlandsponny är så liten och kan bli ihjälsprungen och krossad av en ondsint större häst. För mig är det en trygghet att köparen har möjligheten att lämna igen om det inte fungerar. Har träffat en shettis som var inköpt till sällskap åt en travare som höll på att just jaga ihjäl den lille så sånt kan hända.

Nicke

Var lite småseg på eftermiddagen och la mig på utesoffan, fick meddelande av en kompis som jag skulle ut på galej med på kvällen att de andra skulle cykla. Jag hade inte ens funderat hur jag skulle ta mig dit. Så långt hade inte tankarna hunnit vandra. Stirrade på klockan som var srtax innan fyra. Om jag skulle cykla förutsätter det en cykel. Min mt har inget lås och är grymt obekväm att cykla långt på asfalt med. Jag skulle ju köpa en cykel så det var lika bra att få det fixat. In med hundarna och iväg till Biltema i Gävle. Hittade min perfekta cykel utan växlar, breda däck, fotbroms och tantstyre samt en sadel för breda bakar.

Färdigmonterad och klar! Perfekt! Nu kan jag cykla med hundar och hästar.

På vägen hem genom skogen har det stannat två bilar med varningsblinkers längs en lång raksträcka. Stannade till och såg två lösa hundar som sprang kors och tvärs över och på vägen bland bilarna. FRågade om ce behövde hjälp och ingen visste något om var de kom ifrån eller vad de skulle göra. Jag öppnade hundburen i bak och förbannade att jag städade ur allt hundgodis jag åkt runt med i månader. Typisk, nu hade det varit till nytta. Hittade en gammal bulle jag fått av Gun-Britt förra helgen. Vi fick tag i den ena som raskt lyftes in i buren i säkert förvar. DEt här var mitt ute i ingenstans så vi hade ingen aning var de kom ifrån. Funderade till och med om någon dumpat dem och kört iväg men de var för välskötta och det var två Basenji som är en ovanlig ras. Köper man Basenji är man nog en noggrann ägare, det är inte lätt att få tag i en valp. Det dräller inte av BAsenji på blocket som exempel. Ringde och anmälde till polisen att de var hittade. Den andra hunden var väldigt skygg och drog iväg när kompisen blev infångad. Nu låter Basenjis väldigt udda. De kan inte skälla utan ylar på ett väldigt säreget sätt. Hunden i bilen vrålade och lät vilket var bra för det gjorde att den andra höll sig inom området. Polisen hade ingen möjlighet att hjälpa till men jag lovade att stanna kvar på plats i väntan på att någon ägare skulle höra av sig. Ja om det inte skulle ta timmetal. Funderade hur jag skulle göra. Vågade inte lämna den lösa hunden vind för våg och åka iväg med kompisen. Joel, en kille som också stannat och jag kom överrens om att passa stället var sin omgång. hAn åkte och lämnade sin dotter och jag stannade kvar. Sedan skulle han ta över medan jag åkte hem till mina hundar och för att plocka fram chipläsaren jag har någonstans i källaren. Har en sån sedan min tid som viltspårdomare och uppfödare. Det är galet vad folk är nonchalanta i trafiken! Där stod vi på en raksträcka, väl synligt med varningsblinkers och jag hade dessutom hästsläpet efter bilen. Ändå är det knappt folk ens lättar på gasen! Joel hade sin lilla dotter stående på vägen och ändå blåser folk förbi. En gubbfan låg och slirade på gasen och kopplingen uppenbart irriterat för att jag stod mitt i vägen så han inte skulle kunna köra fortare än krypkörning. Uppenbarligen var han helt omedveten om att han hade den ena hunden mitt framför däcket! Såna gånger önskar jag att jag var civilpolis och kunde fixa till ett "vårdslöshet i trafiken". Gubben kunde antagligen inte se helheten utan hade bara fokus på mig som ett störande objekt mitt i vägen för rent nöjes skull.... Att det fanns både barn och lösa hundar undgick honom.

När Joel åkt passade jag på att gå in på rasklubbens hemsida och sökte bland uppfödare i länet. Tänkte om de visste vilka hundar det var eller om någon saknade sina. Hittade en uppfödare i Gävle och ringde upp. Hon i sin tur ringde sedan vidare och via hundarnas uppfödare, som antagligen gått in på mitt offentliga facebookinlägg om hundarna och känt igen sin uppfödning, fick uppfödaren tag i ägarna.  Än är inte djungeltelegrafin utdöd! Ägarna, som inte är härifrån trakterna, hade kommit med båt på STorsjön och gått iland på vad de trodde var en ö men som var en halvö. De släppte hundarna i god tro men de drog iväg på egna äventyr. Efter knappt två timmar kom husse och tog över letandet. Fanns inget jag kunde göra mer. Hunden var för skygg för att jag skulle kunna hjälpa till. Det hade bara förvärrat situationen. Klockan ett på natten fick jag ett meddelande om att hon var infångad. Lyckligt slut! Att jag missade min kväll på Strandbaden gjorde inget. Ett djur i nöd är viktigare än en kväll på krogen. Kändes skönt att kunna hjälpa till. Jag behöver inte bli tackad för det även om självklart ägarna är evinnerligt tacksamma och lyckliga. Det hade jag också varit. Jag hoppas bara att det finns fler såna som Joel och jag som stannar och övervakar, ringer och facebookar runt och anmäler till polisen om de hittar djur eller förvisso en person som behöver hjälp. Som Patrik sa idag när jag prade med honom, man har ju faktiskt ingen aning om det ligger en ägare där ute i skogen som också behöver hjälp. Man kan inte bara blåsa förbi och tänka att det är någon annans problem. Fler kvällar i goda vänners lag kommer, men en hund har bara ett liv.

Idag på förmiddagen när jag gjorde klart stallet funderade jag på hur jag skulle lägga upp dagen. Som sagt, det finns saker att göra. Men istället hörde jag av mig till grisen Konrads uppfödare. Lika bra att hämta hem honom! Han skulle ju hämtats i måndags men bilen skrammlade ju och lät så illa att jag vågade inte åka annat än hem. Var in med bilen som lär helt klanderfritt igen. VErkstadsrädd bil. Men det blev ju billigt och bra utan kostnad. Måste varit skit/sten emot bromsskivorna eller nått i den stilen.

Sverige är som vackrast på sensommaren och hösten, tycker iaf jag. Jag njuter av gräsböljande hyggen och färgerna som börjar komma smygande, den friska klara luften. Vägen härifrån till Lindesberg, över Avesta, Fagersta och Skinnskatteberg är så vacker. Nej det är inte bara massa skog, det är vacker skog.

Hastigt blev det bestämt att jag skulle köpa deras tackor också och en bagge. Alla av rasen Oxford down. Jag utökar min fårbesättning och oxford down är en stor köttras, väldigt lugna i temperamentet och inte direkt rymningsbenägna eller högljudda.

5 stycken oxford down och två korsning texel/finull. En korsning som jag kommer satsa lite på så de kom väl till pass.

Hade egentligen bara tänkt ta fyra oxford och lämna ena tackan som hade sår på huvudet. Men hon rymde och sprang efter transorten och mitt hjärta blödde friskt. Det var bara stanna och stoppa in henne. Hon kände väl hur jag tvekade redan från början. Jag tyckte det var hemskt att lämna henne till sitt öde men stålsatte mig. jag kan inte rädda världen. Men när en liten del av världen desperat sprang efter och ropade att hon var bortglömd och kvarlämnad så gick det inte längre. Hon är inte sjuk eller har nått ärftligt, lite pyssel bara.

Oxford down har jättelånga svansar!

Nya kompisar!  

Tjena, vad heter ni?

Så var det Konrad. Han den mörka. Han är minimalt liten! Jag hade tänkt att jag kunde ha honom inne och tämja honom ett tag och sen slussa ut honom till Hedda och Greta. Grisar är brutala djur med strikt rangordning. Finns inte en chans att han kan flytta ut till dem förrän efter vintern! De kommer ha ihjäl honom och dessutom är han så liten att han kryper ut överallt. Han är som en Chihuahua i storlek. Hedda var 8 veckor när jag hämtade henne men hon var som en koloss i jämförelse. Greta och Hjördis var 3,5 månad och  givetvis ännu större än Hedda. Tog den lille grisen och började köra hemåt. Fick raskt tänka om. Konrad måste bo inne i hund/kattrummet men han är en baby som måste passas och grisar är extrema flockdjur. Hade inte räknat med att bli "valpmamma" just nu. Ringde Johanna, uppfödaren, och frågade hur det var med den andra lille grisen som Konrad bodde med. Det var nått strul med köaren hade jag fått veta. Skulle de ha grisen eller inte, annars tar jag den med mig. Konrad behöver sällskap. Johanna ringde och frågade och nej det var fritt fram att ta den med mig. Svante som jag kallar honom är ännu mindre än Konrad! Undrar fortfarande hur det är möjligt... PÅ vägen hem döpte jag om Konrad. Ska han bo inne blir det rörigt med en Konjac och en Korad under samma tak. Han heter numera Totte. Svante och Totte är så små att de kommer kunna gå under staketet till min altan!

Den här buren är bland det bästa jag äger! Här har det sovit valpar, lamm, kaniner och nu även griskultingar. Nu vet jag var jag har dem om natten och fram tills deras rum är uppröjt. Rummet av kaos som jag kallar det. Men nu ska där byggas valpbox för Alba och hennes valpar och en grisbox. Grisarna lär sig raskt gå på låda som katterna och är egentligen inga problem att ha inne. Min kompis Carola har haft gris inomhus. När jag bodde i STockholm fanns det en minigris i området där jag bodde. Men jag tycker egentligen att grisar ska vara ute, men nöden har ingen lag. Såsmåninom efter vintern och när temperaturen är trevlig så får de slussas ut till grishuset. Nu har de varann så nu slipper jag tänka på att Totte skulkle ligga ensam och vara olycklig. En gris får aldrig vara ensam.

Mina underbara hundar! Dé tittade knappt utan gick obrydda och la sig. DE är så vana vid att matte släpar med sig lamm, killingar, kaniner mm inomhus. Till och med Grynet var inne och knallade runt i köket som kalv. Så de är vana.

Söta små gubbar! Båda är kastrerade.

Kul att testböka lite efter maten.

De är blyga och skygga än så länge men det dröjer nog inte länge förrän de tigger godsaker och tar för sig.

Nu är det dags att krypa ner i sängen bredvid dem. Fler bilder kommer självklart läggas upp. 

Vi hörs!        

Glömde rubriken på mitt förra inlägg. Skulle skrivit dit det när jag var klar med texten då jag hade lite svårt att sätta en rubrik. Men det glömdes bort. Föresten så blev det inget gym och ingen cykel.Kanske säkrast att betätta vad jag gjort och inte vad jag ska göra. Det kom ett lass på några hundra kilo hö som jag staplat och en fem kilometare med ponnyer. Slog personligt rekord på dessa fem kilometer. Dock inte på det viset man brukar, dvs pressa tid. Nej jag har aldrig gått fem kilometer så långsamt! Hade med mig två strejkare. Samanta och dottern Vilda. Äpplet faller inte så långt från päronträdet så att säga. När Samanta stod still och vägrad gå ville Vilda gå och när SAmanta släppte så frös Vilda fast. Var mer som ett gympass än motionsrunda. Knappa 200 kg häst som suger fast med hovarna sitter hårt!

Älskar den här ponnyn gränslöst! Min Samanta. Hon är alltid vackrast i skenet om sensommarkvällen. Fick en fråga hur gammal hon är och jag fick ett plösligt hjärnsläpp. Tänkte att hon är väl en sisådär åtta men nej hon är tretton år nu. Var sex när jag köpte henne. Åren går när man har roligt. 

Fåren, de kör med mig. Vet precis vilka röststrängar de ska spela på för att få som de vill. Ikväll ville de gå in och sova och tugga hö igen. Men de har lärt sig en genväg så nu gäller bara den trots att det är mängder av bröte att klättra över.

Det blev en lugn dag idag. Kroppen sa att den ville vila lite. Nej jag jobbar inte jämt, men nästan. Att ha gård är att ha ansvar och jobb 24/7/365. Men jag försöker ta tillvara på stunder av lugn och återhämtning.

Vissa kvällar har jag spakväll. Jag kallar det så. Lugn musik och ligger och sjunker in. Tänker inte på måsten och negativa tankar. Försöker bara vara. Ofta slutar det med att jag somnar. Därför tänkte jag försöka med meditation när jag sitter upp. För meditation och sömn är skilda saker.

Ibland, eller väldigt ofta får jag frågan hur jag orkar, hur jag hinner med både djuren och mig själv och framför allt vad jag gör. Vad jag jobbar med. Jag gillar inte någon utav frågorna. Frågan om hur jag hinner med djuren och mig själv kan jag tycka är rent kränkande. Vad är att hinna med sig själv? Vad innebär det rent praktiskt i praktiken? Ibland slänger sig folk med frågor som egentligen inte har någon substans. De har nog aldrig funderat över vad de egentligen menar. Jag tycker jag gör olika saker. Jag träffar vänner, familjen, går ut på krogen, åker på fik, går promenader, sitter på trappan, ligger i utesoffan och glor i katastanjeträdets bladverk. Duger inte det? Vad mer ska jag hinna med för att hinna ta vara på mig själv? Men att umgås med djuren, mocka skit, gosa, mata, vattna, titta till, planera, träna dem osv är för mig det bästa. Varför måste jag förklara det?  Jag tror att det handlar om att vissa har svårt att se utanför ramarna. Mitt liv skiljer sig från mängden och massans. Det är bara jobb och slit. Men alla är olika. Jag får massor tillbaka. Hela mitt liv är byggt av en kärleksbro som jag går på bestående av kärleken till och från djuren. De bär mig och lyfter mig framåt.

I vårt land identifierar vi oss inte med vilka vi är utan vad vi gör. Det är faktiskt väldigt skevt när man tänker på det. Personen är på något sätt ointressant, men vad den gör säger oss hur vi ska hantera och i vilket fack vi ska stoppa personen. Men så finns de som inte har ett fack. De som inte följer mönstret av olika skäl. Jag förstår precis hur vidrigt en långtidsarbetslös måste ha det vid nya möten med människor. De hamnar genast i facket "jaha du är sån..." och jag förstår att de drar en vals för att slippa förklara sig. Jag har också dragit valser. För att jag inte orkar bli dömd och bedömd, få stå till svars och försöka förklara. Elller rent av ifrågasatt. Att jag driver gård vet väl alla vid det här laget. Det har väl knappast någon missat. Men vad jobbar jag med? Jag har maskat, jo jag är ju förskollärare, jag tänker börja plugga, jag har ju stuteri fast det leder nästan alltid till kommentar att det kan man ju inte leva på, någon gång har jag varit sjukskriven. Ja jag har jobbat 17 år inom barnomsogen på olika vis. Jag har funderat i hela halva mitt liv på att bli sjuksköterska eftersom yrket tilltalar mig. Jag tror att jag är rätt bra på att glida från frågan. Det är en skitjobbig fråga. För att den handlar om vem jag är i betraktarens ögon. Jag har funderat av och till att skriva om det här. Men så har jag kommit fram till att jag gör det för min skull. För att jag ska finna någon slags ro och samtidigt styrka. Ibland när jag mockar så har jag ett långt manus i huvudet hur jag ska skriva. Men så fort grepen ställs bort är alla meningar och stycken bortblåsta. Jag har inget manus alls just nu. Skriver på ren känsla. Jag väljer att berätta därför att jag är så less på alla förutfattade meningar och alla funderingar kring vad jag gör och varför. Jo jag driver gård därför att jag trivs med det, det får mig att må bra, för att jag har den möjligheten. Egentligen är det inte krångligare än så. Jag jobbar inte med något annat. Jag har drivit ridskola i två omgångar men det ger för mycket stress, ångest och slit för en spottstyvel i betalning. Jag önskar att det inte var så. Men ridskola blir man inte fet på och man får ännu mindre fritid och jag kände en enorm press på att allt skulle vara perfekt i stall, på gården och bland djuren. Avundsjuka människor finns det gott om som gärna letar fel hos andra. Jag klarade inte av min egna ångest över hur allt skulle vara perfekt och jag målade upp stora orosmoln som förtog själva glädjen. Jag har en skyldighet gentemot mig själv och det är att se till att jag mår bra. Det som jag inte mår bra av måste bort från mitt liv. Jag har i flera år kämpat. Jag har äntligen börjat komma iland.

Slänger in en bild från augusti -10. Rädd att jag blir utloggad om jsg inte uppdaterar snart. 

Jag har kämpat sedan flera år, jag faktiskt hela mitt liv fast på olika sätt. Sökt hjälp och trott jag fått hjälp men allt har bara runnit ut i sanden. Det kan vara svårt att vara objektiv på sig själv, allrahelst när man sökt hjälp och den inte lett till något. Jag fick diagnosen utbränd av något snille till läkare någon gång runt 2008. Jag visste inte. Jag har inget att jämföra med. Sa de så måste det väl vara så. Det var rätt skönt att få lägga mina känslor i facket att jag varit en typiskt duktig flicka och gått in i väggen. Vilken vägg hade jag ingen aning om. Jag kände den inte, måste missat den med en millimeter och undkommit i blotta förskräckelsen. Men det var något folk kunde rellatera till och det lärde jag mig snabbt. dET var skönt att ha något som folk kunde sätta sig in i för de hört talas om det. Det var väldigt på tapeten att bli utbränd. Var och varannan kändes som om de stått med skavsår på nästippen mot väggen. Det var skönt att prata med andra som kunde bekräfta att det tar enormt lång tid att komma tillbaka och vissa gör det aldrig. Skönt, då hade jag förklaringen till varför jag mådde som jag gjorde. Jag har aldrig varit utbränd. Ärligt talat tror jag få varit det. Men det är vad jag tror. Inte ens i närheten har jag varit. Jag minns att jag läste mycket om utbrändhet och olika sjukdomar när jag mådde dåligt runt -07-08. Gick till läkaren, som för övrigt sa åt mig att jag led utav utbränningsdepression, och ifrågasatte om jag inte var bipolär. Det svängde så. Men nej så var det inte. Okay, jag tog min diagnos på utbrändhet och började äta piller mot depression som inte hjälpte ett skvatt. Slutade rätt raskt med dem och tänkte att tiden får hela och läka mig. Det är så en utbränd får tänka och göra.

Först i våras fick jag den hjälp jag borde fått för länge sedan. Jag hade rätt. Jag har fått min diagnos på bipolär. Det är anledningen till att jag faktiskt inte jobbar. Jag har haft fullt upp med mig själv och livets sk berg och dalbana. Det svåra är att prata med andra om det. Jag har ju anat länge men att jämföra livet och framför allt sjukdomar med andra är lönlöst. Folk har en tendens att vilja varit med om det mesta och ingen får sticka ut. Jo andra har varit maniska, andra tycker livet svänger upp och ner. DEt är en definitionsfråga. Självklart svänger livet. Men topparna och dalarna är betydligt mer markanta för en som är bipolär. Problemet är också att folk tycker oftast om mig när jag är uppe. Jag tappar inte huvudet fullständigt utan blir bara betydligt mycket bättre och mer. För mig är det sedan kränkande att inte bli lika omtyckt i mitt andra mer dämpade jag. Det är som att förväntningarna är att jag måste vara så där älskvärd, social och glad hela tiden. Men jag är ju bara jag och den känslan att jag inte duger är grym.

Det är märkligt hur en del reagerar när jag väl berättat. I somras fick jag frågan om jag verkligen trodde på diagnosen. Det är också väldigt konstigt uttryckt. Det är precisd som synen på psykiska sjukdomar innebär att man måste vara fullständigt knäpp i kolan och sitta och spela på läppen och dammsuga dammkorn i luften i timmetal. Det är sån okunskap. Jag har inga konstiga psykoser när jag tappar all kontroll. Har aldrig varit psykotisk. Vet inte hur det är och vad det innebär. Man kan vara bipolär på flera sätt. I mitt fall handlar det framför allt om att jag går ner för djupt. Det är inget min djur lider av. Bäst tt tala om det så ingen undrar. Det är väl mer så att jag mår dåligt av det. Det känns som jag väger ton, allt är tungt. Det är jobbigt att gå och stå, kläderna väger på min kropp, jag är ofantligt oförklarligt trött och arg så arg. Men jag biter ihop, envis och plikttrogen mina djur. Jag skulle aldrig svika dem. Men visst jag har i peroder jobbat från morgonen till fyra om nätterna. Händer något i mitt liv går jag igång. Jag tror många hade svårt att förstå både när jag flyttade och när jag blev mordhotad hur jag kunde hantera situationen så bra och kontrollerat. Tja det var väl en baggis där och då, smällen kommer sen.

Varför jag berättar det här? Jo som sagt för min skull. Finns säkerligen några som varken kommer kunna förstå, sätta sig in eller glatt kan lägga alla skulder på mig. Men varsågod. Det är aldrig ens fel när två bråkar. För visst har jag varit osams med folk. SEnaste åren har varit extrema. Jag är ju heller inte den som håller käften i vetelängden och sväljer och sen bara pratar bakom ryggen. Det har varit tuffa år med ofrivillig flytt, hot ch massa eänden. Jag kanske inte alltid hanterar det på bästa sätt med tanke på min diagnos. Frågan är vad motparten ska skylla på ;)? Men förlåt om jag sårat någon och trampat någon på tårna. Ärligt alltså. Nu ska de gå vidare och se om jag har adhd (eller add som är samma sak förutom att man inte är överaktiv) också.... Men det är en annan historia. Det enda som gör att jag berättar det så lättvindigt är att jag lyssnar ofta på Karlavagnen om kvällarna när jag kommer in från stallet. En kopp te och Karlavagnen är avkoppling och det är skönt att höra på andras tankar och livserfarenheter. Det är många som helt öppet nämner att deras barn, sambo eller de själva har dianos. Det är skönt. Raka rör och inget hyschhysch. Det gillar jag. Det blir så okonstlat och normalt då, mitt i det onormala. Men vem är perfekt? Jag har alltid jämfört psykisk ohälsa med andra typer av sjukdomar. Konstigare än så är det inte. Vissa får ont i gallblåsan ibland, vissa får manier, en del måste ta insulinsprutor medan andra äter piller mot depression. Vad är skillnaden? Väldigt få personer är farliga för allmänheten eller sig själva. Ju mer vi pratar om det desto bättre. Lyckopiller är den vanligaste medicinen och psykisk ohälsa är en  utav våra vanligaste folksjukdomar. Ändå är det så tabu ännu. 2015.

Men jag är bara jag. Då, nu och för alltid. De vänner jag har vet redan. De gillar mig ändå och det duger för mig. Jag är bara så förbaskat trött på att folk funderar över varför jag inte jobbar som andra. Nu vet ni så ni kan sluta fråga.

Vi hörs!