Igår var det AA-möte här på min altan. Jag kallar det så när jag träffar mina kompisar Anne-Lie och Anita. Någon liknelse har den knappat med traditionellt AA-möte   . Vi har mycket gemensamt förutom hästar och framför allt islandshästar. Mycket prat om allt mellan himmel och jord och sen åkte sångböckerna fram. Känner mig lyckligt lottad som har så härliga vänner! Ska försöka minnas det när livet känns mindre kul som det kan göra ibland.

"e re efterfest på eran balkong..." Nej men väl ett AA-möte.

Några glas senare

Och efter ytterligare några   . 

Jag som pratat så varmt om min djurfria oas. Jomen visst.... Gick och hämtade en glass och möttes av det här.

Kaisa har tur som är så vacker att hon får agera prynadspumpa eller nått i den stilen.

Alba hon gräver gropar och bygger sig en egen lya.

Man kan ju inte hänga hos sina vänner och grannar jämt. Så jag köpte en egen pool och skapade ett Playa del Vida med sandstrand. Någon gång blir det klickgolv runt om, iaf på ena sidan. Hittade ett perfekt ställe med sol hela dagen inpå kvällen och väl dolt bakom buskar.

Så lyxigt och helt underbart! Åker till badplats gör jag aldrig. Det är för avancerat och stjäl tid. Nu kan jag bada runt grisar och hundar precis när jag känner för det. Fyller upp poolen lite i taget, rädd att sinlägga brunnen. Det går ju åt några liter att fylla den. Jag är tacksam att det ska ösregna imorgon. Min brunn kan behöva det! Liksom betet. SEn får det gärna bli varmt igen   .

Lill-Jonna är en ny bekantskap och invånare på gården. Gotlandsruss född -03. Hon har varit ridponny men fullständigt tröttnat på allt vad ridning och träning heter så hon är inköpt som avelssto. Oerhört snäll och trygg ponny och jag föll direkt för henne. Gammal spännande stam och riktigt fin exteriört. Lycklig över att ha så fina ponnyer!

Glad matte. 

Lill-Jonna 

Det är mycket lyckligt i den här bloggen   . Försöker att tänka på allt positivt och roligt som händer och tänka mindre på det tråkiga som måste ske. Lekis och Julias lille Hillevi dagar är räknade. Båda har problem med knäna fast på olika sätt. Hillevi har kraftig patella upphakning och klarar inte ens att gå i skogsbeteshagen. Efter mycket ångest och ledsamhet har Julia bestämt att låta Hillevi somna in. Klokt med jättejobbigt beslut. Jag kommer finnas med Julia när det sker. Jag tycker också det är sorgligt och jobbigt men har lärt mig hantera döden. Men minns hur det var första gångerna. Sorgen och tomheten är detsamma men jag vet hur jag hanterar det. Lekis är bara slut i knäna. Vet inte varför, men han får återkommande inflammationer och har slutat svara på behandling. Han har en pålagring i ett framknä och är veterinärt utdömd. Vi har kämpat över ett år och det är dags att ge upp. När han går och har ont på betet har han inget kvar. Jag kan inte gräva ner mig när sånt här händer. Det är en del av hästeriet. En baksida. Jag får lägga fokus på allt som är roligt istället och på kärleken de ger. Glädjas åt den tid vi har ihop. Man har de bara till låns och den tid vi har gör jag allt för att de ska må bra och få kärlek.

Vi hörs!

   Har varit en händelserik vecka.

Började med att veterinären var här och kollade lite tänder. Såklart även minsta hästen ska kollas i mun!

En glad Maja väntar på sin tur.

Man använder sk munstege för att låsa fast munnen så veterinären kan jobba utan risken att bli klämd och biten. Hästen blir sederad/fått lugnande. Det var bara Vilda som hade små vargtänder som veterinären plockade ut. Alla såg fina ut i munnarna. DEn här gången var Najade, Cleo, Maja, Vilda och Sessan på tur.

Tillbaka på gymmet igen

Lördagsnatten bjöd på uteliv

På söndagen kom min systerson hit och stannde till torsdagen. En blivande fåraherde kanske?

En tur till järnvägsmuseet i Gävle

Otroligt fint museeum. HAr skäckminnen från när jag var liten och var där med skolan. Stank gammalt tåg och var skittrist. Nu var det både ombyggt och nytänk. Här åker vi spårvagn genom stan.

Restaurangvagnen måste ju självklart provas

Åsso lilletåget- Det var så kul att vi åkte två varv, helt ensamma på tåget.

Philip älskar djur

Och djuren honom

Jag fick hjälp med allt från matning till trädgårdsarbete. Kul för en kille från en lägenhet i storstan.

Tur jag har vänner som har pool!

Och otur att han har en skönsjungande moster i utepoolen

En tur ner till Färnebofjärdens naionalpark för att titta efter bäver.

Så galet vackert!

Sen middag på strandbaden i Årsunda

Skönt att ha djur som fungerar ihop!

Som att häst och ko kan dela vattenbalja

Lyckliga mammor med barn som numera delar hage med fåren

Cleo blev skodd idag så vi kan börja jobba med vagn igen. Grusvägarna runt om här fungerar inte för barfotahästar om de jobbas ordentligt.

Nirmar och grabbarna på grönbete med kossorna

Man kan inte va snygg jämt hälsar Leo.

Kvällen fick avslutas så här i horisonellt läge på altan. Det är helt fantastiskt väder! Njuter varje sekund. Carola och jag roade oss med att titta på fölen som sprang som tokar på ängen av lycka och bus. Vill suga in varje ögonblick och spara det till de där kladdiga regniga kalla höstdagarna.

Vi hörs! 

Har de utlovade bilderna som egentligen skulle varit med i förra inlägget. Bättre sent än aldrig. Börjar med dem.

Min odlingslott

Äntligen har mina pioner och löjtnatshjärta fått markkänning. De började tycka livet i kruka sög.

Det växer!

Selma

Vet inte vad det här är för växt. Den växer i min trädgård. Tror det är något som spritt sig och blivit förvildat, men de är så vackra!

The one and only Maggan klättrar på stenen!

Kramas är Maggan också bra på. (nattbild)

Annelie som fött upp Hoppitossa kom förbi och klippte henne.

Slutresultatet. Inte snyggaste klippningen men Hoppitossa är nog en utav få Angorakaniner som lever i hägn och får gräva och röja runt. Ullen blir inte jättesnygg men vad gör det när hon är lycklig.

På tal om ull så kom jag över en fin gammal fungerande spinnrock på loppis idag. Fick en snabblektion av Annelie. Inte helt enkelt! Var iväg igår och såg på fb att den fanns. Frågade Annelie om hon kunde be dem lägga undan den till mig. Sagt och gjort, för 250:- var den min. Nu har jag vinterterapi.

Arne och Storm rejsar

Arne

På första promenaden på nya stället där de är för inridning.

Russin med "solbrillor" . De ser ut som skabbrävar när de fäller fölpälsen vid en månads ålder.

Lika barn leka bäst. Tycker vi grimascherar lika fult både Isolde och jag.   

Isoldes blyghet har släppt och hon vill mest gosa och pussas hela dagarna.       

Älskar min altan! Min djurfria oas. Här kan jag ligga och stirra på kastajeträdet i timmar.

Det här med semester. Jag har alltid varit en människa som ansett att mer än halva nöjet är att planera. Med djur och gård är det näst intill omöjligt. Jag vet aldrig långt i förväg om eller när jag kan vara ledig. Det här att planera en semesterresa flera månader i förväg kan jag glömma. Det är svårt att boka gårdsvakt så långt i förväg. Var lycklig efter min Umeåresa. Skönt att komma bort och se sig om, slippa ansvar och måsten. Jag gillar att åka/köra bil. Det är en frihetskänsla. Man kommer någonstans och får se mycket. Hela tiden på väg. Även om jag bara var borta en natt och två åkdagar betydde det jättemycket. Det fyllde på energin.

Idag blev det hastigt bestämt att jag ska åka till Gotland under medeltidsveckan. Patrik har tjatat sen två år tillbaka att jag ska hänga med, men det är det där med att planera sin semester.... Det är en månad ganska precis till medeltidsveckan och jag fick klart att jag får gårdsvakt. Att komma på en månad innan den mest intensiva veckan på Gotland att man ska dit kan ställa till det lite med resa, boende mm. Ingrid och Patrik åker ihop med ett hgelt gäng från olika delar från landet. De bokade rersa och stuga i vintas. Den stugan är fullknökad. Finns ingen mer plats, två av deras vänner har fixat tältplats. Det finns inga stugor eller rum att hyra så här sent. Tält avskyr jag. Köpte ett tält för många år sedan när jag hade kennel och bodde långt från vänner. Tänkte att det funkar ju när jag hälsar på hos folk istället för att tro att jag kan komma in och våldgästa med ett knippe hundar i varierad ålder. Satte upp det i trädgården och insåg att jag skulle bli insnärjd som en larv i en puppa så det blev aldrig något tältande. Skaffade den där husvagnen som jag drog runt med i Norrland. Den är såld sedan länge tillbaka och tältet ligger i nån kartong i källaren. Tält är hårt, fuktigt, knöligt, varmt, kallt, blött, råkallt. Jag är ingen tältfantast. Vaknar alltid vid fyra på natten och håller på att frysa ihjäl och sen lagom när jag somnat om vid semtiden så kommer solen och förvandlar tältet till bastu. Helt omysigt. Eller också regnar det så tältduken blir som en dyngblöt wettextrasa om man nuddar den och vips är det mesta blött. Dessutom ser man inget från ett tält och nån kan roa sig att dra bort snörena så tältet rasar. Nej tält är omysigt! Punkt.

Så hur löser jag mitt boende med så kort varsel? Jo jag inreder hästtransporten till husvagn! Sa ju det, ones in a lifetime att bo i hästfinka på camping! Tältsäng, trasmatta och solcellslampor. Kommer bli skitmysigt! Ståhöjd, skön säng, vattentätt, mindre varmt, mindre kallt och fuktigt. KOmmer garanterat väcka uppmärksamhet. Men det bjuder jag på! Båtbiljetter för bil med hästsläp bokat och betalat. Nu ska jag bara fixa campingplats med tillgång till vatten så jag kan duscha. Städar såklart ur transporten innan jag åker och tar ut spånet. KOmmer pimpa den fint. Finns solcellslampor på tråd. Kan till och med försöka få tag i ett litet campingbord så jag har ett matbord. Blir suveränt! Kylskåp är jag inte beroende av. Mackor med mjukost funkar bra. Har i unga dagar cykelsemestrat på Gotland två vändor och då var vi kylskåpslösa. Spritkök har jag och det finns små grillar. Men å andra sidan äter jag väl ute och ihop med de andra. Sånt brukar lösa sig. Nej jag är inte ett dugg orolig över att sova i hästfinkan. Det är inte ett dugg värre än tält. Snarare mer tryggt. En hästfinka har inga snören att lossa så taket rasar in.

Ser verkligen fram mot min semester! En hel vecka med bara fest och roligheter. Det blir garanterat den mest udda semester jag gjort och någonsin kommer göra. Bara det att den inte alls var planerad utan bestämdes hastigt och lustigt och boendet på en medeltidsvecka. Jag får ofta höra att jag är så låst. Tycker väl själv också det ibland. Det ska ju erkännas. Men fördelen att aldrig kunna planera nått är att det sker happenings och helt spontana aktiviteter. Ev hänger en kompis med men ännu inget bestämt. Flera nappade på min ide och tyckte den var toppen men alla har ju planerat varje dag utav sin semester sedan länge tillbaka. Åsså tycker folk att jag är upplåst   .

Från det ena till det andra var jag i Trogsta igår. Åkte ner för ärende. Det kändes så skönt att känna att det där inte är hemma längre. Hemma är Årsunda. Jag tror jag verkligen behövde få det bekräftat. Inte för att jag längtat tillbaka. Det har jag verkligen inte gjort. Däremot har jag många gånger längtat vidare härifrån. Haft mycket strul från början med att jag blev utan vatten. Gården är enorm och tog lång tid att hitta rutiner och arbetssätt som funkar. Själva flytten var inte självvald utan en grannjävel i Trogsta som betedde sig som ett as rent ut sagt. Mycket tråkigheter har hänt här. Mordhot, sjuka djur, avlivningar av djur och vänner som kommit och gått. Jag har haft svrt att förlika mig med att det här är hemma och här ska jag bo och slå rot. Men när jag kom tillbaka till Trogsta så trillade pusselbiten på plats och det kändes bara skönt att åka hem till byn utanför den lilla samhället i södra Norrland. Hem till skogen, hem till landet på riktigt och hem till gården och alla djuren och känna att det här är mitt. Hem till de fina vännerna jag har här och få ett avstamp på riktigt från allt som varit.

Vi hörs!

Idag får det blir blogg utan bilder. Gillar egentligen inte det, det blir så fattigt på nått sätt. Men jag ids inte krångla med nätet som verkar vara bakfull och seg idag. Själv firade jag midsommar utan varken nubbe, sill, midsommarstång eller alkohol. Firade hos vänner med vänner. En jättetrevlig kväll under ett gigantiskt hemsnickrat partytält. Grillat, jordgubbstårta, snittar och snacks. Åsso 5-kamp. Hoppa säck var inte min gren. Hade glömt hur jobbigt det var, sen är det ju fördel om man inte skrattar bort sin tid i dubbelvikt läge. Bågskytte är intressant. JAg försökte förklara att jag fattar inte hur jag får iväg pilen. Den flyger ju inte. De andra tittade frågande på mig, hur tänker hon nu? Så var det min tur. Jag tar bågen. Sätter i pilen. Spänner. Rätt vinkel på armbåge och det ser nog jäkligt proffsigt ut. Släpper pilen. Pilen ligger kvar mot min vänsterhand som håller pilbådens främre del. "Där ser ni! DEn flyger ju inte när jag skjuter!" Vår coola fd hd snubbe som inte vill figurera med namn och bild går snällt fram och hjälper mig. "Du, du måste släppa bågen också". Jaha är det SÅ man gör. Hade jag ingen aning om.... Nä nån Robin Hood blir det aldrig av mig. Ändå har jag sett filmen om och om igen så jag borde väl ha fattat att det är bågen som skjuter iväg pilen. Jaja hissen kan inte fungera jämt   . Så var det luftgevär. Patrik förklarade att man får sitta, stå eller ligga vilket man behagar men fem ölburkar ska skjutas ner. Jag föredrar stående skytte. Fick ner fyra bukar på fem skott som var maxantal skott. Wow jag blev imponerad själv hur lätt det var! Hade glömt hur galet kul det är att skjuta! Öhh det där lät lite vanskligt   . En gång i tiden var jag en jävel på att skjuta lerduvor. Jag har hittat tillbaka till min grej! Måste ta den där jägarexamen nu när jag har mark och är en del i jaktlag. Det är superkul att skjuta! Blev lovad att få testa lite olika vapen ihop med vän namnlöse. Det ser jag fram emot. Jag tycker bara själva rekylen är så obehaglig men han sa att får man bara rätt instruktioner så fixar man det. Funderar faktiskt på att gå med i en skytteklubb. Hade det som önskemål i 20-års åldern men då var det så mycket annat. Ungefär som jägarexamen. Jag har aldrig haft tid. 100% jobb och sen valpar och unghundar hemma som inte bara är att lämna om kvällarna.

ARne och Storm har åkt iväg på inridning. Hittade en trevlig familj som tar emot russ. Skönt för killarna att åka ihop. Arne blev ledsen  när han var ensam på sitt förra ställe. Först var han ihop med Brellir men när han såldes blev han själv i sin hage. Spännande att de hur de reagerar när de kommer bort. Arne försvarade sin lillebror med näbbar och klor. Men de är ju flockvana och inga bråkstakar även om Arne anser att han har ansvaret över Storm. På kvällen fick jag ett mail som gjorde mig så glad. De hade varit ute på en promenad med killarna och skrev "Jisses vilka väluppfostrade killar!!!!" Jag har inte tänkt så. Jag är nog en utav de största självkritikerna man kan hitta. Jag ser det som är ogjort och det som inte är bra framför allt som jag gör och gör bra. Har när jag tänkte på det alltid fått höra att mina unghästar är så välhanterade. När jag sålde Tip Top, körde Brellir på hingstbete och sen inridning, när Ljufva åkte, småkillarna som varit på kliniker och djursjukhus. Har hört det förr men aldrig tagit det till mig. Jag tänker nog mer på allt som borde. Men nu när jag tänker efter så gör jag nog mycket med dem som inte räknas till "träning" utan bara är vardag. Unghästar och unghästträning är helt enkelt min grej. Jag vet hur jag vill ha det. Det är när jag ser hur andra gör och när jag börjar analysera hur jag gör som jag inser att jag faktiskt har en filosofi och ett förhållningssätt som jag håller mig till och som fungerar. Allt vi gör i kontakten med hästarna har betydelse. Mycket större än allt vi inte gör.  Då menar inte jag just träning utan i förhållningssättet. Jag vet att jag skiljer mig från de flesta när jag låter mina föl och unghästar nypa mig. De gör det inte av elakthet, inte av trots. De gör det för att de smakar på allt som alla babysar. De förstår inte att det gör ont. De har inte det begreppet. Jag tänker inte hurvla till dem för att de gör lite ont när de nyps. Jag slår inte mina djur. De ska aldrig behöva oroa sig för att få en smäll som de inte förstår varför. Lika lite slår jag dem för att de drar med munnen i min jacka eller byxben som jag slår en baby som stoppar mina snoddar till luvan på munkjackan i sin mun. De smakar, undersöker och upptäcker. Kan man inte ta att de gör ont har man inget i mina föls närhet att göra. Då får man stå utanför hagen och boxen. Punkt. Där är jag stenhård. En dag, när de växer upp så slutar de. En dag när vi etablert kontakt och har en tillit och trygghet hos varann kan jag påpeka om de fortsätter att det där gör ont. Men inte en baby. Brellir bet, han bits aldrig i vuxen ålder. Piggelin bet. Nalle bet. Nirmar var vidrig på att bitas. Sarv både sparkade och bet.  Russin och Isolde bits och jag skulle aldrig drömma om att knäppa till dem. Jag bygger tillit och trygghet först. Fostran kommer långt senare om de av någon anledning skulle fortsätta sitt smakande. Av de ca 20 föl jag fött upp och fostrat med kärlek och tolerans så har alla de gemensamt att alla är/var väldigt trygga och trevliga individer.

Samma dag (dagen innan midsommarafton) som jag körde killarna till inridning gick fåren ner till beteshagen där korna går. De gick ihop förra sommaren och har gått bredvid varann hela vintersäsongen. Visst när både Leo och Rumpnisse var tjur resp bagge hade de ett ont öga till varann. Iallafall Rumpnisse till Leo. Han tyckte Grynet tillhörde fårflocken och Leo skulle ge fan i hans brud. Men sedan de kastrerades så klingade ilskan bort. Allt var frid och fröjd och fåren snodde fräckt kossornas kraftfoder mitt framför ögonen på dem. Så jag åkte. NÄr jag kom hem och höll på och greja i stallet insåg jag att det var kaos i hagen. Först trodde jag Grynet var sjuk, död eller borta för Leo vrålade och skrek och jag såg inte henne. Det visade sig att hon gått in och lagt sig i ligghallen. Leo var däremot som tokig. Han jagade fåren, skingrade flocken, försökte dominansrida på Rumpnisse och stångades runt på honom som en vante. Rumpnisse är inte den som är den utan försökte ge igen men en ungstut på några hundra kilo mot ett får på 60-70 kg är en orättvis match och kommer inte sluta lyckligt. FÅren var helt slut, lammen orkade knappt springa. Får är inte skapta för att springa omkring och tack gode att de inte var bra väder! Men att ensam dela på en ondsint "ko" och ett 20-tal livrädda får i en hage större än en internationell fotbollsplan är som att köra enmans show på en fotbollsarena. Det finns bara en in och utgång till hagen. Där ställde sig Grynet och ville vara social och titta på vad jag höll på med. Fåren vågade sig inte nära korna. Att se Leo kasta omkring på Rumpnisse och hans pinnben var en mardröm. Maktlös var ordet för hur jag kände mig, och arg. Som jag varit inne på tidigare är kor inte som hästar. De är vattenbufflar. Råstyrka och envishet. Vänder plättlätt på stället. Stryktålig kan man nog säga att de är. En häst hoppar högt för en klatch på rumpan. En ko vänder i bästa fall på huvudet. Att vifta med armarna och tjoa ger bara ett långfinger till svar. Jag fick gå upp och hämta ett grimskaft av hårdaste slag och veva framför kornas ansikten. De lät av snurrandet och flyttade de sig inte fick de en smäll. PÅ så vis lärde de sig snabbt att snurrljudet betyder backa undan. De är skönt att ha en sån grej att ta till när man går in i hagen till dem. Som de ungdjur de är kan de bli ivriga och ystra och hoppa runt och tjonga med skallarna. Då vill man inte komma i vägen. Då är det bra att kunna veva undan dem. Jag var tvungen att ta till en metod för att få stopp på Leo. Vet inte om det var dominans eller lek från hans sida. Troligtvis både och. När han käftade med baggen fick han ju svar på tal och det var ju kul. Grynet nonchalerar bara honom när han vill stojja. Fårflocken delade sig i sina två ursprungsgrupper. Rumpnisse och hans gäng gömde sig bakom ligghallen och Grynet och Leo gick och betade en bit bort så jag smög fram och öppnade grinden. Såna här gånger är jag evinnerligt tacksam för alla timmar i fårhagen. De känner mig och litar på mig. Ropade mitt "umm-bäää" som jag alltid säger när jag kommer och Rumpnisse och hans gäng skyndade sig fram och ut ur hagen. Svamparna var utspridda som spridda skurar. Lagom när Rumpnisses gäng kommit ut såg kossorna mig och kom i full kareta med svansarna rakt upp. Som väl är låg deras mathinkar kvar så jag lämnade grinden öppen, tog mathinkarna och visade korna och sprang sen allt jag kunde bort på ängen med två hungriga kossor efter mig. Rumpnisse och gänget var upprörda och stressade och bräkte högkjutt till varann och lammen vilket ledde till att svampf¨åren började röra sig mot grinden. Det gick enligt planen. Fåren började gå ut och efter Rumpnisses gäng och jag sprang som jagad mot grinden för att hinna stänga. Jagad var exakt det jag var för kossorna upptäckte att de var grundlurade och ville följa efter fåren. Kor är något snabbare än iallafall mig så jag kastade mig på grinden och gav Leo en bredsida med min kropp för att stoppa honom och smällde igen mitt framför hans mule. Snopet grabben! Fåren var i säkerhet! Stängde och föjde med fåren hem till vinterhagen igen. Stackars Rumpnisse var blöt av svett i ullen. De la sig direkt och vilade. Fyllde upp vatten och mat och gick igenom dem för att hitta ev skador. Gissa att Rumpnisse kommer vara öm i kroppen några dagar. Jag har alltid sagt att de djuret som inte kan umgås har inget på min gård att göra. Leo ligger pyrt till. Jag måste kunna ha olika djurslag i hagarna. Nästa gång kanske det är ett föl/ungponny han är dum mot? Tänkte förstatt båda korna åker ut nu. Men Grynet har inte gjort något fel. Det är Leo som straffat ut sig. Grynet ska inte behöva slaktas för att Leo är dum. Hon skulle behöva en ny kompis. En kvigkalv som inte kommer ha behov att leka stång- och matcholekar såsom en stut/tjur. Han kanske växer upp? Men jag kommer aldrig mer våga chans ha honom med fåren. Nu kom de undan i blotta förskräckelsen men nästa gång ´kan det sluta betydligt sämre.

Nu är kor tack och lov inte hästar. Hade jag betett mig i hästhagen såsom jag blev tvungen i kohagen hade jag inte kommit nära en häst på flera dagar. Gick tillbaka för att fylla upp vatten och Leo kom fram och gosade som vanligt och ville bli kliad på hakan och halsens framsida. Att vi nyligen varit osams och hans mule fått smisk hade han glömt och förlåtit för länge sedan. Tror ärligt talat inte det gjorde så ont på honom heller. Han aktade sig nog mest för ljudet och den galet argsinta matmodern. Slå aldrig den hand som föder dig heter det ju och han verkade ju respektera det. Men jag förstår precis varför man sätter nosringar på tjurar och använder kjättinggrimmor på kor. Det är inte för att vara elak. Kor är kor. Inte hästar.

Efteråt när jag fortsatte i stallet kom alla känslorna. Jag storgrät. Insåg hur nära jag var att förlora Rumpnisse och lammen, hur maktlös och ensam jag kände mig. Det fanns ingen att ringa eller be om hjälp. Alla var bortresta och/eller hade börjat fira midsommar. Det dåliga samvetet för att jag åkt iväg med killarna när jag släppt ihop och bara tagit för givet att det skulle fungera. Tröttheten. Stressen. Spänningarna som släppte. Och så känslan över midsommar och alla som åker iväg och jag går här och trampar mitt gräs. Älskar mina djur och min gård, trivs me mitt liv men just storhelger är ångest delux. Nu fick jag en fatastisk midsommarafton med vännerna ändå. Men när jag stod där i stallet kände jag mig ensammast på jorden.

Vi hörs!     

När jag höll på att kvällsfodra och pyssla i stallet rinde telefonen. Okänt id-nummer stod det på displayen men jag svarade trevligt. I andra änden fanns en, av rösten att dömma, ung man i 20-25 års åldern. Han presenterade sig inte utan sa att han rinde på hästannonsen och hade lite frågor att ställa. Jag tänkte att det var en konstig tid att ringa men jag var ju vaken och allvarligt så tänkte jag genast att en seriös person ringer inte den tiden om man inte kommit överrens. Jag var nästan klar i stallet och hade gått ut strax efter 22 så jag kände att klockan är närmare midnatt. Jag frågade vilken häst de ringde på eftersom jag har lagt ut flera annonser. Viss osanning eftersom det bara ligger en på blocket och offentlig marknad. Men jag ville ge mig själv ett steg före. Han blev genast lite osäker när jag stod på mig och ville få honom att säga vilken häst det gällde. Han försökte prata bort och flikade snabbt in frågan hur mycket hästen väger.

- Ja det beror på vilken häst du menar...

- Jag ringer från Göteborg och för oss är det viktigt att veta hästens vikt.

Nu hade han hoppats och trott att jag skulle bli upprörd men jag svarade bara lugnt.

- Vet du, du ringer från ett okänt id-nr mitt i natten och det enda du vill veta är hästens vikt. Du får nog fundera igenom lite fler frågor och ta reda på vilken annons du ringer på. Eller också så återkommer du om du någonsin är seriös. Jag har faktiskt inte tid med dig och dina polare.

Stackars människa! Tänk att ha så innehållsfattigt liv att det enda roliga man kan göra är att busringa på djurannonser och lådsas att man är ute efter att slakta. JAg borde frågat om han ville veta levande eller slaktvikt. Berättat för honom att jag inte blir ett dugg brydd av att prata slakt, blod och död när det handlar om djur. Att jag så sent som i fredags avlivade två som ligger på gårdsplanen och sväller upp i värmen i väntan på kadaverbilen som kommer först på tisdag. Att jag varje dag tar av och på pressänningen utefter hur vädret är och att jag igår flyttade kropparna med traktorskopan och fick vända i kropparna för hand ner i skopan. Att jag troligtvis sett mer död och blod än han och hans uttråkade polare någonsin kan föreställa sig. Döden är något som blir naturligt när man har gård med djur i större omfattning. Självklart vänjer jag mig inte vid att mista mina älskade. Men jag har lärt mig att hantera det. Men känslan att det aldrig mer blir vi igen är lika påtaglig som hos andra.

Jag vet att man kan ha tillstånd att gräva ner djuren. Men jag vill inte ha en djurkyrkogård på min mark. Det känns mer olustigt än att under några dagar ha kropparna, som förvisso luktar död, på gårdsplan.

Jag busringde någon enstaka gång som 14-åring. DEn här unga herrn var betydligt äldre än så. Tycker faktiskt synd om honom. Han och hans polare, för busringer gör man ju inte ensam då tappar det ju liksom innebörden, borde kamma till sig och skaffa ett jobb eller utbildning. Om de nu har sommarlov från studierna eller rent av semester och är desperata för att det regnar ursäktar inte deras omogna beteende. Jag började fundera på hur tragiskt det är för människor som inte har en inre eld. Ingen låga som brinner för något. Tänk att vara så desperat att hela semestern och/eller sommarlovet är förstört för att det regnar. Att när man inte festar eller spelar typ tv-spel så är man så uttråkad att man degraderar så till den milde att man beter sig som en fjortis eller ännu yngre. Ringer runt på nätterna och försöker förolämpa i det här fallet djurägare. Det är sorgligt.

Så till er utan inre eld, här kommer en massa förslag på vad ni kan göra på er lediga tid. En hälsning från en som i stort sett aldrig är varken ledig eller har semester. Billiga alternativ som inte kräver körkort, massa pengar och lång planering. Jag vet, det är lite fåning med listor och ideerna är inte helt lysande. Men jag blir frustrerad på folk som inte har något att göra.

1. Laga matlådor så du har en uppsjö av mat när jobbet/studierna drar igång. Googla billiga recept.

2. Lär dig ett språk. Kanske finns det ljudböcker att låna på bibblan?

3. Gör en god gärning. Finns väl alltid någon gamling i din närhet som kan behöva hjälp med trädgården, putsa altanfönster mm?

4. Lär dig baka ihop med polarna och svulla sedan i er stolta som tuppar.

5. Gå till gymmet. Har du inget gymkort låna bok på bibblan om träning och sätt igång.

6. Skriv en novell eller skapa en låt. Skit samma om det är skämmigt innehåll och i jämförelse med proffsen skitdåligt. Börjar man blir man fast.

7. Upptäck närområdet. Ofta semestrar man inte där man bor. Brukar finnas massor av okända guldkorn bakom hörnet såsom sommarcafeer, sevärdheter, utkikstorn mm

8. Hjälp morsan att städa, plantera om inomhusväxter

9. Gör dagsutflykter med hemmagjorda matsäckar och fika

10. Lär dig spela nått instrument. Borde finnas billiga på blocket och Tradera.

När vädret är mer stabilt men inte tillräckligt för strandhäng: Vandra, cykelsemestra, busssemestra runt städera i din region. Spela badminton eller boule( som exempel eftersom det finns billigt att köpa på macken), gå på marknader, yror, festivaler. Hyr kanot. Båtluffa i skärgården. Besök en älgpark, en vikingagård.... Det finns massor att göra!

Själv var jag på marknad idag. Fjäderfä- och hantverksmässa i Hedesunda. Det var jättemysigt! Var både bekanta och vänner där som besökare och knallar. Roligt att se olika typer av höns. Jag hade bestämt sedan innan att jag vill satsa på en anan hönsras nu när jag börjar om igen med nya. Hade fastnat för Sussexhöns. Hoppades att det skulle finnas och jag hade tur! Köpte 8 stycken små kycklingar så nu håller jag tummarna att det inte är 7 tuppar och en höna utan idealet tvärtom. Men jag räknar med att det blir fler tuppar än hönor. När de r så här små som de är går det inte att se könet på dem. Blev 6 stycken japanska jumbovaktlar också. Den större typen av vaktlar. 3 vuxna hönor och 3 kycklingar med okänt kön. Vill ha åtminstone en vakteltupp.

Än så länge bor de inomhus i en större kaninbur och värmelampa. Ankorna har föresten flyttat ut i hönshuset nu. Ska introducera dem med Anki när de blir lite större och jag har tid att övervaka.

Hann bara hem så värpte vaklarna ägg.

Amy hade vaktlar när hon var ung för jaktträningens skull. Hon blev vild och svansen gick som en propeller.

Utsikt över gårdsplanen. Det växer så det knakar i mina odlingslådor. Kul! Sugen på ett litet riktigt växthus.

Storstädat grishuset och rashagen. De brukar få gå ut och beta gräs. Skönt att få hjälp med gräsklippningen och grisarna blir så glada. När gräset är färskt avtar deras behov att böka.

Tomat- och gurkplantorna. Börjar redan få små små gurkor.

Lille-Prutt hjälper till med odlingen på sitt egna sätt... TYcker han iallafall.

Tilia och Maggan

Vi hörs!    

Maj månad  var inte min månad på något endaste plan. Jag hade föresten inte sorkfeber, fast det trodde jag inte heller. Då ska man vara duktigt sjuk vad jag förstått. Men nått elakt virus spökade i min kropp ändå. Men det är över nu. Idag är det första sommardagen på riktigt. Sitter ute på altanen och skriver (och hoppas datorn inte får solsting). Maj regnade och framför allt blåste bort, det kan nog alla vara överens om. Inte heller hade jag gamla frakturer i ryggen som läkaren var rädd för efter alla fall från hästryggen och i slalombacken. Så det är väl nu jag borde säga att jag ska börja med fälttävlan och slå mig på riktigt! Men det är skönt att kroppen som strejkat och bråkat ett tag ändå fortfarande hänger ihop. Tjatade mig till ett läkarintyg för det där nedrans släpande benet som jag gått med sen i början av januari.Behövde läkarintyg för att få låsa gymkortet. Jag är inte snabbast ibland med sånt så när tillslut intyget kom så var benet bra igen. Så nu är det snart dags att gå till gymmet igen. Fast ärligt, hur många har lust att gå ner och dra i maskiner när solen gassar? Inte jag illafall.

Förra helgen hade jag minisemester kan man säga. Bilade till Umeå och tillbaka från lördag till söndag och köpte russtoet Norrgårdens Extra med hennes ljuvliga fölunge Isolde. Jag vill inte att mina föl växer upp ensamma så jag letade efter nytt sto med föl efter Shakira och lilla Majblomma. Är faktiskt rent ut sagt skitless på shettisarnas fel och problem så jag satsar en storlek högre. Har hittat tillbaka till russen som jag var så förtjust i som barn och tonåring. PÅ den tiden lånade man böcker på bibblan och jag vetr inte hur många gånger jag lånade russtamböckerna och lusläste "mina" (dvs ridskolans) russ stammar. Såklart alla fölningar kan gå åt skogen och viss procent gör det varje år oavsett ras. Jag googlade om det och läste mycket på forumtrådar mm och kom fram till att ett normalstort stuteri förlorar i genomsnitt ett föl per år. Så det är inte NU IGEN när fölen dör eller förvisso hästarna blir sjuka och/eller dör. Blir lite less på sån typ av kommentar. För det första tror jag de flesta rent ut sagt håller käften om sina sjuka djur, många har inte en blogg. För det andra som faktiskt min kompis Ingrid sa att de är skillnad att ha två till fem hästar mot för över 20. Om varje häst blir sjuk en gång om året så blir det 20 gånger mot för om du har en eller två hästar som blir sjuk en gång var. Därför ser det ut som NU IGEN när mina blir sjuka. Alla blir inte ens sjuka. MIn lilla Samanta som fick kolik i våras har sedan jag köpte henne -08 aldrig ens varit snorig. Men någongång faller de dit liksom vi blir sjuka. Det är som sagt inte nu igen och herregud vad hon har mycket problem utan faktiskt normalt med tanke på mängden hästar. När jag googlade läste jag om ett mindre travstuteri som ett år hade förlorat fyra föl samma år. Såklart man bliur ledsen när de blir sjuka och dör. Såklart det är påfrestande och kan kännas som "varför just mina?". Men det ser lika ut hos de flesta. Lyckligt lottade är de som ännu inte drabbats, men ödesprofeten i mig säger att vänta bara er tid kommer.

Resan till Umeå flöt på bra. Tog exakt 8 timmar både på resan upp och ner. Tusen tack Mats och Magnus för förtroendet att få köpa Extra och Isolde! Tack även för er gästfrihet och en trevlig kväll. Nu har vi gjort hästaffärer förr. Eller till och med djuraffärer. Jag köpte Bogegaardens Marigold av Mats och i hennes mage låg då lille Nalle. I affären ingick ett delbyte med de tre dvärggetterna jag då hade.

Extra och Isolde

Det var som att vakna upp i himmelriket och titta ut genom fönstret och se ett gäng fjordingar med föl stå och hänga där utanför. Kändes otroligt lyxigt att åka iväg helt utan hundar och bara ha sig själv att tänka på. Få komma till dukat bord och dricka ett glas vin och sen bara gå runt och titta på vackra hästar. Inser att jag är inte så bortskämd med just semester. Härligt också och umgås med likasinnade som har en gård med massa olika djur. Ibland känns det som jag är den enda som har så. Men så behöver jag bara ringa min kompis Helena så vet jag att jag inte är ensam om att vara djurgalen.

Hemma i hagen

En liten kille som är så lycklig över att ha fått en kompis! Nu leker de och rejsar runt i hagen ihop.

Lite oborstad typ om Extra får tycka nått. Russin var rätt tryg i början och hängde dem i hasorna och var överallt. Hans mamma Flingan verkade uppskatta att få lite stöd och hjälp i fostran. Nu har han fått sig en tillsägelse här och där och lärt sig att man kan inte bara rusa rakt på. Extra var oerhört tydlig och knuffade honom med kroppen och visade honom var gränsen gick. Skönt med hästar som vuxit upp i flock och är sunda i huvudet.

Fick med mig några "badankor" på vägen också. Sällskap till Anki. Få tag i ankor är inte det lättaste ska jag säga. De går som smör i solsken på annonser. Imorgon ska det flytta ut i hönshuset. Nja det är inte rosenknopp att ha ankor inomhus. Hönsen avlivades idag. De hade såna problem med kalkben att jag tyckte mest synd om dem. dEt är ett kvalster som ger inflammation i huden så fjällen på benen reser sig och det bildas som kalkavlagringar på benen. DEt är smärtsamt så jag kände att det var bäst att ta bort dem än krångla med tandborste och borsta bort fjäll och smörja och dona. Ankor får däremot inte kalkben, kanske för att de badar? Får rensa ut och satsa på nya hönor såsmåningom.

Vovvarna och Rufus. Nästa vecka ska Alba och Kaisa på spa hos Kaisas uppfödare Helene.

Kossan ska ju såklart ha en skälla! Grynet brydde sig inte ett dugg, verkade närmast lite stolt.

Ylle fick också en. Hon var inte lika stolt. Jag tror inte hon brydde sig om ljudet utan om själva klockansom hängde och dinglade. Men nu har hon vant sig. De andra fåren tyckte däremot det var jättespännande. Har hört att den som får pinglan får lite status, fast jag vet inte om det stämmer. Försökte först på Rumpnisse den men han flydde direkt att han såg att jag tog sikte mot honom. Det låter som förr i tiden med koskälla på vallen.

Några har blivit släppta på bete. Lycka! Mest för mig tror jag som slipper bära så mycket hö. 

  Maggan, Stålemaras Magnolia, och Tilia fast hon hade inte tid med fotografering.

Salza och Tilia

Några små pluttar får vackert äta hö ett tag till. Här är Sessan som är Nalles lillasyster.

Najade börjar återfå formen efter att ha gått med föl. Mina fina lilla mammahäst! (hon är inte dräktig i år)

Så var vi tillbaka till det här med sjukdomar. Storm kraschade efter avmaskningen ien. Han gjorde lika i höstas men då trodde jag att han var rent ut sagt så fullskiten av mask att han därför blev sjuk. Avmaskade först med Cydectin som innehåller ivermectin och han blev sjuk i några dagar. Väntade och avmaskade igen med Axilur som inte innehåller ivermectin för att preparaten är bra mot olika maskar. Nu fick han med ivermectin igen och däckade med som mest 40,8 i temp. Han hade inga andra symtom på sjukdom än hög feber i några dagar och blodproverna visade inget konstigt eller tecken på infektion. Ingen annan häst i stallet är eller har varit sjuk på något sätt och Storm har inte varit iväg någonstans. Vi är nu säkra på att han är överkänslig mot just ivermectin. Veterinären skulle skriva ihop en rapport till läkemedelsverket eftersom annorlunda biverkningar ska rapporteras.

Frist och glad Storm är nu på bete.

Den här lille killen insjuknade dock i tisdagskväll den 9/6 i kolik. Jag hade släppt honom och fyra till i en ny hage och visst gick de och plockade på backen men inte anade jag då att Piggelin skulle få kolik med antingen lägesförändring av tarmarna eller sandkolik. Det är när lera och sand hamnar i tarmarna. DEt går inte skölja ut utan att operera och spola tarmen. I tre och ett halvt dygn kämpade vi och inatt trodde jag det vände. I förmiddags var jag tvungen att avbryta. DET finns en gräns när det inte är försvarbart att fortsätta försöka. Att köra in till klinik hade inte hjälp. Jag har fattat beslut att inte buköppna hästarna. DEt är hiskerliga summor nu mot tidigare. I Alice fall gjorde jag det enbart för Ripa när hon var föl. Eftersom an inte svarade mer än tillfälligt på behandling så var veterinären säker på att det handlade om tarmvred eller sandkolik och då var det ingen mening att åka in. Det hade inte gjort någon skillnad. Att förlora just PIggelin var ett hårt slag. Han var något alldeles extra för mig.

I samma stund lät jag även POntus få somna in. Han har gått med traecheal kollaps i några år och han kommer aldrig bli frisk utan bara sämre. Jag lovade att han inte skulle behöva uthärda en sommar till då värme och luftpartiklar gjorde det mycket värre att andas. Det är när luftvägsringarna faller samman i varierad grad. Det blir som att andas i ett sugrör. Ett rätt typiskt småhäst och småhundsproblem. Jag fick själv titta i traecheskopiet/kameran och såg hur illa hans luftvägar såg ut. Det är alltså ingen allergi utan en medfödd defekt. Jag har verkligen mått jättedåligt över att behöva ta bort Pontus. Han var min första och min älskling. Nu när det är över känns det faktiskt skönt. Saknade är chockartad. Jag har nog ännu inte förstått att det är just dem. Jag blir alltid lite religiös när någon dör. Avlivade Piggelin först eftersom hans var akut men sen kände jag att hans själ liksom väntade in POntus så de tillsammans som de bästa vänner de var kunde följas åt. I allt elände är det en tröst. DE har varandra. Sida vill sida då och för alltid. Kvar här är jag och Nalle. LIder mest för Nalles skull. Först förlorar han Goya och nu både Pigelin och Pontus. DEt är de vänner Nalle verkligen haft närmast sig. Jag hoppas att han och lillasyster Sessan kan hitta varann.

Sov gott älskade älskade Pontus och Piggelin                         

Stora betessläppet har varit även här på min gård. Jodå vi hade publik vi med. Mina föräldrar tittade på med andan i halsen. Ska vi göra på det här sättet nästa år igen så kan jag ta rejält betalt för underhållningen och bjuda in folk från när och fjärran. Vilken cirkus! Kossorna, eller oay ungdjuren om man ska benämna det rätt, Leo och Grynet har vuxit över vintern. De får inte plats i hästtransporten utan att mosa den. Kor är definitivt inte medgörliga som hästar. DE är bulldozers. Håller på att stängsla in en gata i fårnät och eltråd så det går enkelt att driva djuren till och från betet men den gatan är ännu inte färdig. Så jag tog den järva iden att leda dem i grimma. Det gick ju när de var små. Nu var ju det faktiskt ett år sedan men kor bör väl ha nått minne innanför betongpannbenet, eller? Klä på grimman var inga problem, så långt var allt fridfullt. Jag valde att ta Grynet i täten. Mina tanke var att Leo skulle lufsa efter. Fantasi har jag alltid haft gott om   . Carola fick ta Leo som är något mindre än Grynet och inte fullt lika muskelprydd. Patrik gick före och efter och agerade vallhund med piastavakvasten. DEt blev kaos från start. Leo hoppade runt och jag gapade på CArola då jag trodde hon släppte ut honom i grimskaftets längd "- Men HÅLL I du FÅR inte släppa!" "_Håll närmare huvudet, håll i som en häst, byt händer!" Kommandona haglade som en kulspruta. Katastofen hade inte varit att tappa honom utan att få en bakutspark från en lycklig ko i bröstet, en rejäl knuff från en stångning eller en kovändning och bli nedsprungen. Leder man en ko måste man gå nära. Man flyger oavsett om de vill men risken att bli sparkad och stångad minskar avsevärt. Att leda är ko är inte att jämföra med en häst. En ko har enormt stark nacke och kör ner huvudet och plöjer iväg. Nu var problemet bara att Carola hade inget att sätta emot. Hon flög som en vante efter Leo. När vi kom utanför stallet fick vi släppa det gick inte. DE visste att de skulle iväg på bete och var helt ystra och tossiga. Men driva kor som fastnat på gräs är inte heller bara. Hoppa och tjoa ni, vi äter.

Lyckliga kor äntligen på plats!

Leo är så vacker!

Fåren är också släppta på bete idag. Släppte ihop de två flockarna och det gick helt problemfritt. De har gått angränsande till varann under någon månad och hunnit nosa, prata och kolla in varandras rang. DE var bara lyckliga över att komma ihop och få umgås på riktigt. Det är Flisa, flasklammet, i förgrunden. Hon är mammas flicka så fort jag är i hagen och en i gänget så snart jag går därifrån.

Veterinären var här i veckan och plockade ur vargtänder på russet Storm som ska på inridning om några veckor. Jag vill inte stoppa in bett i deras munnan innan jag uteslutit vargtänder och plockat ut dem om de finns. Vargtänder sitter just där bettet ligger i munnen och trycker mot metallen och gör ont.

Tilia tittar på Flingans baby. Det gäller att vara företagsam och problemlösare när man är kort i rocken och inte ser över kanten.

Idag såldes Fjällbäckens Prins Spralletönt 10 månader gammal till ett jättebra hem. Egentligen kom de för att titta på Fjällbäckens Sarv men jag rekommenderade dem Prins eller Nicke då de blir större än Sarv. De ville ha en körponny och hur det än är så är det enklare att hitta utrustning som sitter bra på en större shettis. De hade ett litet barn och Prins blir bättre i storlek om de vill ha en ridponny i framtiden. Jag är personligen väldigt fäst vid Sarv så det var ju inte så att jag blev besviken, även om jag är beredd att s'lja honom till rätt hem. I Det här fallet är jag säker på att de har mer användning at Prins än Sarv. 

4 bilder på Fjällbäckens Nicke Nyfiken knappt 12 månader gammal

4 bilder på Fjällbäckens Russin från Flingan

Strax dags att gå ut och kvällsmata och jag inser just vad lyxigt fort det kommer gå nu när får och kor går på bete. Än är det för tidigt för ponnyerna och så måste skogshagen bli klart först.

Vi hörs!   

Så där, nu kan jag fortsätta och dessutom få med några bilder.

Sorkfeber var det ja. Det kallas även blödarfeber, låter så där mysigt... Är så där mysigt också. Läste lite om det. Personer med sorkfeber löper hög risk att förutom behöva dialys för att hjälpa njurarna, även riskerar större risk att drabbas av både stroke och hjärtinfarkt. Men så omysigt! Jag har tvivlat fram och tillbaka på om jag har sorkfeber (som inte smittar till varken människor eller djur) eftersom jag upplever att jag är hyffsat pigg. Men proverna får utvisa. Har inga njurproblem, däremot jobbigt med andningen. Skulle kunna vara vanligt virus också eller rent av pollen. Fast det sista tror jag inte på eftersom jag inte har minsta antydan till allergi. Sorkfeber förekommer vanligast norr om Dalälven av någon konstig anledning. En norrlandssjuka helt enkelt. Man ska ta det lugnt när man har sorkfeber eftersom det blir en påfrestning för hjärtat att pumpa runt när det inte får tillräckligt med syre från lungorna. Jomenvisstsåatt.... Jag är som jag skrev inte så bra på att ta det lugnt. Glömmer helt enkelt bort att jag är sjuk. Gick på långpromenad igår med ponnysar. KOm på att jag var sjuk så där lagom i en lätt uppförsbacke då det gick trögt att andras. Men då var ju halvvägs redan. Har en app som talar om hur långt jag går och hur många steg jag tar per dag. Den fanns i min nya telefon. En normal dag när jag bara har fodrat, vattnat och rört mig på gården går jag ca 9 km och ungefär 10000 steg. Då har jag tagit det lugnt. Normalt folk ligger i soffan när de är sjuka va? Men djuren måste ha mat, vatten och omvårdnad. Är jag inte sämre än så här får det gå. Försöker att inte skynda mig. Måste vara värre att gå så puls och andning går upp. Ja av två onda ting alltså.

Så här mycket har jag knappast gått till doktorn någonsin tror jag. Var iväg och röntgade ryggen också då de skulle kolla upp ev gamla frakturer då jag haltat duktigt i fem månader. Det går bra nu   .

Ta det lugnt var det ja. Jag har handlat nya träd och buskar till trädgården eftersom getterna och fåren ätit upp allt. Numera har de egna permanenta vinter och sommarhagar så jag slipper ha dem i trädgården. Visserligen gulligt men döden för en trädgårdsfantast. Planterat bla blåbärsbuskar, krusbär, typ japanskt körsbärsträd (ni vet de där som blommar rosa i mängder tidigt på våren som i Kungsträdgården) och ett ätligt körsbärsträd,

Nu ska jag snart lyckas på ner salladsfrön och morötter i odlingslådorna, plantera ut plantor av broccoli, gurka, tomat och blomkål. Samtidigt är det projekt bygga skogshage åt shettisarna. Vill inte ha dem på ängarna i år för att låta dem vila för att ta kål på inälvsparasiter. Så då får man bygga nytt. Inte bara mitt i allt annat. I morgon kommer pappa med motorsåg och jag går med röjklingan samt kastar ris på högar. Måste göra en staketgata.

Några hästar är sålda. Brellir från Fjällbäcken, Tiger och Fjällbäckens Vilde Viktor. Arne är på inridning, PeGe på sommarbete med andra isläningar då han behövde mer mat än de andra i hans hage och i höst ska han ridas in och säljas han med. Storm har nyligen fått plats på inridning under sommaren och åker om några veckor. Man hinner inte allt så enkelt är det. Ändå har jag väldigt mycket hjälp av Carola, Patrik och Jennifer. Den sistnämda är en 12 årig hästtjej som hjälper till att sköta om och rida ponnyerna.

Finns säkert massor att skriva om. Men nu blir det bildspel istället.

Russin

Sarv, Nicke och Prinsen morgonmyser i sommarhagen (den nedtrampade delen)

Jennifer och Salza

Kristin och Cleo myser efter tömkörningsträning

På tal om att mysa. Flisa har blivit får nu och bor permanent i fårflocken nu. övergången gick smidigare än jag väntat mig. Men då har vi också tillbringat rätt mycket tid i fårhagen.

Rigmor roar sig själv

Lammen är ljuvliga! Tänk att man kan få så mycket kärlek från små får och lamm. Folk som säger att får är dumma har aldrig umgårtts med ett tamt får.

Nomnom

"-Hejdå matte! Jag älskar dig och ska aldrig glömma dig" Fjällbäckens Vilde Viktor alldeles innan han gick på transporten och åkte till sitt nya liv. Han fick det toppen och blev genast vän med deras andra häst. Fick en fin bild på dem. Jag brukar inte vilja ha så mycket kontakt med de hästar jag sålt. Dels av personliga skäl. Jag har valt att sälja och måste släppa. Oavsett av vilken anledning jag säljer. Hästen är nya ägarens och deras liv börjar där mitt och hästen just tog slut. Jag kan inte styra, jag har inte rätten att lägga mig i. Självklart svarar jag på frågor om de undrar något.Men jag vill inte vara hon som gapar och härjar om det händer hästen något. Jag förutsätter att de jag sålt till efter att ha informerat om allt som rör hästen och hört mig för om hemmet och köparen. SEn kan jag inte göra mera. Att jag har känslor och en gång älskade hästen jag sålde är mitt problem och inte nya ägarens. Jag kan inte följa en häst i flera ägarled och tycka att jag har rättigheter till något. Det är basidan med att äga och sälja en häst. Lagen tar inte hänsyn till känslor. Så brutalt är det. För min skull väljer jag att släppa när hästen åker. Jag kan ändå inget annat göra. Men självklart är känslor känslor. Det innebär inte att jag är känslokall och aldrig tänker på dem. Undrar hur de har de, om de lever och var de är. Visst häder det titt som tätt att jag tänker på t.ex lille Alfred som jag sålde för att vara schysst och som sedan kort efteråt såldes vidare. Men jag vill inte rota i det. Gjort är gjort och jag får stå för mitt val. Om han lever (han var rätt gammal) så vet knappt hans nuvarande ägare om att jag haft honom. Alla gör vi val i livet. Ibland bra, ibland mindre bra och ibland rent usla. Det är bara tugga i sig och gå vidare. Sånt är livet.

Vi hörs!