jaha nu blev det ett sånt där avbrott igen. Minns inte riktigt var jag var senast jag skrev men det har nog hänt en hel del sen sist. Just nu sitter jag hos frissan och är allt annat än fager 😄. Ni vet känslan att sitta framför en spegel i stark sken helt osminkad och med färg i hårbotten. Men slutresultatet blir nog bra. Skriver dessutom för första gången från mobil. Har redan ont i skrivfingret av allt knappande. Kan nog bli både fel ord, konstig stavning och annat i texten. Det är skönt att bara vara. Sitta och bli ompysslad och inte kunna göra nått annat. Behöver det. Är usel på att ta det lugnt. Men jag ska inte klaga. Älskar den här årstiden med trädgårdspysslet och djurungar som föds. 

Här på gården föddes i början på maj lille Russin. Han kommer egentligen heta Russin från Flingan eftersom russin är ett ganskavedertaget namn på russ och russkorsningar. Russin är brun med stor stjärn. Väldigt lik storasyster Tilia. Pappa heter Duktig femhundranånting (minns inte hans hingstsiffror från stamboken på rak hand). Mamma heter som hörs på hans namn Flingan. Russin växer och mår bra och vi var med på hans förlossning. Däremot gick det sämre med Shakira och hennes lilla Majblomma. De hamnade på djursjukhus direkt efter födseln då jag direkt såg att något var fEl. Blomma var tomteröd i samtliga slemhinnor och andades rossligt. Det visade sig att hon inte gick upp i vikt, lungorna var inte ok och hon hade någon form av muskelfel då hon inte syresatte sig som hon skulle och hon torkade ut så snart droppet plockades bort. Efter några dagars akutbehandling var prognosen fortfarande dålig och oviss och jag valde av ekonomiska skäl att avbryta och avliva. Det finns ju gränser hur mycket man kan göra och allrahelst när prognosen ändå är oviss och osäker. tänkte att jag skulle köra hem Shakira till hingst och betäcka om henne för att hon skulle glömma och gå vidare efter sorgen. men vid betäcknkng påfölbrunst bör man göra ett ul för att se så stoet är redo att obetäcktas. Sagt och gjort. hon hade cystor i livmodern och jag lät henne somna in med sitt lilla föl där och då. Känslan att förlora dem båda är obeskrivbar. Jag har inte ens orkat nämna det. Nu går de ihop någonstans och kvar här går jag med tomheten. det är många hästar på gården, men alla har sin plats, sin närhet och sin personlighet. Shakira var mattes flicka. Var bara jag som fick hålla på med henne. Hon accepterade bara migoch vad hon en gång varit med om är en hemlighet hon tog med sig och som vi aldrig får svar på. 

Mitt när det här hände var jag ensam. Mina närmaste vänner var utomlands åt olika håll. Var en tuff vecka. Gick själv till läkaren då jaginte kändemig kry. Läkaren tror jag fått sorkfeber. Har symtom för det. Det är ett virus som sprids från sorkar, grnom damm och direktkontakT med sorkar. Vanligt när sommarstugor vinterstädas ut och vid höhantering. Symtomen är feber, muskelsmärtor, problem med andning, njurproblem, huvudvärk mm. Det sätter sIG på olika organ så det kan bli olika symtom. (Testar lägga ut och fortsätter sen, lite splittrat hos frissan)

 Som ni kanske vet började jag på gym. Jag har faktiskt inte slutat även om det är lätt att tro det eftersom jag aldrig nämner nått om det. Jag har ofrivilligt uppehåll pga en trilskande höft/ljumske/ben whatever. Har en ettrig muskelinflammation. Nu tror ni väl också att jag tränat fel, för mycket, avancerade för fort. Nej ingendera. Jag skadade mig här hemma på gården av ren jävla envishet. Var lite småförkyld i början av januari. Egentligen inte mycket att orda om i jämförelse med de två snorkråkorna jag umgicks med (Julia och Carola) som var rejält krassliga. Men uppenbarligen tillräckligt för att kroppen var sur och motsträvig. Det var tungt att släpa vattendunkarna. Lägger två 25 liters dunkar fulla med vatten i en skottkärra (blir väl 55 kg ihop) och lyfter med ena låret över trösklar. Det gillade inte mitt vänsterben just där och då. SEdan dess har det trilskats. Fruktansväört surt! Kan inte gå, absolut inte springa, haltar omkring som hönan Halta Lotta ur sagan om Emil i Lönneberga. Så, jag betalar och är sur. Ska försöka ta mig till läkaren nån dag och få hjälp då inte antiinflammatoriskt hjälper. Har även gått till kiropraktorn men det undrar jag om just i det här fallet var så smart. Har en rotation i bäcknet efter ridolyckor och det är ju bra att räta ut, men kanske inte i samband med en muskel/senskada då benet är vant att ligga i ett läge. Nåja om sisådär 10 år är det nog över och nån annan krämpa har tagit över. Är det gammeln som knackar på dörren?

Eftersom jag inte kan gymma. Eller kan och kan. Visst jag kan ju gå dit och bygga en sjuhelsikes massa armmuskler och sexpack på magen. Men det är jag för lat för... Så försöker jag äta ordentligt. Jag och laga mat är inte en kombination mina vänner förknippar. Faktiskt, en gång för ett gäng år sedan nu, så lagade jag middag varje kväll. Levde slaviskt efter Viktväktarnas pointssystem, åt bara lättprodukter och läste alla innehållsförteckningar. Blev väl lätt knäpp i huvudet också och körde ständigt med belöningssystem i mitt huvud "nu har jag bara ätit 16 points idag, bra Johanna!" "nu har jag bara ätit 5,5 points" osv. Points var det enda (nästan) jag tänkte på. Livet gick ut på points, eller så få points som möjligt. Var säkert inte så många som kände till var som försigick i mitt huvud. Är bra på att dölja sånt.

Nu mera försöker jag få i mig så mycket näringsämnen som möjligt. Hade en period av nutrilett också. Faktisk mådde jag jäkligt bra på den dieten. Eller diet och diet. För att inte dö hungersdöden och innan jag dött av svält slagit ihjäl halva landets befolkning ett ursinnigt humör så drack jag nutrilett och åt kakor. Mmmm jättebra   . Men faktum är att jag gick ner massor (ja typ 7 kg) och mådde superbra. Är man sockerberoende så är man. Alla näringsämnen i nutriletten gjorde susen i mig som nog innan dess var näringsmässigt på botten. SEn all skit jag fick i mig samtidigt behöver vi inte nämna. Man ska äta en tunna skit innan man dör heter det. Är nog inte så farligt med två tunnor, nått ska man dö av.

Numera är jag konstant, nästan maniskt hungrig jämt. Skitjobbigt. Försöker äta ordentligt. Lagar broccolisoppa med linser på mellangrädde, det är lasange, korvstroganoff, quorngryta, spaghetti och köttfärssås bara för att nämna några. Men jag är vrålhungrig redan efter 1,5-2 timmar efter maten. Jag blir tokig! Boostar massor av grönsaker till maten och då inte bara gurka och sallad utan försöker med rårivna morötter, broccoli, blomkål mm. Men det hjälps inte. Magen skriker efter mera mat! Det är som om den ska ta igen alla år av "svält". Som om kroppen är livrädd att jag ska sluta äta. Bäst att hamstra. Tvinga mig att äta mer och mer och mer. KOmmer sluta som 165 kg Johanna....

Nån som har nått bra tips? Försöker äta regelbundet. Kan inte äta fibrer så det är ingen ide ni tipsar om. Fibersnack gör mig förbannad. Det ska va så hälsosamt. Så fort man pratar mat ska man äta massa fibrer och dricka mycket. Det spelar ngen roll om jag så drack upp halva röda havet så skulle min magen ändå gå ut i strejk. Tarmarna slutar jobba när jag äter fibrer. Det tar tvärstopp. För att vara övertydlig så är jag inte ens skitnödig. Magen är avsvimmad. Så nejtack inget fibersnack med mig. Jag mår gott på vitt bröd och vit pasta. Punkt.

Äpplen och frukt generellt fungerar heller inte på mig när jag är hungrig. DEt triggar bara igång ännu mer hunger. Det är lika som om jag äter gröt till frukost, efter nån timma är jag vrålhungrig. Dricker jag en nutrilett klarar jag mig några timmar. Stört!

Bää-bis prat var det. Jag har fått en bääbis igen. Ett blöjbarn. Tackan Fyran lammade och fick tvillingar. Sten och Flisa. I somras födde hon Ulrik men hon var för ung och puckad för att ta hand om honom. Nu var hon engagerad. För engagerad. Hon måste trott hon såg i syne med sina två ungar. Sett dubbelt. Hon snurrade bara runt runt. Sten diade och var större än sin syster. Carola och jag höll i Fyran och såg till att båda lammen diade. Problem uppstod dock då det var en vaxpropp som satt som en vinkork o ena spenen. jAg försökte med allt: masserade, klämde. mjölkade, funkade, masserade mera, petade, mjölkade osv men korken satt där den satt. Tog dit lammen i omgångar och försökte få dem att suga bort proppen. Men juvret var lika stort hur jag än gjorde. Tillslut, lagom desperat, la jag mig ner i halmen och sög tag om spenen. Vad fan gör man?! Proppen måste väck om lammen ska få mat. En spene räcker inte till två och lammen när de är två brukar inte dela utan ha varsin. Det enda som hände var att det smakade blodigt får i min mun. Proppen vägrade. En kompis tipsade om att köpa bröstpump. Frågade på fårsida om vad jag skulle göra, men det kan vara så att det är fel i spenkanalen. Flisa var svag. Orkade inte resa sig när hon legat. Sten var också klen. Maten räckte inte för två. Så för att rädda dem och ge Fyran lugn och ro, hon var märkbart stressad av två lamm, valde jag att ta in Flisa. Det är enklare med tacklamm och blöja. Dessutom var det hon som var liten och svag. Inne i värmen sov hon läge. När jag tillslut väckte henne var hon svag och orkade inte stå på bakbenen. Tvingade i henne lammnäring och en kort stund senare började hon röra sig och var vaken i blicken. Hon utsäg MEgastor som ny mamma-trygghet och jag är mamma-mat. Flisa gråter när Mega inte syns och Mega kommer och slickar tröstande på henne. Tror Mega med sin päls och storlek påminner mest om ett får. Hon är varm och go att krypa upp intill. Så nu sitter jag här full i välling och bajs igen. Som en riktig småbarnsmamma. Men vad gör man inte för de små liven. I ärlighetens namn är det väldigt gulligt också även om det inte stod på önskelistan att få ett blöjbarn i år. Men hellre ett än tre som förra året   .

Mega och Flisa

Tur de är så söta de där blöjbarnen!

Asså mina hundar. Totalt obrydda. Att ha lamm inomhus är väl en självklarhet. Eller?

Alla lammen är mörka i år. Lite lustigt hur det kan bli med gener. Skoja med sina pandaögon och Lilla My med bruna inslag sticker ut lite. De andra fyra Klas-Göran, Sten, Charlotta och Flisa är slående lika.

Det här är Charlotta.

Vi hörs!       

Idag är det grått och ruggit ute. Igår sken solen så fint över Bomhus kyrka. Jag var där för att att ta avsked till Charlotta. Begravningssermonin var vacker men sorglig, så som det ska vara på en begravning för en älskad person. Det var mycket folk i kyrkan. Jag önskar och hoppas bara att Charlotta visste hur många vi var där. Jag har ibland tänkt på det själv, att jag undrar vilka som skulle komma på min begravning. Vad skulle sägas? Hur skulle prästen tala om mig? Det är frågor jag aldrig får svar på. Det är en del av livet, en del av det man lämnar ut i andras händer när man inte längre finns kvar. Jag har även undrat var jag hör hemma efter jag dött. Jag menar då inte så djupt som himmelen eller helvetet utan mer var mitt stoft skulle ta vägen. Bomhus är min barndom och uppväxt. Men hör jag dit nu, 23 år efter flytten därifrån och där vi inte i familjen har rötter. Var hör jag hemma? Har bott och flyttat runt ganska många gånger nu. Hemma är där jag bor här och nu. För tillfället är Årsunda hemma och jag har inga planer att flytta härifrån.

Charlotta var 8 år äldre än mig. Vi umgicks aldrig. Men vi bodde grannar under min uppväxt. Jag bodde i det gula huset och hon i det grå. Innan dess bodde vi på samma gata några hus ifrån varann men så i slutet av 70-talet bestämde sig våra föräldrar för att bygga hus och vi hamnade bredvid varann. Jag tror Charlotta satt barnvakt till oss när vi var små. Men jag minns inte riktigt. Däremot minns jag hennes rum i deras gråa hus. Jag minns att de hade en rolig gungstol i deras källare. Jag minns när hon brände mig i hårbotten med locktången när hon skulle piffa till mig och jag minns hennes katt som jag var livrädd för när han satt på trappan till deras hus och med blicken synade rakt in i ens innersta. Charlotta är en person jag sett upp till. Hon gick alltid sin egen väg. Jag tror vi hade det gemensamt. Charlotta pratade i radion på P4 Gävleborg. På den tiden bodde jag i Stockholm men varje gång jag passerade Gävle rattade jag in P4 på radion io hopp om att få höra hennes röst med den typiska Gävledialekten med lite insprängt dalmål. Hennes bortgång känns ofattbart. Hon var en sån som alltid skulle finnas. Sov gott Charlotta!

På natten till Charlottas begravning föddes det ett stort litet tacklamm. Hon är slående lik Klas-Göran. Jag döpte henne till Charlotta.

Det är en märklig känsla att plötsligt sluta upp vid personer som man inte sett och träffat på över 23 år. Som att bli förflyttad till framtiden. De som var barn och tonåringar då ser plötsligt ut som sina föräldrar gjorde då. Det tog rätt lång tid för mig att ställa om mig. Min syster satt bredvid mig i kyrkan, och innan begravningen startade viskade hon namnen på vilka det var. Jag kände knappt igen någon. Nu levde jag iofs i min egna värld under min uppväxt och hade inte så mycket med de andra att göra förutom då det var studentfiranden. På min gata samlades alla grannar i samlad tropp med trumpetspelande Torkel i spetsen och gick runt och firade alla årets studenter. Undrar om det är unikt?

Igår sålde jag Tiger igen. Ja igen. Han såldes i slutet av november men efter rätt mycket tjafs så gjorde jag ett återköp på honom i mars. Den Tiger de beskrev för mig i telefonen var ingen häst som jag kände igen och jag törs lova att ingen av hans tidigare ägare, medryttare och folk som känt honom på ett eller annat sätt heller. Här har han varit jordens snällaste. Gått som barnvoltigehäst, medverkat på barnridläger och varit mattes skogsmulle och Julias träningskompis. Vårt enda problem var älgar, både matte och Tiger reste ragg av fasa. Han måste vantrivits nått fruktansvärt dit han först såldes. Nu hoppas jag verkligen att han kommit rätt. Han kom som privathäst på en ridskola där även hans systerson bor. Han fick bli morbror Tiger. Av endast sentimentala och känslomässiga skäl skulle jag aldrig vilja sälja honom. Men jag har inte tiden för honom och jag känner inte längre för att rida så pass ofta att det räcker för att ha egen ridhäst. Året som gick efter mordhotet gjorde att jag kom ifrån ridningen. Jag hade så fullt upp med mig själv och mådde riktigt dåligt då livet vänts upp och ner och det snurrade för fort, åt fel håll och hände massa tråkiga saker. Nu har jag så många andra projekt på gång, att sköta gården med alla djur, byggnader mm och den lilla tid som blir över vill inte ägna på hästryggen. Tiger och de andra ridhästarna förtjänar ett mer innehållsrikt liv.  

Nu ska jag gå ut och träna med russen Arne och Strom. De måste komma igång med sin inridning och inkörning. Vänner till mig med sina duktiga döttrar kommer att hjälpa mig med själva ridningen. Jag är för tung för ett russ. Men grundjobbet från marken gör jag, tänkte att Julia får sitta in dem och skritta och börja trava, styra och stoppa sen får tjejerna ta över. Kommer åka dit med dem då det finns både ridus och ridbana där. Tror russen kommer gilla att gå lära sig hoppa lite. Köpte russen i somras och tanken var att rida in dem och använda dem i ridskolan men eftersom jag la ridskolan på is så har all träning halkat efter. Om jag ska ha en chans att hitta bra hem åt dem vill jag att de åtminstone är grundridna och miljötränade. Blir nyttigt att åka transport, gå in i nytt stall, mycket folk, ridhus mm. Det blir nog bra hästar av dem också!

Vi hörs! 

Först kom Klas-Göran sen föddes Skoja och Lilla My inom loppet av 12 timmar. Skoja föddes på första april, därav namnet. Det var så dumt av mig för jag såg att Lambi skulle lamma så jag var vaken hela natten men runt halv sex var Lambi så nöjd och lugn att jag bestämde mig för att gå in och lägga mig en stund. Typiskt dumt. Jag har inga prblem att vrida dygnet, inga problem att vara vaken över 24 timmar om det behövs. Däremot har jag väldiga problem att mottivera mig att kliva upp när jag väl lagt mig. Så en timma blev en och en halv så när jag kom ut till fårhuset stod lilla Skoja där. Allt hade gått vägen tack och lov men jag förbannade mig själv som inte sov i halmen. På eftermiddagen lammade sedan Knytte. Det blev en rätt dramatiskt lamning. Som den ungtacka hon är så är hon troligtvis fortfarande trång i bäcknet så liten lammis hade svårt att komma ut. Det var ju samma sak för Ylle även om det gick lättare för henne trots att Klas-Göran var stor. När Ylle lammat trodde jag ju att det var ett lamm kvar och fick tillslut ringa efter hjälp för att gå in och känna i livmodern. Jag testade med vågade inte. Kändes jätteläskigt! Som om jag med min hand skulle fläka upp henne och göra henne illa. Men då var det inte skarp läge så att säga. När Knytte lammade så kom bara en framklöv ut. Knytte kämpade och kämpade och var både stressad och hade superont. Jag tvekade inte ett ögonblick, utan att tänka körde jag direkt in handen och letade reda på det andra frambenet och drog fram det. Jag gjorde samma sak på Samanta när Vilda föddes och hade ett bakåtlagt framben. SEn drog och drog jag för allt jag var värd i hennes värkar. Lilla My satt där hon satt och jag var säker på att hon skulle ta skada av att bli så tillknycklad. Men ut kom hon tillslut. Knytte låg utslagen en lång stund så jag fick ta hand om Lilla My en stund och börja torka henne. Precis som med Klas-Göran hjälpte jag även henne att resa sig och hålla balansen. Det är påfrestande och tar mycket krafter att bli född under jobbiga förhållanden och jag vill ha upp babyn ¨så fort som möjligt så de kan få i sig råmjölk och andas fritt utan tryck mot bröstkorgen. Råmjölken blir lite som en energiskjuts för dem. Jag var lite orolig att hon skulle bli ett "dummielamb" som fölet jag fick. Det kallas för dummiefoal och det är när de får syrebrist vid födseln. De utvecklas normalt första 12-24 timmarna sen knackar de hastigt ner trots att de både diat, haft sin avföring och börjat leka/skutta. När man väl andas ut och tänker att det gick ju bra så insjuknar de hastigt och får 50/50 på om de ska överleva med akutvård på djursjukhus. Men Lilla My var inget dummielamb, hon mår som ett lamm ska och leker med de andra två. Alla tre mammorna är dktiga mödrar. Ylle är typisk tonårsmamma, ni vet inte så jollig och har rätt mycket med sig själv. Klas-Göran har därför två mammor. Tant Gudrun som själv inte kan få några lamm har blivit extramamma åt honom. Passar Ylle perfekt, hon behöver egen tid. Lambi är kyckligmamman nr ett. Hon vaktar och vakar över Skoja som knappt fick röra sig från början. Lambi höll sin utsträckta hals över henne och motade in henne så fort Skoja tog ett steg för mycket. Så fort det blev stojjigt i gruppen flyttade Lambi upp i ett hörn och ställde sig som skydd åt Skoja. Knytte vill mest ligga och beundra sitt barn och mysa med henne. Hon håller koll på henne men är inte lika sträng som Lambi. Lilla My är den mest känsliga och mammigaste, hon gråter så fort mamma går bakom höhäcken. Skoja är en tuff brud som gillar att stångas och älskar att vara med matte till mammas förtret eftersom Lambi inte är handtam. Lambi blir väldigt störd över att Skoja självmant går fram och säger hej och vill gosa. Klas- Göran är en retsticka och aktiv kille. Har alltid en räv bakom örat och kan inte vara still många sekunder. De andra mammorna blir sur på honom men han har lärt sig parera deras sura knuffar. Det är inte bara en gång han kutar rakt in i dem bara för att se vad som händer. Han knättrar överallt och springer runt runt tanterna när de försöker säga åt honom och så fort de ger upp smyger han upp bakifrån och leker följa John och puffar och tanterna blir vansinniga men Klas-Göran bara springer runt runt. Ylle bryr sig inte "-Haha han är så söt min KLas-Göran! En riktig liten Emil!".

Klas-Göran såklart

KLas-Göran och Skoja.

Klas-Göran igen

Knytte och Lilla My

  Skoja

Lilla My

"-Släpp ner mig!! Jag vill inte gosa! Har inte tid!"/Klas-Göran

Mormor, mamma och barn.

Rumpnisse han har blivit ett barn på nytt efter kastreringen. Det vanliga är väl ndå att de blir lugnare efteråt? Inte Rumpnisse! Han kutar och hoppar och utmanar stuten Leo på stånglekar. Ibland får man passa sig när han får fnatt och kutar runt runt. Vi skulle sola i fårhagen på påskafton men det blev inte så lugnt och stillsamt som vi tänkt oss. Jag släpper ut lammen minst en gång om dagen men vaktar dem hea tiden. Vi har gott om både korpar och andra rovfåglar och ett litet lamm är en mumsbit. Men jag vill att de kommer ut och får D-vitamin och röra på sig ordentligt. Ylle föresten, ja tonårsmorsan ni vet, var helt tokig i Carolas öl och min cider. Hon skulle minsann ut och parta hon! "-Vaddå rå? Gudrun tar ju hand om Klas-Göran! Jag måste ju få göra egna saker även om jag är morsa!"

"-Öööh du Leo ska vi ta en match?"

"-Okey rå! först till 5"

Jo så har det flyttat in 10 stycken svampfår. Ja de är jag som kallar de som för det, mina små champinjonflickor. De är champinjonfärgade allihopa. De bor för sig själva. Vill inte sätta ihop dem med det gamla gänget nu när de är dräktiga och har bäääbisar. Det är för riskabelt. Svamparna är korsningsfår mellan texel/shropshire och finull. Blivande avelstackor som kommer betäckas med Klas-Göran till hösten. Svamparna är blyga och väldigt försiktiga än så länge. Men jag jobbar på det.

Påskhelgen flöt på bra. Umgåtts med vänner och har inget att klaga på. Blev till och med en resa till Blåkulla som synes.

I mitt mer vanliga jag så har jag skaffat mig mina livs första läsglasögon. Livet börjar gå utför... Tjofadderittan!

Viggo växer och mår bra. Har egen påskmiddag på katternas krukväxt.

Kossera är lugnare nu igen. De var inne i en stojjig pubertet förut och stångade på allt och alla. Gick inte vara där inne hos dem utan livet som insats. Även om de inte menade illa så är både knuffar och sparkar från kor inget att leka med.  

Julia och jag åt våfflor i helgen. Såklart hönsen också skulle ha!

Åktur med Lusen

Och med Dimma

Vi hörs!

Det för och nackdelar med allt. Fördelen med att ha eget stall är att man får bestämma allt själv och bara behöver anpassa efter sina egna önskemål och vilja. Inatt får pojkarna vara ute. Det är stjärnklart och vindstilla, inte kallt alls (de har vindskydd). I morgon däremot ska det spöregna hela dagen med start från nio på förmiddagen. Så jag tar in dem till frukost och låter de stå inne under dagen istället. Känns onödigt och dumt att ha dem ute när det är blött både uppifrån och nerifrån. Det är sånt här som är så skönt. Jag gör som det passar. Tänk om jag stått i ett kollektivstall med en massa olika viljor.

Mina hästar, eller djur överhuvudtaget, är vana vid att rutiner ändras. Jag tror inte på att det är bra att ha för strikta rutiner. Tror det stressar mer eftersom det händer alla att tider blir försenade eller nått uppstår som ruckar rutinen förr eller senare. Ingen av mina djur hestar upp sig om maten är två timmar sen, om de står inne eller ute en natt. De är vana. Jag upplever att de blir tryggare och lugnare av att inte kunna hetsa efter någon förväntan.

Mina fjolårsföl Prinsen och Nicke har fått eget hem. En kompis från Jämtland har tingat dem båda. Är så glad att de flyttar ihop. Dels för att de är så fästa vid varann och dels för att det är sån trygghet för dem. Jag vet, jag är en kycklingmamma. Maggan är lika gammal som Nicke och Prinsen och hon kom ensam, jag vet inte varför jag tycker att de känns så små killarna. Kanske just för att de är små i växten.

I morgon kommer det ytterligare hästspekulant och ska titta. Det är bara hålla tummarna för ömsesidig kärlek mellan häst och människa. Det låter väldigt bra så jag hoppas.

Den där energidrycken som jag gav till Lambi när hon var hängig är poppis. Jag hällde direkt i dicksvattnet och framför allt Rumpnisse är väldigt förtjust i sockerdrickan. Jag behöver inte vara orolig att de dricker för lite.

Lambi mår bra nu men hon har det jobbigt med de där illbattingarna som bor i hennes mage, Lambi är ett litet får. Eftersom hon är klippt och nätt med en gigantisk mage ser man från utsidan när lammen vänder sig där inne. Hela huvudet sticker ut som en större tennisboll och rätt var det är kommer det en klöv som innanför en plastförpackning. Ser jätteläskigt ut! Hoppas för hennes skull att de kommer ut snart.

Ikväll var det Earth Hour. Jag lyckades missa det. Var tvungen att mata djuren och fixa stallet. Hade kunnat vänta men då hade jag varit kvar där ute ännu och jag vill gärna sova några timmar. Kände mig nästan kriminell när jag hade lysena tända. Vad jag såg var det ingen annan i byn heller som anammat Earth hour. Lite synd, det är ju för en god sak även om jag tycker en timma är fjuttigt. Nästa år är det 10 års jubileum, Vore häftigt om vi kunde samarbeta i byn och släcka ner den enda timman som gäller. Det är speciellt när allt blir tyst och mörkt. Glömmer aldrig när det blev strömavbrott en höstkväll när jag bodde i fjällen. Hela byn släcktes ner och det lätr som ett flygplan sogick ner för landning. Var ingen snö eller ens stjärnklart och eftersom byn ligger i en dalgång kom inget ljus in från annan stad/by. Det blev totalt becksvart! Jag fick krypa in på alla fyra, stod i trädgården och kvällsrastade hundarna. Även hundarna reagerade och blev desorienterade och oroliga. Jag fick som sagt krypa in och känna mig fram till köket och tända tändstickor för att kunna se att alla hundarna var inne. Jag har aldrig upplevt sånt mörker förr. I mellansverige och södra Sverige lyser ju himlen upp lite från grannstäder och byar även om man inte tänker på det. Men där fanns inget sånt. Den där tystnaden som blir som nästan gör ont i öronen.

Skulle gärna vilja mörklägga vår by nästa år för jorden och känslans skull. Nu gör ju den där timman inte så mycket till, mer än en symbol och en påminnelse om att vi måste spara på jordens reserver som vi visserligen redan överskridigt med råge. Usch jag blir knäpp på riktigt att tänka på sånt! Miljöarbete och politik är så viktigt men jag klarar inte av att  propagera för det, jag mår dåligt av det. Tur det finns de som klarar av det! Heja er!

Nu är det dags att krypa till kojs för en stund. Knytte och Lambi är båda svullna där bak och Knytte är röd i "muttan". Ett tecken på att det drar ihop sig för lammning. Men hon har hållt på nu några dagar. Ena timmen ser det ut att nu är det på gång och sen ser hon ut som vanligt (nästan) igen.

Vi hörs!  

Årets första djurbaby är född. Tackan Ylle födde en liten son härom natten. Ganska dramastiskt då han var stor så jag fick dra ut honom. Inget felläge eller onormat, han var bara välväxt. En stark och trygg individ redan från start. Ylle som själ¨v är flasklamm är en helt underbar mamma. Hela flocken är betydligt mer omhuldande och har mer moderskänslor än förra året då tackorna var totalt bomade vad gäller moderskänslor. Tror det berodde på att de både var unga och att getterna bodde med i flocken och getter är mer stressiga och tuffa. Tror inte tackorna fick lugn och ro att etablera första viktiga kontakten. Lillen heter KLas-Göran. Ja egentligen skulle han heta Nystan efter mamma Ylle, men när han kom ut var det en Klas-Göran. DEt bara var så. Vet inte var det kom ifrån, kanske var det hans mammas vilja som hon sände ut. Ylle och Knytte växte ju upp i huset och radion är på här hel dagarna. Kanske Ylle hört namnet och tyckte det var det finaste hon hört   . Varje gång något djur föder får jag dåligt samvete och ångrar mig. Det gör så ont för dem! Ett djur får varken lustgas eller smärtlindring. Skräcken finns alltid i maggropen att något ska gå fel. Minuterna innan båda framklövarna kommer ut och pekar åt rätt håll och huvudet blir synligt känns som nagelbitande evighet. Men när baby ligger där och mamma tar hand om den lille är det liksom värt allt.

KLas-Göran rör sig obehindrat runt i flocken och det är väldigt nyttigt för alla, allrahelst de usla mammorna från förra året som nu i lugn och ro får bekanta sig med en baby och mysa med honom ökar deras moderslust med deras växande magar. Ingen har försökt att sno honom från Ylle och han vet väl vem som är mjölkmamma och bäst när det gäller. Ylle är helt trygg med att han går runt bland de andra. Han är en helt fantastisk lammunge, fått det bästa från sina snälla, godmodiga, trygga och sociala föräldrar.

Fosterblåsan är synlig.

Alldeles nyfödd.

Vidgar sina vyer lite i flocken.

Kärleken mellan mor och son går inte att missta sig på.

Ute och solar.

Alla mina 6 tackor är dräktiga varav åtminstone Knyttes mamma Lambi väntar tvillingar. Det måste vara två. Hon är enorm på sin annars lilla kropp. Ibland ser man huvudet och klövarna genom magen. Det är vilda barn där inne! Inatt när jag var i fårhuset och lammvaktade upptäckte jag att Lambi var slö och likgiltig. Hon är ingen socialt får och är inte bekväm med att människor tar i henne. Men plötsligt kunde jag klappa henne och sitta bredvid henne obehindrat. Först trodde jag det berodde på att hon var på gång att lamma och att värkarbetet, trots att hon inte visade något värkarbete, gjorde henne mer tillfreds även om det är ologiskt eftersom de brukar vilja dra sig undan för att föda. Idag vid lunch började hon frysa, blicken var inåtvänd och hon var liksom inte riktigt med. Insg att hon var sjuk eller på gång att bli sjuk. Googlade lite och samlade information på hennes symtom. KOm fram till att hon började insjukna i acetonemi. Det kan förklaras med svältsjuka. Nu svälter de inte. DE har fri tillgång på hö och får kraftfoder av sett till tackor. Men hennes mammamage tar sån plats att hon inte klarar av att äta den mängd hon behöver. Lammen växer som mest sista tiden och det tar energi att tillverka mjölk. Fåren klipptes för tre veckor sedan och det är ju rätt kallt och blåsigt och även om de bor inomhus så är det ju utetemperatur vilket gör att det tar energi att hålla värmen också. Även människor som bantar hårt eller svälter kan få acetonemi. Det är när kroppen tar av sitt eget fett och det leder till att det bildas aceton i blodet. Gör man inget åt det bildas en förgiftning i kroppen. Jag letade red på en gammal flaska sk energibalans för får och kor. Det är någon sorts sockerlösning som jag sprutade in i munnen på henne och klädde på ett täcke så hon skulle hålla värmen. Det är bra att hamstra på sina flaskor. Hon piggade genast på sig! Mirakelkur. ÅKte iväg och köpte lusern till hästar, ny flaska energibalans då den gamla var lite väl gammal och en sorts pasta för idisslare med energi i form av fett och protein i. Lusern är hackade strån med högprotein. Ville att hon ska få i sig gott om det hon behöver i det lilla hon äter och får i sig.

Alla pojkarna och de blivande mammorna har börjat få gå in i stallet om nätterna igen. Mysigt att få in dem på stall även om det blir mer jobb med mockning, vattenhinkar, in- och utsläpp. I morgon ska det bli riktigt skitväder så de fick gå in tidigt. Har redan börjat kladda med snöblandat regn och vind. Russtjejerna Maggan och Tilia har fått fleeceregntäcken och även SAlza har regnkläder då hon ibland väljer att stå utanför ligghallen. Annars har mina hästar sällan täcken. De har sån fantastik päls som är både fukt, vind och värmeislolerande.

Pojkar i gamla stallet.

PeGe bor granne med kaninkolonin. Uppskattat från båda håll. PeGe trivs med att ha något att titta på.

Det kom en sväng snö för några dagar sen. Nu vaknas det nytt igen.

Carola inne hos killarna från kaninkolonin. Vi särade på dem så nu har bröderna egen koloni.

I söndags var Kaisa på sin första utställning. Spaniel och retrieverklubben hade sin årliga utställning i Högbo. Jag går fortfarande och dras med min muskelinflammation i ljumsken så min kompis Karin och Helene, Kaisas uppfödare,  delade på att visade henne åt mig. Dagen började inget vidare då min väckarklocka inte ringde. Nej jag stängde inte av den i sömnen eller glömde ställa den. Har ny mobil och det är flera funktioner som funkar under all kritik. Det är en nygammal. DEn har liksom fått ligga till sig i ett skåp... Kan ju inte anklagas för att köpa, slita och slänga med elektronik. Min gamla Iphone 4 fick verkligen användas till sista andetaget. Så det är ingen ide att reklamera min "nya" experia som jag fick när jag förlängde abonnemanget. Jag avskyr den faktisk så jag inser att jag måste köpa en ny Iphone innan jag kör fast med den här och blir kvar mot min vilja tills den också är totalt ur bruk.

Hur som helst så försov jag mig, det är inte bara resa sig upp och gurgla munnen och gå. Så när jag väl var på plats i ridhuset kom jag precis till konkurrensbedömningen i Kaisas klass. Jag fick klump i halsen och tårar i ögonen när min vackra lilla vovve stod i ringen med Karin. Jsg blev rörd helt enkelt. Kaisa vann sin klass trots att hon nog var yngst. Jag hade missat att jag hade kunnat anmäla henne i juniorklass. Jag gick efter de gamla reglerna, var ju några år sedan jag entrade en showring sist. Nu gick hon istället i unghundsklass men vann ändå. Men hon är vacker. Riktigt fin! Man blir ju lätt hemmablind och här i stallet, leran och skogen är det ju inte så att jag går och funderar över hur vacker hon är. När jag såg henne nyfrisserad, badad och uppställd i rätt miljö fick jag se det med andra ögon.

Det slutade med att Kaisa, Barecho One For You som hon heter officiellt, inte bara vann sin klass utan även placerade sig i bästa tikklassen och stod bakom certet. Min fina fina lilla vovve! Jag är superglad och jättestolt! Tack Karin och Helene för all hjälp!

Kaisas rosettskörd för dagen (glämde vända bilden)

Hemma igen och myser med Viggo. Han gick och la sig hos henne självmant. De är så söta mina djur!

Nu ska jag ut och titta ner i fårhuset. Förhoppningsvis är det lugnt där nere. Känner för att sova några timmar inatt innan nästa vända. Man har det man gör som min pappa brukar säga till mig. Lagom när fåren har lammat klart tar stona över och där har jag lyckats dra ut på fölningsperioden, när stona är klara ska getterna killa, och sen är det planerat att Alba ska få valpar om allt går vägen. Sen blir det jul igen! Som sagt man har det man gör   . 

  Vi hörs!  

Det här härliga vårdagarna gör att lusten att göra något infinner sig. Egentligen har har jag haft lust länge men ibland är dygnet för kort. Bara senaste veckan kom och gick till sånt som inte alls var planerat. Saker har en tendens att ta för mycket tid. Det gäller att hinna njuta nu. Nu när dagarna blir längre och ljusare. Fågelkvitter och vårtecken i naturen. Har en önskan om att hinna åka och kika på orrspel, men då måste man upp före ottan. Jag vet ett ställe som är rätt säkert för orrspel men det är en bit bort. Det är så synd att slösa bort dagen sen på att komma hem och behöva sova när solen skiner och allt är fantastiskt. Jag är kluven.

Tittade ni på Melodifestivalen? Jag måste erkänna att jag är inte superintresserad även om jag försöker hänga med. Det är ingen katastrof om jag missar en delfinal. Här i det här huset behöver det bara blåsa lite för att kanalerna ska börja haka upp sig och bilden få spasmer. De flesta skulle få spel, men jag vant mig. Vissa dagar så försvinner halva textrader och bilden hänger sig. Man får ha fantasi och gissa sig till vad som sägs. Men som sagt jag har vant mig, det är ju helheten som räknas va   ? Vissa saker är jag ortoligt seg med. Något år ska jag väl ta hit nån antennspecialist som fixar till bilden. Men jag ser så sällan på tv att det är liksom inget större problem och det finns ju dvdfilmer om nöden kniper   . HUr som helst är jag glad att Måns vann. Det förtjänar han.

Egentligen borde jag verkligen städa här inne. Men vem väljer att vara inne mer än nödvändigt? Inte jag i allafall.

Idag har jag roat mig och några ponnyer.

Mikko väntar på att få komma ut. Ja jag lägger ut bilder på min godkända hingst även om han inte är varken i topptrim i päls eller kropp. Han är en häst vilken som och alla hästar är mer eller mindre skitiga så här på våren och leran. Jag tycker det är fånigt att bara visa bilder då de är tillfixade. De är ju inte midre vackra bara för att de är naturliga. Mikko är en underbar hingst! Älskar honom och är så lycklig att han är min efter flera års sucktande. Eftersom han är oskodd blir det tyvärr dåligt med träning vintertid men nu är vi på gång. Värmer upp med tömkörning innan jag spänner för. Egentligen är det inga problem att köra honom. Han är en klippa men jag tycker bara att man gör så efter en vila.

Söta Salza

Vovvarna njuter också av värmen. Mega är en riktig gårdshund. Hon ligger som en prydnad på gårdsplan när de andra hundarna går in och vilar. Hon vägrar gå in. Är man gårdshund så är man. LIgger och vilar och reser sig och vaktar när det behövs med djupa skall. Ångrar inte en minut att jag skaffade henne även om hon kan vara ett plågoris däremellan eftersom hon når i stort sett överallt när hon står på bakbenen och roar sig och de andra med att plocka ner saker när det blir tråkigt att vara inne för länge. För länge i Megas värld är mer än tre timmar, så det handlar ju inte direkt om att de är ensamma i flera timmar.  

De här två gobitarna har fått komma hem igen. Hämtade dem i fredags. Lyckan att mötas av två förväntansfulla huvuden ut från boxarna och Samantas gnägg gick rakt in i hjärtat.

Han är långt ifrån friskförklarad. Ger honom intramuskulär penicillin och smärtlindring och han får inte smutsa ner sitt operationsår så han får mot sin vilja gå i sjukhage. Han är rejält svullen och såklart fortfarande öm. För att svullnaden ska gå ner går vi promenader. Nyttigt för honom att gå ut ensam. Han ska ju börja köras in nu så snart han är frisk så det är en bra träning att gå ut ensam utan sällskap. Ofta är jag bekväm och tar två hästar med mig, en i vardera hand. Två flugor i en smäll så att säga. Men det är lite björntjänst eftersom de lätt bluir beroende av hästsällskap. Att promenera med NIrmar just nu är en resa i sig. Han har överskottsenergi och har fortfarande hingsthormoner som snurrar i kroppen. Idag galopperade han sidleds bredvid mig och försökte kasta och rycka sig loss. Det är bara hålla i. Jag inser att det är inte så mycket mening att bråka med honom. Han har stått på box flera dagar, van att gå på lösdrift i flock och leka. Visst att han inte får göra vad som helst men han gör det inte av dumhet utan energipåslag. Annars är han okomlicerad och obrydd. Nu hittar han gärna saker att hoppa och studsa för i dikena, typiskt överslag. Det går över.

Getterna ute på vädring

Långt ifrån varje dag jag håller på nål och tråd. Det finns anledningen till att det är så sällan. Jag är totalt värdelös på att hantera sykonsten. Få saker testar mitt tålamod så som pyssel. I vild panik fixade jag på lördag eftermiddag till kostymen till kvällens Mellofest.

Nöjd blev jag faktisk tillslut och jag var förbluffad att jag fick till det. Ev lägger jag ut fler bilder efter godkännade från övriga "artister".

Vi hörs!    

Det har varit fullt upp här! Gör som jag brukar göra, återberättar med hjälp av bilder. Annars kommer det bli så lång läsning att inte ens den mest trogna läsaren kommer orka till slutet. Vill varna känsliga för blodiga bilder från operation och på öppna sår mm.

Jag hann med att åka skidor med hundarna. De älskar det! Allrahelst Rigmor som annars aldrig får vara lös. Äntligen slapp hon ha matte hängande i snöret utan kunde jogga på i sin takt utan motstånd. Rigmor är korsning cocker spaniel/basset hound och extremt spårintresserad. Hon piper iväg i dimmornas värld när hon hittar ett spår. Jag törs inte ha henne lös, hon är för värdefull och det tassar runt för mycket okytt på fyra tassar i skogarna för att våga släppa henne.

Lycklig vovve!

Hönsen och Anki trivs utmärkt i nya bostaden. Men sova på pinnar är inget för mina höns! De är präglade på en anka och sover på golvet i en klunga bredvid Anki. Äggen lägger de i egna värpgropar och totalratar de fina värprederna de fått.   

Bocken Glenn Killing har flyttat in. Damerna var inte överförtjusta. "- Ska han komma här och bestämma?!"

Masskastrering av katter och hankaniner. Vill inte ha fler kattungar eller kaninbabysar. Urmodern Doris är numera streiliserad och hon verkar väldigt nöjd. Nu när hon inte löper mera slipper vi förhoppningsvis ndra hankatter som kommer hit till gården.

Men kaninungar är bedårande söta!

Tidig morgon och samtal med baggen Rumpnisse. Har föresten beställt nya öronmärkningar från jordbruksverket men har ännu inte fått dem. Om någon vän av ordning undrar varför de är omärkta. De har tappat sina i bland buskar och snår. Skulle hellre egentligen vilja ha chipmärkning på dem men förstår att det är enklare vid stor produktion, slakt mm att ha dessa förbenade öronklips som både gör ont att sätta i och slits bort när de är och röjer runt i snår.

Jodå ibland hinner jag till och med roa mig. Försöker komma ut på krogen emellanåt och tur som jag har så har jag Julia och oftast Kristin som bor här och ser över gård och djur. 

Så var det då äntligen dagen då Nirmar 4 år skulle kastreras. Här ihop med kompisen Sarv 3 år.

Sarv uppe på operationsrampen inne hos dristriktsveterinärena. Jag har tidigare gjort stängd kastartion dvs att de läggs omkull och sys ihop men valde av ekonomiska skäl att göra stående och öppen. Såret syns med andra ord inte ihop utan ska dränera ur sig och självläka. Det är större risk för kompilkationer efteråt men de flesta har i alla tider gjort på det här sättet. Jag tyckte jag valde en bra tid i slutet av februari. dET var fortfarande fruset och kallt och med andra ord varken lera, kladd eller flugor. Passade på att kastrera alla fyra hingstarna PeGe, Nirmar, Sarv och Viktor. Skönt att få det gjort inför brunsterna och betet i sommar.

Testiklar från en hingst.

Kan lova att jag gör inte om en öppen kastration nån mer gång! Det blev dyrt. Nirmar står på Strömsholm och har blivit opererad och rensad i pungpåsen, han hade fått en kraftig infektion som dessutom satt sig i hela kroppen. Min plan sprack så att säga eftersom hagarna omvandlades till gyttjebad på bara några dagar. Är man liten är det lätt att smuts och bakterierlätt hittar upp till såret.

Det här är inga testiklar utan det som veterinären rensade bort vid operationen. Hinnor fyllda till bredden med var. Det svarta är det som syntes och låg utanför kroppen. Kan verkligen kalla det toppen på ett isberg. Det var ingen som anade att det kunde bo så stora varklumpar i honom. Tur det finns försäkringar!

Två nätter har jag tillbringar på den här parkeringen till en fabrik på vägen mot STrömsholm. Första natten efter att ha lämnat NIrmar. Åkte hemifrån strax efter 22 och fixade helt enkelt inte att åka hela vägen hem. KOm hem 07 på morgonen efter. Sov hemma en natt och sen var det dags för resa nr två med en annan sjuk häst.

Mitt hjärta blöder! Precis det här har varit min stora fasa. Att Samanta ska bli sjuk. Hon fick kraftig gaskolik och med henne chansar jag inte att försöka behandla hemma. Dels är hon för värdefull för mig rent känslomässigt, hon är högdräktig och väldigt stickrädd och blir ett monster när hon känner sig trängd vid veterinärvård. Då är det lättare att ha henne på klinik där det finns bättre möjligheter att hålla på med undersökningsspiltor mm. Annars är hon den mest underbara personlighet, men kommer det fram sprutor står hon på bakbenen och spänner sig så kanylerna böjer sig. NU var hon dock så sjuk att hon fann sig i det mesta. Till och med att bli sondad genom näsborren. Fölet i magen verkade iaf må bra och sprattlade runt när mamma blev rakad inför ultraljud av tarmarna.

Nirmar och Samanta blev glatt överraskade av att träffas, nosade på varann och fik sen box mitt emot varann så de skulle se varann. Tydligen hade de haft många gaskolikhästar inneliggande. Troligtvis är det just alla geggiga hagar där hästarna går och plockar i geggan bland bakterier och lera som gör att de får ont i magen. Julias Hillevi hade också kolik i söndags men det redde vi ut hemma. Men det går liksom inte byta hagar åt dem heller då blir allt en enda leråker istället så det är bara bita ihop och hoppas och be för att det torra vädret håller i sig och inte byts ut mot en regnperiod och snöbakslag.

Han var inte jättepigg den natten Samanta kom in. Lite loj men han hade opererats samma morgon så det var väl inte så undra på.

På tal om operation så omvandlades får och kohagen till operationssal härom dagen när Rumpnisse och Leo kastrerades. Skönt att slippa ha en tjur på gården. Man ska aldrig lita på en okstrerad individ. Rätt var det är slår det runt. DEt gjorde det föresten på Rumpnisse nu i veckan innan kastreringen. Han som är snäll som ett lamm fick fnatt och började stångas. Tur jag har diciplin på honom ändå så det gick att hota honom tillrätta med att stå kvar och stirra ut honom under höga förmaningar. Han har varit med förr och vet att matte trycker ner honom om han inte skärper sig. Men vår i luften och hormoner som snurrar så slår det ibland över. Då är jag tacksam att det var en bagge på 65 kg och inte en tjur på 250 kg. Rumpen är liksom för go och mysig för att få hamna i frysboxen. Leo och Grynet är till för varann.

Operationsbordet

Leo har just lagt sig efter sederingen. DEt var så varm och soligt att vi fick täcka deras ögon.

Klipp klipp!

Tjurbollar

Grynet var väldigt orolig för Leo innan han kom upp på benen igen. Hon buffade och skulle ha liv i honom, luktade på hans blodiga sår och var väldigt bekymrad. Så återigen, den som säger att djur inte förstår och har känslor har heller inte varit i kontakt med djur som tillåts ha känslor. I en massproduktion och djurfabrik blir djuren mer avstängda rent känslomässigt. DEt är jag övertygad om.

Den här lilla ljuvliga cocker spanielflickan Alba har flyttat in hos oss. Här har hon fått post från sin förra lillmatte.

Alba trivs som handen i handsken bland alla djuren och i hundgruppen. HOn har till och med fått igång Rigmor på lek igen. Riggan lekte mycket med Kaisa men sen Mega vuxit upp ville hon inte vara med längre. Nu har fått en kompis i samma storlek.

Alba i utställningsformat

Alba

Pussas med geten Selma

Pussas med fölet Nicke

  Nicke och mamma Najade på promenad

Dimma, Sessan och Lusen som rids av Alma

Fårklipparen har varit här igen

Och lika kallt efteråt den här gången med.

Kaninkolonin äter middag

Men vad är det där?! Pappa är ju kastrerad. Jovars nog är han det men sista slatten kvar i röret skulle användas minsann. Nu har brorsorna fått flytta till egen box.

Har ni läst sagan om Tummen? Tycker själv jag påminner om en tumme när jag försöker sova i bilen med mössan över ansiktet.

Jo då jag försöker ta hand om mig själv. Här är jag hos kompisarna Nettan och Roger och tar en paus och återhämtning i deras spa och pool. I helgen ska jag på Mellofest. Vi har valt en varsin artist och ska uppträda för varann. Själv har jag valt Roger Pontare. TYckte det var passande med mitt knallröda hår. Mycket mycket djur men så lite för mig själv också.

Vi hörs!