Vaknade upp idag och känner mig så otroligt splittrad. Jag har kommit igång med ridningen. Rider lektion på islandshästar varje onsdag och har flyttat både Lekis och Brellir till inackorderingstall där det finns tillgång till instruktör. Stallet ligger inte nästgårds. Det tar mig ca 40-50 min att köra dit beroende på väglag. Men det känns värt åkandet för ridningen skull. Jag rider inte ensam här hemma. Det händer inte. Inte ens med bästa viljan i världen. Men när jag hade min första islänning i slutet av 90-talet, Eldmana, så hade jag också 45 min resväg till stallet. I rusningstrafik ännu längre. Men visst känns det samtidigt helt galet och tomt hemma när jag har en gård och fixat med nya boxar. Jag är inte pigg på att ta in inackorderingar heller. Bor rätt avsides utan bussförbindelse och jag har ingen lust att krångla med täcken av och på, in och utsläpp och fodringar bara för att få ridsällskap. Då är det enklare, friare och behagligare att själv stå uppstallad och få service. Småtrollen bor fortfarande kvar på gården så stallet står ju inte tomt. Ärlighetens namn är jag både bekväm och lat, orkar inte åka runt på kurser. Kliva upp innan tuppen och fixa stallet och djuren hemma, packa in häst och åka iväg en hel dag. Har gjort det några gånger och jag känner mig mer stressad av det och är ofta helt svettig innan jag kommer iväg för det blir så mycket att fixa. Var senaste gångerna på kurs för islandshäst tränare som var kom till ett ställe. Hästvärlden är onekligen väldigt speciell och ofta kall och hård. Kursen var helt ok om man bortser från min prestationsångest. Försökte prata och lära känna de andra deltagarna på lunchen, men det var helt uppenbart att jag var inte välkommen in i deras gemenskap. En utav deltagarna vände sig om och tittade på mig när jag ställde en fråga, sen vände hon ryggen till och fortsatte med de sina. Så tråkig inställning men efter att ha pratat med andra har jag fått höra att den här klanen är känd för att frysa ut och inte bjuda in andra. TYpiskt hästvärlden. Här råder hiarki och grupptillhörigheter strängt. Jantelagen dominerar. Från ridskolor till rasklubbar. Det har gjorts avhandling om hästtjejers självkänsla och kroppsuppfattning i jämförelse med andra idrotter. I hästvärlden är det viktigt med rätt kläder och märken, att se bra ut och vara smal är mycket mycket mer utbrett än inom andra idrotter. Det har alltid varit en snobbsport, allrahelst i högre klasser. Men det är så sorgligt när det är på bekostnad på ungas självskänsla och syn på sig och sina kroppar. Det bäddar för utfrysning och mobbing av den som har "fel" saker. Men det är inte utrustningen som gör ryttaren. DEt spelar ingen roll hur fina märken man som ryttare har på sig och hästen om man ändå inte kan rida ordentligt. Jag har svårt att tro att det egentligen, på djupet, blir roligare. DEt är klart det är roligt att känna sig snygg och visa upp sina fina saker. Men det blir ju samtidigt rätt patetiskt. Hästen skiter ju i vilket märke den har på sitt schabrak eller grimma. Den tänker inte hoppa högre för det. 

Den här veckan har varit en rent ut sagt skitvecka. Det började med att jag skulle blivit invald i shetland nord styrelse. Såg verkligen fram emot det. Att lära känna andra med samma intresse, knyta kontakter och lära mig mer om shetlandsponnyn. Enligt valberedningen var det svårt att hitta folk som ville sitta med i styrelsen. Det var snöstorm den dagen det var årsmöte och ingen ska försöka inbilla mig att det var någon vallfärdning till ett årsmöte i en förening som sträcker sig från Värmland till norra norrland. Årsmöten är sällan välbesökta om man inte lockar med en intressant föreläsare, medlensmöte med intressant disskutionsämne, clinic etc. Jag har suttit med i tillräckligt många klubar för att veta hur det fungerar. Allrahelst i snöstorm. Men det handlar åter igen om utfrysning. Det vet jag. Jag ids inte återigen (har tagit upp det här på annat ställe) ta upp vad det handlar om. Det skulle dessutom inte förändra något. Men jag blev otroligt besviken eftersom jag sett fram emot att åka på utställningar och aktiviteter och ha folk att prata med. Det är inte alls lätt att komma in i en klubb när man inte har en naturlig inkörsport, när det inte ens finns en klubbstuga och träningsplats att åka till (som en hundklubb, idrottsförening etc) och jag tänkte att genom styrelsearbetet får man automatiskt ett stort kontaktnät. Nu blev det inte så. Jag har fullständigt tappat lusten för Shetland. Somliga får gärna gno sina handflator mot varann om de känner för det. Jag har absolut ingen lust att åka på någon aktivitet och inte veta vem som är vem men alla vet vem jag är och har sin uppfattning. För några år sedan åkte jag på utställning och tittade för att se hur det går till och som en rolig utflykt. Det var innan någon visste vem jag är. Jag kunde som anonym gå runt och titta utan att någon tog notis om mig. Det spektakel som uppenbararde sig för mig var förfärligt. Öppet skitprat och ren avundsjuka och missundsamhet när det gick bra för fel person. Jag satt på en läktare och iaktog. Kan väl erkänna att jag måste vara tokig som ändå kastade mig ut i hetluften och riskerade bli bränd. Men jag ville ge det en chans. Nu vet jag.

Jag hann inte ens resa mig från den besvikelsen innan jag hittade Goya i hagen med söndersparkat bakben. Trodde först att han brutit benet. På Ultuna visade det sig att stora böjsenan var ordentligt skadad. Den enda broddade hästen i hagen hade fått in en fullträff och slitit av delar av senan. För att göra en fullständig bedömning skulle de behöva operera och öppna upp helt. Troligtvis var skadan mer omfattande. Men vad de kunde känna så skulle han behöva 6 månader på box efter operation och först därefter och när han satts igång kunna avgöra om han någonsin skulle bli bra. Goya tycker inte om att stå på box mer än någon natt. Han vill inte stå inne själv. Om man bortser från kostnader som trots försäkring skulle bli svindyr där man i slutändan kanske kastat allt i sjön, så att tvinga honom på box igen var inte rätt. Han stod inne länge i höstas för vad som visade sig vara en hovböld. Gick i sjukruta och hade tråkigt. Att börja om igen var otänkbart. Han äter inredningen, blir rastlös och besvärlig i hanteringen och han hatar allt vad veterinärvård heter. Jag valde att ta bort honom där på Ultuna. Det blev så tomt här hemma. Jag hade så mycket planer för honom. Såg fram emot att börja köra in honom nu när vädret och underlaget blev bättre. Hans bästis Nalle saknar honom. De var som knoll och tott och troligtvis den enda riktiga vän Goya haft. Nalle är uppväxt hos mig och har sina barndomskompisar så på något sätt var det väl tur att det var Goya och inte Nalle som försvann. Goya hade verkligen sörjt och saknat sin bästis ännu mer. Men visst har Nalle sorg.

Igår satte jag ingång Lekis. Han blev behandlad i båda knälederna i höstas på klinik. Jag har misstänk att det inte stod rätt till. Lekis har alltid varit en aktiv och lekfull kille men varit passiv när alla andra killar kutat runt i galopp och lekt hingstlekar. Satt upp och skrittade iväg och han var spänd och stressad. En fis på ryggen hade fått honom att explodera. Jag hade ett kort hoppspö och han har aldrig någonsin brytt sig i varken spö eller hur matte rör sig. Han har alltid varit trygg med mig. (förutom en gång när jag stoppade in ett tungfelsbett på honom som gav honom panik) Nu sprang han i sidled när jag rörde spöet och Julia som var med var övertygad om att han skulle sticka med mig. Skrittade runt en liten stund och bytte sedan till JUlia. Jag blev spänd när han var spänd och eftersom jag inte ridit på länge så kändes det bättre för hans skull att sätta någon på honom som har mer ridning i kroppen. Men han var lika spänd med Julia. Såg tydligt hur han kortade vänster bak och haltade. Båda bakbenen ser ofräscha ut. Han knäar när han går likt att han går i brant uppförsbacke om man bortser från hältan. Måste beställa ny tid på klinik. Känns skit rent ut sagt. Att han fortfarande inte går rent efter två omgångar med kortison och lång lång vila på lösdrift där han fått chans att röra sig normalt. Precis nu när jag kommit igång. Fasar för det värsta tänkbara att han aldrig kommer bli bra igen.

Nu ska jag gå ut och mata och sen åka till gymmet och slita. Behöver göra något annat. Hästeriet går åt skogen just nu känns det som. När ska det bli roligt att hålla på?

Höres.   

Idag ska jag på förekommen anledning berätta om hur det är att vara kändis. För det är något man bara kan förstå om man har upplevt det. När jag bodde i Duved hände det att jag åkte förbi ett hus utmed Indalsälven varpå gården var instängslat med enormt högt plank. Typ Forte Knox. Jag kunde inte begripa vem som kunde bygga så fult. Varför var man så rädd för insyn här ute i skogen utanför Duved?! Jag förstod ingenting. Hade de nått konstigt gömt bakom? Efter ett tag fick jag förklarat att där hade Roger Pontare bott och han var så trött på folk som glodde. Va gör folk så? Ja idag förstår jag honom till fullo. Folk gör så. Ibland önskar jag mig också ett sånt plank. Som när det krypkör bilar förbi gården fullastade med äldre damer och herrar. Det finns inget exotiskt på min gård. Inga spännande djurslag som inte går att se någon annanstans. Ett flertaet hästar av "islandstyp" (Shettisar och islänningar i vinderskrud är tämligen snarlika utöver storleken) och ev fyra vanliga hundsorter i trädgården. HUr spännande är det? Inte ett dugg. Vad är det man hoppas att få se? En rödblond krullig människa i overall som kastar hö i hagen? Skitspännande! Det kanske inte går att missta sig på min ironi. Eller kompisar som hänger här och kan vara en potensiell flickvän med lite fantasi? Min gård är varken fin eller ful. Den ärungefär som vilken gård som helst. Stor gårdsplan, massa ladbyggnader, bajsande hästar. Det finns inga rymdraketer eller ens en austonaut. Eftersom jag levt under mordhot tar jag och mina vänner registeringsnummer på samtliga bilar som kan uppfattas som suspekta av någon anledning, så tanter och farbröder ni är iakttagna. Ibland är jag sugen på att skicka ett sms av typen "ville ni något?".

För det mesta är det okay att folk känner igen mig. DEt är en del av mitt nya liv efter tv. Har varit med om både smygfotande med mobiltelefon och direkta kommentarer. Det är okay. Jag kan leva med det. Antar att jag inte är mitt vackraste jag på alla bilder från ICa Maxi när jag kommer med både påsar under ögonen och mössan nedtragen över ett okammat hår. Men det är jag i äkta ofixad förpackning. Vet att jag kan se sur ut när jag är trött och vem hjular in på ICA Maxi full av inspiration och överflödig energi med pigga ögon som studsar som glada popcorn i ögongloberna? Inte jag iallafall.

Kan inte låta bli att fascineras över att jag blir igenkänd på stranden i Turkiet när jag har väldigt täckande solbrillor och heltäckande hårband. Tyckte själv jag påminde om en halvnaken nunna men uppenbarligen inte. Nu täckte jag mig inte för att slippa bli igenkänd. Mina ögon fixade inte solen. I solljus blir jag rödögd och får nån ärrbildning på hornhinnan. Slipper gärna det även om jag inte gillar solbrillor. De är mest i vägen.

Men på något lustigt sätt så tror väldigt många människor att bara för att jag för 3,5 år sedan var med i ett dejtingprogram så är jag ständigt sökande efter kärlek. Det är också fritt fram att fråga mig rakt ut även om vi aldrig tidigare möts och av en händelse råkar befinna oss i samma toakö hur det går med min kärlek, om jag träffat någon. Om jag säger nej så ser de ut som ledsna hundar och tycker synd om mig. Men det kanske inte alls är synd om mig! Det kanske är högst självvalt. Har jag träffat någon kanske jag inte har lust att berätta det för random i en toakö.

SEn har jag råkat ut för dem som försöker sola sig i glansen. Själv undrar jag vilken glans? Har varit med om att plötsligt gå armkrok väldigt rätt med någon jag trodde var min vän och jag inser att det ska se ut som vi hör ihop. Men varför är det så viktigt? Jag har hittills aldrig fastnat på paparazzi och i veckans Bild-tidningen. Tror det krävs lite mer kändisskap för det. Ledsen att göra någon besviken. Kompisar som gör hintar på sin fb för att "folk får tro vad de vill", själv har de redan gubbe och barn. Jättekul. Dessa personer har jag inte längre kontakt med eftersom ag inte längre är så i ropet. Vore nästan kul och vara med i Let,s dance och se om de poppade upp igen.

Jag kanske borde sagt nått. Men vad ska man säga? Jag är en rak person men ibland orkar jag inte. Det blir liksom på nått sätt ännu värre att ta upp det. Tänk om jag missuppfattat allt. Inte för att jag någonsin trott det. Men ibland är det så jobbigt att på något sätt genera någon annan eller för den delen gå runt med pekpinne. Så jag har tagit emot. Helt galet, jag vet. Och faktiskt egentligen väldigt olikt mig  men ibland är jag för snäll.

Sen den jobbigaste biten. Den där bilden folk har. De har sett mig på tv och visserligen följt min blogg som varit väldigt sporadisk på senaste året. Eller följt fb. De vet hur jag är. Så fort jag sticker utanför deras bild är det fritt fram att kritisera mig och minsann tala om att jag inte alls lever upp till deras förväntan. Ibland funderar jag på om jag är ovanligt komplicerad och mångsidig eller om andra är oerhört ensidiga. För något större tålamod med utsvävningar finns inte. Ja har inte samma rättigheter som andra. Jag ska bara vara snäll och glad. Ta scenariot som skulle kunna uppstå på en vanlig parkeringsplats någonstans i Sverige en tidig fredagkväll när alla är trötta och slitna och vill snabbt handla helgens godsaker och mat. Du kör in på parkeringen, musiken poppar i sterion, efter lite letande hittar du den perfekta p-platsen och ska just köra in när det kommer en jävel och snor den mitt framför ögon på dig! Du har just börjat svänga in och blinkat tydligt. Att den var din går inte att missa! Förbannad hytter du näven varpå testosteronstinna Hubert nitar och börjar gapa på dig. Du gapar tillbaka. DEt som händer är att folk vänder sig om och tittar. Självklart gör folk det. Det är ju högljudda röster. Men sen går de och glömmer det. Men, om du var en kändis skulle i stort varenda människa gå hem och berätta hur högljudd och otrevlig du var som gapade svor och stod på dig. Som kändis har du på något sätt inte samma rättighet. Vill folk ha kontakt med dig och du säger nej är du genast otrevlig. Tro mig, jag vet av erfarenhet.

När jag tänker efter så är det inte så märkligt att Roger Pontare byggde fort runt gården. Det är inte märkligt att Carola inte åker tunnelbana och att kändisar har sina lyxhus på lyxöar långt från vanliga folkets prisklass. Jag förstår inte hur de står ut. Men som en klok vän sa "de har manager som sköter deras fb och instágram,tar emot mail mm så de slipper se alla kontigheter, slipper tjatet om att någon utsett sig till den absolut rätta för dem.

Det är inte förbjudet att skriva brev och mail till mig. Men jag avgör sedan om jag vill ha kontakt eller inte. DEt är min rättighet. Har jag inte bett om ett mail kan man inte förvänta sig att jag ska svara. Bara hoppas. Jag har inte inlett något, inte lovat något. Någon kanske tycker det är oartigt att inte svara. Men det är mitt val. Men det jag heller inte förstår är varför man skickar om och om igen. Har jag inte svarat på det första så ska ingen inbilla sig att jag 15 brev senare kommer på att svara. Tjat fungerar inte på mig. Det blir bara motsatt effekt.

Nu ska jag ut och glassa mig i glansen på min exotiska gård    Vem vet, jag kanske kan skotta några gyllene snöflingor   

Vad gör man när det är isgata överallt? Jo man riggar upp träningsbana inne i stallet. Det är så där vidrigt halt. Det är omöjligt att ens tänka tanken att ta ut något djur utanför stallet. De får gå i sina hagar med ligghallar tills dess att det går att röra sig. Just nu är det så halt att jag vill inte ens försöka sanda med traktorn. Den är så tung att den kommer kana iväg åt precis vilket håll som helst. Har inga snökedjor till den. Men har man bestämt att man ska träna så har man! Istället för att driva ut flickorna från ridladan som är en halmad ligghall, nyhalmad dessutom, så kom jag på att om vi röjer undan lite grejer i höförådet och gör en bana på stallgången så kan vi leka med ponnyerna där. Flickornas ligghall vetter in till stallet så de behöver inte gå ut och halka. Tur stallet är stort och stallgången bred som för en lastbil! Bara tuta och (töm)köra. Bildkvaliten är usel. Svårt att fota inomhus och jag har bara teleobjektiv så jag måste flytta upp mot väggen som ett frimärke för att få med hela ekipaget.

Lusen i slalombanan

KOm på att testa Epos hackamore på henne eftersom hon är orolig och känslig i munnen. Mycket nöjd liten ponny! Skänklarna blev lite långa men för vardagsbruk tycker jag inte det har någon betydelse.

Dimma på väg från stallet ner i höladan. Trösklar och ett trappsteg och bommar efter det. Nyttigt att träna lite och inte bara dra benen efter sig i hagen!

Ponnyerna tyckte det var jätteroligt! Här övar Salza.

Finns till och med utrymme för att trava.

Söta lilla Sessan hade sin första lektion i tömkörning.

Utöver hästträningen så har jag varit på gymmet. Mycket folk men alla skulle på pass. Fick nästan skräck när jag öppnade dörren till omklädningsrummet. Var kom alla människor ifrån   ?! Gymdelen var lugn och stillsam. Körde 15 minuer power walk, 15 min krosstrainer, 15 min rodd och lite "tyngdlyftning" innan jag var nöjd. Tycker verkligen det är superkul att träna! Förstår inte varför jag inte upptäckt glädjen och det roliga innan. Har testat några gånger men gett upp illa kvickt. Nu vill jag träna hela tiden. Mår så himla bra av det. Har gett mig fanken på att jobba bort onödigt fett och förbättra min usla kondis. Har samlat på mig några sk deppkilon när livet varit rätt motigt de senaste åren. Mycket elände, sorger, besvikelser och trauman. Så nu gymmar jag bort både tankar och fett. Som min pt säger att de har forskats att till och med på cellnivå mår kroppen bättre av att röra på sig regelbundet och vi blir piggare och gladare. Så det är bara kämpa på!

Nu tänker jag däremot slänga mig i soffan med en jättekopp te och se på film innan det är dags för kvällsgöra i stallet.

Hej svejs vi hörs!     

Har fått lite gjort. Röjt i stallet och slängt en massa skit rent ut sagt. Förstår inte hur det kan bli så mycket jox. Eller egentligen är det väl inget konstiga grejer jag slängt. Mestadels foderpåsar och balsnören men en och annan trasig eller sunkig pryl hamnade också i sopsäcken. Röjde ut skåpen i stallköket och slängde mängder av gammalt porslin som jag tänkte att det kunde vara kvar från förra ägaren. Nu är jag så äckelmagad att jag vägrar dricka ur dem. Inte för att det tillhörde tidigare ägare utan för att muggarna och tallrikarna står och dammar ihop i skåpen. Finns varken kaffekokare eller vattenkokare i stallet pga säkerhetsrisk för brand så muggarna fyller ingen funktion heller. Katterna fick behålla några plasttallrikar till sin mjukmat annars åkte allt ut.

Lille Viggo växer och frodas. Jämförde honom med hans syskon och fångade några i all hast och kände på vikt och hull. Viggo lever gott inne i värmen i Dr Johannas vård. Han har kommit tillbaka mycket väl. Han har kliat upp lite av ögonspringan så jag har satt in ögondropparna igen. Tog bort dem när ögat var helt stängt. Det finns risker för kolik åtminstone på häst av dropparna så jag använder de bara om jag måste.

Mat är livet!

Efterrätt.

Var in till Rusta idag och hittade denna underbara kompis till Viggo. Julia och disskuterade huruvida Viggo mår dåligt eller ej av att inte vara med mamma. Vi är noga med att ge honom närhet och trygghet flera gånger varje dag. Kaninhonor hänger ju inte med ungarna förutom vid matning och det finns ju ungar som blir ensamma i sin kull av olika anledningar. Tittar jag i kaninkolonin där Viggo kommer från så kryper ungarna intill de vuxna och myser när de är trötta eller sociala. Hans mamma är utekanin och skulle inte må bra av att plockas in och ut i värmen. Det är uteslutet. Viggo är nu anpassad för värmen i huset och kan inte flyttas ut eller fram och tillbaka. Han är ömtålig både för att han är liten och skadad så sätta ihop honom med en okänd kanin känns inte ok. Dessutom om jag tssar ihop honom med en kompis så måste ju de få vara ihop sen och jag vill ha Viggo inne. Två kaniner inne är jag inte sugen på. De luktar inte rosenknopp om man säger så och så var det här med yta och intrigitet. Min erfarenhet är att kaniner måste ha stort med yta och mycket att göra: lektunnlar, kojor, gnaggrejer, mycket hö och halm,saker att hoppa upp och ner på osv för att inte börja härja med varann och dominansrida, jaga runt på varann eller till och med som jag var med om två systar varav den ena åt på den andras öron! Inte av elakhet utan mer som sysselsättning/stressbeteende/dum vana. Inte mysigt alls. De fick delas på och den stackarn med trasigt öra var rätt stressad i början men fick en ny kompis som inte käkade öron som hobby. Hon var överlycklig även om hon var lite osäker i början. Syrran började med det där när de flyttade in på box i höstas och antagligen blev det för tråkigt. Ute var det mer stimulans. Efter det har jag blivit mer noga att se till att de kan aktivera sig för att må bra.

HUr som helst kom vi fram till att Viggo blir kvar som ensamkanin. Han får så mycket stimulans och närhet att det täcker hans behov. Men jag köpte för säkerhets skull en Ior till honom så han har nått stort och mjukt att gosa med. Ior blev genast poppis. Kvällen innan hade VIggo fått låna två av mina mössor och då insg jag vikten av att ha nått mysigt att luta sig mot.

Vi har fått ganska mycket snö och mer är att vänta. Gudrun och Gertrud med kompisar trivs i värmen från solen.

Luseena Poop (mycket märkligt namn) eller Lusen som hon kallas har börjat jobba nu. Hon är inte nöjd med bett så jag ska kolla upp henne vid tillfälle.

Jag insåg när jag såg på bilderna att jag måste dra ner på maten igen. Runda små klot! Det är bara så besvärligt att mammor behöver mer mat än de andra. Borde fixa till en mammahage med fri tillgång på hö. Det är omöjligt att reglera deras matintag annars. Men Lusen och jag ska jobba ihop. STällde mig på vågen idag och har gått ner 2,5 kg. Lusen behöver också gå på gym vilket hon gör på bilden. Trampa djupsnö, pulsa i skogen, powerwalk, öva vid bommar och hinder för att såsmåningom sättas för vagn igen. Lusen har gått på travet tidigare men så fort hon tittar på en buske eller hötapp har hon gått upp 30 kg.  Det är inte så många tjockisar kvar på gården men LUsen är en utav dem. Men nu kör vi!

Lugnets Dimma har också svällt ut. Aja baja. Motionera mera! Jag vet inte om är inkörd eller ej. Eventuellt sa säljaren så vi börjar om igen. Tömkörningen visste hon vad det var iallafall även om det där med att gå över bommar var besynnerligt och rätt onödigt när det går att gå bredvid. Vet att selen inte sitter perfekt, men hon skulle ju bara tömköras.

Fina Dimma!

Idag har jag slängt två sängar. Vet ni hur stora kisspölar blir efter en 9 månader gammal Leonberger? Det vet jag. Megastor löper och i och med att "kisstofsen" svällt upp började hon kissa på sig igen. Men varför sitta på golvet och riskera bli våt om tassarna när man kan hoppa upp i sängen och låta kisset sjunka in? Smart hund vet ni. Så idag åkte de ut! Blir ingen mer säng åt Mega. Jag ska byta sovrum och göra det gamla till hundrum. Mega hittar på så mycket hyss när jag är borta. Värsta hon gjort var när hon klättrade in i ett högskåp och välte ner allt inklusive skåpet. Då var hon billig och kom dessutom undan i rena förskräckelsen. Hon kunde lika gärna fått skåpet över sig och gjort sig riktig illa. Nu är skåpet väl fastsatt i väggen.

Nu ska jag ut och titta till flickorna, är takras hör jag. Alltid nojjig att nån får massa ton snö över sig.

Ha det gott!   

Idag är det en dag man kan tro att jag hittar på för det är så sjuka saker som händer. Men det är bara en ovanligt vanlig dag i mitt liv. Egentligen så skulle jag vara på väg med Anne-Lie till lektionsridningen nu. Fast så blev det inte. Kvarg kom i vägen. Vi skulle ha suttit och skrattat i bilen och peppat varann. Jag skulle upp på hästryggen för första gången på alldeles för länge. Typ månader sedan sist. Men nej då, jag får minsann rida på toastolen för kvarg tyckte inte jag skulle åka. Det sägs ju att kvarg ska va så nyttigt. Fullt med proteiner och lite fett. Ett perfekt mellanmål när man har tränat och vill bygga upp kroppen och gå ner i vikt. Gå ner i vikt håller jag med om. Efter den är tarmsköljningen kommer jag dessutom vara kärnfrisk tillsår 2045, minst. Det slår liksom aldrig fel. MIn mage avskyr kvarg och glass. Men av någon märklig anledning välkomnar den grädde i alla dess former. Förstår inte logiken. Eftersom jag är obotlig optimist så åt jag kvarg till mellanmålet och tänkte att inte kommer väl det hända idag. Johodåattdetgjorde! Aldrig mer kvarg! Kvarg är plågsamt, äckligt och inte ens speciellt gott. Inte ens kvarg med smak. Jag åt nån ny variant med äpple och kanel, liksom svalde ner det med övertygelsen att jag skulle bli skitsnygg om jag åt upp det. Skitsnygg var ordet.

Väl medveten om att en del redan läst om min poliskontakt idag. Men den tåls att berätta mer om. Det var nämligen så här att jag fick som alltid bråttom in till gymmet. Undrar om och isåfall när jag kommer hinna värma upp innan själva Pt-träningen börjar? Jag kan inte planera tid. Jag är värdelös på det. Matade djuren, fyllde upp vatten, skotta rent lastbryggan på transporten som stått öppen och snöat igen (hämtar hö i den ibland och vem orkar öppna och stänga?), skottat trappan till huset, duschat (måste ju duscha bort djurlukten), matat Viggo och iväg. Hyffsat i tid för att vara mig alltså. Körde väl inte stillsamt ska erkännas. Tur jag bott i riktiga norrland och kört rejs i lera över hjulen och ren snösörja på våren. Det väglag som råder här är rena barnleken i jämförelse med mina gamla skogsmarker och jaktmarker. Gasa och styr, tveka aldrig och målet i sikte. I svackorna var det lervälling och rally. Jag var ju själv långt ute bakom bom och lås. Att köra i diket fick inte förekomma. Då skulle bli väldigt besvärligt och långtråkigt.

Som jag skrivit om tidigare så har allt som hänt fått nått konstigt fäste i mig. Jag försöker jobba bort det nu. Sakta men säkert ska hjärnspöken och katastroftänk arbetas tillbaka till mer dräglig nivå. Jag är rädd för att rida. Jag är rädd för att gå i naturen. Tänkte på det när jag körde in till gymmet. Att egentligen är det logiskt fastän det samtidigt är ologiskt. Det ologiska är att jag har aldrig blivit attackerad av en björn, jagad av vargar, mött en aggressiv ondsint älg som vill sparka ner mig i rent nöje. Ändå är jag rädd och övertygad om att det kommer hända. Det logiska är att just de här två grejerna, rida och vistas i skogen, är två sätt där det kan hända. Jag kan hitta på typ 17 olika scenarior om vad som kan hända på hästryggen. Jag vet hur ont det gör att slå mig. Jag hatar att tappa kontrollen. Min hjärna har liksom kanaliserat all annan stress på just de här två grejerna bara för att det går att hitta på och inte är helt verklighetsfrånvänt. Det finns faktiskt folk som blir nedsparkade av älgar, jag till och med dödade. Alla vet att björnar är farliga och ingen vill möta ett gäng vargar med häst eller hund. Ja inte ensam heller för den delen. Nu är det mer sanorligt att möta en påverkad eller okoncentrerad bilist en ändå. Hjärnan spear spratt ibland. Faktum är att jag är tacksam att det inte blivit bilrädsla. Men bilen har jag kontroll på. En häst kan man inte alltid kontrollera. Det är egen vilja och egna känslor och reflexer.

Det är var september -08 i skogarna i jämtland. FM Cvittra tar en paus och väntar in de andra hundarna djupt nere i ravinen. Jag var rädd tanken fanns att den kan finnas björnide i ravinen. Men jag gick där ändå. DET är skillnaden mot nu.

Och nog fanns det björn! Minna luktar på björnriven mark där utspridda honungsplattor låg. Men jag gick där ändå. Ensam och beslutsam mot min rädsla.

Men det var polisgrejen jag berättade om. Mitt på storsjön hade de poliskontroll. Förbannat, tänkte jag som hade bråttom, ta inte mig - ta inte mig! Jorå självklart klev det ut en polis mitt i gatan och vevade med armen. Ååååå har inte tid! Hann tänka den barnsliga tanken att strunta i honom och se vad som hände. Ja jag vet barnsligt. Självklart bromsade jag lydigt in och gick in till sidan. Hissade ner fönstret och slet åt mig plånboken. "-Då var det körkorts och nykterhetskontroll", sa polismannen trevligt. "- Kan vi göra det här lite snabbt, jag har bråttom", vräker jag ur mig och viftar med körkortet framför honom. Han smålog och fortsatte lika trevligt "Javisst det går fort". Blåste och lyckades hålla fingrarna i styr den här gången. HAr en befallenhet att hugga tag i själva nykterhetsmojängen (alkotest heter det visst) vilket inte brukar vara populärt. Så kör jag iväg och försöker behålla vettig hastighet så länge jag syns. Då inser jag plötsligt att på golvet framför passagerarsätet, väl synligt ligger en blodig slaktkniv! Shit den hade jag glömt kvar! Tack och lov såg inte polismannen den. Det hade nog skapat många frågetäcken och framkallat utredningstankar hos kontapeln. I förrgår var jag akut hem till Ingrid och Patrik och avlivade ett utav deras får. Hon hade fått förlossningskomplikationer och trots intensiv hjälp att vända lammet satt det som ett skruvstäd och tackan led och var döende. Ingrid ringde med panik och gråt i halsen och bad mig komma och avliva fåret. Det fanns inget att göra och veterinär var för långt bort och det hade slutat med avlivning i vilket fall. Distriktsveterinärerna är inte pigga på att bulta. Tror knappt de gjort det på sin utblidning mer än en gång vad jag har fått höra. De vill avliva med injektion och sätta kanyl och sy fast på ett lidande djur där stressen och chocken fått blodkärlen att dra ihop sig är inte trevligt alls. Så jag kastade mig iväg med bult och kniv. Det är inte roligt. Men att se djur lida till döds är värre när man faktiskt kan hjälpa dem till en smärtfri och omedelbar död. Jag har jättesvårt med mina egna djur. Andras har jag inga känslor så för som för mina egna "barn". Förvånas vraje gång jag gör det hur lätt det är att släcka ett liv. Inte mentalt lätt. Det ska Gudarna veta. Utan hur lätt hanen på bulten skjuter och pang så är djuret borta. Sen kvarstår avblodningen med halsstick.

DEn kniven låg kvar på golvet i min bil. Hade ju sett snyggt ut om polisen sett den...  

Själva PT-träningen var bitande idag. 30 min roddintervaller. Första tre intervallerna var värst. SEn började ett flow, sista är också mentalt jobbig. Som om hjärnan rredan lägger ner som inför en semester. Men med Josefin bredvid går det varken maska undan eller tappa teknik. Men det är recis vad jag behöver. Inte en chans att jag på egen hand hade pressat mig så som idag utan henne. Efter rodden var det grodhopp på händer och situps i intervaller om 10. Ingen vila däremellan minsann. Bara kör! BRA Johanna - KÄMPA! Skrattar gott åt henne när hon visar övningarna. Hon ser ut som en gummiboll. Studsar lätt hit och dit. Själv känner jag mig som bowlingklotet.

Ja men då så. Nu börjar min ridlektion och magen den är så nöjd så. Morr.

Vi hörs!       

På den här gården gör vi allt vi kan för att rädda ett liv. Oavsett om det handlar om en häst eller en kaninunge. Tuttan Kahmo som vi hittade när det var som kallast, vars syskon hade frusit ihjäl, gick inte att rädda. I fyra dygn kämpade han men helt plötsligt utan synbar anledning gav han upp. Av flakmatade kaninungar är det bara 20-30% som överlever. DEt är svårt. Lätt att de drar in både luft i magen och/eller drar ner mjölk i lugnorna. Kaniner är känsliga. En kaninhona matar bara 1-2 ggr/dygn. DEras mjölk är otroligt fet. hAr läst att bara renens mjölk är fetare. Kaninmjölk innehåller heller inget laktos vilket kan ge ungarna laktosmage och det är lätt att övermata dem. Vi matar våra kaninungar med lammnäring istället för kattungeersättning. Känns logiskt bättre med mjölk för gräsätare än predatorer för en kaninunge. Spär ½ dl pulver med 1 dl vatten. SEn drar vi upp med en liten spruta och häller ner i en pytteliten nappflaska köpt på zoo.

I kaninkolonin har ungarna börjat röra på sig. DE har en drömtillvaro i kolonin. Från början bodde kalvarna Ragnar och Valter där och bädden blev ½-1 meter hög av halm, hö och dynga såklart. DEt har legat mer än ett år och omvandlats till jord (vilket år som helst ska jag lyfta ut det   ) och där bor nu tre kaniner och gäng ungar. DE har grävt gångar på riktigt i jordlagret så det går inte att stå i boxen. En liten nackdel men kaninerna är så tama och nyfikna att de kommer alltid fram till boxdörren. Ungarna föds i riktiga jordhålor och springer runt i full fart i gångarna. Ett riktigt lyxliv för kaniner!

I lördags när de fick mat såg jag att det var en enögd kaninunge. De är knappt tre veckor gamla och raglar runt på ostadiga ben. Men den här ungen var mer ostadig än sina syskon och som sagt med en ögonskada. Lyckades få tag i den och hela ögat var igenklistrat av stelnad sörja. Den var mager och såklart ont som tusan. Ögonskador är inte helt ovanliga. DET är lätt hänt att de får en klo i ögat av antingen mamma eller sina syskon. Min första spontana känsla var att jag får ta fram gummiklubban. Jag har jättejättesvårt för sånt. Men åka till veterinär med en knappt tre veckor gammal kaninunge sommed rätt liten % klarar att flaskmatas och jag vet av erfarenhet att veterinärer inte alltid vet hur de ska behandla kaniner, fåglar och gnagare. Bäst är att åka till Stockholm till fd Roslagstull som specialiserat sig på smådjur och reptiler. Men inte en lördag och för en pytteliten unge. Tog in honom i huset och satte den i en transportbur för katter och gjorde iordning lammersättning. Den åt glupskt! Energin var det inget fel på. Kände samtidigt att den kan inte sitta med ett varfyllt öga. Det tar bara timmar så sprider sig infektionen via bihålor till nos, hjärna, öron och lungor och den lille dör. Då är det barmhärtigare att ta gummiklubban. Carola höll i honom och jag baddade upp ögat, eller det som skulle varit ögat. När jag lyckades dela på ögonlocken rann det ut snövit luktlös sörj i mängder för att vara en sån liten individ. Jag antar att det var ögonvitan. Själva ögat. När så gegget runnit ut verkade han gladare. Trycket i huvudet hade släppt. Men det var ändå inte ok att låta honom bara sitta och hoppas. KOm på att jag hade kvar Tilias ögondroppar mot infektion i ögonlock, bindhinna och ögonglob. En droppe var 4:e timma. Till Tuttan hade vi köpt minifom mot gaser så jag gjorde en häxblandning. Kaniner är väldigt känsliga mot olika antibiotika. Drog mig till minnes att min kanin Ludde som jag hade en gång fick antibiotika och minns att det var Baytril. Hade en öppnad ask efter någon hund. Så min egenkompoerade ordination löd:

Ögondroppar var 4:e timma

1-2 droppar Metacam för häst (smärtlindring och antiinflammatoriskt) 1 gång dagligen

1 droppe Minifom mot gaser varje måltid

4 ml lammnäring var 3-4 timma

1/8-dels Baytril som krossas mellan skedar 2 ggr/dagligen i mjölken.

Häpp så har den lille enögde kaninen ingen direkt svullnad längre. Det har nästan slutat rossla i nosen och han är pigg och äter bra. Men ögat kan jag glömma. Tvingar inte längre upp ögonlocken utan det får läka ihop. DEt är för plågsamt att bända upp det och kaninskinn släpper lätt från kroppen om man drar i hå´ret. Onödigt att vålla fler skador än det redan är.

Första målet mat när vi hittat honom. HÄr ser man att ögat är riktigt fult.

Två dagar senare

Mums med mat! Han måste ha kämpat mycket stackars liten.

De är inte stora när de är knappt tre veckor gamla. Att han kommer vara enögd kommer inte innebära något större bekymmer. HAn vet nog inte om att han haft två ögon och de anpassar sig fort. Gäller bara att alltid sätta in handen från rätt håll så han ser och alltid vara noga med att tala om att nu är jag här.        

I lördagskväll kom Kristin och JUlia och var gårdvakter. Själv var jag ute på galej. Valde årets snöigaste dag men vi hade supertrevligt. Tjejerna döpte honom till Viggo. Vi vet inte könet ännu men det får bli en Viggan annars. Nu höll jag på att skriva nått riktigt knäppt. Skulle skriva Vigginna men kände att nej det låter som Vagina så det blir det inte!

Igår skottade jag mest hela dagen. HAr vräkt ner snö idag med men det får jag lösa imorrn. Knasigt väder iaf. Ena stunden -12,8 C och några timmar senare plusgrader och regn. I mitten av januari. Nått är fel. Men jag tycker det är skönt med snäll vinter. Underlättar med snön så det inte blir så sktigt precis överallt, men nån vargavinter saknar jag inte. 

Vi får se om det blir nån ridkurs den här veckan. Förra veckan blev inställd pga snö och is. Skönt att andra också måste ställa in grupper och skjuta på starttider osv. Var en pärs när jag hade ridskolan och jag hatade att behöva ställa in. Lika vidrigt som att ringa jobbet och säga att man är sjuk. För det finns alltid en orosklump att nån tycker att man bara är jävligt lat. Faktum är att folk blev också skitsura ibland. Noll förståelse för att det är djur vi håller på med som också blir sjuka eller riskerar halka med allt det innebär vi skadeväg för både häst, ryttare och den som ev håller i hästen. Jag hoppas det blir inställt på onsdag med. Ska köra ren konditionsträning med min Pt på onsdag. Stark är jag men konditioner är under all kritik. Men det kan ju bara gå åt ett håll nu med träningen. Passar mig som handen i handsken att ha en Pt som peppar och ställer krav. Jag ger upp alldeles för lätt annars, men när hon skriker på mig blir jag förbannad och tar i extra   

Nej nu var det dags för nattamål och fix inför natten.

Ha det gott!

Det blir lätt långa dagar när man håller på med hästar. Först idag kom vår hovslagare Amanda och fixade till lite hovar. Hon har stående tider i vårt stall. Himla praktiskt och hon är väldigt trevlig med hästarna och duktig. Vi hade skjutit lite på verkningarna pga väderomslaget. Först lera till stenhårt knagglig mark. Hästarna blev väldigt ömma om fossingarna och behövde spara på sina naturliga skydd. Men nu har vi verkat ikapp alla till vanlig turordning. Fölen tar vi dock nästa gång, de behöver mer tid. Till min lycka visade det sig att Amanda verkade fram en gammal hovböld på Goya. Han hade en olokaliserad hälta på ett framben som lett till rätt lång boxvila och sjukrutehage. Jag var rätt bekymrad över vad som hänt. Han var inte blockhalt, han stödde på benet men än dock halt och puls. Hade ont men ändå inte superont. När Faxe hade sin hovböld var han helt svettig och PeGe vägrade stå på benet. Jag var rädd det var fång då det påminde om det men till min glädje hittade vi källan till det onda och hältan är helt borta sedan några veckor tillbaka.

Jag är helt nojjig vad gäller fång och går och tar digitalpulsen på mina hästar i tid och otid. Är en fena på att hitta pulsen, faktiskt bättre än några veterinärer som jag får visa exakt var. Det har jag även på människor. Minns min tid som uska (jo jag är undersköterska) då jag bara satte pulsen direkt. Men nått ska man väl va bra på. Kanske borde ha med det i ett cv    . Nackdelen att va bra på att ta hästpulsen är just att man blir lätt nojjig. Fördelen är att jag kan direkt avgöra om något är fel.  

Idag var det lite fotodag. Kvällen avrundades i bl.a Valbo köpcentrum. Köpte fler byttor att fodra i. Kossorna slaktade några, bokstavligt talat.

De här fyra gobitarna söker snart egna hem. De är leveransklara om tre veckor räknat från i morgon. KOrsning Fransk Vädur och Fransk Vädur/Rex så de blir stora och kräver utrymme. Mamma och pappa har fantastisk temperament, liksom deras syskon i sin tur. Helt underbara kaniner! Jag har haft många kaniner under årens lopp men inga som är så grundtrygga som dessa. (Ok Curt och Lillemor som också var Franska Vädur var så här som dessa). Den vita har inte röda ögon, det är blixten som reflekterar.

Skönt att ha mamma som pysslar om.

Tittut i lektunneln

Vid intresse för dessa små sällskapsdjur skicka mail till krokanden@hotmail.com Tänk på att en kanin behöver daglig stimulans, aktivering och utrymme att röra sig och motionera. DE säljs inte till att till bringa sitt liv i små burar från zoobutiker utan till er som är beredda att ge kärlek och engagemang i er kanin. De vill inte bli bortglömda och bo trångt, smutsigt och bli apatiska.

Salza

En väldigt dräktig Flingan    

Och en väldigt dräktig Shakira

Nicke har hittat sin livs första kärlek i Tilia vars känslor inte är besvarade. Hon tycker han är superdryg!

Fjällbäckens Nicke Nyfiken e Bonzo u. Najade vd Rijsdrecht född 10/6-14

Nicke i helfigur. Han är rakad på halsen vid chipmärkningen.

Arne, Gotlandsruss f -11

PeGe islandshäst född -12

Nirmar

Goya af Friheten f -08

Mikko af Nörvang

Mikko igen

Allt från idag! Over and out!

Mitt förra inlägg blev lite oklart då jag fick besök mitt i bloggandet. Tror inte det framgick att det inte var så att de inte förstod mitt syfte med samtalet. Det var inte så att hundarna förde sånt liv att de inte hörde mig och anledningen till samtalet. Men skit samma. Lämnar det konstiga bemötande, eller brist på bemötande, bakom mig.

Tänkte även passa på att tydliggöra mina åsikter. Jag är person som inte gömmer vad jag tycker. Hamnar i blåsväder, det ska erkännas. Men jag står för vad jag tycker men är heller inte omöjlig att släppa in nya influenser och synsätt. En utav mina bästa sidor om jag får tycka det själv. Sen besitter även jag många dåliga sidor också. Den som inte gör det får gärna kasta första stenen. Bakvänt har jag väldigt svårt att förstå att det finns människor som måste hålla låg ton och gömma sina åsikter, om de ens har några. Såna som tror man är en bra kompis och populär person för att man jamsar med åt alla håll och kanter. Jag tycker det är falskspel men accepterar att det finns såna som är så långt ifrån mig. Fast jag kommer aldrig förstå mig på er. I ett demokratiskt samhälle är det väl en personlig skyldighet gentemot sig själv att stå upp för vad man tycker. Tänk vad många i världen som aldrig får den chansen. Det är något vi ska vara stolta över! Man behöver ju inte köra över folk och bli varken besservisser (för det är något helt annat) eller kränka någon. Trots att jag åkt på många smällar så tror jag fortfarande att ärlighet varar längst.

Tillbaka till Shetlandsaveln. Det jag missade att säga med buskavel och mina "oäktingar" är att mitt mål är att föda upp och registera i Shetlandssällskapet. Men det är inget självändamål. Jag anser att en bra ponny i både temperament-  och hälsomässigt kan användas för att ta fram föl. Jag är fullständigt övertygad att personer som söker en underbar barnponny skiter fullständigt i om ponnyn har godkänd stam/pass i SSS eller inte. De köpare jag stött på har frågat efter pass, inte var passet är utfärdat. Åker man på små tävlingar med barnet och ponnyn åker man till lokala ridklubbar, inte långt till ett arrangemang genom Shetlandssällskapet. Det är långt mellan de arrangemangen och de är inte så många heller. Men visst vill jag bevara rasen och registera de jag kan. Jag vill åka på utställning och ha kul med mina ponnyer. Har en dröm om att göra några till ponnytravare. Det gäller bara att få tid och liv att gå ihop. Drömmar och visioner ska man ha. Men har jag ett bra sto som uppfyller mina kriterier vad som är en god ponny så tvekar inte jag att betäcka henne bara för att hon inte har godkänd stam. Jag anser att hur gärna vi än vill så är Shetlandsponnyn ansedd som barnponny och dess främsta uppgift. För det ska de inte behöva stå ut med vad som helt vad gäller hantering från barn. Alla kommer aldrig passa för det endamålet. De är individer. 

Kruxet med Shetlandsveln är att det finns inget registerat, det finns inga avelsprogram som det görs på hundsidan. Patella nedärvs från båda föräldrarna. Men hur ska man kunna undvika det när ingen information om ponnyerna finns någonstans? Hästaveln har mycket att hämta från hundaveln. tackar vet jag rasdata på SKK. Där kan man i ett dataprogram göra provparningar och få fram inavelskoffidens och ev varningar för sjukdomar som ligger inom rasprogrammet. Detsamma finns även inom koaveln. Där finns allt sparat vad gäller ärftlighet både positiva och negativa för den perfekta individen har hittills aldrig dykt upp. Jag väntar med spänning på den individen och hoppas jag får lära känna den   . Vet att jag skrivit om det här förut. Men det tåls att upprepas. SEn är det så att det finns olika mål med aveln. En del föder upp för att få fram vinnare i utställningsringen. Det är helt okay. Det är fantastiskt bra för rasen och för alla oss som har fler mål än så.  Jag kan bara tala för mig men jag får en exteriört bra ponny som bas och kan sedan fortsätta med en bra ponny mot mina mål. Jag kommer aldrig åka land och rike och ställa ut. Gärna någon gång ibland för att visa upp mina ponnyer som jag är stolt över och få de bedömda och en fingervisning åt vilket håll jag bör tänka i nästa steg. Precis som jag sett på hundaveln. Mitt mål har aldrig varit BIS ringen även om jag skulle lyckogråta tårar om jag hamnade där (igen. Har varit där med en egen uppfödd hund). Men jag dömer inte de som har utställning som högsta prio. DEt är väl underbart att vi tänker och vill olika! JAg tror det berikar rasen mer än att alla gör lika.

Avslutar med en bild från kvällsutfodringen i flickornas flock. De blivande mammorna bor inne om nätterna med fri tillgång på hö, en hink lusernhack och mer kraftfoder än de andra.

Hej på er!