Kennel Krokanden

Senaste inläggen

Av Johanna Nordin - 5 november 2014 17:56

 Hej igen! Nej då jag har varken slutat blogga eller glömt bort det. Det har bara varit en höst full med massa positiva och negativa händelser och väldigt fullt upp. Fick ett trevligt mail med frågan om jag slutat blogga och då kände jag att det var dags att ta sig i kragen och sparka iväg mig till tangetbordet. Orkar inte tänka och ta upp allt som hänt. Inte nödväntiftvis för att det är jobbiga händelser utan för att jag är för lat för att tänka efter och sätta mig in i det igen. Egentligen har det inte hänt så mycket annorlunda saker än vanligt.

Det som är just nu är att det är en typisk kladdig mörk november. Jag har bakat saffranskakor idag. Två stycken till och med! Det var inte tänkt så men smeten var så god att jag ville ha lite till. Jo det är faktiskt sant! Några timmar senare kom stora tröttheten och sköljde över mig, tror bestämt jag blev lite jäst... Bakade en mjuk pepparkaka härom dagen men den åt Megastor hälfen av. Nedrans hunnaskälle! Vet ni hur STOR en Leonberger är som står på bakbenen? Det vet Megastor. Ett tag var jag lite orolig att hon skulle bli en Miniliten. Tyckte inte hon växte något. Hon är 8 månader nu och nu händer det grejer. Framför allt är hon tung. Skrattade gott åt Julia när hon skulle baxa in en motsträvig Mega i skuffen på bilen. Mega blir inte värstig till Leonberger, inte i storlek iaf   . Nu är jag faktiskt ganska glad åt det. Hon tar mycket plats som det redan är. Däremot är hon värsting på andra sätt. Kan reta mig till vansinne när hon klättrar i och välter köksskåp, river ner allt hon hittar på fönsterbrädan bakom diskbänken, tuggar på disktrasor och toaborstar, nästan välter besökare, badar i skurhinken och vattenskålen. Tur hon är världsgo däremellan! Insett hur naiv och opåläst jag var när jag köpte henne. Lilla grisen i säcken - nu igen. Har väl hänt förr om man säger så. Jag trodde en Leonberger var en lugn och faktiskt flegmatisk ras. När jag var aktiv på brukshundklubben var det en kille som hade haft Leonberger och de var ju såååå tråkiga och slöa. Jasså? Ja inte min iaf. Herejösses Mega och Kaisa kutar som stridsmissiler och studsar som gummibollar för jämnan. De har alltid något hyss för sig. Inte en pinnal ligger där den ska när de är med i stallet. Jag plockar allt från fårull till eltillbehör ur deras munnar medan jag mockar och fixar. Fråga mig inte var de hittar allt. Föremålsintresse och söklust har hon mycket av den där Mega. Kaisas föremålsintresse har vaknat rätt nyligen. Nu är hon som en springer spaniel ska vara. Så fort hon blir glad och uppspelt ska något in i munnen. Men kamplek tackar hon bestämt nej till. Kaisa är en känslig typ och allt matte vill ha spottar hon direkt ut. Annars är hon lustig den där Kaisa. Hennes bästa partytrick är att bara springa runt med sig själv i hundra knyck och skälla på sig själv. Hon kan hålla på väldigt länge och dessemellan tar hon några jämfotahopp och studsar lyckligt. Amys partytrick är att efterlikna Pluto och forma munnen till ett o och låta ooooo och hoppa runt i en cirkel och kasta med huvudet fram och tillbaka. Hon ser precis ut som Pluto när han får klisterlappen över munnen "don't open until x-mas". Rigmor tror jag inte har något partytrick. Hon är egen på sitt egna sätt. Definitivt charmigast av dem och älskar barn och Julia. En riktig surkärring kan hon vara mot de andra men hon låter bara. Framför allt Amy bryr sig inte, "kunde inte bry mig mindre" tycks hon säga och Rigmor blir lika förvånad varje gång.


Tar lite blandade bilder från det som varit.

Ragnar och Valter är numera i kossahimmlen. Det fungerade inte att stängsla in dem. De bara rymde och ställde till det för sig och oss. Ibland saknar jag dem. Men gläds desto mer åt Leo och Grynet som är helt underbara kossor! Så sociala, snälla och keliga.

Ankis polare Pytte blev dödad av något hunddjur. Han sörjde verkligen. Var hemskt att se honom gå runt och samla ihop Pyttes fjädrar och bära upp och lägga på en hög där de två brukade sitta på dyngstacken, sen la han sig bredvid fjädrarna som om Pytte varit där. Då brast jag nästan ut i gråt. Säg inte att djur inte har känslor och förstår! Anki hade sorg. Vi åkte och köpte några Hedemorahöns som nytt sällskap åt Anki. Vill inte ha honor så jag får massa ank-kycklingar/ellingar som sen blir hanar och måste tas ihjäl.  Vuxna hanar fick jag höra var vanskligt att sätta ihop. Men Anki trivs med sina små vänner.

 

Nya kaniner kom det till gården. Så ofantligt söta och keliga!

 

Matlagning pågår. Har varit värdelös på att ta tag i matlagning under allt för lång tid, men har faktiskt lyckats vända trenden. Heja mig!

Skogsutflykt

Fåren och Krullisarna blev klippta av ett proffs. Orkar inte klippa! Han tar alla på ungefär samma tid som det tar för mig med 1,5 får och då med en medhjälpare. Dessutom blir de bättre och finare klippta och får hjäp med klövarna. Men åh vad de frös! Tur jag har massa fårtäcken   .

 

Julia och jag var med på privatträning/kurs i tömkörning för Anders Eriksson. Här jobbar Julia med Maja. Otroligt roligt att komma iväg och göra något själv med hästarna!  

 

Mega och Kaisa gick några gånger på kurs. Tyvärr så är det svårt att få tiden att gå ihop med sjuttioelva djur och avstätta 1-2 dagar i veckan åt bara två av dem. Alltid var det något som strulade när vår kursdag kom.

Skönt att ha ett knä att krypa upp i, tycker Kaisa.

 

Tilia

Salza


Nu ska jag äta och kasta mig i soffan en stund          

   

Av Johanna Nordin - 1 september 2014 17:43

Måste tyvärr meddela alla elever och föräldrar att jag lägger ner min ridskola och all verksamhet. Jag känner att jag sliter allt för hårt både rent fysiskt och inte får någon ledig tid då jag jobbar kvällar och helger. Det är mycket jobb för lite pengar och även om det förhoppningsvis skulle kunna gå att hanka sig runt ekonomiskt i frantiden så är det inte värt mödan och lönen. Jag lever här och nu och är inte bredd att lägga all min fritid på jobb och när fritidsintresset blir ett jobb tappar jag lite motivation. Det är ett faktum att hästarna blir sjuka och halta och jag kan inte låta skadade och krassliga djur jobba. Det strider mot min djursyn. När en häst varit sjuk måste den få chans att återhämta sig med lätt jobb. Tyvärr har inte alla den förståelsen och insikten. Att jobba som barnponny och ridhäst åt olika människor bryter ner hästen mer än att det bygger upp den. Det krävs mycket kunskap och känsla att rida en häst i rätt form och få den att utföra rörelser rätt. Man kan inte springa innan man kan gå som ordspråket lyder. Därför blir det mycket skritt och grundövningar, för både häst ch ryttare. Tyvärr har inte alla den insikten heller. I slutändan är det jag som står med veterinärkostnader och kostnader för kiropraktor då hästarna jobbat snett och gått i fel form. Jag kan inte hitta motivationen att låta mina djur jobba fel när elever inte förstår varför.

Men framför allt är det för mycket jobb för alldeles för lite betalning. Det är en sak att ha hästar och jobba åt sig själv och en helt annan att bara göra det för andra. Hur det än är blir jag heller inte yngre. Jag har ingen lust att slita ut min kropp för inga pengar. All tid i stallet är jobb när jag har verksamhet. Något jag inte tror alla tänker på. Det blir många timmars gratisjobb före och efter en lektion. Det är den bistra sanningen.


Jag tänker inte sluta med hästar. Inte sälja gården. Bara tänka om och tänka på mig själv. Mitt liv och min tid. Jag har två yrken att falla tillbaka påäven om jag i dagsläget funderar och är sugen att studera på distans. Till vad behåller jag för migf själv då jag har flera olika tankar och viljor inom mig.


Tack för den här tiden!  

Av Johanna Nordin - 1 september 2014 15:55

För några veckor sedan kom kommunen på besök och gjorde inspektion hur jag hanterar gårdens gödsel. Jag fick godkänt på alla punkter och de hade aldrig sett sån enormt stor bajsplatta någonsin. Allt enligt skolboken. Till och med ligghallarna har betonggolv så det läcker inte ut urin och bajs från dessa. Gödslet ligger så länge på plattan att det hinner brinna klart och bli till jord. Hittills har jag aldrig tömt den på dessa två år. Ingen människa eller miljö störs av gödslet. Ändå fick jag ett brev härom dagen att jag är ålagt att betala 2600:-/år i bajsavgift. Varför?

argt ringde jag upp kommunens tjänsteman som skrivit ut brevet. Hon fick nog en dålig dag. Självklart, det fattar jag med, är det inte hennes beslut utan kommer från kommunfullmäktige. Men nu råkar hon jobba med bajshantering och det var hon som var ute med en kollega och tyckte allt såg bra ut. Hon informerade mig då om att de skulle komma ungefär var tredje år på inspektion. Sa inget om årlig avgift på över två och ett halvt tusen kronor!

Skulle jag misskött eller missköta gödselhanteringen så skulle jag kunna böta med upp till 200.000:-, men nu har det inte skett. Det här är bara en byråkratisk skitavgift för att kommunen ska kunna klappa sig på bröstet och säga att de jobbar bra med miljöfrågor.


vilka miljöfrågor kan man ju fundera på? Inget läcker ut och jag använder inga farliga kemikalier, har inte ens en verkstad. Det finns inget känsligt vattendrag eller skyddad natur runt om gården.


I sin avgift var det beräknat på 3 timmars arbete: Själva besöket och sedan rapportskrivning/adminstation. Timavgiften ligger på 875:- . Summan blir 875x3 = 2625:-/år men då de bara ska komma var tredje år och göra besök och rapport så ska jag betala två år i onödan?! 2625x3 = 7875:- för 3 år. Helt totalt onödiga utgifter!

När de gjorde den här inspektionen så hade jag fortfarande ridskoleverksamhet. Jag har lagt ner den pga att det inte går ihop sig ekonomiskt och är fruktansvärt tidskrävande och tar all min fritid på helger och kvällar. Skulle jag få nån ekonomi i det skulle jag behöva jobba precis jämt och ändå knappt gå runt. Såna här avgifter, helt i onödan blir och kan bli dödsstöten för många egna företagare. Att driva verksamhet med djur är hutlöst kostsamt oavsett om det handlar om 4H-gård, hel eller deltidsbonde eller ridverksamhet av något slag. Som egen och liten företagare har man redan massor av avgifter och ekonomisk press. Ändå ska man vara mjölkkossa åt kommunen.


Jag tog emot kommuninvånares barn till min ridskola och djurgård. Här fick barn och ungdomar tillfälle att umgås med olika lantbruksdjur och lära sig rida. jag betalar kommunskatt som alla andra. Men vad får jag tillbaka från Sandvikens kommun? Jag betalar skatt som går till vatten och avlopp för de som är bosatta i stan, deras gatlyse, deras parker och kollektivtrafik, deras snöröjning och sandning vintertid, deras satsning av att gräva ner bredband via fiber genom kommunägda företaget Sandnet. Inget utav detta har jag någon som helst behållning av. Jag har eget brunn för vatten och avlopp, betalar för snöröjningen och sandning av vår gemensamma väg, jag har inget gatlyse, ingen kollektivtrafik här om man inte räknar med en buss som går morgon och kväll men det ligger en kilometer bort efter en oupplyst grusväg. Jag ar uset mobilnät och det enda bredband jag kan välja är hos Sandnet och det enda de erbjuder mig är 8 MB då jag bor för långt bort för mer. Bara tacka och ta emot alltså. Glöm fiber och snabba hastigheter. Sandnet har upp till 24 MB men inte till mig. Mina vänners 7-åriga dotter nekas skolbuss utan ska gå två km på en oupplyst grusväg genom skogen och sedan ta den ordinarie bussen från riksväg 272. Där ska hon stå ensam och vänta tycker kommunen.

Anledningen att jag ska betala dessa 2600:- själv och inte kommunen är för att de tycker i kommunfullmäktige att det är orätt att de boende i stan ska stå för våra inspektioner, vi som har valt att ha djur. Men vi vänder på det? Är det inte orätt att jag som betalar SITA att tömma min trekammarbrunn 2-3 ggr/år ska betala för avlopp jag inte har användning av? Jag använder inte kommunalt vatten. Jag ska ändå betala åt de som valt att bo i stan. Om min brunn går sönder eller en ledning spricker får jag bekosta det själv. Bor du i stan tas det på kommunpengar, dvs skatt från invånarna. Var är rättvisan?


Säger bestämt nej till lantbygdsföraktande politiker! Bort med er! Tänk om och tänk rätt! Vi på lantsbygden betalar mängder i skatt för sånt vi inte har någon som helst behållning av. Jag vill inte ha en bestraffningsskatt i form av årlig bajsavgift för något jag sköter klanderfritt. Jag har skapat bajsupproret på Sandvikens kommuns fb sida. Jag kommer vända mig till andra hästägare via sociala medier. Jag vägrar betala bajsavgift! Någon måtta får det vara från Sandvikens kommunfullmäktige! Inom kommunen äskar de för pengar. Vill staten ha miljökontroller bör det ske på något bättre sätt än att mjölka lantbygdens folk på pengar som är helt onödiga. Ska jag betala för mina hästars dynga ska banne mig varenda hästägare/hållare betala för sina hästars skit! När de fått in alla så kan vi börja betala. Oftast är det de med ett fåtal hästar som slarvar med gödselhantering och inte har betongplatta. Mina små hästar skiter mindre mängder än stora hästar. det går att vända till leda.

Men framför allt: skippa bajsskatten!

  


Vi hörs! 


Av Johanna Nordin - 9 augusti 2014 12:09

När jag var barn och faktiskt en bit upp i åldern hade jag många lådsaskompisar i brist på riktiga kompisar. Jag var inte mobbad, men jag hade bara en kompis. Vi hängde i och för sig ihop som knoll och tott, men inom mig önskade jag mig fler vänner. Läste hästtidningar och där var det alltid kompisgäng. Jag växte upp på starka mediciner som gjorde att jag var trött och inte hängde med riktigt på det mesta. Skolarbetet men även den sociala biten blev lidande. Tyvärr var det ingen som gjorde något åt det. Måste få säga att vi hade värdelösa lärare och förebilder under min skoltid. Jag var nog med handen på hjärtat rätt konstig. Otroligt blyg och i början av mina kompisår (med riktiga vänner) kände jag att jag saknade mycket av den där biten hur man skulle vara, säga och bete sig. Idag lider jag inte av det. Jag har jobbat mig igenom det och bara accepterat att det var så.

Däremot känner jag stark att jag gjort mitt med lådsaskompisar. Jag har ett stort behov av att veta att mina vänner gillar mig för den jag är. Jag klarar inte av ytliga människor. Jag har haft ja-sägare i min hjärna, kompisar som funnit där fast inte på riktigt och när jag verkligen behövt dem. Det är väl därför jag har hatkärleken till facebook. För det blir lätt ytligt. Folk gillar och säger nått och jag kan inte kontrollera om det stämmer i verkligheten. Det är helt och fullt mitt problem. Jag är inte perfekt. En utav mina svagheter är att jag kan provocera. Samtidigt som jag ser det som en styrka att våga möta folk, stå upp för sitt. Jag  har inte svårt att acceptera att folk är olika, däremot har jag svårt för ytan och folk som ljuger för att framhäva sig själva. Jag avskyr lögner överhuvudtaget. Just därför att jag själv är brutalt ärlig och dessutom har den lite obehagliga egenskapen att jag kommer ihåg vad folk har sagt. Analytiskt sett kanske den egenskapen utvecklades när jag var liten och iaktog istället för att delta, vad vet jag? Eller också är jag bara sån.  


Jag skrev ut på fb att jag ska bli mamma. Det ska jag också, så det stämmer. Men inte på det tradionella sättet och när grattisarna började komma ångrade jag mig och funderade på om det var så smart skrivet. Impulshandling är annars också en utav mina negativa egenskaper. Men så funderade jag. Jag ska bli mamma och jag är jättelycklig. Vem har sagt att jag måste börja med att redogöra HUR jag ska bli mamma och OM jag är gravid och HUR jag blivit med barn isf? Alla andra kan ju bara säga det och det är ok. Varför ska inte jag i Sverige 2014? 

Körde ner till Trogsta och plockade ner shettisarnas skogshage igår. Hade gått om tid att fundera och hänga på fb i alla korta pauser. Det var varmt som tusan och hagen stor och på sina ställen rätt svårforcerad bland hagtornssnår och brännässlor. Plockade ner rubbet med trästolp och vanliga pinnar i glasfiber och armeringsjärn. Hade dubbel, skulle bytt ut till trästolp men det hann aldrig bli av.

Det som var att jag hann iaktta vilka av mina fb vänner som var inloggade i olika omgångar men aldrig kommenterade eller ens gillade. Varför? För att jag är ensamstående och inte kan få barn den "naturliga" vägen? För att jag har en massa djur på en gård och deras hjärnan spinner HUR ska hon klara det och tänkt? För att jag är "sån där" och de ska inte fostra barn för det kan aldrig bli en bra miljö för barn? Jag vill hemskt gärna ha en förklaring. Jag kan ta den förklaringen och sen be dig dra åt ....... ja ni vet vilket ord jag söker ;) För VEM är du att dömma?

Det intressanta är när fenomenet dyker upp. När jag med mitt humör inte kan hålla käften i vetelängder utan faktiskt blir förbannad som grundar sig i besvikelse. Jag har inte massor av fbvänner. De som finns där gör det av någon anledning. En del ditplockade genom gemensamma intressen och är folk jag inte känner innefrån och ut och vice versa. Men om de blev med barn skulle jag säga grattis. Och jag skulle inte fundera på hur de tänk, löst för sig och barnet, om de är goda nog, eller om de verkligen är äkta föräldrar. Med modern teknik kan man placera in färdigbefruktade embrion från andra föräldrar. Det spelar väl ingen roll!? Bara för att du ligger till dig ett barn är du inte automatiskt en bättre förälder liksom... Eller bara för att ni lever i mamma, pappa, barn roll betyder det inte att ert barn får de bästa förutsättningarna. Har ni missat Alfons Åberg under er och era barns uppväxt?

Det intressanta är att när jag ryter till hinner det inte gå lång stund förrän grattisar och gillanden poppar upp som popcorn i loggen. Det är nästan alltid så. Först när Johanna ryter och hotar att ta bort folk då haglar det in. Jag noterar, obehagligt nog, vilka det är. Självklart missar folk, det fattar jag med. Inget konstigt i det. Men det finns de där lådaskompisarna som bara dyker upp för att fjäska sig kvar. Jag mår illa av sånt. Jag tänker inte hänga ut någon, jag har en förhoppning om att världen trots allt är god och att vuxna människor har någon självinsikt och känner sig träffade.  Jag hotar inte nästa gång. Nästa gång plockar jag tyst bort. Det är ett återkommande mönster från vissa håll. Jag behöver inte såna människor omkring mig. Jag har haft nog av lådaskompisar.


Jag ska bli mamma ett år åt en 16-årig utbytesstudent. Det ska bli otroligt berikande att få vara en del i hennes livs äventyr och jag kommer göra allt jag kan för att hon ska trivas och känna sig hemma och förhoppningsvis se tillbaka på det här året med värme och glädje. Jag blir mamma på lån. Jag ska inte ta över henne, hon har en familj och en mamma. Men under det här året får jag känna mig som mamma.

Självklart har jag haft funderingar och känslor att vilja bli mamma. Jag har varit på väg att adoptera för ungefär 10 år sedan. Jag ville ha ett barn från Kina då min syster är asiat. Det kändes så rätt och familjärt men Kina valde att stänga för ensamstående så det blev inget. Adoptera som ensam är svårt. Oftast får du barn som är handikappade på olika sätt. Jag har inget emot handikappade barn på något sätt men vet av erfarenhet från släkten att det är tufft att vara ensamstående med handikappat barn. Sen har massor kommit emellan sedan såren läkt. Har självklart funderat på att skaffa barn på egen hand med hjälp, men jag vet samtidigt inte. Det är inte självklara frågor med självklara svar.

Jag känner att jag är lycklig om jag kan ge en ung människa en berikande tillvaro om så bara för ett år. Det är underbart med tonåringarna som hänger här och miljön är fantastik för den som gillar djur och natur.  Huset stort och gott om utrymme. Julia bor redan här några dagar i veckan. Här finns ungefär jämnåriga som kan ge vänskapsrellationer och kompisutbud.  Jag är fullständigt medveten om att jag vill både för min och hennes skull ändra på vissa saker och kommer inte planera verksamheten förrän jag vet hur det funkar med skolbussen och tider. Jag tänker inte låta henne gå i hällregn och becksvart mörker till och från skolskjutsen till exempel, eller i snårblåst en kall vinterdag. Vill inte jobba alla lördagar och söndagar. Vill ha tid att göra annat. DEt är skillnad på att vara själv utan att behöva eller ens vilja ta hänsyn till någon annan.  Har ingen aning om hur jag kommer lägga upp det men på något sätt ska det gå att pussla ihop.


Vi hörs!


   

Av Johanna Nordin - 23 juli 2014 00:31

Sisådärja. Nu är jag färdig att fortsätta. Får bli en snabb med mycket bilder, klockan är väldans sent.

Att komma iväg på semester gav verkligen energi och tillförde massa positiva planer och glädje i det jag gör och det jag har. Jag har haft väldigt lite semester sedan jag skaffade mig hästar. Förra sommaren hade jag ingen alls. Jag var visserligen inte hemma men semester var det definitivt inte att bo på flykt. Även om jag försökte göra saker så var det ingen avkoppling och energiboost. Det sög snarare all must ur mig och vintern och våren var ett helvete. Hösten ägnade jag åt min ridskola och dess uppstart och spolade ner känslor och tankar. Men nu känner jag mig färdig och lämnar det där hän till handlingarna.

Sommaren innan, dvs -12, hade jag en veckas ofrivillig semester när min bil la av i samband med att jag skulle till Härnösand och hämta Ninnis hästar. SEn fick jag raskt packa ihop allt jag ägde och byggt upp och flytta bums då grannen rockade loss. Det var också ett helvete. Jag valde att flytta omedelbart eftersom allt var rent och uppstädat på gården och hade jag tagt hem hästarna hade jag behövt städa om allt igen inför försäljning. Jag kunde valt att stanna och strida men jag ides inte. Glädjen att bo där var förstörd. Jag har en förmåga att kunna ställa min kropp på någon sorts autopilot när jag måste och jobba som en robot. Det var väl det jag gjorde när jag packade allt på gården, städade rent och körde skytteltrafik med djur i flera vändor om dagen på en resa 12 mil enkel väg. Vad jag anser om grannarna tänker jag inte gå in på. Det känns som onödig information, jag tror ni förstår.

Sommaren dess för innan var bondeinspelningen.No no ingen senester där heller. Men trot eller ej sommaren -10 var jag i Ö-vik en vecka och drog benen efter mig. Men semester vart fjärde år är väl inte för mycket begärt va?

Om jag tänker tillbaka till sommaren -09, 5 år tillbaka i tiden så har det hänt otroligt mycket saker. Jag har hunnit flytta två gånger med alla djuren, jag blev tv-kändis med allt positivt och negativt det inneburit, jag har startat upp ridskola två gånger, nästan hunnit gå in i väggen igen (ja det tog jävligt hårt att behöva flytta och bryta upp på det viset som blev), blivit mordhotad och levt på flykten period och total ovisshet hur livet skulle bli, hästar har kommit och gått, hundar har kommit och gått, förhållanden har kommit och gått, jag har fött upp 18 föl, nya vänner har poppat upp och sedan försvunnit men de bästa är kvar både av nya och gamla vänner.

Faktiskt så är semestrandet inte slut än för i år.MAria, kompis från Åre, och jag har planerat en weekend i London i höst. Jag är så otroligt glad och tacksam för att jag får möjlighet att komma iväg! Har så duktiga och pålitliga stalltjejer som råddar allt när jag åker bort. Det är lyx och inget jag är bortskämd med.

En dag var vi på Berlin zoo.Otroligt fint och välordnat. Helt klart värt ett besök för alla som åker till Berlin och ett paradis för en djurfantast.

Fortfrarande både på Polska och Tyska landsbygden finns hus och gårdar som är sargade och övergivna från kriget. Den här kyrkan var dock i Berlin.

I den här salen vid ett utav dessa bord (det lilla till höger) kapitulerade Tyska Riket.

 

Vi nördar omkring på fd Carinhall, Görings ställe som han byggde åt sin döda svenska fru Carin. Stället lät han spränga.

Uppe i TV tornet i Berlin. (Harriet är inte så där trött som det ser ut, ögonblicksverk)

Från Berlin och mycket kriget till medeltiden i Turun. Otroligt häftig och vacker stad vid floden Vizla. En gammal hanzastad som Tyska Ordern byggde upp på 1300-talet.

 

Stadsmuren i Turun

 

Medeltidsborgen Malborg några mil utanför Turun. Den är nästintill helt återställd och enorm! 21 HA stor! Förstår ni vilken borg!?

Allt har ett slut, så även den här resan. Visade såklart bara ett axplock av bilder och vad vi gjorde. Även om jag är sportanalfabet så var det lite häftigt att vara i Berlin när de vann fotbollsguldet. Det bombades som om det vore krig igen.

Hemma igen. En vanlig dag där djuren samsas i trädgården.

 

En ligghall blir till som sol-och regnskydd samt ett sätt att komma undan alla bromsar. Finns inte ett träd nere på får och kobetet. Bara en jätteäng med gräs.

Nomnomnom....

Leo och Grynet

 

Grynet ville ta en "selfie"

 

Vaja har återhämtat sig bra efter sitt förlorade föl del 2.

Lusen och Vaja gosar. Båda har varit mammor och har mammamagar men ingen är fet. Blev rätt så oense med en veterinär om dettta. Man ska känna revbenen men inte se dem. Fick en god beskrivning från försvarsmakten på hur det ska känna: stryk fingret på ovansidan handen över senorna, så ska revbenen kännas. Är det som på knogarna är den för mager. Har stona burit föl får de hängmage. En shettis går sällan i form och stryrketrnar bukmusklerna som en stor ridhäst. Därför får de mammamage.

Melonia

 

Finns det plats för en vit liten katt också?

Russet Arne och islänningen LEkis inne för omvårdnad för eksem.

Jag hann hem från semestern innan Cleo fölade! 20/7 föddes Fjällbäckens Prins Spralletönt e. Zorry 519. Faktisk, allt har gått bra. (håller mig stenhårt i träbordet...)

 

Han gör skäl för namnet den där Spralletönten.

Mikko och Shakira har ingen ligghall eller ordentlig skugga så det får gå in mitt på dagen några timmar och komma undan värmen, flygfän och den gassande solen.

Ni är väl noga med att era djur får ordentligt med vatten och skugga? Själv är jag så nojjig att jag bär in vattenhinken i buskarna till Cleo och fölet. Digivande ston behöver extra mycket vätska.

Somliga fixar det där med solskydd på egen hand.

"- Ska jag eller ska jag inte?"

 

Sköööönt!

Ni har väl sett filmen Hitta Nemo? Isf känneer ni igen frasen "bubblor!" Hedda älskar bubblor!

"- Är det här man sover? Ok jag tar mig en powernap"

 

Tip Top, Sarv och Nirmar. En bild till min kompis Carina, här ser du Sarv (Cleos förra föl). Vi pratadde ju om hans bruna kulör.

Pinnen och jag badar!

Nanananana!

Dumma dej Kaisa!

När kommer mjukmaten!?!


                               


              


     


Av Johanna Nordin - 22 juli 2014 21:17

Ja jag måste börja inlägget med att säga hur lycklig jag är! Egentligen har det inte hänt nått särskilt.Eller jo det har det men inget osedvanligt ovanligt. Men jag bara njuter av sommaren, ljuset, värmen, underbara älskade djur som peppar peppar är friska allihop (törs jag ens skriva det, borde nog valt litet typsnitt på de orden), haft två fantastiska semestrar, har underbara vänner, ett bohemiskt underbart hem, ett underbart jobb.... jaja jag vet jag borde sluta nu. Men se det gör jag inte för jag tänker faktiskt klappa mig på axeln, ge mig själv massa boost och berätta hur bra jag faktiskt är. Äckligt skrytsamt jag vet. Eget beröm luktar illa brukar man säga va? Men jag stinker redan koskit och svett så det märks ändå inte.

Just nu är jag inne i ett sånt där härligt flow när jag mår toppenbra och livet leker. Allt jobbigt och allt negativt är som bortblåst. Känns fantastist skönt och jag vill bara stoppa ner en bit av känslan i formalid och spara den till sån där jobbig. mörk, vidrig vinterperiod med hästar somhar kolik och hovbölder, ingen hinner eller orkar annat än att gå till och från jobbet och göra det mest plikttrogna. När man hamnar framför dumburken och glor på något så meningslöst som Tvshop utan att man ens märker det. Jag är knappast ensam om att må bra just nu i dessa sommartider.

Jag tycker själv att jag är jäkligt duktig på det jag gör. Det var det jag ville ha sagt. Det är ju så att jag går här och kämpar och sliter utan att knappt ens någon märker det. Djuren tackar inte. Det äter och skiter ur sig. Ger viss del kärlek gör de men tackar gör de inte. De vet heller inte hur illa man kan ha det. Mina djur har det bra. De har en matte som lämnar köksspisen trots skrikande mage när tankarna far iväg och landar i tveksamheten om det inte var så att ena kaninens solskydd ramlat ner. Bäst att ute och kolla och fixa till. En matte somropar in katterna varje kväll. En matte som räddar livet på ett bagglamm och föder upp honom som en hund med allt det innebär även fastän de just varit två lamm innan som flyttat ut. En matte som inte åker till playan och badar utan svettas runt och klär av och på eksem/flugtäcken, flugsprayar, vattnar. En matte sol smörjer in tjurens pungkulor i solskydd och sprayar kossorna med flugskydd. En matte som ser till att alla får tillgång till skugga och färskt vatten. En matte med hököga som ser hältor, skador, sjukdomar eller negativ flockdynamik och åtgärdar direkt. En matte som faktiskt ser individen trots mängden djur. Jag är bra på det jag gör. Men inte bäst på allt. Visst jag sopar inte bäst och oftast i stallet, jag har en trädgård som emellanåt kan efterlikna en soptipp som när hundarna hittat sopsäckarna med grovsopor och trashat sönder och antagligen haft superkul. Jag går nästan alltid med skorna på inne men det innebär inte att jag aldrig städar. Jag städar nog oftare än många andra men många hjälper till att smutsa ner. Jag brukar därför påpeka att det är rent under skiten. Det är ju sant såklart . Jag skurar golvet och fyra hundar och ett lamm väller in. Någongång i framtiden ska jag renovera hallen som Rigmor sin första vinter rev och bet sönder. Men det känns som aldrig lönt. Av vilken mening när hon haft tre efterfölare i Freja, Kaisa och Mega?

Men det är så härligt bohemiskt här. Det är inte så viktigt med ordning och flådigt hem. Imitt hem kommer och går folk. Mycket tonåringar. Jag har just fått sommarhjälp av 16-åriga Ida som, när vi satt och fikade sa spontant att det är så lugnt och avspänt här. Jag funderade på det mycket under eftermiddagen. Det stämmer nog. Julia brukar säga detsamma. Själv fastnar jag ibland i den klassiska fällan att man ser ´bara alla borde och måste och ser inte det man gör och lever i. Det är nog väldigt lugnt och avspänt här. Djuren trivs, det ät helt uppenbart. De är glada, snälla, sociala och samarbetsvilliga. Det gäller samtliga djur från ankorna till hästarna och alla där emellan.Det finns inget argt eller lynningt djur här. Ingen man måste vara orolig för. SEn är de ju självklart djur så dumdristig eller nonchalant får man inte bli, men ingen har ond inställning.

Jag har ju skaffat ny kamera som hänger med i byxfickan allt som oftast så nu äntligen kan jag bätte dokumentera vad som händer och få finare bilder. Att något som kändes självkart tidigare kan upplevas som så lyxigt efter att ha varit kameralös (med viss modifikation, den har fungerat dåligt) en lång period.

Det här är vad som hänt fram till idag:

Ragnar och Valter har varit på rymmen ett antal gånger och vallats in från byn. Knäppa kor som går ut från hagen och driver iväg helt planlöst och olyckligt att de faller ihop som korthus av trötthet när de tillslut kommer in på box igen. Men inget ont utan gott.

Ragnar och Valter har blivit gossekor! Från att ha varit panikslagna och inte velat bli petade påkan jag nu borsta demi stort sett överallt och låter sig gosas med. Knasbollar!

Testat turridningshästarna och insett vilka guldhästar jag har. Till hösten kan vi ta emot turridningsgäster.

Faxe blir duschad efter en tur.

 

Jag har varit på en veckas semester! Tog båt till Gdansk med vännerna Ingrid och Partik och Harriet. Vi har haft det helt fantastiskt. Nördat omkring på andra världskrigsgrejer som nästan ingen annan varit på (Partiks och mitt gemensamma intresse), nördat runt i medeltiden, bott lyxigt och ätit gott, sett mycket och upplevt massor.

 

SEn körde vi till Berlin.

Måste tyvärr ddela upp mitt inlägg i två. Datorn publicerade nyss utan mitt tillåtande. Djuren ska ha mat och vatten. Djuren går alltid först. Hej på en stund!


      

  

Av Johanna Nordin - 28 juni 2014 21:34

Fick avbryta abrupt då min dator heller inte mår bra. Hundarna snodde sladden till datorn och bet av den så jag fick jaga tag i ny sladd vilket visade sig inte vara helt självklart att det fanns. På tal om den incidenten så kan jag berätta att jag får panik av butiker som Media Markt. Jag förstår inte hur man kan se någon tjusning och glädje i att gå in där! Det är tvapparater stora som ett halvt kök som flimmrar och flipprar på hög volym och massa för mig helt obegriplig elektronik. Dammsugare vet jag vad det är, det är ungefär så långt som min elektonikkunskap sträcker sig. Jag hittade knappt ens ut ur butiken. Fick gå in på ytterligare en databutik för att få tag i en sladd och han i kassan berättade hur viktigt det var att det blev rätt, annars kunde datorn brännas sönder. Nu är jag istället livrdd att använda min eftersom jag inte gjort någon back-up på något. Mina bilder.... mina texter.... ångest delux! Jag fick visserligen hjälp att få rätt prylar och inställning men datorn är sig inte lik.


Ja GRynet var jag:

 

En dag kändes det plötsligt som att Grynet vuxit ur trdgården. Hon åt min tvätt...hon började stånga på folk och fä i sina kalvlekar... hon galopperade runt och tog plats och måtta sparkar mot folk och fä men då på lek.... hon bajsade äckligt kobajs.... Jag försökte fösa ihop henne med Ragnar och valter men Grynet fick koskräck och drog genom elstaketet och drog sönder delar av det. Försökte då passa ihop dem bredvid varann men hon brydde sig inte om dem och Ragnar och Valter leker väldigt hårdhänt med varann. Storleksskillnade var för stor och Grynet har ingen som skulle kunna skydda henne. Rev och slet mig i skallen för en lösning. Ensam kan hon inte gå, hon behöver utlopp för sig energi om den unge hon är. Knytte och Ylle, hennes fårpolare, började flyga som små vantar när Grynet vile leka även om Grynet var försiktig.

  

Så kom han som en lösning! Lille Leo, av rasen fjällnära, och på agen nästan lika gammal som Grynet. Han har samma typ av uppväxt och är van vid folk, barn, hundar, får, maskiner och gå i grimma. Grynet var först inte förtjust alls. Det man inte ser finns inte var hennes tankesätt.

Men snart så blev de vänner. De ska gå i fårhagen till att börja med och sedan flyttas över till stohagen och parasitbekämpa där. Växelbetar man mellan olika djurslag minskar parasitangreppen avsevärt i hästhagar, det är forskat på. Annars är inälvsparasiter ett gissel och hästarna återsmittas snabbt efter avmaskning och maskarna blir resistenta mot medlen.

Två gossekossor på gåträning.

På promenad

 

Fjällbäckens Nallebjörn född -10. En riktigt fin kille! Harriet har börjar hjälpa till att rida in honom.

Grisarna fick en badbassäng. Mycket poppis! Här badar Hedda nöjt.

Dagläger med glada 6-åringar. Ida, Goya och Salzatar med dem på en terrängritt.

 

Busen, Tiger och Brellir efter en skogssväng

 

När jag saknar fjället kan jag gå ner till stora stenen i hagen. Den här bilden kunde lika gärna vara tagen på fjället, men det är bara en del av stenblocket.

Fixat odlingslådor. Nu växer där broccoli, potatis, lök och morötter.

Årets semesterbild med hundarna. Amy, Kaisa, Penny och Milton i skogen. Rigmor och Mega är hemma med stalltjejerna Julia och Alice.

 

Familjen Småskrak traskade över vägen så jag fick vackert vänta på min tur. Naturens övergångställe. Så söta små dunbollar! Själv får jag inga dunbollar. Jag gav bort ankhonorna då hanarna bara jagade dem och våldtog dem. Så nu är det lugnt hemma. Jag slapp slå nått hårt i huvudet på dem... Fast de heter fortfarande Anki och Pytte ;)


Trevlig sommar! 

          

       

Av Johanna Nordin - 28 juni 2014 18:14

Sommar och semester är vad jag har just nu. Sitter på en veranda till ett hus vid norrlandskusten och njuter av solen och värmen. Det regnar tydligen söderöver men här är det underbart. Kom precis hem från en rask 5 kilometers runda med Amy och min sommarhund Penny. Vi behöver röra på oss. Herregud jag är inte van att sitta stilla så här! Vi stannade halvvägs och hundarna badade. Flög några måsar över oss och vips blev den snart 8-åriga settern 1,5 år igen. Skrek och slängde sig i kopplet och promenaden hemgick i rasande fart och med ständiga voltstarter och galopp.Hon gör så när hon blir upphetsad. Rundar mig och bakom min rygg fattar hon galopp och slänger sig till kopplet tar slut. Jag har gett upp redan när hon var unghund. Ingen ide, bara stå ut och bita ihop. Hon får va sån här. Jag började vår jakthundskarriär med att gåpå skidor på fjället och lät henne dra mig. Hon förstod aldrig att det var skillnad på en fotgående matte utan fortsatte och dra och vi blev båda helt hysteriskt frustrerade av att jämka ihop oss, dvs att hon skulle gå bakom eller vid sidan. Fjällturerna gick åt till vansinniga frustrationer så jag valde att sluta korrigera henne utan försöka njuta av livet och fjället istället. Annars blev jag bara arg. Men man vänjer sig vid allt. Har hittat ett sätt som fungerar trots jag har fler hundar och koppel. Det gäller bara att ha ett högt tempo. Men motion är ju nyttigt. 

Eftersom jag äntligen har tid så hinner jag blogga. Annars är det ont om den tiden. Jag har iallafall äntligen köpt en ny kamera som går att stoppa i fickan och enkelt ta med. Valde en stöt och vattentålig. Min älskade systemkamera har börjat ge upp, men den har varit med om mycket också. När jag enklare kan fota fina bilder och enklare ladda ner till bloggen så kanske jag förhoppningsvis kommer igen. Men här kommer en salig blandning av bilder och dokumentationom vad somhänt sedan sist. De kommer inte i tidsordning utan lite huller om buller.

 

Jag har blivit mamma igen! Precis lagom när Knytte och Ylle flyttat ut på heltid så föder en tacka ett lamm sominte inte heller är kapabel att ta hand om. Vi försökte tvinga henne att acceptera honom men hon vägrade.

Han heter Ulrik och är med överallt.

På midsommarafton var han med på fest. Här ska vi just åka och Harriet hjälper mer än gärna till.

Knytte och Ylle undersöker lillebror. Annars är de inte så intresserade av annat än hans nappflaska.

 

Snälla matte jag kan väl få smaka? (lamm kan gå omärkta upp till 12 månader så länge de inte flyttas från gården på något sätt)      

Men som vanliga får är de inte! Här tränarJulia Knytte i något som kan liknas med fotgående/linförighet.

 

Agility i ridhuset. Ylle övar däcket.

 

Fredrika tränar in slalom med Knytte.

Å hopp!

Belöning är viktigt för motivationen

Najade har fått en son. 10/6 födde hon Fjällbäckens Nicke Nyfiken.

 

Men som mer än ofta går det åt skogen... Nicke fick hög feber ochen infektion i kroppen. Troligtvis fickhan den redan i fosterstadiet trodde veterinärerna efter olika prover. Sju dygn på Ultuna och hans värde steg plötsligt till osäljbart. Nicke är här för att stanna.         

Äntligen hemma och en kort lekstund i fölhagen. Lite svårt att hålla alla benen i styr bara.

 

Skönt med täcke! Det är ju som sagt inget vidare sommarväder där hemma. 

Ulrik hänger ju med överallt. Här är vi på väg till Ultuna för att hämta hem Najade och Nicke.

Eftersom det är sommar är det enklare att vänja in Ulrik med fårflocken. Jag har sagt det förr, jag har världens bästa bagge! Rumpnisse tar hans om sin lille son och låter honom sova i hans famn.

Ulrik och tant Gudrun.

Vi får evakuera trädgården för att få någon matro.

 

Ragnar och Valter är lyckliga kossor på bete med killhästarna.

Sommarnatt och dimman ligger över djuren på bete.

 

Grynet, inte heller som andra kalvar... Mega tvättar hennes öron        

   



Presentation

Fråga mig

96 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards